SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Fred på Jorden - Äh, vem bryr sig!



Av Linda Bjuvgård

Det tycks mig som att de enda människor som verkligen vill ha fred på jorden är de stackare som lever mitt uppe i ett krig.

När jag var liten, omkring 9-11 år, var jag mycket bekymrad över att krig fanns. Då, på 80-talet, var vi helt omslutna av det s.k. kalla kriget. De gigantiska stormakterna USA och Sovjet kunde när som helst trycka på sina knappar och skicka iväg de grymma atomvapnen. Eller åtminstone kändes det så. Jag skrev brev till deras ledare, Reagan och Gorbatjov. Jag samlade in namn på namnlistor. Jag var som sagt inte så gammal så i slutändan blev det inte så många namn och breven blev aldrig skickade. Jag var dock djupt påverkad av den tidens vindar och stämningar. Hemma hos min farmor och farfar hittade jag Fredsboken av Bernard Benson. I den får man, med stora bilder och lite men intelligent text, följa en liten pojkes desperata ropande efter fred. Bokens enkla budskap är att världen kan få fred och bli en bra plats att leva på. Allt som krävs är att vi bestämmer oss. Och lyssnar till barnen.

Efter vad jag har observerat så tycks det mig som att barn i allmänhet har en fredssökande period under barndomen. Det är som om ett fönster öppnar sig under den naturliga utvecklingens gång. Ett fönster mot empati och självklar omsorg om varandra. Jag tror att detta alltid sker men att det därefter inte händer något mer om där inte finns någon eller något som tar emot och välkomnar dessa insikter. Och i vårt samhälle gör det sällan det med påföljden att fönstret stängs.

Det normsystem som vi alla är slavar under skänker inget utrymme till allmänmänskliga drömmar om fred. Allt och alla sparkar igen fönstret frenetiskt med inprogrammerade upprapningar i stil med: ”fred på Jorden är en utopi”, ”människan har alltid krigat och haft konflikter, det ligger i vår natur” krig för faktiskt ett och annat gott med sig också, t ex nya uppfinningar som kommer mänskligheten till godo”, ”för att fred ska komma till måste människor först finna en inre frid (mer om det längre ner) osv.

Idag har normsystemet dessutom ännu fler mentala krigare som hjälper till att täppa till våra barns självklara drömmar och ser till att de knappt ens medvetandegörs. De mentala krigarna stavas Playstation, TV, bärbara DVD:s, datorer och Internet, mobiler, ett Konsumerande med stort K och en upplevelseindustri som heter duga. Den ständigt uppkopplade och aktiverade människan är född och hon har varken tid eller empati över till petitesser som fred på Jorden. Ni vet det där utopiska som ändå inte är riktigt naturligt eftersom vi alla är födda krigare...

Människor (framförallt här i västvärlden) tycks alltså ha gett upp om fred på Jorden. Var tog alla storartade demonstrationer vägen? Nu för tiden hör man t ex aldrig talas om något som ens kommer i närheten av det engagemang som fanns i USA under Vietnamkriget. Numer är det nästan bara de som i någon mening själva är drabbade av krig som demonstrerar och protesterar. Ytterst sällan krigens I-landsfeta publik.

Istället tillåter vi, utan att ens höja på ögonbrynen, att politiska ledare i sk demokratiska länder erövrar länder och startar krig i samma takt och med lika lite medkänsla som de byter kalsonger.

Vi höjer inte heller på ögonbrynen när vi hör USA:s fd utrikesminister Madeleine Albright uttala sig om att det var värt priset att 500.000 barn dog i samband med USA:s attacker mot Irak. Kvinnan som stolt brukar peka på sin lilla fredsduvebrosch på bröstet.


Ingen tycker att det är det minsta konstigt att en politisk världsledare, som de flesta har satt en helgongloria över huvudet på, utan tvekan vill öka den militära intensiteten (läs: invasionen) i Afghanistan och är redo att vid behov(?!) gå in med sin militär också i Iran. I klartext innebär dessa ”åtgärder” att människor kommer att dödas, inklusive redan (av fattigdom) utsatta barn.

Och det snackas så mycket. Det teoretiseras, debatteras och räknas ut. Till förbannelse. Och viktiga människor på höga hästar kommer fram till att vår fantastiska ”demokrati”, vår s.k. frihet och livsstil är värd ett antal döda människor, stora som små. För att inte tala om hur mycket vi tycker att de där andra ländernas frihet och framtida demokrati är värda. Vi befriar ju dem.  Vilka de nu är. Och vi behöver inte ens fråga om de vill det för det är ju så självklart. Eller hur?

Nu inser jag att det är nödvändigt med en repetition. Vi pratar alltså om att medvetet döda människor! Och nej, det är ALDRIG berättigat. Det är ALDRIG ”okej”.

Så vad ska vi göra då?

Det är ju populärt att säga att för att en yttre fred ska kunna uppstå måste vi först – var och en – skapa fred och harmoni inom oss själva. Visst finns det sanning i det, men jag tror inte att det är så märkvärdigt eller svårt. Om inre fred hos var och en ska vara ett krav kommer förmodligen yttre fred aldrig att uppstå. Vi har inte tid med, visserligen vackra, men enormt tidsödande självutvecklingskrav. Människor dör varje sekund som vi väntar på att den stora inre friden ska infinna sig hos alla.

Nej, vi kan bättre än så. Jag tror på människan (trots allt skit hon hittat på och kontinuerligt hittar på). Jag tror att vi har förmågan inom oss att skärpa till oss, utvecklas och skapa fred HÄR OCH NU, som i ett trollslag. Om vi bara ger oss fan på det! Det krävs inga fler självutvecklingskurser, inga meditationer och definitivt inga fler evighetslånga pratmöten i FN. Det behövs inga fler karmiska cykler vars syfte är att lära oss något genom smärta. Jag vägrar att tro det! Vi har redan upplevt nog med smärta. Eller vad säger du?

Jag påstår att vi krånglar till allt genom vårt psykologiserande och överförklarande. Under tiden dör ännu ett barn i ett krig i något avlägset hörn av Jorden.

Men är det kanske värt priset, ändå?

Det är ju vår natur och inget att göra nåt åt, eller?   
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

63 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

"Color revolutions", det senaste inom erövringsbranschen



Av Mats Sederholm

Uppdaterad 2009-07-21 se längst ner
Uppdaterad 2009-07-22 se längst ner

Snart har ett halvår passerat av Barack “han verkar okej” Obamas presidentperiod.  Han gjuter olja på de internationella vågorna och försöker veckla ut sina fredsvingar över jorden. Så är i alla fall medias och de flesta människors syn på Obama så här långt. Allt han gör är i princip rätt och gott. Men, det är en tidsfråga innan vindarna vänder, för någonting kommer att ske. Han har låtit bli att fingra på avtryckaren och avstått från att, i amerikansk tradition, starta nya krig. Men det är inte så man erövrar nya länder och kontinenter i första hand. Det finns andra sätt att göra detta på.

Fina färger på bilderna överst va? Härligt att se hur människor opponerar sig i förtryckta länder, de vill ju bara ha allt det där fina som vi har här i den ”fria världen”. Hmm, så läggs det fram i TV:s gomorronsoffor. Och så programmeras dina grannars, arbetskamraters och medmänniskors tankar.

Erövringar av främmande kulturer, naturresurser och mänskliga tankar sker inte enbart med hjälp av vapen. det senaste tricket kallas för ”Color revolutions” och är det hetaste inom revolutionsbranschen.  Och precis som inom alla säljande branscher så finns det en smart affärsidé bakom.  För sanningarna bakom den Oranga revolutionen i Ukraina, Rosornas revolution i Georgien eller det senaste Gröna upproret i Iran ingår i den klassiska söndra och härska tekniken.

Låt oss gå bakom medias, politikers och allmänhetens bilder och göra en snabb återblick.

Hösten 2004 var det val i Ukraina. Skulle den sittande presidenten, den rysstrogna Viktor Yanukovych, behålla makten eller skulle Viktor Yushchenko, den informella ledaren för oppositionen vinna? Den senare förlorade valet men gick ut med att valet var riggat, det blev protester,  den Oranga revolutionen blev till och så småningom blev det omval med Yushchenko som segrare. Yushchenko, bankiren som arbetade för Ukrainas centralbank förvandlades till någon slags Che Gueavara och kämpade under mottot ”Power to the people”. Kan någon ge mig lite syre här!

Den Oranga revolutionen byggdes upp av bl.a. studentaktivister och en ungdomsrörelse som bara ett år tidigare stod bakom ”Rose revolution” i Georgien.  Även där hölls ett val där oppositionen påstod att valutgången var fel med ett omval som följd och med ”rätt vinnare” som president. Det blev den västorienterade Saakashvili som lyckades förflytta bort president Shevardnadze från makten. Den förstnämnde skolad och utbildad i USA.

Så varifrån kommer den här ungdomsrörelsen som verkade i båda fallen?

I båda fallen så hade aktivisterna tränats och sponsrats av såväl USA:s utrikesdepartement  som USAID ”United States Agency for International Development”,  National Democratic Institute for International Affairs, International Republican Institute, Bilderberggruppen och inte minst affärsmannen och valutaspekulanten George Soros Open Society Institute.  Vilka revolutionärer va? ”Power to the people”, det känns sååå rätt!

Zaza Gachechiladze, chefredaktör för The Georgian Messenger, skrev: 'Det är en allmänt accepterad åsikt här att Herr Soros är den som planerat att få bort Shevardnadze från makten’.

De här valen var båda ett spektakel där såväl ryska underrättelsetjänsten som bakomliggande amerikanska krafter, och alldeles säkert även CIA, var inblandade. Men när du som hastigast kikar på Aktuellt en kväll så får du INGENTING veta om sådant. Våra massmedia stödjer väst och du befinner dig mitt upp i ett propagandakrig.  Våra journalister vill bara se en sak. Förtryckta människor i öst och ”fria” människor i väst. Den västerländska ångvälten med de, mer eller mindre, betydelselösa politiskt demokratiska rättigheterna tågar österut. Ja, ungefär som de alltid ha gjort.

Nåväl, de röda och oranga revolutionerna gick vägen och nettoeffekten ser vi på kartan nertill.


Gränsen österut har med hjälp av olika befrielse eller revolutionsgrepp så sakteliga säkrats av USA och västvärlden. Ukraina, Georgien, Irak och Afghanistan är bockade och klara. Sen har vi slutligen problembarnet Iran.

Länge har många undrat när USA eller Israel ska slå till mot Iran. Det börjar nu bli uppenbart vad det är som dröjt. Man har velat göra om den lyckade ”Color Revolutions” strategin. Allting började väl med valet i Iran. Valet startade, en oppositionspolitiker utropade det som felaktigt. Revolterna kom igång, ungdomsaktivister och en grön revolutionsrörelse tycktes skaka om präster och politiker i Iran men … något tycktes ha kommit av sig.

Paul Craig Roberts från CounterPunch  skrev förra veckan bl.a.:

Mousavi(oppositionspolitikern ) deklarerade sin seger flera timmer innan rösterna ens blivit räknade. Det här är en typisk CIA destabiliseringsmanöver skapad för att misstänkliggöra motståndarens seger.

Redan 2007 rapporterade ABC news att Bush i hemlighet gett CIA klartecken för en destabiliseringsoperation i Iran.  2008 skrev New Yorker

Sent förra året antog kongressen en begäran från Bush att sponsra en större utökning av hemliga operationer mot Iran, enligt nuvarande och f.d. miltära, underrättelse och politiska källor. De här operationerna, som presidenten sanktionerat för upp till 400 miljoner dollar, var avsedda att destabilisera landets(Iran) religiösa ledarskap.

Och redan en dag före valet nämnde den neokonservativa  Kenneth Timmerman att en ”grön revolution” kunde utbryta.

Barack ”Yes we can” Obama godkände nyligen 20 millioner dollar i bistånd till USAID (se tidigare inblandning i Rose revolution)  till regimkritiska grupper i Iran fast han lovat att inte lägga sig i Irans inre affärer.

Listan på hur USA, Israel eller andra länder i väst försöker ”erövra” Iran är hur lång som helst.

Men som jag skrev tidigare, i dagsläget kan man undra om inte något gått snett. Den gröna revolutionen och power to the people i Iran tycks ha kommit av sig.  

Barack Obamas bundsförvant Henry Kissinger uttalade sig häromdagen. I efterspåren av den ouppnådda Gröna revolutionen sa han:

Då måste vi komma till den slutsatsen att det nu är nödvändigt att arbeta för påverkan av Iran utifrån. Men om jag förstått presidenten korrekt, så önskar han inte en synlig intervention under den nuvarande krisen.

Så kan vi här ana en skiljeväg mellan Obamas inställning och de politiska krafter som han är helt beroende av? Håller tålamodet på att ta slut bland hökarna i USA?

John Bolton, som fanns med i Bush stab sa redan för något år sedan att en ”militär attack mot Iran endast kan ske ifall ekonomiska sanktioner inte biter eller ifall anstiftningen av en folklig revolution inte hjälper”.



Obama kommer att tvingas till handling tids nog.  Och om han inte gör det tillräckligt tidigt, så skulle det inte förvåna mig om vi närmar oss ett presidentmord.

Underskatta inte de krafter som sätter ordningen här. De är fullständigt skrupellösa och obarmhärtiga. De ligger bakom attacken mot WTC och de såg till att USA bombade sönder Irak med en miljon människor döda i efterspåren. Allt för att flytta fram positionerna österut.

Ett mord på Obama skulle med rätt skapad/påhittad fiende/förövare ge USA möjligheten att angripa i princip vem som helst i världen. De skulle få en chockad befolkning med sig, men det är bråttom för det är en tidsfråga innan tårarna för frälsaren Obama börjat torka och människor sakta börjar förstå att de fört fram en lögnare till makten.

Nätverket av världens elit, Illuminati, söker konfrontation, kaos och att desillusionera människor.  Det är ur sådana tillstånd de kan forma människor och skapa en global världselit och en global ordning där du och jag alltmer tvingas leva i rädsla och på nåder.

Men västs propagandaapparat stannar inte i USA. Senast idag(2009-07-12) uttryckte DN:s ledare att:

Om det riggade iranska presidentvalet ska kallas fritt, då är naturligtvis …

Det riggade Iranska valet?!  Ja och då menar de knappast CIA utan snarare Irans politiska och religiösa ledarskap.

Vad har DN för källor för ett sådant påstående? Man kan liksom jag själv, när jag presenterar min information, ha många säkra uppfattningar, men när ledaren för en av våra största dagstidningar påstår att valet är riggat så bör de kunna backa upp det.

Jag har idag begärt en förklaring från DN:s chefredaktör.

Samma ledare avslutar: Barack Obama gjorde rätt som sträckte ut handen till Ryssland. Men snart kan det bli nödvändigt att dra tillbaka den.

Och jag tror att han kommer få rätt.

För dig som undrar hur du ska kunna få dina medmänniskor att ens orka föreställa sig en alternativ verklighetsbild vid sidan om medias. Åberopa gärna alla sådana där dokumentärprogram där man intervjuar gamla CIA-Agenter som berättar hur de manipulerat frihetsrörelser eller opinioner i främmande länder. Fråga dina vänner varför sådana spännande program så snabbt rinner av dem så fort de får dagens tidning i sin hand.

Se längre - Känn efter - Tänk själv

Mats    

Uppdaterad 2009-07-21

DN har efter två mejl inget att svara på min fråga om varifrån de fått källan till påståendet om att valet i Iran är riggat. Kort uttryckt, de snackar skit! De förvandlar populistiska stämningar till fakta och påverkar människor på det sättet.
Här är för övrigt en bra länk på temat "Color revolutions".

Uppdaterad 2009-07-22

Ni som trots detta är övertygade om att valet i Iran var riggat. Ta gärna del av, såvitt jag vet, det neutrala "World Public Opiniions" undersökningar. Riktigt intressant site att kika på. Vad gäller det Iranska folkets förtroende för den vinnande presidenten Ahmadinejad så var det 66%. I stort sett i enlighet med valutgången. Se specifikt den sidan här.

I övrigt hoppas jag inte att läsare tror att jag "håller på" diktaturer, kvinnoförtryck eller att jag skulle vara kantrad åt Islam eller nåt sånt. Det enda som jag eller Linda vill få fram är den allra enklaste och mest objektiva sanningen. Fokus ligger på att krackelera vårt samhälles partiska bilder av vår värld och vårt eget samhälle.

Debattlänkar:  SvD DN

Krönikor om Obama:
- Barack Obama
- Ny ledare, nu världsordning
- Mörka moln sluts över världen
Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Varför vi hellre lagas än helas

 

Av Linda Bjuvgård


I vårt samhälle delar vi in sjukvården i två huvudgrupper. Först (och främst i deras egna ögon) har vi den konventionella vården, den i samhällets ögon godkända skolmedicinen. Därutöver finns den så kallat alternativa vården (alternativmedicin), ja ni vet allt sådant som stavas homeopati, healing, energimedicin, aromaterapi, chakrabalansering, hypnoterapi, Shiatsu med mera.

Många alternativa behandlingsformer utgår från att människan är så mycket mer än sin fysiska kropp. Vi har energikroppar och en själ också. Och om man erkänner deras existens så borde en naturlig följd bli att man också inser att den utgångspunkten ger betydligt större möjligheter att bota sjukdomar än vad ett begränsat synsätt, så som den konventionella vårdens, gör.

Och det gör jag.

Men efter en vår med många besök på sjukhus har jag börjat fundera över varför jag och de flesta andra av oss, s.k. öppna människor – när det väl gäller – ändå väljer den konventionella sjukvården framför den alternativa. Det känns sorgligt på något vis. Jag tror ju på mycket av det den alternativa vården står för. Jag tycker att det är självklart – en logisk konsekvens – t ex att vi har ett energisystem som människor med sina egna kroppar och sin egen energi kan behandla hos andra människor. Inga nålar nödvändiga!

Jag vet att vårt energisystem är indelat i olika s.k. energikroppar. Och givetvis borde det vara möjligt att behandla sjukdomar genom att ”pilla och mecka” med de energikropparna (genom t ex energimedicin och chakrabalansering). Vi är alla genomsyrade av en livsenergi som, oavsett om man väljer att kalla den för chi, prana eller Kalle Anka, går att överföra i läkande syfte till allt och alla som lever (genom t ex healing). Jag vet detta genom min intuition men också genom år av självutbildning och intresse. Och, inte minst, genom att dra logiska slutsatser.

Och just därför är jag alltså tvungen att ta mig en funderare över varför jag – när det väl gäller - ändå ratar det alternativa.

Svaret är det enkla faktum att den konventionella vården fungerar så mycket oftare än den alternativa! Något som folk som är inne i de alternativa kretsarna ofta har svårt att erkänna, ens för sig själva.

Men alla som har ögon att se med kan notera att det är på det här viset. En operation eller en antibiotikakur ger ju så påtagliga resultat. Det går det inte att komma ifrån. Två tabletter Alvedon må inte vara speciellt hälsosamt att ta men de tar i alla fall bort huvudvärken. Healing eller aurarening har för det mesta inte lika enkla eller snabba vägar fram till det smärtfria. Och en del alternativ vård funkar dessutom inte alls. Varför inte lika gärna erkänna det?

Men varför är det då så? Om nu alternativmedicinen är så bra och omfattar så många möjligheter – varför funkar den inte lika bra som den vanliga medicinen?

Svaret är komplicerat.
         
Jag vill påstå att den alternativa vården är hindrad på många olika sätt och fronter. Låt oss därför bena ut ett hinder i taget:

1. Den alternativa vården fokuserar nästan alltid på helheten, långsiktighet och ”friskdom” framför sjukdom och enstaka symtom. Den konventionella vården är väldigt ofta diametralt motsatt. Och denna skillnad är fundamental och utgör (underligt nog) ett stort hinder för den alternativa vården i nuläget. Vi lever i ett splittrat samhälle där det råder en stor obalans. Allt, precis allt, är uppdelat och fragmenterat. Gå in på ett sjukhus och du möts av femtioelva olika divisioner, alla designade för sjukdomar i varsina kroppsdelar. Ve dig om du vill ha hjälp för dina ledbesvär när du befinner dig på astmadivisionens mottagning! Att du har besvär med både lederna och lungorna är inte intressant för läkarna på någon division. De vill bara handskas med just det besvär som just de har valt att specialisera sig på.

I denna splittrade värld är inte helhetstänk, långsiktighet och friskdom välkommet. Det passar inte in, det är inte förstått och det ger inte lika mycket jobb. Och framförallt så generar det inte lika mycket PENGAR.

Och detta är förmodligen det största och mest grundläggande hindret för den alternativa medicinen.

2. Den alternativa världen bär på mycket kunskaper och snuddar ofta vid stora sanningar om våra kroppar och existensen av en själ. Det gör knappast den konventionella vården men ett snuddande räcker inte för att ge de fullständiga resultat som behövs och det är ännu en anledning till att den konventionella vården drar mest folk. Om du får en inflammation i blindtarmen så hjälper det dig inte särskilt mycket att du får förklarat för dig att inflammationen beror på en obalans i ett av dina chakran, något som i sin tur beror på att du inte ger uttryck för dina arga känslor gentemot din pappa. Det spelar ingen roll att detta kan vara hur sant som helst och att du – nu när du vet detta – kan förebygga framtida inflammationer i dina inre organ, eftersom du behöver hjälp här och nu! Och där står sig tyvärr den alternativa medicinen sig slätt (vad jag vet i alla fall). Den konventionella vården kan åtminstone snabbt operera bort det som gör ont. Vad gör den alternativa i nuläget?

3. Det finns oseriösa och inkompetenta behandlare inom både den konventionella och den alternativa vården. Problemet med den alternativa vården är att procenttalet kvacksalvare är betydligt högre. Detta beror förstås delvis på att den vården inte är lika övervakad eller granskad, vilket i sin tur är en naturlig följd av att samhället inte tar den på allvar. Ett s.k. moment 22 med andra ord. Det alternativa blir på så sätt inte heller bekräftad som riktig och den blir inte ej heller lika säker.

Och eftersom det alternativa aldrig får en rättvis chans att utforskas, utvecklas och förfinas (så som den konventionella får och alltid har fått) så kommer den inte till sin rätt. Allt blir halvdant. En healingssession funkar kanske vid det ena tillfället men inte det andra. Eller på den ena personen men inte på den andra. Klassisk vetenskap blandas vilt med alternativa teorier som kan vara hur vettiga som helst men tyvärr också ibland rent ut sagt galna. Vad som ofta händer är att de vettiga teorierna smutsas ner av det galna och därmed skrämmer bort många människor.
 
***

Skolmedicinen känns klumpig, primitiv och ganska brutal. Det känns som om vi borde ha kommit så mycket längre. Att vi borde fattat några grundläggande saker vid det här laget. Vissa vetenskapliga ”upptäckter” som stolt presenteras i läkartidningar, broschyrer och inför patienter och deras anhöriga är så självklara och grundläggande att jag nästan skäms för mänskligheten när jag hör om dem. Ett exempel är ett av de senaste rönen inom barnvården. Där har de kommit på att barn mår bäst och tillfrisknar fortast om de får vårdas i hemmet. Vilken fantastisk upptäckt! Suck. Men så var det inte många årtionden sedan som de ”kom på” att spädbarn faktiskt kan känna smärta också… Eller att barnen mår bäst om de får ha sina föräldrar hos sig. När jag var bebis på 70-talet var mina föräldrar tvungna att lämna mig ensam på sjukhuset när jag skulle genomgå en ögonoperation! Det är inte för inte som man undrar hur läkarna tänkte då.

Nej, den alternativa vården känns modernare, mer empatisk, mer human och mer tilltalande i största allmänhet.  Den alternativa vården är ibland är långt före sin tid medan det konventionellas envisa och normunderstödda motstånd håller tillbaka framtiden. Det konventionella tar alltför lång tid på sig för att utvecklas, något som bara till en väldigt liten del kan rättfärdigas av deras säkerhetstänk. Till största delen beror det istället på att skolmedicinen inte vill ha någon grundläggande förändring. De vill inte släppa fram några själar på operationsborden. Det blir för jobbigt för dem, för mycket samspel mellan hjärnhalvorna i deras vänsterhjärnhalvedominerade värld. I deras ögon skulle en sådan radikal förändring krångla till det och vända upp och ner på alla sjukhushierarkier, urholka den självklara läkarpondusen och auktoriteten, tvinga dem att skola om sig från grunden och så vidare... För att inte tala om vad det skulle innebära för läkemedelsindustrin (men det är en helt annan historia).

Det skulle också ta för mycket tid i anspråk eftersom ett helhetstänk inte låter nöja sig med 15 minuter hos husläkaren. Att den extra tid man bjuder på i inledningen av ett helande betalar tillbaka sig självt tusenfalt i ett lite mer långsiktigt perspektiv är inte en tanke som tycks hitta hem i läkarland.

Nej, det är betydligt lättare för skolmedicinarna och samhället att konsekvent blunda för tillvarons andliga och mystiska sidor än att öppna upp och ge ALLA möjligheter en rättvis chans. Och den tid och de pengar som krävs för att utforska, granska, säkerställa och utveckla det nya. Det som idag nästan aldrig utgör ett riktigt alternativ, trots sitt namn.

Linda
Tags:
Categories: Hälsa/helande | Krönikor av Linda

8 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nyandligheten och Robotfolket

 

Av Mats Sederholm
 
Min och Lindas bok Robotfolket är en kursändring för mig personligen. Jag har skrivit två tidigare böcker som verkat inom ramen för nyandligheten, även om den senaste Människan – Unplugged var ett slags bokslut över det nyandliga.
 
Den här krönikan är riktad till er som är fokuserade kring det övernaturliga, UFO-fenomen, en rent personlig utveckling eller andra områden kring det nyandliga.

Efter drygt 10 år med fokus på nyandligheten under 90-talet fortsatte jag sökandet, nu med fokus på en mer helhetsorienterad förståelse.

Den ”andliga ljusarbetarens” roll kändes utagerad. Den genererar ingen förändring i vårt samhälle förrän vi törs omsätta den i vardagsmedvetenhet och … handling.
 
Människor förändrar inte världen enbart genom att börja med sig själva, eller genom att allena utveckla sina inre. De krafter som för dansen på den här planeten är i full kontroll av och är fullt medvetna om hur man använder sig av existentiella åskådningar där fokus enbart ligger på ”var och en”.  Eller så låter de människor trängta efter gudomliga planer. Att isolera människor kring enbart sina egna personliga problem och lösningar, eller att skapa en tro på sådant de inte kan påverka eller vara medskapare av, ingår i splittringsmomentet och är underordnat splittra- och härskatekniken.

Ljusarbetarbegreppet måste därför utvidgas, det måste innefatta en medvetenhet om vår omvärld, politiken, media, vår ekonomi, våra skolor, vetenskapens dominerande roll och andra delar av vår verklighet, som från det att vi är små, präglat oss. Det är den urskiljningslösa splittringen av människor, den patriarkala dominansen, konkurrensen, makten, det monetära systemet och andra grundnormer som får många människor att söka sig till t.ex. teraupetiska behandlingar, även om närliggande orsaker som uppväxt, föräldrar, skolan övergrepp eller blockeringar i våra chakran kan ligga närmare som förklaring. Men de är ALLA endast symtom och ytterst skapade av grundnormerna jag nyss nämnde.

Sökare söker för det mesta personliga svar. Få söker helhet. Många bär på trasiga inre. Många orkar inte! Därför blir den gängse nyandliga utvecklingen och upplysningen en relativt meningslös, verkningslös och enbart personlig fråga. Den genererar ingen mänsklig förändring eftersom den är uppkommen, designad och medvetet planterad till att inte göra det.

Den saknar ett kretslopptänkande. Vilja-Känsla-Tanke och Handling. Jag och min omgivning. Som jag mår påverkar jag omvärlden. Som omvärlden mår påverkar den mig. Det yttre och det inre. Manligt och kvinnligt. Tankar och känslor. Vetskap och handling. Alla dessa dualistiska och ytterst maskulina och feminina attribut måste få en cirkelrörelse, först då kan de bli skapande och innefatta alltet. Först då blir de helig och en del av skapelsen där inget går att skilja åt.


Ljusarbetare måste våga kliva rakt in i det som känns opersonligt, de måste våga vända på gräsmattan där de står. De måste sprida ljus genom att bryta regler, genom att våga peka ut sådant som står i vägen för den inre och yttre harmoni som nyandlighetens sökare i allmänhet söker. Hoppa över deekshorna, det kosmiska ljuset, tarotleken, 2012, andliga mästare eller dina guider för en stund och ta reda på hur media, pengar eller vetenskapen styr oss, är min uppmaning till de som verkligen söker en ljusare värld.

Boken Robotfolkets främsta uppgift är att väcka människor till insikt. Eller om man så vill, att sprida ljus i en värld som allt tydligare håller på att dras in i en virvel där människor förlorar fotfästet, mänsklig kontakt, tid och livskvalité. Istället dras vi med i globaliseringens virvelvindar, övervakning, unioner, experternas samhälle och i en cyniskhet som alltmer brer ut sig.

De av er som fortfarande tror att ”världen höjer sig”, se er omkring. På vilket sätt har era medmänniskor visat exempel på en större medvetenhet? De röstar på samma partier, de konsumerar prylar mer än någonsin, de är tröttare och mer utslagna, deras inflytande över sina liv minskar. De äter psykofarmaka i allt högre grad. Ni gör det! Du gör det!
Hoppas kanske någon på att detta är nattens kallaste timmar före gryningen? Men vakna då, eller har ni sovmorgon? Vill du vara en eftersläntare, eller en skapare?  

Varken jag eller Linda tvekar om att se ”rakt in i skiten”. Vi lever med medvetenheten om de andliga världarna, om den personliga utvecklingen. Vi är småbarnsföräldrar, vi har banklån och har krämpor men tänker inte låta de agendor, som medvetet genererar 99% av alla världens problem få verka ifred.

Därför har vi skrivit Robotfolket . För, människor håller på att förvandlas till uppkopplade robotar.

Jag vaknade upp mitt i nyandligheten och det känns fortfarande som ”mammas gata” för mig. Men det genererar så få möjligheter till förändring. Och just därför att det inte förmår ta tag i vardagen, i det praktiska. Det andliga saknar förmågan till att jorda ner, till att gestalta insikterna i handling, att pröva dem, lära av resultaten och sedan växa lite till, redo för djupare insikter både om sig själv och omvärlden.
 
Mats Sederholm  

Krönika Robotfolket
Tags:
Categories: Andlighet | Krönikor av Mats

14 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper