"The truth will set you free. But first, it will piss you off.” - Gloria Steinem

SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Are we doomed or do we hear the sound of new activists marching?



By Mats Sederholm

Partly published in Adbusters Magazine 129

In countries without any form of democracy the walls are visible and let the citizens know they are trapped. The walls in this world are towering everywhere, which makes them so difficult to discern. Most people still have jobs to go to. We have the "free" news media. We have our democratic elections and our supermarkets are well stocked. Everything seems to be normal and yet something is wrong. The new alloy of power: our banks, corporations, state authorities, media etc rules from an untouchable globalized layer of power. A new world culture settles like a light snowfall. Quiet and peaceful, it stealthily fills our everyday lives. A blanket named globalization and human disconnection is thrown on us. A death by suffocating seems to be the only path ahead for our souls.

This monumental and invisible culture shift is a fact but at the same time there seem to be a major change in people's consciousness going on. A new kind of activist has multiplied. But before discussing the new activist let's have a general look at the development of resistance.

It's a documented fact that the number of protests and demonstrations increases year after year, not only in North America and Europe but all over the globe. There seem to be a global turmoil that nobody dares or manage to explain. On the establishment's defense-radar the number of new echoes,  the populist blips has grown. They reveal a breach of contract between the people and the system. The "enemies" are now inside the gates. They're in the parliaments and maybe in the White house. But are fascists the kind of resistance that we've been waiting for?  No, but what’s interesting is people's mistrust and a growing feeling of "I have had enough" which necessarily don't have to be mixed with how it's manifested.

We live in a circular flow of labor and consumption that is invented and driven by capitalists, upheld and protected by politicians, normalized by the news media, energized by the masses that are supervised and controlled by state-authorities. Masses are running for consumption when they in fact are the ones being consumed. Can we expect a general mistrust being expressed in terms of political philosophy rather than a burned car? People are fucked up by a system that's getting more and more uniformed, distanced and less caring. They're looking for revenge and someone to accuse for their miserable struggle for money, respect and dignity in this western soap-opera.

But the growing resistance is also coming from what I call the new activist.

The new activist has stopped dreaming the impossible dreams. The old activist, the old revolutionary chooses between individualism OR collectivism while the new one can see the spirit of free will and individual expression grow together with solidarity in a society not based on fear and competition. The old revolutionary gladly accept politics that bunch infants together in day care centers clearing the way for adults and their careers in the treadmill. They ignore the social engineering of defenseless babies, young kids and their need for love, trust and their parents. The new activist see parents and children together and parents developing themselves in a society with another economic model.

The new activist can see all implications and is, unlike the old activist, not blinded by party issues, politically biased thinking, media campaigns, blinkered opinions or other binding associations.

He or she prefers to search for the truth rather than for opinions or judgments. A prerequisite for the creation of peace is that truth comes before identity.

The new activist is a truth seeker; someone who has left the introvert schisms of the old world behind. The new activist is not just the one leading the struggle for the poor against social injustice, even though that kind of activist also changes things. The revolution will be played out as much within the middle class as any other part of society. The conservatives, autocrats, hawks and patriarchs exist in all camps. The new activist is like a sniffer dog detecting power strategies and corruption and then exposes it without hesitation as he/she has no "club" to protect.

The new activist is an evolutionary rather than a revolutionary. He or she sees “the whole picture”. When that happens, one no longer holds prejudices and is less likely to envisage potential enemies and short-term goals. 

The good news is, those new activists are spreading like a prairie fire, creating confusion and fear among main stream media editors, old world politicians and political analyzers as the old world framework seems to crack everywhere.

The new activist, just like the masses of people that have had enough will never start a movement. They are the backlash brought about the new world culture. They are everywhere and maybe for the first time in history a leaderless evolution can take place instead of repetitive revolutions driven by control-freaks doing careers.

Tags:
Categories: English | Krönikor av Mats | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Populism - Vad är det?

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare.

De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”.

Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har dock funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp. Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en oppositionen mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten, inte hur eller var den utspelas.

Eftersom populism, folkets uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all form av systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen generaliseras och hatas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti. Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.

Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta, för dem, mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.


Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.

Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism.
Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”. Men tro inte att du är "rätt" eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:


”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

"Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Källor

    DN Ledare: Höj rösten för demokratin i Polen
    Anders Heinö: TIMBRO AUTHORITARIAN POPULISM INDEX
    Free Assange Now: ”First the came for Assange”

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Etablissemanget nere för räkning, igen



Av Mats Sederholm


Dags för nästa snyting.

Upplevelsen av ett etablissemang som alltmer fjärmat sig från demokratins tyngdpunkt, folket och väljarna är något jag skrivit flitigt om de senaste åren och upplevt mig vara i stort sett ensam om. Inte minst är boken Kollision en enda stor bekräftelse på denna växande historiska spricka mellan makten och gräsrötterna. En spricka som jag för 3-4 år sedan tyckte mig skönja och såg var på väg att vidgas.

Världens media dömde ut Brexit-anhängarna liksom de i presidentvalet med ännu större kraft har valt sida till Hillary Clinton favör. Stålar och propaganda har gjort allt för att skapa Clinton som vinnare. Hon har haft mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag och haft i stort sett hela mediakåren på sin sida. Gammelmedias val har märks även i Sverige. Hur många Trump-anhängare eller debattörer har vi mött i jämförelse med Clinton-anhängare i exempelvis tv-nyheterna?  Kanske de inte är värdiga, kanske det borde till en blocköverskridande gammelmedial Novemberöverenskommelse för att förhindra de här ”skitiga” rösternas tillgång till de offentliga rummet?

Mig veterligen har endast två journalister försökt skapa lite balans. Aftonbladets Åsa Linderborg och ETC’s Kajsa Ekis Ekman som varit kritiska till Clinton. Den första valde ändå Clinton. Det finns faktiskt andra att välja på, exempelvis Jill Stein, de grönas namn i USA.  De flesta verkar ha betraktat Clinton som någon slags ”lilla huset på prärien” romantisk, duktig och företagssam amerikansk kvinna. Ändå rätt ok va?

Frågan är nu vart vi är på väg. Är vårt samhälle förmöget att lära av bistra erfarenheter?

Har vi exempelvis märkt några nya tongångar eller debatter om människors integritet eller om övervakning efter Snowdens med fleras avslöjanden av statsmakters underrättelsetjänster i USA eller i andra länder i västvärlden?
 Nej
Har debatten, eftertanken eller självkritiken av Brexit påverkat politiker eller skribenter?
 Nej
Kommer vi att märka någon skillnad denna gång?
 Nej, är jag rädd för.

Tvärtom tror jag att vi kommer att få en fördjupad spricka.

Makt skapar sin egen klass och våra parlamentariska politiker kommer inte att låta sig påverkas nämnvärt. De kommer vana trogen att vilja återföra problemet med den” tysta majoriteten” till sina egna områden, till sin egen ingrodda och oförändrade politik och ”göra en Clinton”. Alltså, satsa på gamla goa politiska favoriter. Stötta västerländska ”befrielsekrig” i öst, knyta täta band med banker, underrätelsetjänster, satsa på mer globalisering, mer arbetslinjer och konsumtion som svar på livets gåtor.

De amerikanska väljarna drog in en torped rakt in i de djupaste rötterna i det västerländska samhället och det small av bara helvete. Ett politikens 9/11 men denna gång är fienden innanför murarna. Smällen är mer än vad någon redaktör eller politiker ens vågar förstå. Man irrar fortfarande runt i dammet och rasmassorna. Detta trots att insikten om gapande sprickor mellan fattiga och rika och ett cyniskt samhälle har skapat den ena protestvågen efter den andra de 4-5 senaste åren.

Finner man några spår av eftertankar så här dagarna efter den politiska kraschen.

Björn Wiman DN:s kulturredaktör kände så här:

Det som hände natten till den 9 november 2016 är inte världens undergång. Men något stort och farligt är det. En amerikansk revolution? Ja, men också den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten.

Det påminner om det brittiska imperiets tidningsrubriker på 1800-talet när dimman lagt sig över den engelska kanalen. ”Hela Europa är isolerat”. Pompöst är bara förnamnet.

Vita män i som söker behålla sin identitet har varit en annan av många lite taffliga och vaga förklaringar. Journalisten Eva Elmsäter på SvT berättade att det var lika mycket vita kvinnor som sa nej till Clinton och ja till Trump liksom att Trump:s anhängare går att finna i alla samhällsklasser. Samma sak kan sägas om Latinorösterna, Trump fick med sig dem också.

En före detta  politiker Göran Persson  hade en ovanligt vaken och samhälls-självkritisk inställning. Han gjorde tre reflektioner om Trump-segern.

Reflektion 1
”Jag blir inte förvånad. Det finns en mäktig proteströrelse i hela västvärlden mot etablerade politiker”
”Många regeringar har missköt fördelningspolitiken. Det har blivit all rikare samhällen och allt fler har hamnat utanför. Och det där går till en viss gräns och när då medelklassen själv börjar förstå eller känna sig hotade och förstås att nästa grupp är vi som hamnar utanför så kommer en mäktig proteströrelse.”


Reflektion 2
”På något sätt är väl det här punkten för gammelmedias företrädesrätt när det gäller att analysera läget. Väldigt samstämmigt har det var i de etablerade media om att det här skulle bli en Clinton-seger. Men det finns en opinion som dom inte längre fångar upp.”

Reflektion 3
Den intellektuella dimensionen av politiken får stryka på foten för halvlögner med mera,

Reportern, Aftonbladets Olof Peterson tog upp två punkter av tre i artikeln från telefonintervjun, gissa vilken han hoppade över?
Rätt, den om kritiken av gammelmedia. Och sådana här små ”justeringar” sker varje dag i gammelmedia.

När kvinnor och mexikanska invandrare röstar på en man vars kvinnosyn och människosyn känns så gammal och rutten att man får backa långt tillbaka i historien så måste man ställa sig nya frågor. När fattiga arbetare som inte fått en reallöneökning på många år röstar på en mångmiljardär så måste man gå bortom gamla tankegångar. Vilken är den enorma kraft och längtan efter förändring som får folk att låta sig förnedras?

Förklaringar som att Trump är en tjuv- och rackar-typ som spelar på människors missnöje är att åter spotta på de som sagt ifrån eftersom man då tar deras röst ifrån dem och gör dem till bimbo-folk. Det är inte en ovanlig borgerlig förklaring. Från vänstern vill man så klart återföra allting till ekonomiska klyftor i samhället.  För oss som söker ett mer självständigt perspektiv så är det uppenbart att sådana här förklaringar inte räcker till och inte kommer att leda NÅGONVART. Missnöjet sträcker sig just nu över HELA PLANETEN. Fundera på det en stund.

Vi står inför ett paradigmskifte, där människor inte längre accepterar globala centraliseringar och en upplevelse av att man inte längre är delaktig i alla de utspridda och ogreppbara processer av makt man lyder under.

Det ska bli spännande att se hur politiker, ledarskribenter, kulturskribenter ska tackla detta problem med etablissemanget. Mitt tips är att jämret över börsnedgångar är som med de politiska nedgångarna, de återgår till det vanliga efter några veckor. Den politiska och mediala kasten kommer inte att krackelera. Tvärtom, jag är rädd för att vi kommer se etablissemanget mobilisera och med än större kraft och trubbigare än någonsin ge sig på människor med systemkritiska tankar.

En gång i tiden saknade arbetare en klassmedvetenhet, liksom att kvinnor saknade självkänsla och inte hade rätten att rösta. Eliten protesterade mot den tidens skräniga populister. Vad dagens nya antietablissemangsrörelse är på väg vet ingen. Idag har såväl vänstern som socialdemokratin misslyckats med att fånga upp problemen, liksom de borgerliga.

Jag ser nya torpeder från tysta majoriteter som redan är på väg. Och jag ser en gammal värld implodera.

Källor:
Aftonbladet Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23238245.ab

ETC Kajsa Ekis Ekman
http://www.etc.se/ledare/hillary-clinton-ar-en-klassisk-imperialist

Aftonbladet Göran Persson
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23882334.ab

DN Björn Wiman
http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nu-ar-han-president-i-amerikas-forenta-stater-skrudad-i-rod-keps-och-oandlig-makt/

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

The New Devil or the One We Know



By Mats Sederholm


Also published on Democracy Chronicles

A wave of populism is sweeping across the Western world, and right now it’s most clearly exemplified in Donald Trump.
The established politicians, culture writers, editors and so on are the ones who usually possess the most sensible and thoughtful insights, unlike populists who are blatant, emotional and dangerous; basing their opinions on simplifications and disaffection; not on the facts.

Western-style Government is fundamentally based on the premise that power should be based on the people. But maybe this is an outdated view. Today, society is much more complex. The consequences of referendums are incalculable for most voters, and therefore polls, where people with a lack of knowledge are given the same voting rights as those who have more insight into the issues, may not be appropriate. The entire Western establishment agrees that Brexit was a disaster.

And perhaps populist views and populist politicians should be kept out of the public debate as far as possible as they are irresponsible and even dangerous. The debates on integration issues, foreign policy and the views on leadership, schools, care, democracy, etc. would be more constructive if they were built on the established views and public reasoning and based on liberalism and the Western democratic culture rather than populist stupidity.

Up until now I have presented a reasoning which everyone can relate to. An increasingly pressurized establishment is forced into a dogmatic and simplistic view of the people. Anti-populism has been created in response to populism. An elitist, “aristocratic”, protectionist and condescending view of people’s dissatisfaction has spread in parliaments and newspaper editorial boards and this has become the most common way of reacting to the political crisis that the Western world is suffering. And it is a reaction both historic and expected.

Anger, denial and a deep lack of self-confidence.

Populism occurs in response to elitism. To the traditional politician the populist is regarded as simplistic and irresponsible just as the powerful are seen as simplistic and irresponsible to the individual who seeks his own role as a grass roots citizen, the genuine article. Globalization has reinforced the vertical and hierarchical social order. Furthermore, power today is situated in a single cloud in which parliamentary democracy, capitalism, banks, intelligence services and media service providers can no longer be distinguished.

The anti-populist and simplistic political promises of “change” that characterize most Western elections lack value because they are rarely met. In our Western societies, no fundamental changes are created. On the contrary, it seems that Western culture has solidified around work and consumption as its only vision, with more and more stressed, tired and sick citizens. The trend is less analysis, less reflection and increased, convulsive social pace and more individualism.

One might ask which option carries the most superficial messages? Is it the simplistic discontent-confirming populist or the traditional, familiar and reasonable political hawk promising change but delivering the status quo. Is it the new devil or the one we know?

Many people fear a new wave of fascism. The only question is which one; the nationalist and humanly intolerant one? Or the incumbent hegemony: the power-hungry, dogmatic and increasingly fearful and controlling one? Is it Trump’s catastrophic view of women we should pay attention to or is it Clinton’s classic, ingrained patriarchal order we ought to examine? How is it possible that 40% of all voters ignore the fact that Trump doesn’t stick to the truth? Perhaps because the truths and the good argumentation that Clinton represents have never delivered in practice; within the social reality of the citizens.

Maybe we should ask why politicians, courts, banks and the media continue to lose people’s trust. Perhaps that would be something to pay attention to instead of the next political sex-scandal which makes our present state of democracy look like a burlesque show.

The most interesting thing is that there is a profound change in people’s view of the social order. Reduced confidence and increasing indifference to those in power have created new trends and new political thought structures not only among popular protest movements throughout the Western world but also among the ordinary citizens.

The carousel does not end on November 8; it has only just started to spin.

Tags:
Categories: English | Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Presidentens nya kläder

Av Mats Sederholm

OS-finalen i politik pågår för fullt och alla medel är tillåtna. Säkerhetsluckor kring hanteringen av mejl hotar den demokratiska sidan. Förnedrade kvinnor som kliver fram och vittnar om övergrepp hotar den republikanska. Det här är bara några av de artilleripjäser som Clinton och Trump avfyrar mot varandra. Väljaropinionen gungar än hit och än dit inför valet om vem som ska bli nästa anförare av den fria världen, ”the leader of the free world”. 

Det här är ett viktigt drama och de som inte bryr sig och inte uppfattar det högtidliga och den djupt demokratiska bevekelsegrunden för detta betraktas gärna som "mindre begåvade". De saknar den där allvarliga och finstämda respekten för vår västvärlds allra dyrbaraste kronjuveler. Demokratin, friheten, öppenheten och drömmen om att få leva i ett samhälle med rätten att skapa sig det liv man önskar. De som inte insett detta ser inte Kejsarens nya kläder.

Presidentvalet är allas vår värld just nu. Överallt så bubblar det av upphetsning, spekulationer och andaktig förväntan. Årets presidentval är unikt. Aldrig förut har vi sett så många icke politiska karriärister, aldrig förut har personattackerna varit så hårda och aldrig tidigare har kontrasterna i åsikterna hos det amerikanska folket varit så tydliga.

I min fantasi så sätter jag mig i en helikopter för att få mig en överblick.  Jag passerar mjukt  fram och rakt in i ett fyrverkeri av spotlights. Medias ljuskäglor söker sig runt för att fånga minsta lilla rörelse som kan skänka någonting nytt att analysera eller som det kan göras rubriker av. Jag fortsätter förbi gigantiska reklamskyltar som spelar upp kampanjvideor. Röster från radiostationer, nyhetsmedia, agiterande från talarstolar skapar en bubblande kittel av vilja och målande visioner om det framtida USA.

Plötsligt blir det mörkt. När ögonen vant sig uppfattar jag ett grått landskap som breder ut sig. Efter en stund vänder jag på helikoptern och ser tillbaka.

I horisonten syns ett ensamt slott mitt i detta bleka landskap vars ljud och ljus nu endast svagt kan uppfattas. Överallt utanför slottets murar och i denna nya värld syns människor, miljoner människor, mer än 300 miljoner som arbetar, som tittar på tv, som gör sina vardagsbestyr, som sover eller bara pustar ut. Trötta, gråa och likgiltiga anleten syns. Ett och annat ansikte lyses upp då de uppmärksammar festen på slottet inför korandet av den nya Kejsaren. De flesta bryr sig inte. Bland de uppmärksamma är det endast någon enstaka som verkar glad eller upprymd. De flesta verkar tvärtom uppgivna, frustrerade eller hatfyllda.

De ser inte kejsarens nya kläder.

Årets val bjuder på de minst populära presidentkandidaterna i den moderna amerikanska historien. När George W Bush efter att ha startat Irak-kriget 2003, som snart fördömdes av nästan en hel värld, kandiderade till sin andra period, 2004, så var han då mer populär än vad Hillary Clinton är idag och ännu mer populär än Donald Trump. En majoritet av väljarna säger att de är frustrerade och äcklade över valkampanjen (55-57%).  Endast var tredje person bryr sig och endast var 8-10:nde känner optimism, de som ser kejsarens nya kläder.

Gapet mellan rika och fattiga i USA fortsätter att öka och är bland de största i världen. 20% av de fattigaste medborgarna får dela på endast några procent av landets inkomster, medan de rikaste 20% får hälften.

Den fina balen på slottet i horisonten känns overklig. Alla vet att oavsett vem som blir den nya kejsaren så kommer ingenting nytt att hända. Välfärd och respekt till massorna kommer ändå inte att synas till de närmaste åren.

Ett fåtal människor vandrar till slottet på den stora dagen och lägger sin gåva vid porten. Man röstar mest för att man är förbannad eller rädd, för att man vill visa sitt missnöje och för att man vill protestera. Några kastar hellre än sten över muren och hoppas att den ska träffa någon av alla de där som är inbjudna till fest, alla de där som ser Kejsarens nya kläder, nyhetsredaktörer, politiker, militärer och alla de andra i det kejserliga hovet.

Kejsarens finaste plagg är den amerikanska drömmen. Men i verkligheten, där ute på bygden utanför murarna så har många redan förstått att det där är en myt. I själva verket tillhör USA ett av de länder där det är svårast att byta samhällsklass.

Människor stirrar förstrött på tv. De byter kanal och hoppar från tv-serier, till standup-comedies, till frågetävlingar, till nyheter om presidentkandidaterna,. Allt är fiction, ingenting är på riktigt och kejsaren syns naken.

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Människor svär

 

Av Mats Sederholm

Valet i USA kommer allt närmare. Det mesta handlar om Trump's vara eller inte vara.

Jag har ju länge eftersökt en debatt och artiklar där man söker nyanserade svar på varför hela västvärlden står inför en politisk kris. Men tyvärr så ropas samma entydiga budskap ut:
”Dumma Putin, tokiga Trump och alla dessa vilsekomna och skränande populister.”

BREAKING NEWS:
BJÖRKLUND ÖPPNAR FÖR SAMARBETE MED SOCIALDEMOKRATERNA. ÄR DET SANT!?

Så ser det ut, inne i låddan!

En krets av konsensuspartier drar ytterligare en tråd mellan sig i något som redan liknar ett garnnystan. De är redan överens om i stort sett allt, från vänster till höger via beige och grönt. Ändå så lyckas analytiker i media få den politiska situationen att framstå som intressant och nydanande. Och snart är det partiledarduell, wow ...   

Mer arbetslinje, mer konsumtion och håll undan för extremisterna. De senare blir ju allt fler, riktigt illa. Vi har ju populister både på högersidan och vänstersidan, konstaterar Björklund bekymrat och hans grundrecept är då; gå samman. Men hur lika kan ni bli?

Och varför blir det allt fler populister i Europa och världen?

Ni konsensuspolitiker ju färre och mer likriktade medan de politiska alternativen och visionerna, den levande politiken, den som diskuteras av ivriga människor bland protester och demonstrationer, de spännande som tokiga alternativen är de som just nu "växer som ogräs" i era ögon. Medan ni har samlats i kylskåpet och stängt dörren. Åkesson får nöja sig med att sitta bland de utgångna påläggstuberna i kylskåpsdörren, men trots allt, han är ju med nu. Decemberöverenskommelse pajade, nån som trodde nått annat bortsett från statsministern eller?

Nja "problemet" med populisterna har sitt ursprung i flyktingkrisen och en ekonomisk kris lyder svaret, inte bara från Björklund utan från en rad "intelligenta" analytiker lite här och var. Klyschornas klyscha.

"Populisterna måste anfallas rakt framifrån, deras sjabbiga argument måste avvisas punkt för punkt och deras ursinniga attacker mötas med lugna rationella resonemang."
DN Kolumnen 7/10-2016

Känner vi igen den där lite patriarkala, härskande och styva tonen. Det kunde lika gärna vara förälderns ord till den protesterande men verbalt ostrukturerade tonåringen som blivit gammal nog att plötsligt inse familjestrukturen och makten. Uppvuxen i ett flott hus för 6 miljoner men inga föräldrar som orkar eller har tid att "leva" där. Ett existentiellt moras. Tonåringen flyttar hemifrån. Eller äktenskapet av gammal ordning där mannen är snäll och generös men där tyngdpunkten ändå alltid bestått av hans ägarskap om relationens grundläggande struktur och förutsättningar.  Kvinnan skiljer sig och börjar andas igen. Eller mig själv när jag en gång hoppade av flera andliga (ej religiösa) kretsar då jag insåg att det alltid fanns någon man eller kvinna i mitten som skulle ha ägarskap om sanningen och utmåla de goda och onda, dirigenten som delade ut beröm och varningar. Jag drog därifrån och började skriva om makten!

Ingen fattar någonting, allt var ju så bra, vi hade det så rätt.

Dessa skränande populister att de inte fattar hur bra vi har det!

Åsså Trump!

Trump är en gigantisk svordom från folket till etablissemanget. Svordomar är inte intelligenta, de tar inget ansvar, de bjuder inte på någon analys. Och det har aldrig varit meningen att de ska göra det.
Istället för att analysera vad Trump står för i sak så borde man analysera vad han representerar. Och inte minst vad Clinton representerar.

Men de duktiga i klassen, de som gjort bra ifrån sig på proven, som har ett rött äpple på skolbänken och aspirerar på att bli elevrådsrepresentanter, så småningom kårordföranden och kanske ledare för Muf, Röd Ungdom eller journalist och redaktör, håller förstås med läraren. De svär inte, de resonerar och hämtar argumenten inifrån ramverket och blir då karriärklara. De som står utanför, de som saknar argumenten, de blir aldrig sedda. De som tillhör den kreativa och progressiva arten, den utsatte som trots allt sett igenom allt det som "de lärde" saluför, inser till sist att de saknar representation och skydd. De får lära sig att drömmar är något som man måste beräkna och kalkylera sig fram till via de kunskaper som systemet tillgodoser en med. Passion, längtan och läran om mänsklighet fanns aldrig med på skolschemat.

Dra åt helvete!
Eller "TRUMP"!
Det heter så på amerikanskt populistspråk.

I DN kunde man häromdagen läsa en lång artikel om populism och Trump. Den var skriven av spanjoren Javier Solana, spansk politiker (socialist), och professor i fysik. Han har bland annat varit generalsekreterare i Nato och utrikespolitisk talesman i EU.

Han har tagit ett steg vidare än exempelvis Björklund och skriver:
"Det är naturligtvis inte enbart ekonomiska bekymmer som lägger bränsle på globaliseringskritiken; populismen har vunnit mark också i länder med låg arbetslöshet och stigande inkomster."

För att sedan i alla fall skriva:

"Enda sättet att hejda den stigande vågen av destruktiv populism och förhindra glidningen mot skadliga protektionistiska åtgärder är att angripa människors reella ekonomiska bekymmer."
Aha, allt handlar om pengar, jag som trodde att stålar var ett problem, nu inser jag, det är lösningen!  Okej, då sitter jag ner i klassen igen. Det är verkligen den ekonomiska krisen som ligger bakom allt. Pappa och mamma, kan ni inte jobba ännu mer så att min veckopeng blir högre. Jag får fler prylar och er träffar jag inte förrän strax före läggdags, arbetslinjen är trots allt evigheten, mig skall intet fattas. Isolation, lydnad är vägen. Jag har det sååå bra, massor att välja på och mindre mening med livet.

Nästa "insiktsfulla" artikel har ingressen:
"En våg av populism sveper över världen. Men kampen mot den förs inte bäst med selfies och hånskratt, utan genom att försöka förstå vilket behov den svarar mot. Jasenko Selimovic hittar ett svar i italienska Taranto."
Författaren Jasenko Selimovic tillhör Liberalerna och förmodligen den mest socialliberala falangen.

Artikeln innehåller flera poänger och lite borgerligt tarvliga men ändå ärliga försök till empati.
Det stora problemet är kategoriseringen av populisterna.

"Populisters framväxt bärs av ett behov.", "Populister kan springa runt på stan med järnrör, fara med lögner, men inget av detta spelar roll." eller "Ändrar vi oss inte, lär vi oss inte förstå dessa människor, riskerar vi att se populismen fortsätta vinna".
Vaddå dessa människor? Du lever väl själv mitt uppe i ett beroende av pengar, statusjakt, cyniskhet, trötthetssyndrom med mera? Vem tror du att du skriver till?

Någonting står inte rätt till, sättet att distansera sig, att hålla verkligheten utanför, den "problematiska" gruppen. Likt en förvisso empatisk läkare och den sjuka patienten.  De vetande och ovetande, de ansvariga och oansvariga, de friska och missanpassade. Det är maktspråk trots allt.

"TRUMP" säger jag bara.

Ja alltså, jag bara svor till igen, jag skulle heller aldrig rösta på en snubbe som tycker att Israel ska få ockupera hela Palestina för att bara nämna en av miljoner saker som inte står rätt till. Och inte på Clinton heller, kanske en av de mest patriarkala kvinnor världen skådat. Makten och stålarnas status quo så långt ögat kan se.
 Och på tal om det, har ni hört att Ryssland har annekterat Krim, nån som missade det eller? Inte ens de som flyttat ut i skogen och bor i en koja kan ha missat det. Fåglarna sjunger om det, vindarna viskar om det.  Och att Israel har annekterat Palestina under 50 år? Inte på tapeten riktigt, eller hur va? Sitt ner klassen, lyssna på läraren, skräna inte!

Valet i USA är som med flesta val i västvärlden, "a goddamned amusement park" för att citera från filmen Network.  Ta del av den underhållningen men ta det inte på allvar. Verka för demokrati i stället.

Några som än så länge verkar göra det är den politiska rörelsen DIEM25 www.diem25.org som jag följt, nyfiken som jag är på alternativ.  Den före detta grekiska finansministern, Varoufakis initiativ efter att på nära håll kunnat konstatera hur byråkrater, bankirer och politiker för maktspråk. De senaste månaderna så har man skapat en struktur och tillsatt konkreta människor som ska delta, föreslå, bevaka och verka för ett transparent EU och Europa. Hälften män och hälften kvinnor. Rörelsen har samlat människor med drivkraft från alla politiska läger som nu "undertecknat" sitt engagemang för rörelsen. Julian Assange, Brian Eno, Noam Chomsky för att nämna några av alla de som sett igenom samhällutvecklingen och tror på detta.

Hittade en gammal upplaga av DN i min ryggsäck häromdagen. Jag hade glömt en makalöst bra artikel av Roland Paulsen: "Välkomna tillbaka till jobbet - här får ni några goda råd" . Att vår värld är en cirkus vet ju alla redan, vi vet ju också att vi själva deltar i cirkusen.  Arbete och lydnad är Paulsens specialitet. Ingen kan formulera illusionerna så bra som han och med sån humor!

Bland hans tips kan man läsa:
Fokusera på att samhället är oföränderligt. Arbetsbördan kommer aldrig att minska, maktstrukturerna aldrig att förändras. Tänk inte på vad alternativet vore. Vi har tillväxt, kanske får du två procents löneökning i år. Fokusera på det.

Ägna all ledig tid åt att förbereda för nästa Ironman. Lägg den tid som inte går till träning på att uppdatera dina flöden med träningsbilder. Det kommer att lösa upp kontrasten mellan fritid och arbete – så att allt blir arbete.

Fortsätt skräna!

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

5 reasons why this society got to go: Part 5

Part 5 - This society got to go and why shouldn’t it?


by Mats Sederholm

So what should we have instead of this society? You can't abandon society just like that, can you? you might ask. You must have plans; you must take responsibility and come up with an alternative.
 
Well, let me ask you, dear reader, when your relationship is cracking apart and when you know that all that you were promised never ever will come true, when you realize that the relationship you engaged with once upon a time is going to make you miserable and drain your energy even more, and when you have realized that your partner’s endless promises are nothing but lies, do you then plan for your next girl- or boyfriend before moving on?

You are not obliged to provide any evidence or counterclaims for your visions of the future. You have the right to unconditionally doubt this world. You have the right to say no and the right to open the door in order to go outside without having to know what's there or to be able to tell others about it.

As people throughout history have progressed; allowing us, for example, greater freedom of speech and political democracy, it is evident that we are moving in the direction of greater influence. The desire for a continuation of this development is actually common to both left and right ideologies; it is common to everybody as it is the basis of all forms of human development.

The representative democracy has evolved from human development but is not the goal. In fact, at the moment, it is blocking it. It has been transformed into a representative power, a shackle holding us back.

There is an end to everything, everything goes in cycles, it's the law of rhythm. Turmoil seems threatening to most of us, however, history shows that every essential progress has been preceded by turmoil. So in order to refine democracy, to create a more human society, turmoil is a must. Reforms, which is the Establishment’s alternative, is a mirage, as all possible reforms will happen INSIDE the framework they created, inside the control of capitalism, surveillance, and the ruling of mankind from a global level. 

Does this praise for turmoil mean that I support the latest terrorist phenomena ISIS, or thousands of refugees dying trying to reach fortress Europe, or school shootings in US or all those new political movements related to racism etc? By now I guess you know the answer.

You may like or dislike Bernie Sanders or/and Donald Trump, but they and certainly not Hillary Clinton, are an expression of people’s call for change. You may like or dislike the Spanish party Podemos. In contrast to the old Spanish two parties PSOE (social-democratic) and PP (conservative), they are another expression of people’s call for change, an  attempt to move away from corruption and austerity.

We are in the midst of an adventure, in a time of mystery. It is an enigma how changes can spread so far and wide without any cohesive movement. The old world has passed its peak; its statues are cracking amidst the swirling dust caused by a multi-faceted awakening and so many people's subtle longing for change.

Not only do Black Lives and women's lives matter or the lives of the 99%, or any other group of oppressed people. This is a human matter, it's a call for dignity and justice, not only for complains, but for achievement. This is not a struggle between republicans and democrats, between Christians and Muslims or between west and east. The old world keeps all these conflicts and rages alive. People are taught that life must be a struggle and that human beings are basically evil. They’re taught that the enemy is their neighbor while capitalism, state authorities, banks, secret services and all those implementations of power that dominate and set the agenda, go free.

These are lies and illusions that now have passed the expiration-date. There is an end to everything, everything goes in cycles, it's the law of rhythm.

This is the last reason why this society not only has got to go, it's the reason it will go.

Tags:
Categories: English | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

5 reasons why this society got to go. Part 4


Part 4 - The old world dreamers and the new activists


By Mats Sederholm

One of the reasons why change is so hard to achieve is that many people remain with the belief that the existing society can make a fundamental change after all. Why move too far from your comfort zone, better the devil you know...

There are masses of  shortcuts; enticing calls from those who both wants to keep the old world and still strive towards a new one; an existential three-way-forecast, the only outcome of which is the decently quietened guilty conscience.

The existence of new world culture... with its complex power alloy of politicians, capitalism and state security services, tells us that there is a need for our current political and economic systems to be profoundly changed. That final step, however – to actually do it, is incredibly difficult. But if
we are to change society we first need to be prepared to dismantle the old one with no guarantee of where we are going.

When trying to articulate the need of another society, there are so many things involved that it may seem threatening; a denial of the whole of society and the surrounding world we have learned to strive for. Indeed, it can be so provocative that people become hostile, even those who are closest to us. The acceptance of what we still have – within the frenzied cycle of security offered by the power, and our constant attachment to it – seems better than no acceptance at all.

The hope for change, that we will succeed despite our isolation, has created myths and romance which that in reality are worth no more than the chance of winning the National Lottery. In the American dream, which is still very much alive, everyone has a chance. But in reality, the US is one of the countries in which the potential for social mobility is at its lowest.

For you who really had enough of this crazy world (where George Orwell's  classical quotes from 1984 becomes more and more real - "War is peace, freedom is slavery, ignorance is strength") what is required is a certain ability to get out of the old framework of thoughts. I would say a new kind of activist is needed, a kind of activist that has the courage to leave old identities and thought patterns behind.

The new activist is the backlash brought about the new world culture.

She or he is aware of it and can see all its implications and is, unlike the old activist, not blinded by party issues, politically biased thinking, media campaigns, blinkered opinions or other binding associations.

He or she prefers to search for the truth rather than for opinions or judgments. A prerequisite for the creation of peace is that truth comes before identity.

The new activist is a truth seeker; someone who has left the introvert schisms of the old world behind. The new activist is not just the one leading the struggle for the poor against social injustice, even though that kind of activist also changes things. The revolution will be played out as much within the middle class as any other part of society. The conservatives, autocrats, hawks and patriarchs exist in all camps.

The new activist is an evolutionary, an innovator. He or she is one who has woken up; who has a widened field of perception and has started to ”see the whole picture”. When that happens, one no longer holds prejudices and is less likely to envisage potential enemies and short-term goals.

The good news is, those new activists are spreading like a prairie fire, creating chaos and fear among main stream media editors, old world politicians, political analyzers as the old world framework seems to crack everywhere.

In June 2015, a poll of the electorate by www.gallup.com examined Americans' confidence in different parts of society's institutions. On the question of whether the respondents had a great deal or quite a lot of confidence in different parts of society's institutions the result was: US Supreme Court 32%, Presidency 33% , Newspapers 24%, Big business 21%, Television news 21%  and Congress 8%.

In Europe, EU is shaken to the core not only because of Brexit, but because so few Europeans support the EU. Europeans are not Europeans, they are first of all French, Italian, Irish etc and so they reject the thought of a future European state that so many in the establishment are looking forward to.

And yes there are those who are wishing for a world parliament. One parliament, one culture and utterly one kind of personality, the dreaming one, the one drilled to run in the rat-race. The exhausted and soulless brick in the wall.

The old world will use all its weaponry. Politicians that will suppress human wishes for another society, media that picture the world according to a predefined set of public norms and political correctness, intelligence services that coordinates their control of the citizen together with state authorities and social media providers. And not least, your fellow citizen, the worried and forever enthralled one. The sleeping one.

This is the fourth reason why this society got to go.

Tags:
Categories: English | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Svarte Petter eller Magica de Hex

Av Mats Sederholm

Världens mäktigaste man/kvinna ska snart utses, vem ska man hålla på? Och de flesta svarar förstås Clinton eftersom Trump är tokig.

Problemet är att såväl frågan som svaret bara är en akt i ett drama som råkar få en sanslös massa utrymme. Ett drama som vuxna människor och ett ansvarsfullt samhälle ska ha en vuxen åsikt om och ta på ett väldigt vuxet allvar. Ett drama som ingår i en normaliseringsprocess där människor (i detta fall främst den amerikanska befolkningen) ska förstå att de har inflytande och ges chansen till att få delta i något mycket stort.

Många fruktar Trump och hur världen ska se ut med honom i ovala rummet. Världens mäktigaste man, en människa med en till synes bristande empatisk förmåga och så storslagna i idéer om USA i världen att ett nytt världskrig synes hur nära som helst. Hur oroliga ska vi bli?
Nja, inte särskilt mycket av den enkla anledningen att det inte är presidenten som sätter ordningen?
Jag menar, hur stor skillnad kan en president (P) skapa?

Kan (vill?) P nämnvärt rucka på kapitalismens rovgiriga inflytande över människors vardag?
Kan P påverka medias inflytande och enorma påverkan på människors världsbild?
Kan P skapa avsevärda förbättringar för de fattiga?
Kan P ensam påverka NSA:s övervakning och sätta stopp för övervakningskulturen?
Kan P få människor att göra upp med sin livsångest, släppa det nerviga taget om mobilen och se varandra i ögonen igen?

Kan någon politiker?

P kan inte ens förbjuda vapen och kan endast med stor möda införa en urvattnad sjukvårdsreform.

P kan skapa mindre politiska variationer, små ringar på vattenytan. Och om P ska ges mandat till detta så är det bidragsgivare ur det existerande etablissemanget som behövs. P tillsätts genom öppen korruption och med en klen önskan  från det amerikanska folket. I en undersökning från Juni 2015 (gallup.com) där människor fick frågan ifall de hade ett stort eller ganska stort stöd så blev resultatet:

US Högsta domstol 32%
Presidenten 33%
Kongressen 8%

Och inte minst, endast varannan medborgare bryr sig om att rösta.

Och om en P ändå på allvar börjar lyfta medborgares rättigheter som vision så går det som det gick för president John F Kennedy eller som för  Martin Luther King. När en kulturell förändring riskerar att få fäste så kommer systemet själv att förskjuta bort det likt ett immunsystem. Ett skott eller en granskningshistoria från gammelmedia (granskning är sanning, vad man väljer att granska är opinion) räcker.

Nej det är inte P eller våra egna politiker för all del som bestämmer, det är samhället som bestämmer. De är myndigheter, företag, mediekoncerner, kapitalism,  militär och underrättelseverksamheter som bestämmer. Och det är samarbetet mellan dessa maktinstanser som gör att det rullar vidare. En samsyn, ett outtalat (icke-konspiratoriskt) gemensamt värnande av det amerikanska samhället, av den anglosaxiska ordningen, av den vita mannens kultur och världsordning för att klä det i en feministisk ton, är vad som sätter ordningen .

Eller för att uttrycka det med den amerikanska ståuppkomikern  George Carlins ord: "The bullshit is the glue that binds this nation together" i sketchen: "Question everything"
Det flesta av alla tappade hakor, utmålade katastrofscenarios och hatartiklar i västvärlden inför Trumps segertåg  är som med opinionsdrevet mot Ryssland och Putin, ett spel i ett media-politiker-maskineri i syfte att hålla rätt på människors åsikter och ge dem en illusorisk upplevelse av att de är delaktiga i en demokratisk ordning där makten utgår ifrån folket och hjälpa dem med deras tankehygien.

Om Trump är farlig så är H Clinton det likaså. Åsa Linderborg (kulturchef på Aftonbladet) skrev en för gammelmedia ovanligt nyanserad artikel om detta.
Även Birger Schlaug har skrivit en artikel om det amerikanska två-parti systemet. Som gästledare på ETC nyhetstidningen från vänster, har han höjt ETC:s värde med minst 500%. Då gör det inte så mycket ifall han lagt sig till med lite ungröd retorik som i namnet på artikeln: Det amerikanska tvåpartisystemet måste KROSSAS. "

Den största behållningen med USA-valet är att det är underhållande och framförallt, det vittnar om en verklig och konkret åsiktsförändring bland människor i västvärlden. En till synes oroväckande och politisk röra för de som håller fast vid en gammal ordning. Ett nytänkande och frö till något nytt för de som söker en annan demokrati och ett annat samhälle. För de som vet att ju större oordning vi ser, desto större förändringar finns det förutsättningar för.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper