SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

All Inclusive


Av Mats Sederholm

Idag tänkte jag bjuda på lite bloggigt, men som vanligt aldrig utan en poäng. Familjen har tillbringat en vecka i Grekland. Efter en superintensiv vår så kostade vi på oss att släppa på allt ansvar och drog iväg.

Bilfärd till Arlanda, flyg och till sist busstransfer innan vi klev in på den gigantiska anläggningen. Ett stort och populärt hotellkomplex med två egna stränder och med fokus på barnfamiljer.

Efter en natt i det Air Condition-försedda rummet tog vi oss ner till frukostbuffen. Vi, en till synes helt vanlig familj, ansluter sig till flocken av andra skandinaviska pappor och mammor mellan i stort sett 30-40 och deras, i snitt, 2 barn mellan 2-10.

Frukostbuffén innehåller ALLT. Yoghurt, massor av brödsorter, olika typer av bordssmör, flingor, musli, salami, skinksorter, ostsorter, marmeladsorter … och ifall det skulle kännas klent, goa stekta korvar, äggröra, fattiga riddare och kycklinglår. Juicer, te och kaffe förstås.

Jora, jag älskar mat och njuter som en tok.

En timme senare har vi funnit solstolar och parasoll bredvid huvudpoolen på övre poolplanet. Nioåringen i familjen kastar sig i och lämnar knappt poolen på hela dan.

Det är 37 grader, blå himmel och solen står nästan i zenit. All svensk väderosäkerhet när man letar efter för mycket moln, är borta, puts väck! ”Så här ska det va”,  tänker jag när jag kikar ut över solsäng- och parasollandskapet.

Klockan två är det dags för restaurangen igen. Bara att plocka på sig. Pommes, pizza, grekisk sallad, Aubergine sallad, tonfiskröror, grillat lamm och … glass. Blonda och glada barn står i kö för att kunna fylla på sina egna strutar med glasskulor och olika strössel. Ta en gång, kom tillbaka och ta igen, fyll på mer, passa på att plocka med lite jordnötssmör på en tallrik. I glasskön trängs vi vuxna med barn som får ta glass alldeles själva. Med kladdiga händer smaskar de i sig strössel som ligger utspillt på bordet. Det tar en evighet och dessutom står glassen i barnvänlig höjd så alla vi vuxna måste böja oss i skam varje gång vårt barnsliga sötsug gör sig gällande.

Redan nu händer något i mitt huvud. Det måste vara något problem jag har. Nån slags tvångsgrej som tvingar fram det. Bilder från Afrika, från svältkatastrofer. Barn med stora mörka ögon, med armar som tändstickor, uppsvullna magar och flugor som ansätter dem. Mammor med uttorkat läderskinn.

Vi lämnar restaurangen och beger oss ner längst den barnvagnsförberedda backen mot havet.


Azurblått vatten och vita gäss slår in mot stranden. Färdiga parasoll med solsängar i långa rader. En liten taverna intill stranden där det mesta finns, står redo. Mer dryck, mer mat och mer glass ifall lustarna faller på.

Havet är underbart. Temperaturen ligger på 27 grader och det är kristallklart i vattnet. Jag njuter, verkligen njuter när jag simmar nära botten och leker mig fram som en fisk.

Så börjar det igen, en ny attack. Den kommer när jag återvänder från vattnet och är på väg mot parasollet.  När jag ser ut över badgästerna ser jag samma gäster som vid poolen, samma svenskar, danskar och norrmän. Alltså, jag känner inte igen personerna i sig, men arketyperna.

Tysta, bokläsande par sida vid sida. Ordnade mammor och pappor med sina barn som inte avviker alltför mycket från resekatalogens vackra mammor och pappor och blonda ungar. Det känns kvalmigt och jag känner mig som ett UFO när jag går mellan stolarna fram till Linda och barnen. Vad är det med mig? Vad är fel?

All inclusive!

Nej, det kommer inte att fungera! Jag står inte ut med att återvända till samma restaurang och äta middag igen. Jag står inte ut med vibbarna. Jag är inte som de andra gästerna, vi kommer från olika planeter.

Vi slår oss ned på en restaurang utanför hotellområdet på kvällen.  Medan jag försöker vandra vår lilla bebis till sömns så kommer ägaren/hovmästaren fram och börjar prata med mig. Han berättar med gnistrande och varma ögon om sitt barnbarn som fyllde 1 år samma dag och som de höll kalas för på hans restaurang.  

Något annat händer med mig. En ny attack? Nej tvärtom, någonting öppnar upp sig och jag slappnar av på ett ovanligt sätt. Jag känner mig fri och ledig där mitt i stunden medan vi språkas vid och fastän jag arbetar på att få vår lille att somna mot axeln. Klockan är på övertid, det är varmt men jag känner mig helt oirriterad och enkel. Jag tycker om att ha mitt barn i famnen, att prata hjärtligt och enkelt om ens nära och kära med den vänlige greken. Han skyddar ingenting, han håller inte tillbaka nånting, han bevakar inte mig för att ha kontroll på läget liksom och svenskt väntar en halvtimme, om ens nånsin, innan han vågar släppa på masken. Det är vidöppet och helt lugnt tillsammans med den charmige och uppsluppna mannen i samma ålder som mig.

En halvtimme senare dansar han och hans kollegor zorba framför gästerna. Han ler med hela ansiktet och jag gillar honom. Jag inser efter en stund att han är något som jag längtar till. Enkelheten, den känsloavslappande miljön och spontaniteten.

Det får bli nästa liv, tänker jag. För det kräver att man inte är så jäkla upptagen med vad som sker i världen för att kunna vara som honom inser jag till sist. Och den här gången är jag det.

Nästa dag. Samma sak igen. ”Samma  gäster” vid frukosten. Samma svenska män,  ”35 år och flint” blir en stund senare solkrämssprayade på hjässan vid poolen av sina fruar och håller myndigt efter sina barn. De går iväg till minimarket, eller till glasskiosken och klipper ett hål till på glasskortet och återvänder med var sin glass.  De inhyrda fritidsledarna arrangerar tävlingar för barnen i poolen. Nån timme senare är det de vuxnas tur. Vattengympa!

”Lollipop” med Mika ekar ut över anläggningen och plötsligt rör det på sig. Som sälar kravlar sig gäster fram från alla håll och plumsar ner i poolen.  Plötsligt är de uppställda på den blonda svenskans gympinginstruktioner från bassängkanten. De följer varje liten vink.

Ledaren visade just upp en bild med texten ”konspirationer” och
alla lutade tveksamt på huvudet.



Ledaren visade just upp en bild med texten ”utveckling”
varpå alla började simma i cirklar.



Ledaren visade just upp en bild med texten:
”Vad gör du när världens problem hopar sig?”
varpå alla tydligt visade ”Jag tror jag kan flyga”.




Kändisbesök av Obama som passera förbi





Vår nioåring som lekte i vattnet när gympan drog igång är plötsligt med i övningarna.  Jag fascineras av hela tillställningen och inte minst av vår grabb. Efteråt frågar jag förvånat varför han deltog. ”Jag var ju tvungen”, säger han desperat. Som nioåring dras man med eftersom ens självkänsla och integritet är alldeles för svag, men frågan är hur stark de vuxnas självkänsla och integritet är. Hur många skulle egentligen vågat klivit upp när gympaledaren myndigt utropade att gympan var "obligatorisk"...

Gympan är precis klar och alla mammorna har återvänt till sina solstolar, ja det var bara kvinnor, då alla barn plötsligt springer fram. ”Vad händer nu då”, undrar jag och sätter mig upp.

Jo, nu var det kramstund!


Anläggningens låtsasfigur, en stor giraff-figur kommer ut och alla barn rusar plötsligt till för att kramas med henne. En stund senare lägger sig lugnet igen.

Jag och Linda ser på varandra. Vi har fått anfall båda två nu. Allt känns som om vi vore på en teater och vi är de enda i publiken.

Den där hinnan av overklighet, kontroll, känslofrånvaro som ligger över anläggningen är nu över oss båda två. Det kändes som barnens glassar och kramarna från giraffen flöt ihop.  Som en slags underhållning, som ett substitut, som en programmerad rörelse. ”Idag får du 2 glassar och en kram från giraffen”.  Det var nåt med gympingen som inte lirade rätt också. Plötsligt denna fysiska och uppsluppna aktivitet från ingenstans och sedan helt stilla igen.

En stund senare leker jag hajen med 9-åringen i poolen. Jag anfaller honom underifrån på sin madrass och om möjligt välter omkull honom. Jag försvinner bort i leken och tumlar runt med honom i en 15-20 minuter och låter fantasin explodera i olika lekscenarios  innan jag måste avbryta och ge Linda en fri stund. Jag går upp ur bassängen och möts av pappornas blickar. En del flinar mot mig, andra är helt förstummande, en del ser på mig med misstänksamhet. Jag ser dem tillbaka i ögonen och den här gången utan att visa minsta lilla lust till lek. Jag håller kvar blicken och tänker ”va fan är det med er?”.

Dags för ny lunch. Jag spejar ut över gästerna. Inte ett leende nånstans. De flesta paren stirrar rakt fram utan att prata med varandra.  Inga skratt, ingen uppsluppenhet. Bara vuxenhet och känslofrånvaro. Och glassen till barnen...

Vi hoppar över den redan betalda middagen den här dagen också trots att den ingår i ”All Inclusive”-paketet och försöker freda oss på hotellanläggningens finrestaurang.  

Det är stilla, folktomt och skönt med utsikt över havet. Cikador från ett träd intill sjunger. Jag börjar hitta tillbaka till mitt Grekland. Olivlundar i månljus, magiska gränder, en stjärnklar himmel och doften från kolgrillar.  Det känns åter lätt och enkelt. Mitt sinne öppnar sig och vidunderliga känslor av deja vun och tankar på tidigare inkarnationer återvänder.

På väg hem till hotellrummet passerar vi förbi anläggningens minigolfbana där två små pojkar i 5-årsåldern står och slår frenetiskt på en palm med varsin minigolfklubba. Vi säger nåt i protest men får knappt någon respons. Pojkarna måste ha intagit samma drycker som deras frånvarande föräldrar som oseendes står en bit bort, tänker vi. 

Två  timmar senare tänder vi stearinljusen på balkongen. Jag har precis förberett min Martini Bianco med två isbitar och citron. Vintergatan breder ut sig rakt framför oss och det vilar nästan ett slags Disneyartat skimmer över allting. 

Då bryts förtrollningen.

Från en balkong inte så långt ifrån hörs barn som pratar, bråkar och föräldrar som pratar högt tillbaka. Klockan är halv elva och jag brister ut: ”Men va fan är det nu då?”

De spelade bordsspel. Ettriga små barn som styr över de vuxna och stressar en stackars råtta på marken nedanför genom att lysa på den med deras laserleksak. 

Jag och Linda hade lust att skrika: ”Låt barnen sova för helvete. Ni kan väl umgås på riktigt nån gång, typ kramas utan gigantiska låtsasgiraffer,  leka med varandra i poolen och sedan ge era relationer en välförtjänt romantisk stund, era stackars drönare”.  Ja, vem har sagt att jag är fullt andligt utvecklad!

Till sist så gav de sig och stjärnhimlen återvände till oss. Drömmarna, visionerna, fantasierna och evigheten omslöt oss en stund inpå natten

Ny dag och en eftermiddag vid havet igen. Linda tar sin snorkel och cyklop och leker i vattnet. Jag sveper med blicken ut mot havet och ser inte en enda annan kvinna som ens bar ett cyklop, ännu mindre leker och dyker, eller kastar sig rakt in i höga vågorna och låter sig tumla runt. 


Sista dagen och jag står i havet för sista gången och kikar ut mot horisonten  med mitt snorkel och cyklop i ena handen. Jag nonchalerar de skandinaviska gästerna som stilla flyter runt omkring på sina gummimadrasser och stirrar uttryckslöst.  Nu är det samma Mats som när han var 10-12 år på föräldrarnas lantställe i skärgården.  Havet, solen, enkelheten och leken. Allt gratis. Varje gång jag ser om filmen ”Det stora blå” blir jag gripen av den unge Jacques Mayol, senare den första fridykaren som dök under 100, när han som 10-åring står med sitt cyklop på klipporna någonstans och kisar ut mot det glittrande medelhavet, innan han plumsar i och för en stund dyker i och in i världen under vattnet.

Jag tar i det salta vattnet, jag dyker ner och lägger en hand på den vågiga sandbotten som för att tacka Moder Jord för allt.  ”På återseende”  mitt Grekland som jag knappt hann träffa den här gången. Nästa gång kanske vi bara blir två som åker. Vi tar var sin handduk och går ner till en tom strand . Vi leker i vågorna och vem vet, kanske jag dansar zorba med de äldste i bergen under stjärnorna om natten.

Mats

(Kreativ redigering/input av Linda Bjuvgård)         
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Stenmonument och prästerskap


Av Mats Sederholm

”Skyltstriden trappas upp vid Ale Stenar” var rubriken på en nyhetsartikel i DN för några veckor sedan. Lite kittlande eftersom det bara var 1 ½ år sedan jag och Linda var där. Det är en urskön plats vid den skånska sydkusten. En 20-30 meter ovanför havet och mitt på det gröna gräset breder en konstruktion av stenar ut sig.


Men det pågår ett bråk om hur gammal platsen är. Bob G Lind, en fristående forskare, hävdar att platsen är en 2700 år gammal solkalender medan etablerade astronomer och Riksantikvarieämbetet menar på att det inte stämmer och att stenarna är en skeppsättning från 700-talet. Skeppssättningar förekommer som oftast på gravplatser men några spår efter gravar finns inte här.

Okej, två synsätt på vad denna formation av stenar är för något. Skulle man kunna tänka sig att det kan få finnas två uppfattningar, kan man tänka sig att det i demokratisk anda få finnas två synsätt som umgås sida vid sida? Självklart tycker man, men nej!

För några år sedan byggde Riksantikvarieämbetet en betalkur och tog betalt för inträde. På så sätt kunde de stänga ute Bob Linds teorier. De hade dock missat att begära byggnadstillstånd för kuren och åkte på böter. De fick riva ner den. Efter detta levde de två uppfattningarna sida vid sida. De två olika synsätten på stenarna hade två olika skyltar och besökarna kunde ta del av informationen på båda. Låter väl okej.

Men nu är det inte fred som en del är ute efter, utan ett absolut tolkningsföreträde. Vetenskapen anser ju inte att de är en del av sanningen, de ÄR sanningen och likt vilken religion som helst så drivs delar av den av fanatism. Länsstyrelsen bestämde i våras att alla skyltar skulle bort. Bob Lind, alternativforskaren tog då med sig egna skyltar som han använde vid guidade turer.

Myndigheterna och den etablerade vetenskapliga prästerskapet såg rött.  Länsstyrelsen hittade då på en lag som sa att om man bar med sig egna skyltar såsom Bob Lind gjorde skulle man tvingas böta 20.000!


Makten talar!  Och rent ut sagt, hur fan kan man tillåtas göra så?!

Thomas Romberg på länsstyrelsen säger:
”Syftet med ett naturskyddsområde är att man inte ska behöva utsättas för olika typer av information eller påverkan”

Ehh vänta nu, den där kommentaren innehöll så många spännande kryddor att det nästan inte går att tömma på smaker.

- Du stackars besökare ska inte behövas utsättas för mer än en åsikt. Om nu fascism är ett för starkt ord så är det minst sagt religiöst och påminner om tio guds bud där du inga andra gudar ska ha jämte mig.
- Syftet med ett naturskyddsområde är alltså INTE främst att du bara ska få njuta av det och förundras!!??
- En åsikt(bara länsstyrelsens) är inte påverkan, men två är det!!! Jag som trott att det är mångfald som ger insikter och inte enfald.

DN-reportern frågar:

”Istället för detta förbud, hade det inte varit enklare att låta saken bero?”

Thomas Romberg svarar: 

”Kanske det, men tänk om Pölsemannen (Korvspecialist) kommit och dragit upp en korvvagn dit bara för att det är mycket folk, hur skulle vi hantera det”


!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kan vi åtminstone vara överens om att denne man från länsstyrelsen INTE tillhör de som har skylten ”En annan värld är möjlig” hängades hemma på väggen. Han var förmodligen heller inte en del av hippirörelsen på 60-70-talet och talade om ”Turn on - Tune in - Drop out”.

Nåja, den här historien har i alla fall ett gott slut.

Miljödomstolen har gett Bob Lind rätt. De anser att Länsstyrelsen beslut saknade rättslig grund.

Fortfarande finns det halmstrån av vett och sans att hålla sig kvar vid.
 

Om Ale stenar känns vackert och inspirerande så vet jag inte riktigt om nästa gåta gör det. För, förvisso handlar det fortfarande om stenmonument, och fortfarande är det ett mysterium, men sedan är det slut på jämförelserna.

Jag pratar om ”USA:s Stonehenge”. Om ”Instruktioner för en efter-apokalyptisk värld”

I nordöstra Georgia USA, står fem stycken, fem meter höga och polerade granitblock, liknande monoliterna från filmen 2001.

Georgia Guidestones är ett mysterium. På blocken finns inskriptioner som berättar om solen och månens rörelser. Men mest intressant är att granitblocken är ingraverade med instruktioner om hur mänskligheten borde leva en dag när denna civilisation tagit slut. Instruktioner skrivna på åtta olika språk.

Men vänta nu, när restes de här … VEM gjorde .. och VARFÖR?

Historien har sin början en fredag eftermiddag 1979 när en man klev in på en granitinskriptions- firma. Han hette Robert C. Christian och påstod sig komma på uppdrag av en ”liten grupp lojala amerikaner”.  Christian förklarade sin beställning av de oerhörda granitblocken med att de skulle fungera som en kalender, kompass och klocka. Men blocken skulle också graveras med instruktioner skrivna på världens mest vanliga språk. Engelska, spanska, ryska, kinesiska, arabiska, hebreiska, hindu och swahili.

Inskriptionerna skulle innehålla budskap till en eftervärld. Till människor som skingrats efter det att mänskligheten närapå kommer att ha utplånats. Instruktioner till hjälp när en ny civilisation ska skapas.


Den 22 Mars 1980 var monumenten uppförda.

Så hur lyder då instruktionerna till mänskligheten?

• Vägled fortplantningen med vishet – förbättra hälsa och mångfald.
• Ena mänskligheten med ett levande nytt språk.
• Led passion – tro – tradition – och allt med balanserat förnuft.
• Skydda folk och nationer med rättvisa lagar och rättvisa domstolar.
• Låt alla länder styra sig själva och lös externa skiljaktigheter i en världsdomstol.
• Undvik småaktiga lagar och värdelösa myndighetspersoner.
• Balansera personliga rättigheter med sociala skyldigheter.
• Prisa sanning – skönhet – kärlek – i sökande efter harmoni med det oändliga.
• Var inte en cancer på jorden – Lämna utrymme för naturen – Lämna utrymme för naturen.

Ganska så hyggliga instruktioner. Inga världsordningar, respekt för naturen, mindre byråkrati, ett ansvarsfullt samhälle och mer rättvisa. Kan dock inte riktigt förstå detta med att vi ska ha ett och samma språk! Men bortsett från det så är det lite lockande.

Det är bara det att jag utlämnat den första instruktionen. Och är det inte typiskt att det alltid är nåt skit som ska jäklas. Den första instruktionen lyder:

• Bibehåll mänskligheten under 500.000.000 i evig balans med naturen.

Och om det finns, låt oss säga 600 miljoner efter ett tredje världskrig, ska vi skjuta av 100 miljoner då eller?

Det finns idag resurser till att låta sex miljarder leva i materiell välfärd. Så… vad är poängen? Varför??

Jag vet att många människor har den här uppfattningen, att vi är för många på jorden. Men få av dem är medvetna om att vi skulle kunna leva väldigt gott på den här planeten, om normerna för mänskligheten vore annorlunda. Om världen INTE byggde på rädsla, i form av konkurrens, pengar, makt, orättvisor och korruption.

Och inte sällan brukar det krypa fram rätt så obehagliga synsätt när man frågar samma personer om VILKA människor som liksom är för många! Du själv kanske, delar av din familj?

500.000.000 är för övrigt fortfarande tilläckligt många för att utplåna planeten. De som hotar utplåna planeten just nu är endast ett fåtal. Kanske bara 100 personer. Resten av mänskligheten lever i en existentiell affärsidé implementerad av ett fåtal människor. Ett regel/normsystem som kontinuerligt upprätthålls och ges legalitet via media, skolor, politiker, ekonomer och inte minst våra medmänniskor. 

Men vilka var det som författade instruktionerna? Inget vet.

Men ryktena är många. Satanister, ett hemligt sällskap som tillber Lucifer, den globala eliten (New World Order) eller Rosenkorsare är några av dem.

Jag vet inte men det finna en hätta av elitism över instruktionerna. Inte den där visheten som kommer från exempelvis indianer. Snarare samma stelbenta, inordnade och regelorienterade budskap som Länsstyrelsen bjuder på.

För mycket folk och det blir svårhanterligt liksom. Jag misstänker att en sån som Bob Lind inte skulle fungera tillsammans med de andra välordnade 500.000.000 människorna, om de lojala amerikanerna fick bestämma. Och förhoppningsvis inte jag heller.

Mats  

Läs mer på Wired Magazine    
Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Mytologi/Magi

6 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper