SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Ja till jämställdhet, nej till konformitet!



Av Linda Bjuvgård 

Frihet, ack ljuva frihet. Om jämställdhet hade existerat så hade min pappa bjudit in mig i snickarboden när jag var liten. Jag tyckte det såg kul ut och nu som vuxen kan jag notera att jag nog har en viss talang för byggnadsarbeten. Jag älskade att skapa arkitektoniska ritningar över hus och lägenheter, men hade inte tillräckligt med självförtroende att söka till arkitektutbildningen den dagen jag skulle söka till universitetet. Det kanske jag hade haft om min pappa hade uppmuntrat mitt intresse för konstruktion och byggnation genom att just bjuda in mig till snickarbänken. Min pappa hade det inte i sig att se att hans dotter skulle kunna vara intresserad av att snickra. Och hela världen stöttar honom i hans blindhet.

Och jag är inte heller bitter, det är inte det som denna krönika bottnar i. Den handlar om friheten att få bli de vi är ämnade att vara. 

Men jämställdhetsdebatten handlar sällan om frihet eller rätt att få vara den man är. Nej, debatten tenderar att köra fast och fokusera på ytliga, yttre fenomen. Det blir en fråga om lika/olika och diskussionen går runt i en cirkel för att snart vara tillbaka på ruta ett igen.

Jag anser att vi lurar oss själva och fastnar i ett slags evigt Moment 22 när vi väljer att debattera på den nivån. Och det finns krafter som vill ha det så också. Krafter som älskar att vi tjafsar om oväsentligheter och lägger vår energi på onda spiraler. Framförallt människorna bakom Den nya världsordningen.

Pseudodebatten fokuserar på meningslösa frågor som att pojkar ska vara fria att bära rosa kläder och tjejer ska få gapa högre i klassrummet. Det blir en aggressiv utsaga från ilskna feminister som vägrar ta in att det faktiskt kanske finns fysiska skillnader mellan könen. Och då inte bara avseende könsorgan och muskelmassa, utan också i våra hjärnor. So what! säger jag. Jag har inga problem med att acceptera ett sådant faktum. Jag kan till och med uppskatta skillnaderna. För på samma sätt som män brukar ropa att de inte förstår sig på oss kvinnor, att vi beter oss som om vi kom från en annan planet, så kan jag också stå och gapa av förvåning över manligt beteende. Ibland i positiv mening, ibland i negativ. För det finns egenskaper som jag avundas män för, likväl som det finns egenskaper hos oss kvinnor som jag inte skulle byta bort för allt i världen. Jag är stolt över att vara kvinna och jag tycker att män ska vara stolta över att vara män. (Eller så får de väl byta kön.)

Nej, jämställdhet för mig är en fråga om frihet för alla, oavsett kön, att få vara och utvecklas så som vi behöver (utan att kompromissa alltför mycket med andra människors frihet till detsamma). Lika möjligheter såväl som lika skyldigheter.

Jag följde nyligen en debatt på ett Internetforum. En person frågade: ”Men varför kan man så sällan se en pojke i glittriga rosa sommarsandaler?”. Men vill vi det då? undrar jag. Och om vi frågar 100 män och killar samma fråga så är jag ganska säker på att de allra flesta kommer att skaka på huvudet och tycka att frågan är löjlig. De allra flesta män och pojkar VILL INTE gå runt i sådana skor, och vad är det för fel med det? Vad i hela friden skulle vi uppnå genom att tvinga dem?

Jämställdhet för mig är en fråga om att de få killar som vill gå runt i glittriga rosa sommarsandaler ska ha rätt att göra det utan några repressalier. Men det stora flertalet som inte vill detsamma ska också ha rätt att få slippa! Jämställdhet är INTE en fråga om att alla killar måste börja bära glittriga rosa sandaler.

Snälla nån, leve skillnaderna! Jag älskar skillnaderna mellan könen så länge de inte begränsar eller skadar oss. Och det är upp till oss själva att bestämma om de får göra det.
 
Jag vill inte leva i en värld där alla är likadana. Om vi tar bort alla skillnader oss människor emellan så dödar vi också allt vad attraktion heter. Om vi trollar bort den sexuella spänningen så tar vi bort en stor drivkraft och många hjul kommer att stanna.

Det handlar om ytliga olikheter och det är inte så förbannat svårt:

Bli inte hispiga när era söner dreglar över de blå killsidorna i leksakskatalogen. Känn er inte helt misslyckade som förebilder för att era döttrar himlar med ögonen över leksaksaffärens rosa Barbie-hyllor. Fundera ut vad som verkligen är viktigt. Minns hur det var när ni själva var små. Inte var det väl Barbie som fick dig att bli undersköterska med pisslön?

Låt era småpojkar leka krig men dela samtidigt med er av den erfarenhet och kunskap som ni som vuxna har av/om riktiga krig (med måtta). Säg: ”riktiga krig är inte kul, såna vill jag inte ha, men det är okej att leka krig, det är inte samma sak”. Och använd ert sunda förnuft. Ni kommer inte att stoppa några riktiga krig genom att förvägra era söner Star Wars-leksaker eller låtsatspistoler. Get real! Om ni så brinner för fred på Jorden, gör något men se till att det har substans.

Låt era småflickor frossa i rosa och glitter och leka med Barbies med perfekta kroppar. Det är ju roligt! Men berätta samtidigt att riktiga kvinnokroppar inte ser ut så där och visa att du (om du är kvinna) är stolt över din allt annat än perfekta kropp. Och om du är man, att du föredrar hur verkliga kvinnor ser ut. Om du är kvinna och vill få till en verklig förändring så måste du offra din Lady Shave och push up-bh, inte stå och gorma över Barbie.

Tänkande och reflekterande kvinnor brukar förstå att det inte funkar så bra, att som mamma frenetiskt raka bort vartenda litet kroppshår och ständigt prata om sin bantning, OCH samtidigt säga till sin dotter att hon duger precis som hon är, att hon inte behöver göra någonting med sin kropp för att vara attraktiv för män.

Tänkande och reflekterande män förstår också att de inte kan säga till sina söner att män visst får visa känslor och gråta om de själva samtidigt aldrig någonsin gör detsamma.

Det handlar om frihet att få vara den man är och det är inte så förbannat svårt: En man måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel sjuksköterska utan att mötas av en ”vad är det för fel på honom då som inte blev läkare/ är han dum i huvudet/är han bög”-attityd.

En kvinna måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel polis utan att mötas av en ”vad är det för fel på henne, har hon problem med sin kvinnlighet/är hon lesbisk/har hon en taskig relation till sin pappa”-attityd.

Jo, för kom igen, fördomar har vi alla! Det handlar om att skänka möjligheter, chanser och frihet och det är inte så förbannat svårt:

Bjud in era döttrar i snickarboden. Era söner kan ni välkomna till skötbordet nästa gång det är dags att byta blöja på lillasyskonet. Och gör det i självklarhet och utan tvekan.

Men tillåt olikheterna, vägra konformitet. Begränsa inte.

Ekvationen går ihop.

Om vi vill.
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Kan man få slippa menyn, tack?

Av Mats Sederholm

Jag brukar motionssimma en gång i veckan. Det kanske inte är tillräckligt ofta men oerhört välgörande. Då tänker jag inte på vad det gör för hjärta/lungor, fysisk spänst och allt annat som alla redan känner till. Nej, jag tänker mest på hur viktigt det är att låta kroppen bestämma över tankarna.  Att låta fysiken råda, att med våld masa ut alla reflektioner, oro, planeringar och att få vara i nuet.  Att få tysta sinnet.

Nåväl, jag tillhör de där som crawlar eftersom det är något jag gjort sedan tonåren. Det är vanligtvis inga problem utom då det är många som simmar samtidigt. Regeln säger då att man ska simma i cirklar. Alltså, ingen simmar hela vägen in i kaklet utan svänger, som i en löparbana, vid kortsidorna. För mig som crawlar fram och tillbaka och med begränsad sikt framåt så är ju krockrisken uppenbar.  Jag kan tycka vad jag vill om en motionsform då folk simmar i cirklar och småpratar med varandra, men måste såklart anpassa mig.

En kväll så var det dock bara jag och en person till i bassängen.  Vi hade 25 X 15 meter att rymmas på. Den lokala simklubben ryms normalt på en bana som är två meter bred och de 4-5 som tränar kör järnet utan att nånsin krocka. Det borde alltså inte vara några som helst problem. Jag stannade upp och sa till den äldre mannen. ”Ursäkta, men är det okej för dig i fall jag simmar fram och tillbaka längs ena kanten och du har resten av bassängen att simma i som du önskar?”.  Mannen såg på mig, närmast chockad över att jag överhuvudtaget tilltalade honom. Vad har jag med hans värld att göra liksom?  Han svarade ”men det går ju inte, man simmar inte så här”.

På något sätt så visste jag svaret redan innan. Jag kan typen, tänket, attityden och ja… flera av er vet vad jag menar. Precis som när man står på McDonalds och i detalj berättar vad man vill ha och ändå ska bli påtvingad den där menyn man aldrig önskade.

Man tvingas in i någon slags konceptuell verklighet man aldrig bett om.

Det finns ett gap mellan en själv och omvärlden. Ett gap mellan min privata verklighet och önskan och vad omvärlden erbjuder/tvingar in en i. I-landsproblem? Jo, helt klart men om man skalerar upp mina exempel så försvinner I-landsproblemprägeln rätt snabbt.  

Vill du gå ut i krig?
Nej, svarar hela den privata mänskligheten och ändå pågår det krig i den officiella mänskligheten.

Skulle du önska att alla människor bemötte dig ärligt?
Ja, svarar hela den privata mänskligheten och ändå är den officiella mänskligheten helt genomsyrad av lögner.

Älskar du berättelsen om Karl-Bertil Jonsson och hans hjärtliga vilja att skippa rättvisa i samhället? "Att ta från de rika och ge till de fattiga?”
Ja, svarar de flesta och ändå så blir de rika allt rikare i den officiella mänskligheten.

I den privata världen härskar du, där finns dina personliga tankar, där finns dina hemliga önskningar, där kan du rapa och fisa, där kan du önska att din granne dog, där kan du fantisera om att du härskar över världen, att du vinner varenda diskussion, att alla anammar just din syn på verkligheten. Där kan du fritt ventilera dina sura misstankar om dina vänner och deras irriterande sidor. Men där finns också sorgen, där finns din längtan efter någon som ser dig, där finns dina fantasier om honom/henne du håller av, om era kärleksmöten. Där finns din rädsla och ångest och dina funderingar över meningen med livet.

Vi lever i två olika världar, den privata och den officiella.

Den officiella världen är en båg, den privata är den verkliga och storleken på gapet är måttet på hur misslyckade vi är som civilisation.

Livet är en kamp där du försöker införliva din värld med den officiella. Du står med det ena benet i din privata verklighet och med det andra i den officiella. Hur djupt ner i spagat orkar du gå? De som inte är tillräckligt viga brister.

Det finns två sätt att lösa detta på. Antingen så drar du bort ditt ben från den officiella världen och minskar på spänningen. Men då får du inte åtnjuta omgivningens gemenskap, då mister du ditt anseende, din rang, du blir en kuf och blir utstött. I andra länder hamnar du i fängelse och blir torterad.

Det andra sättet att minska på spänningen är att dra bort benet från din privata värld. Du måste då lämna dig själv, dina personliga och hjärtliga önskemål. Du måste anpassa din personlighet, ditt jag till den officiella. Du försöker då att leva som en reklambroschyr och med lika tomma ögon som Barack Obama.

Jag påstår att gapet mellan människors personliga verklighet och den officiella ökar. Jag påstår också att gapet ökar därför att det finns människor i vår värld som med tillräcklig makt kan kontrollera det här gapet.

Den officiella världen vilar på några få normer. Makten är huvudnormen. Ett fåtals rätt att få styra över flertalet. Ur den här grundnormen följer ett antal andra.  De är hierarkiska eftersom grundnormen, makten, är hierarkins kärna.  Det handlar om att konkurrera sig fram till lycka, att ordna, upphöja eller nedvärdera andra. Att acceptera andras utsagor utan att pröva dem själv om de kommer uppifrån i systemet. Att nedlåta och fördöma påståenden som kommer nerifrån i systemet. Ja, för att nämna några av frukterna på maktens träd. Och framförallt så är en av maktens viktigaste uppgifter att få dig och dina medmänniskor att tro att makten är en naturlag, ja t.o.m. att den är en del av mänskligheten. Människor som tror att de är onda av naturen gör förstås ingenting åt det.

Fåtalet, makten som satt spelreglerna och äger spelplanen äger dig.  DU tvingas leva deras liv när du försöker göra karriär och trampar på andra. DU tvingas spela deras spel när du deltar i de meningslösa kamperna om de bästa ideologiska eller religiösa åskådningarna. DU är en träl och inte förrän du orkar se mekanismerna som gör dig till en sådan mäktar du göra någonting åt dem.

En knapp timme efter simturen satt jag i bastun. Förändring ÄR möjlig intalade jag mig. Men hur? Hade det hjälpt om jag ödmjukt fört fram det resonabla och logiska i att det fanns frihet nog åt både den äldre mannen och mig själv? Och några till för den delen. Hade det hjälpt om jag jämfört med de i träningsbanan?

Nej, nej och åter nej. Hela mig och allt vad som kom ur min mun eller hjärta var ointressant för honom. Hade det hjälpt ifall jag fått med mig badmästaren och ifall hon tagit ett vänligt samtal med mannen. Ja, förmodligen.  Men inte för att han hade tyckt att det var rimligt utan snarare för att han hade accepterat henne som makten, eller kopplet som han vant sig vid att ha runt halsen.

Den alltmer robotifierade människan är grunden till att den Nya världsordningen kan breda ut sig, den är anledningen till att vi accepterar att bli övervakade, den utgör basen för gudsfobikernas vilja att utplåna troende på basis av ytterligare ett koncept som inte går att förena med den mänskliga naturen. Den alltmer förminskade människan leds ännu djupare ner i dekadens och förnedring och ger då plats för messiasgestalter som Barack Obama.

Jag fick mig en ordentlig simtur i all fall. Crawlandes fram och tillbaka så det skvätte om det.

Stå på dig, stör ordningen, de som rör sig i cirklar behöver dig trots allt.

En förändring är möjlig.

Mats 
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den tredje kraften


Av Mats Sederholm

Som den skara av trogna besökare som nu börjat formas här på Klar Sikt, säkert noterat, så envisas vi med att inte ta en partisk ställning i religiösa eller existentiella frågor.  Och inte i de politiska heller.

Vi drar upp aktuella händelser men knyter dem vanligtvis till andra orsaksnivåer än vad man gör i bloggvärlden, på tankesmedjor och i media.  Och detta må vara ett av Klar Sikt:s signum. Vi har andra förklaringsmodeller, kanske inte fullt lika sexiga som i ett debattprogram och inte med de konfliktfyllda kontraster som vi är vana att bli underhållna med från media.

Ett ledsnöre för mitt letande efter sanningen har varit något jag kallar jag för den tredje kraften. Att följa den är som att springa i en mörk tunnel. Man kolliderar med antingen den ena eller den andra väggen. Det är lockande att stanna upp och hålla i sig längs endera sidan, men priset man får betala är okunskap, man förlorar sin rumsuppfattning, man går miste om förståelsen om den värld man lever i och inte minst kunskapen om vem man själv är.

Den tredje kraften kan man inte läsa sig till. Den ges bara till de som prövar den i livet, den ÄR att stöta ihop med andra även om det ibland gör ont, både i en själv och i den man stöter ihop med.  

Den driver en att med jämna mellanrum överge det man trodde på, det innebär både engagemang och en massa ”kill your darlings”.  Den tredje kraften ges till den som vågar falla fritt, till den som törs springa i tunneln utan att famna efter ledstängerna. Med tiden så utvecklar man ett intuitivt seende, en rumsuppfattning som kan mäta sig med varken pengar eller uppmärksamhet. Likt en snöboll som rullar och sväller, så drar man till sig kunskaper från båda sidorna och expanderar.  

Den tredje kraften är friheten själv, för du har inget annat att försvara än sanningen. Du slipper greppa svärd och försvara din klan.  

Men förmågan att anamma den tredje kraften, förmågan att nyttja motsatserna till att förstå och växa, snarare än att fastna vid dem, ger dig också frigång från en något mycket djupare och viktigare innebörd av striden mellan motsatserna.

Några av er känner till begreppen Tes, AntiTes och Syntes.

Tesen (en idé, ett påstående) har en förnekande tes, en motsatt uppfattning som kallas för Antites.

I spåren av konflikten mellan Tesen och Antitesen uppstår en ny riktning eller tes. Den kallas för Syntes.  Den tyska filosofen Hegel  beskrev detta på 1700-talet och menade på att utveckling, Syntesen, uppstår på det här sättet, ungefär som jag beskrivit det.

Man kan, som jag menade på i exemplet med tunneln, använda sig av motsatserna, teserna och antiteserna för att nå en expansiv utveckling. Men det finns en motsatt användning av detta. Det är när det används i ett kontrollerande syfte.

Exempelvis:
Ponera att du har en relation till någon du är förälskad i, men är osäker på ifall den personen är intresserad av dig. Du börjar då flörta med någon annan som oskyldigt tror att du är intresserad av honom/henne. Du ser till att sammanföra dig själv med de två och spelar ut din charm mot båda. Om det blir som du önskar, blir din hemliga kärlek svartsjuk och kanske även den andra. Du riktar alltså de här två mot varandra som en Tes/Antites. Syntesen blir, om din plan fungerar, att den du håller kär upplever ett krig och då bestämmer sig för att vinna kampen om dig.

Genom att du kontrollerar Tes och Antites kan du alltså skapa Syntesen.

Hegels kunskaper om detta kan tyckas stanna vid en filosofisk och intellektuell kittlande idé över ett glas vin. Eller som torra kunskaper i någon kurs i filosofi på universitetet. Men denna teori är något långt mer konkret och användbart än vad de flesta människor har en aning om. Den ligger till grunden för såväl världskrig och manipulation av människor i stort som i smått. Det handlar, som i mitt exempel med kärleksdramat, om att skapa konflikter och sedan använda konflikten till att skapa en ny ordning, i egensyfte.


Att använda sig av människor för att skapa konflikter känner alla till. Det kan vara t.ex. arrangerade demonstrationer. Men det kan också vara terrorattentat som vid flera tillfällen i Italien. Piazza Fontana 1969, Peteano 1972 och Bologna massakern 1980 var föremål för attentat skapade av säkerhetstjänster och under det gemensamma namnet spänningsstrategi. Alltså, attentat utförda av grupper ur säkerhetstjänster, eller andra bakomliggande grupperingar som genom attentaten önskar skapa en spänning och sedan en opinion som lägger skulden på terrorister eller vissa politiska grupper. Man skapar Syntesen (Politisk verkan) genom att kontrollera Tes (attentatsoffer) och Antites (attentatet).

Den tredje kraften, kraften som leder dig mellan krigs- och konfliktshärarna skapar dig inte bara frigång från konflikterna. Du riskerar heller aldrig att dras in i manipulatörers nystan.

För att förstå manipulatörers syntes, se krasst på vad händelserna skapar hellre än att lyssna på brusdebatten och bråken.  

Vi kommer att återvända till hur man skapar konflikter, hur globala eliter utnyttjar människor, kulturer, raser och existentiella block till att nå sina mål.

Mats


Tags:
Categories: Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Gudsfobikerna Humanisterna och deras vänner

Kanske det blir vetenskapens doktorer som får
fördriva "det andliga mörkret" i framtiden?


Av Mats Sederholm


Vi lever i ”gudlösa” tider där människor irrar runt mellan alltfler existentiella och materiella val. I Sverige anser många att vi gudskelov slipper de religiösa påbuden, som om vi vore en befriad ö mitt i en ocean av religiös idioti.  Det vilar någon slags självgod ”svenskt kött”-stämning över detta. Men det finns alltid små andliga rester kvar som går att utrota. Och Liberati, föreningen VoF och inte minst Föreningen Humanisterna går nu i bräschen för detta.

Humanisterna skriver på sin hemsida:

Grundläggande för humanismen är kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn. Humanismen är en sekulär - icke-religiös - livssyn som anser att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på religiösa dogmer, gudar eller övernaturliga förklaringar av tillvaron. Humanister har en kritisk inställning till alla former av religion, nyandlighet och ockultism.

Det där låter ju riktigt vettigt!  Eller hur va?

Tänk vad mycket galenskaper som religionen skapat, varför inte bara se verkligheten som den är? Livet och människan är det naturligaste, varför inte tro på och glädjas åt allt det fantastiska som finns tillgängligt, varför måste man tro på annat? Det är ju bara en verklighetsflykt. Det är ju uppenbart om man tänker till lite. 

Jo, jag minns hur det var, jag minns såväl den här existentiella inställningen. Jag var mellan 20-25 år och tyckte att livet var fantastiskt, jag var sååå övertygad om denna självklara existentiella syn, just därför att den var så naturlig och självklar I HELA SIN UPPENBARELSE LIKSOM.

Jodå, vi har alla varit små! Och var och en blir salig på sin tro, eller hur?

Min godmodiga inställning till livet för en 25 år sedan finns fortfarande kvar, men jag har förkovrat mig. Jag har vågat dra upp ankaret och seglat vidare.  Jag har dessutom lyckats avprogrammera mig från de normer som formar människors antiandliga prägling. Men det tog tid, tro mig!  Den religiösa andligheten däremot har jag aldrig varit i närheten av så den har aldrig vållat mig några problem.  Från min tid inom nyandligheten på 90-talet tog jag med mig främst tre saker. Genomskådandet av den självuppfyllande tron, insikten om makten (gurus m.fl.) men också existensen av andliga världar.

Jag är inte religiös, jag tillhör inget samfund, jag ber inte till någon, jag har gått ur den svenska kyrkan och känner mig fri och enkel som en fågel. Och definitivt mer fri än på den tiden då min livssyn begränsades av något som liknade humanisternas ramar.  Men jag är en sökare. Jag söker jämt efter förklaringar, jag vill veta mer, jag vill förstå mer och utan att fastna i dogmer som t.ex. den humanistiska. Och för er som tror att humanisterna har något med att vara human att göra så kan jag berätta att så är det inte.  En stor del av jordens befolkning har en andlig övertygelse och här faller begreppet humanister på en gång. Att förneka en större del av människors övertygelser genom att se det som humbug är knappast humant. Så redan namnet är en rent retorisk lögn. Men tillbaks till mitt sökande efter sanningen.

För tack vare denna vilja att inte FASTNA i olika existentiella nät så kan jag idag acceptera den andliga världen, just därför att den är så enkel och självklar. Den är lika självklar som tanken är för handlingen. Det finns en tanke bakom varje verk. Var det svårt eller?

Tja, för humanisternas ”förnuft” så blir detta ytterst komplicerat. Deras ”förnuft” är liksom alla religiösa eller politiska illusioner, ett mantra som de upprepar så många gånger för sig själva att de till sist tror på det.

Den humanistiska tron är bunden till materialism och vetenskapsfundamentalism. 

Och sorry, jag tror inte på ismer.

De kommer till i brist på tillit.
De kommer till i en brist på en tro på livet och på sig själv. Och i en rädsla för att ingå i en skapelse.

Vem/vad/vilka som skapat vår existens blir heller inte så viktig när man inser att man själv ingår i skapelsen och har alla möjligheter att också skapa själv.

Skaparen har gjort oss till skapare.


Om man vill begränsa hela skapelsens ramar till vad en begränsad del av en ras, i en galax bland miljoner och på en sketen planet bland kvantiljoner, tror på, och dessutom begränsat till vad deras fem sinnen kan uppfatta och sedan kallar det för sunt förnuft, då återstår bara dårskap!

Jag älskar allt det vackra som finns i vår materialistiska värld men jag är för nyfiken, jag reflekterar för mycket över tingens ordning för att låta mig surras fast. De andliga erfarenheterna har bildat en balans och komplement till de materialistiska. T.ex. är jag inte längre livrädd för att kunna anamma Jesus budskap. Den villkorlösa kärleken, att kunna förlåta sin nästa, att det man gör för andra gör man för sig själv och mycket annat är inget märkvärdigt, tvärtom, det står bortom alla tvivel att världen skulle bli en bättre plats om man följde de budskapen. Att Jesus existerat i den formen som bibeln beskriver honom är jag tämligen säker på är fel. Vad för slags figur han egentligen var, om han funnits, vet ingen. Däremot så kan jag lätt se likheter mellan den där inkapslade logiska härdsmältan man får serverad när troende ringer på dörren och säger att jag är beviset på Guds existens - OCH - humanisternas inavel med det "naturliga förnuftet". Båda grundade på var sin bländande tro på bibeln respektive materialismen/vetenskapen.

Ni har väl hört det där om böghatande män som omedvetet känner en attraktion till bögar. Skulle det kunna vara så? En bekant sa till mig att det finns en undersökning där män som hatade bögar tenderade att få erektion när de såg homosexuella porrfilmer. Inte vet jag om det är sant men obalanserade förföljelser eller hat av vissa grupper är utan tvivel kopplade till någon slags personlig störning i sin relation till hatobjekten.

Humanisterna anser sig vara orättvist behandlade som inte får statsbidrag eftersom de inte tillhör ett trossamfund.  Man tycker man borde ha det med motivationen: "En majoritet av svenska folket är ateister enligt definitionen ”Jag tror att gud inte existerar”". Nej just det, men om man skulle få bidrag för allt sådant man INTE tror på skulle nog statsbudgeten köras i botten på någon månad.

I sin hatkärleksrelation till bl.a. kristna kyrkan så erbjuder de alternativa konfirmationer, dop, bröllop och begravningar!  Snacka om ”det man hatar, det älskar man”.   

Vad kommer härnäst? Humanisternas ordförande Christer Sturmarks egna exorcister?
”The power of Science compels you, the power of Science compels you”.

Varför inte i upplysningens, vetenskapens och det sunda förnuftets anda, det borde ju i all sin självklarhet vara motiverat?!!!  Ko-ko!

Humanisterna och Vof (Föreningen Vetenskap och Folkbildning) borde kunna tas med ett skämt. Bara det skällande namnet Vof och namnet på deras tidskrift "Folkvett" kan ju få en att skratta till, men tyvärr så stannar inte de här stämningarna vid det humoristiska. Humanisterna jagar efter biblar som lagts ut på hotell och när SVT sänder ett välproducerat program om ett övernaturligt fenomen så blir hela SVT ”New Age-tv”.  Men för fan, slappna av! Vad är det med er?

Jag  kan störa mig på vetenskapens totala utbredning i denna värld vars tänkande och postulat är starkare i vårt samhälle än vad religionen är i de mest religiösa samhällen. Men det betyder inte att jag startar en anti-vetenskaplig skola, eller jagar akademiker och studenter, även om deras snustorra och vänsterhjärnhalve-orienterade nördar ibland kan få mig att koka. I våra skolor så är det vetenskapens kunskaps-staplande som styr över barns uppfattning om verkligheten, vetenskapen sätter gränserna för läkares helandeförmåga, den filtrerar människors världsbilder genom att alla godkända påståenden i t.ex. media måste passera filtret ”vetenskapliga rön”.  Vetenskapen är viktig, men har fått ett sånt inflytande över människors tänkande idag att det måste bli ett stopp.

Hur ska man kunna utvärdera materialism om man inte ges en referens och ett perspektiv till den? Det materiella kan endast ges ett kritiskt och sant perspektiv genom det omateriella (läs andliga). Jag tror att till och med en vetenskapsman har svårt att opponera sig mot den enkla logiken. Andligheten uppstår ur människans naturliga behov av att just få ett perspektiv till sin materiella vardag. Att försöka trycka undan den är inte bara lönlöst och fel, det är Sturmarks och andra humanisters kamp mot väderkvarnarna. Vetenskapens sönderdelning av vår verklighet i syfte att förstå den bättre är vetenskapens ideologi, låt den vara vad den är. När den, och som den alltmer gör, gräver sig in bland människors tankar så utgör den ett hot och kommer för evigt att söndra alla möjligheter till en värld i samhörighet och fred. Humanisterna hade kunnat bygga broar, men de söker splittring just därför att deras hjärnor redan är genommarinerade av vetenskapens avsaknad av visioner och större seende.

Kanske uppenbarelseboken håller på att förverkligas. Jag är öppen för det, definitivt. Att ett odjur är på väg forma sig är uppenbart. Det heter makt och finns i alla läger men reser sig allt tydligare på alla sina globala ben just nu. Krönikorna om den nya världsordningen, om Barack Obama, om övervakningen m.m. beskriver detta. Men när jag tar del av humanisternas budskap tillsammans med alltfler kändisars, så ser jag också sluttidernas falska profeter.

Humanisterna borde tas med en klackspark, men jag vet inte om jag vågar. De har ett stigande medlemsantal. Men värst är att de drivs av en ideologisk kärna som innebär att ifall man kastar upp 10 skopor med färg i luften så är det helt naturligt att det plaskar ner i backen och formar sig som ett porträtt av Mona-Lisa. Ja och då är det ändå en oändlig underdrift i jämförelse med tron på universums tillkomst som resultatet av en slump.

Snälla Gud låt förnuftet segra!

Ooops jag tror jag bad en bön!

Hoppas jag kan bli förlåten med hjälp av några textrader ur låten ”Walking in Memphis” (Cheer):

And he said - Tell me are you a Christian child?
And I said: Man I am tonight

Mats

Missa inte fortsättningarna på denna krönika:
Gudsfobikerna Humanisterna och deras vänner del2
Gudsfobikerna Humanisterna och deras vänner del3
En kampanj om enfald

Debattlänkar: Dagen  Aftonbladet GT GT SvD SvD DN SvD


Tags:
Categories: Andlighet | Krönikor av Mats

66 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Kostymgubbarnas kamp för fostren



Av Linda Bjuvgård

Abortmotståndare finns i alla smaker. Det är både män och kvinnor, unga och gamla, alla raser finns representerade.  En del är religiösa, andra inte. Detsamma kan sägas om abortförespråkare. Abort är inte och kommer aldrig att bli ett enkelt ämne. Det finns många aspekter att ta hänsyn till och ämnet rör upp många känslor. Den här krönikan gör därför inte anspråk på att komma med ”alla svar”, eller ens alla frågor. De allra flesta aborter (93 procent) utförs före utgången av fostervecka 12. Abortmotståndare däremot älskar att dra upp och dramatisera de aborter som utförs efter vecka 18, men de ”glömmer” bort att berätta hur otroligt få de sena aborterna är, och vad de beror på. De ca 300 sena aborter som under ett år utförs i Sverige beror på: fosterskada (54,3 procent), fysisk eller psykisk sjukdom (4,5 procent) och psykosociala skäl (41,2 procent). De psykosociala skälen är oftast fall av misshandel, missbruk och kriminalitet. Där hittar du också tonåriga flickor som har förträngt sin graviditet.

I rättvisans namn ska också nämnas att abortförespråkare, å andra sidan, gärna pratar om de stackars kvinnor som blivit gravida genom incest eller en våldtäkt, men ”glömmer” bort att upplysa om att den kategorin bara utgör mindre än 1 procent av alla aborter.

Någonstans på den cirka nio månader långa vägen från ägg och spermie till ett livsdugligt foster blir en människa till. Den stora frågan är när och ingen kan svara på det. Om man som jag tror på själens existens blir frågan ännu mer komplicerad. Min uppfattning är att det blivande barnets själ vandrar sida vid sida med mamman en tid innan den kliver ner i sin fysiska kropp. Och även efter att själen har boat in sig i kroppen kan den, under en tid, ”hoppa” in och ut ur kroppen lite som den vill. Som ett sätt att sakta vänja sig vid den ganska tunga fysiska tillvaron. Som jag ser det går en själ aldrig ner i en kropp förrän mot mitten, kanske till och med slutet av graviditeten. Dessutom går det inte att döda en själ, du kan bara ta bort möjligheten för en själ att bosätta sig i en viss kropp.

Men hur som helst. Huvudämnet för denna krönika är något annat. Det handlar om varför en viss typ blir så starka abortmotståndare. Det handlar om medelålders män, ofta finklädda i kostym och inte alltför sällan religiösa.
 
När jag läser om eller ser inslag på TV om abortmotstånd så ser jag ofta just dessa män i fronten för kampen. Hur kommer det sig? Och dessa män _är_ verkligen passionerat hängivna sin kamp mot aborter. De talar om ”det ofödda barnets rättigheter” och påstår att ”varje embryo är en individ”. Dessa kostymklädda gubbar älskar verkligen foster, det kan det inte råda någon tvekan om. Frågan blir då följaktligen: var finns alla dessa kärleksfulla män i de födda barnens värld? För jag kan då inte se dem. Jag ser de inte i lekparkerna, inte på dagis, inte på öppna förskolan, inte i skolan, inte på föräldraforum på nätet, inte någonstans av alla de platser där det finns barn eller där barnafrågor dryftas.

Jag är övertygad om att ingen kvinna egentligen önskar genomföra en abort. Det finns något som tar emot på ett känslomässigt plan helt enkelt och jag tror att de flesta känner det. Därför vågar jag påstå att beslutet aldrig tas ”lättvindligt” som en del envisas med att hävda. Ändå utförs det över 33 000 aborter varje år, bara i Sverige. Sex är skönt, oftast lättsamt och roligt och det går att skydda sig mot en oönskad graviditet. Inte desto mindre händer det att en spermie tar sig förbi alla skydd och önskemål och vips så blev sexet genast så allvarligt och outhärdligt stort. Så oförargligt och ”hoppsan-aktigt” tror jag att det ligger till bakom många beslut om abort. Och visst vore det toppen om det gick att ändra på, på något vis. Framförallt för kvinnornas skull, för det är de som måste genomgå den medicinska eller kirurgiska processen och utstå både fysisk och psykisk smärta. Det är de som måste leva med skulden och skammen. Jag känner en kvinna som gjorde en abort i tonåren. Hon är en bit över 30 idag och barnlös. Hon bär fortfarande på en rädsla för att kanske inte kunna bli med barn. Det spelar ingen roll att all statistik talar emot den rädslan, hennes fruktan är starkare.

Ja, det är kvinnorna som får ta smällarna och det är nog därför jag blir så oerhört provocerad av kostymklädda, medelålders mäns kamp för ”de ofödda barnens rätt”. Och jag anar ugglor i mossen. Jag ser ingen kärlek skymta fram. Jag misstänker starkt att deras kamp egentligen handlar om något annat – kan det vara kontroll och makt?

För vad har dessa män egentligen med saken att göra? Har de själva blivit utsatta för idel kvinnor på rad som de har befruktat men som sedan aborterat bort deras blivande barn mot deras vilja? Vad är det som upprör så mycket? Jag förstår faktiskt inte.

Och de djupt religiösa är oftast värst av de alla. Det är de där männen som älskar foster men som hatar homosexuella. Yes, Jesus looooves you! De som värnar om de ofödda barnens rättigheter men som förtrycker de födda flickorna. Och de där prästerna och biskoparna i katolska kyrkan som kämpar för embryon som ser ut som grodyngel, men som utsätter småpojkar för sexuella övergrepp. ”I´m a messenger from God!”

Nej, det är något som är skumt här. Något som luktar unket. Och jag ger mig inte förrän jag har förstått vad det är.

En gång läste jag ett reportage i Illustrerad vetenskap om att människan utvecklas på samma sätt som alla andra djur i början. Att vi följer evolutionsstegen och därför, i de första embryostegen ser nästan likadana ut som t ex fågelfoster. Det är tankvärt tycker jag. Ett embryo är just bara det, ett embryo, en början på något som ännu inte är. Vi kan få tankeembryon som aldrig utvecklas till något annat än just en tanke. Den blir aldrig till, får aldrig form eller liv.

Jag hävdar att det inte finns någon annan lösning än att låta kvinnorna bestämma över abortfrågan. För tänk efter nu, hur skulle det annars vara? Ska vi ha ett samhälle där en man som befruktat en kvinna ska ha rätt att tvinga henne att vara gravid i nio månader och sedan i smärta föda fram ett barn som av sin mor inte är önskat? Vilken typ av värld skulle det bli? Jag ser ingen skillnad mellan en sådan inställning och en där man tycker att våldtäkt är okej.  ”Jag bestämmer över din kropp och en stor del av din existens”. Eller: ”Jag värnar om det cirka 2 cm stora embryots rättigheter, men skiter totalt i din hälsa”.

Det måste bli ett slut på det eviga skuldbeläggandet av kvinnor och mödrar!

Så glöm alla George W Bush, Ulf Ekman, John Ashcroft (justitieminister under Bush), Alf Svensson, Johan Lundell (generalsekreterare i ”Ja till Livet”), Tomas Seidal (ordförande i ”Ja till livet” och läkare), Lars Hamberger (läkare och professor), Göran Hägglund och allt vad de heter! De borde lägga sin energi på något annat.

Varför inte de födda barnen?

Linda

RFSU har en bra sida med fakta om aborter.
En debattartikel på aftonbladet.se skriven av ännu en man som pratar om sitt och andra mäns abortmotstånd. 
Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

14 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den nya världsordningen - Del 2

 

Av Mats Sederholm

Den Nya Världsordningen sluter sig långsamt ovanför våra huvuden likt taket över en idrottsarena som stängs. Plattor rör sig i luften från olika håll och är på väg att slutas i mitten. Endast de som orkar släppa blicken från kampen och bruset på planen och som höjer blicken ser rörelsen i skyn. Den är tyst, obeveklig och märks endast som en växande skugga över planen. Helt utan förklaring och utan synbar koppling till vad som utspelar sig framför ögonen på åskådarna. De slutande taken är fortfarande för högt upp och för åtskilda för att kunna skapa debatt.

Den nya världsordningen är en krass och omänsklig maktkonstruktion. Den bär inte på några nya riktningar för mänskligheten. Tvärtom, den kommer att förstärka den gamla. Vår värld idag är en gigantisk maktapparat med globala orättvisor där 2% av de förmögnaste äger halva världens tillgångar och 1% av de förmögnaste äger 40% .

Och världen är mer hierarkisk än tidigare. I boken ”Superclass - The Global Power Elite and the World They Are Making” beskriver författaren David Rothkopf, som själv tillhör den elit på några tusentals personer som kontrollerar världen, hur makten de senaste åren tagit sig en helt ny form. Han skriver:

Under de senaste decennierna har en global elit vuxit fram som har oerhört mycket mer makt än någon annan grupp i världen. Varje medlem i denna superklass är i stånd att påverka miljontals människors liv. Var och en utvidgar sin makt aktivt och utvidgar den ofta genom att bygga upp relationer med andra i samma klass.


Supereliten består av personer med stor ekonomisk eller politisk kraft. Den består av militära ledare och av nyckelchefer och aktiva aktieägare inom några tusental av världens ledande företag. De består av arabiska schejker, inflytelserika konstnärer, forskare, akademiker, författare och religiösa ledare. Detta påstått av en man som själv delat företag med Henry Kissinger och som är tjenis och bundis med hundratals ur denna elit.

Den nya "supereliten" har inget nationellt ansvar, den har inga uttalade religiösa eller politiska tillhörigheter. Den rör sig i en värld alltmer distanserad från människor och helt utan ett mänskligt ansvar. Den formas i detta nu ur alltfler framväxande konglomerat.

Den nya världsordningen expanderar sitt tak och kontroll genom en globalt ekonomiskt reglerad marknad, genom en gemenam militär organisation och genom ett alltmer koncentrerat ägande av media. Den river gränser och berättar lismande om de nya möjligheterna för människor, om nya globala arbetstillfällen, om frihandeln men förflyttar samtidigt maktkoncentrationen uppåt. "Supereliten" är som ett nytt kompositmaterial, sammanfogat av planetens mest inflytelserika och skiftande makthavare, men hårdare än något tidigare.

Så hur berör det här just dig?

Ja, hur berör maktkoncentrationer människor? När makt koncentreras så rivs tidigare gränser, mångfalden utarmas, kontrollen ökar, människors inflytande över sina liv minskar, samhällsklimatet hårdnar, människor blir räddare, kryper ihop och bevakar sina medborgare hellre än makten. Ja, normalt sett så växer en opposition fram och makthavare ifrågasätts, men det sker bara ifall makthavarna är tydliga! Men den nya världsordningen växer på behörigt avstånd från media och folkbruset, dock verkar den lika fullt i vår vardag.

Vi är på väg in i en Orweillsk framtid där människor kommer att böna och be efter att få sina barn microchippade, de kommer att be om kameror på toaletten, de kommer att bevaka sina medmänniskor, de kommer att stjälpa i sig än mer likriktade tv-kanaler, fler snuttifierade nyhetsprogram. Det kommer att skrivas ut ännu mer psykofarmaka på vårdcentralerna. Det kommer att födas fler barn till världen som kommer att präglas av sina föräldrars bortstressade förmåga till enkel empati, kärlek och närvaro. Institutionaliserade barn uppväxta utan en naturlig hjärtekontakt kommer att begå brott, brott som i sin tur kommer att ställa krav på ännu mer kontroll. Konsekvensen av den nya världsordningen kommer att framkalla fler rop efter lösningar, fler frälsare, mer sötningsmedel och allt det där som människors hungriga, men alltmer kuvade hjärtan aldrig får. Den nya världsordningens kontrollerande, likriktande och överstatliga normer, dess avstånd till vardagsmänniskan sörjer för allt detta.

I Sverige märker vi av den nya världsordningens antågande genom de alltfler förvirrade politiska pseudodebatterna. Högerpartierna kommer allt mindre att försvara sin klassiska syn på ett nationellt försvar. Idag skickar vi soldater till Afghanistan tillsammans med den nya världsordningens säkerhetsgarant, NATO. Högerns värnande om individens frihet betyder inte längre någonting vilket FRA-lagarna och maktförskjutningen till EU redan visat.

Socialdemokraterna kommer ännu mindre kunna erbjuda en rättvis värld eftersom de ständigt är underställda den globala finansmarknaden och EU. Vänsterns klasskamp, den mellan rika och fattiga kommer är passé eftersom människor faktiskt har råd att konsumera. Och det är inte i huvudsak de materiella tillgångarna som den globala världsordningen kommer att ruinera människor på. Den nya världsordningen kommer att utarma människor på deras inflytande, på deras själ, på deras identitet. Detta är lika mycket en andlig fråga och hur många vänsterradikala finns med på resan då?

Klar Sikts uppmaning till vänster, höger, liberala eller gröna: Snälla släpp det där ideologiska tramset nu och höj blicken!

Ni har redan börjat konstatera hur den svenska politiken börjat förlora sin bredd, men, se också de bakomliggande drev som skapar detta.

Jag är knappast ensam om att uppmärksamma den ny världsordningens framväxt. Videon nedan innehåller fyra klipp från amerikanska massmedia som tar upp finanskrisen, G20 och slutligen ett historikt perspektiv på den nya världsordningen.

Jag har i denna dubbelkrönika försökt att återge en trend som pågår mitt framför ögonen på oss. Den nya världsordningen gestaltar sig inom alla delar av samhället men blir mest tydlig om man orkar lyfta blicken och se händelserna globalt. Utvecklingen inom de politiska, ekonomiska, massmediala och militära sfärerna talar ett entydigt språk. Ja, t.o.m. världens mest inflytelserika religiösa ledare, påven, talar nu om enighet mellan alla religioner mot terrorismen.

Endast en dåre kan missa färdvägen. Endast de som vill bli förda bakom ljuset fortsätter med den politiska, andliga eller kulturella navelskådningen. Rött mot blått, kristendom mot islam, väst mot öst, vita mot svarta är exempel på barnsliga matinéföreställningar som får media, politiska bloggar, religiösa bloggar och tankesmedjor att missa hela resan.

Den nya världsordningen är i full gång, utvecklingen är entydig.

Det är en ordning som bygger på en maktapparat som mänskligheten aldrig tidigare sett make till. En värld av icke-människor, en syntetisk värld där våra hjärtan inte längre kommer att räknas, där utbudet av meningslösa substitut för var och ens längtan efter frihet och uttrycksförmåga, kommer att svämma över. Det är en värld där ingen till sist orkar bry sig, där skeendena alltmer får sina egna liv. Du är bunden till dem med ett rep och släpas i gruset till synes oförmögen att göra något åt saken. ”Det är ju dagens utveckling”, säger du glatt till han eller hon som släpas bredvid dig.

Och du, låtsas inte att du inget vet om allt detta. Jag går inte på det! Du VET redan att den här utvecklingen har påbörjats för du har redan upptäckt den där likgiltigheten, krassheten och de ökande mänskliga avstånden. Vågar du skåda in i framtiden? Vågar du vara med och bryta?

Jag ska släppa ämnet för stunden men vill ge dig som läsare något att fundera på. Tänk om, tänk om alla dessa till synes oberoende förändringar är en del av en medveten agenda? Om den existerande eliten, som de facto har möjlighet att påverka miljarder människors öden, följer en plan. Är det realistiskt att tro att det skulle finnas en medveten strävan att få kontroll över hela världen?

 Vi kommer att få en världsregering vare sig vi vill ha det eller inte.
Den enda frågan är om världsregeringen kommer att vara
ett resultat av erövring eller konsensus.

James Warburg, skapare av Centralbankssystemet i USA 1950


***

Vi tackar Washington post, New York Times, Time Magazine och andra
framstående publikationer vars direktörer har suttit med på våra
möten och hållit sitt löfte om att hålla allting hemligt under nästan 40 år.

Vi skulle omöjligen kunna utveckla vår plan för världen om vi
hade utsatts för allmänhetens granskning under de åren.

Men, världen är mer sofistikerad och förberedd för en världsregering.
Den intellektuella eliten och världens bankirers självständighet
på en nivå ovan nationens är säkerligen att föredra framför den
nationella självbestämmanderätten som utövats under tidigare århundraden

David Rockefeller, Council on Foreign Relations.

Klar Sikt återkommer.

Mats

Diskussionslänkar:
DN  Om globalisering, om nyliberalismens död och om en  "ideologisk kollaps av episka måttDN 

Länkar:
"And now for a world government" Financial TImes
"Vi behöver en ny världsordning" SvD


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Mats

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Drönarna på Internet

 


Av Linda Bjuvgård 

Många är arbetslösa, långtidssjukskrivna eller möjligen föräldralediga. Drönarna på Internet. Ja, det finns kanske en och annan stenrik fotbollsfru också, men de är inte så vanliga. Gemensamt för de alla är att de har alldeles för mycket tid att röra sig med. Tid som de inte har vett att förvalta på ett meningsfullt sätt. Sedan finns det också en annan sorts drönare. Det är de som arbetar eller studerar men ägnar en stor del av sin fritid på nätet. De är i stort sett likadana som de förstnämnda drönarna, bara det att de inte har lika mycket tid (även om de gärna offrar en och annan timme av arbetstiden av bara farten).

Så vad utgör en meningsfull tillvaro då? Söka jobb? Motionera för en bättre hälsa? Se sina barn på allvar, mötas på alla nivåer? Arbeta för en bättre värld? Äh, finns inte på kartan! Varför ägna sig åt sådana petitesser när man istället kan hänga på nätet hela dagarna. Nätet har dessutom bättre öppettider än Seven Eleven. Det är alltid öppet och allt som krävs är en dator med uppkoppling. Enkelt!

Ut och surfa! Och surra. Och beblanda sig med människor som man aldrig skulle pratat med i det verkliga livet. Och det är ju jättebra, inte sant? För freden på Jorden, typ. Bara det att man aldrig möts i verklig mening. Det bara produceras ord, mängder med innehållslösa, döda ord. Chatter och diskussionsforum, kommentarssidor på nättidningar och bloggar… Frågan är inte om man ska delta eller göra något annat, frågan är hur man ska hinna. För det finns ju så många forum och eftersom det man har att säga är så viktigt så måste självfallet ens ord få plats överallt. Hör mig, se mig, rör mig – hur svårt kan det va! Nej, Linda Bentzing, det är inte speciellt svårt.

Nej, det finns gott om tyckare som aldrig gör något själva annat än att just tycka. De tycker och tänker och yttrar sig om allt. Att de skulle kunna rikta all den där energin till att skapa något eget, något viktigt, något stort – den tanken hittar aldrig in under deras mössor.  Istället ställer de skarpa krav på de som av egen skaparkraft hittat på ett forum eller liknande: ”Underhåll mig!” ”Skriv om det och det.” ”Det där var dåligt, vilket skitställe det här är.” ”Jag har rätt att skriva vad jag vill här.”

De som orkar lite mer startar förstås sina egna bloggar.  Och det är ju alldeles underbart. Där kan man blaffa ut sig hur mycket man vill, hur länge som helst och när som helst! Och man skriver om sitt spännande liv. Om att det går vinterkräksjuka i familjen (wow!), att man har köpt ett par nya jeans som satt så bra (och man tar fram digitalkameran och fotar den fantastiska tygbiten), att den där kollegan på jobbet (som uppfinningsrikt nog får heta något i stil med ”K”) är så dum, att man vaknade av sendrag och att man i morgon ska rusa till affären och shoppa ett par stövlar…

Livsviktiga och engagerande saker med andra ord. Här ett litet utdrag från en av de mest lästa bloggarna i Sverige: ”Äntligen hemma. Är helt slut i kroppen efter allt promenerande på stan och armarna värker efter att ha burit shoppingpåsarna. Idag blev det två väskor och ett par skor…”

Du missar väl förresten inte vad BlondinBella och världens största miffo, trollhare (ja, hon kallar sig själv så) gör för spännande saker idag! För var så säker på att ingen annan missar det. Hur är det annars möjligt att BlondinBella har omkring 600.000 läsare per vecka.
 
Till och med redan etablerade och hyfsat seriösa kändisar som redan har forum med stor publik bloggar ut sina privatliv. Jag tänker mig att de resonerar som så ”att blogga är ju ett jättebra sätt för mig att visa världen hur otroligt vanlig och ofarlig jag egentligen är (fniss, fniss), då kan jag fortsätta att vara i alla fall lite provokativ och allvarsam i mina krönikor och artiklar i Aftonbladet/Expressen/Metro/whatever”.

Och vilka fantastiska föredömen de är! Ta Linda Skugge till exempel som nyligen såg en bild på sjuka barn i Zimbabwe. Hon blev så tagen och illa berörd att hon genast skrev så här på sin blogg: ”Jag ska klippa ut den bilden och sätta upp i köket och vid minsta gnäll från mina barn ska jag peka stilla på den lappen och säga håll käften.”

Ja, varför inte? Låt oss alla säga åt våra barn att hålla käften! Om inte annat så stör de ju ofta när vi ska skriva våra viktiga blogginlägg.

För framtiden är här och jag har sett den i ögonen. Jag vet nu vad vi alla är ämnade att syssla med. När vi inte vandrar våra väl upptrampade stigar fram och tillbaka mellan hem-dagis-jobb ska vi förstås ägna vår tröstlösa drönartillvaro på Internet. Och där ska vi aldrig behöva bry oss om någonting med substans. Slappna av, ta det lugnt! Ta en lugnande tablett till. Livet är tungt nog som det är och vi är värda vår avkoppling.

Vad är förresten ditt senaste shoppingfynd? Jag vill _v e r k l i g e n_ veta.

(För tydlighetens skull vill jag tillägga att jag inte anser att alla som av någon anledning ”går hemma om dagarna” sitter och dumsurfar på nätet enligt ovanstående utläggning. Det finns de som är arbetslösa eller sjuka som faktiskt har massor med vett och som använder sin tid till helt andra saker. Jag har själv varit både arbetslös och långtidssjukskriven utan att för den sakens skull ägna hela dagarna åt nonsensaktiviteter på nätet.)

 

Diskussionslänkar: Aftonbladet


Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

8 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den nya världsordningen - Del 1


Av Mats Sederholm

Begreppet ”En ny världsordning ” stötte jag på redan under slutet på 90-talet då jag utforskade nyandligheten men också hade kikat på en del konspiratoriska synsätt på världsutvecklingen. Jag såg då ingen anledning till att bry mig om detta. Jag betraktade det mest som en mörk avart, ett ingrott hörn av krystade förklaringar på vår värld framförd av kufar som liksom fastnat på nåt och sedan skruvat till det för att få ett koncept att vara unika kring. Men oj vad jag misstog mig, verkligheten idag är på god väg att överträffa ”dikten”.

Dessutom så har jag läst på. Min gamla tro och mitt nedlåtande synsätt har med kunskapers hjälp blivit alltmer pulvriserad. Idag kan man läsa om kraven på en ny världsordning både på Expressen och SvD och säkert finns det massor av exempel som jag missat. Men även före finanskrisen så har denna gamla önskan om en gemensam världsordning börjat dammas av.

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown hade ett anförande någon månad innan han blev vald i våras där ordet ”New World Order” upprepades så frekvent att man undrade var det var fråga om. Se en redigerad video av talet.

Senast så var det frälsaren Obama som lyfte fram det i sitt tal från 24:e Juli i Berlin. Orden ”Globalt medborgarskap”, ”Partnerskap och samarbete länder emellan är inte ett val, det är ett måste för vår gemensamma säkerhet och för att kunna utveckla mänskligheten” är inga små ord direkt. Och hur skulle en sådan här globalt ”samarbete” kunna förverkligas om det inte finns en militär auktoritet. Obama fortsatte: ”Våra länder har ett gemensamt uppdrag i att säkerställa att NATO’s första uppdrag bortom våra gränser lyckas”.

Att det är något mer än ett slags vanligt partnerskap blir tydligt när han säger: ”Detta är ögonblicket då alla måste samlas för att rädda den här planeten….. Vi måste alla stå enade”

Detta om de politiska visionerna och de militära. Bankkrisen är på väg att skapa nästa behov av detta nya ”världssamarbete”. Politiker och ekonomer skriker redan efter globala regleringar och vad som kan komma ut ur detta är inte särskilt svårt att sia om. En gemensam valutapolitik regleras av riksbanker världen över och därför ser jag också en global riksbank i någon mening ta form. Den nya valutan Amero som täcker in den nordamerikanska unionen (USA, Kanada och Mexico) är i antågande och på sikt kommer säkerligen också en global valuta.    

Och för att inte denna nya vision ska bli betraktad som alltför hökaktig och marknadsorienterad så har de senaste åren serverat ytterligare ett argument, nämligen klimatfrågorna. Vi måste rädda vår jord och här finns det väl inte längre en kotte kvar med torra ögon. Och självklart så kommer även denna fråga och problem att omsvepas av den Nya världsordningen. Har man väl fångat problemet så får man också patent på lösningen.

Dessutom så måste vi ta rejäla tag mot planetens ondska, terroristerna, vilket lett till och kommer att leda till ett kontroll och övervakningsklimat utan dess like. Kameraövervakningen är minst sagt explosiv. Avtrubbningen av människors naturliga gränser för integritet som Linda beskrev i ”Övervaka mig mera”, är i full gång.   

För att den nya världsordningen ska få ett rejält fäste krävs en samling bland medborgare. Men en samling av den dignitet som krävs för att skapa en ny världsordnng kan inte annat än gränsa till kontroll. Obama lät meddela i ett tal i Juli att en nationell civil säkerhetsstyrka måste utvecklas och som ska vara lika mäktig som militären!! En mening som drunknade i hans retoriska tal om att det Amerikanska folket är svaret på våra problem. Och inte bara drunknade meningen i applåder och retorik, den "försvann" också från bl.a. Wall Streets Jornal:s officiella transcript av talet!!

Obamas vill alltså upprätta en massrörelse som ska omfatta alla ”middle school college students”, krigsveteraner m.fl. Han vill skapa undomskårer som bl.a. ska ska vara mentorer för yngre elever. Obamas ursprungliga hemsida fick ändra på budskapet efter att flera ungdomar protesterade mot att det inte ville bli värvade till dessa ”youthcorps”. Tal till massorna om hopp, enighet och med ett formande av samhället med hjälp av ”Obama Jugends” blev troligen för mycket.  Se talet här. Om du vill höra just meningen om en "en nationell civil säkerhetsstyrka", gå fram till ungefär 16:40.

Obamas magiska inverkan på ungdomarna återspeglas på denna video. Det går kårar längs ryggraden.

Ett annat sätt att förankra den nya världsordningen är att göra som i Storbritannien. Likriktan…förlåt enighet  upprätthålls bl.a. genom att människor ges befogenheter och auktoritet att bevaka varandra. I Storbritannien har regeringen gett ”polisiära” befogenheter till flera kategorier av civila auktoriteter såsom ordningsvakter, lapplisor, ”affärsdetektiver”, värdar på sportevenemang m.fl.  Denna nya kategori av ”Auktoriserade medborgare” kommer att ha rätt att fotografera dig när du slänger ner sopor i fel container, de kommer att kunna konfiskera egendom och kräva dig på ditt namn och personnr o.s.v.

Länkar om  ”Auktoriserade medborgare”, se:  Daily Mail  Polisen

Allt detta kan kännas overkligt. Jag vet det. Tankar som, "kan det ändå inte vara på något annat sätt?" kommer upp per automatik och de ska göra det hos en kritisk människa. Men skillnaden mellan en kritisk och rädd människa är att den första försöker skaffa sig en egen uppfattning och är helt enkelt nyfiken. Den rädda kilar med sina tankar runt den heta gröten och glömmer saken så snabbt han/hon kan. Vem är DU?

Del 2 kommer att ge ännu fler perspektiv på denna Nya världsordning, stay tuned!

Mats

Diskussionslänkar: AF DN DN 


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Mats

2 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper