SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Naken robot - om den personliga integritetens död


Jag är inte bara en robot - jag är naken också!

Av Linda Bjuvgård 

Integritet kan ha många innebörder men den som jag syftar på i denna krönika kan nog bäst beskrivas så här: ”En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).” (Wikipedia)

Integritet är en viktig del av att vara människa. Människor som saknar integritet liknar mer robotar än människor.

Slavar, krigsfångar, koncentrationslägersfångar, tortyroffer m fl är exempel på människor som på grund av yttre omständigheter och tvång tvingats att ge upp en stor del av sin integritet. Men medan de utgör – sett i ett större perspektiv – ganska få och extrema exempel är det lätt att glömma bort den samhällsutveckling som sakta tagit form och fått styrka och som drabbar oss ALLA. Det är en samhällsutveckling som startat i västvärlden men som är på väg att lägga hela Jorden under sig. Den kommer som en tjuv om natten och ännu är det inte många som ens känner till dess existens.

Det handlar om slutet för den personliga integriteten. Dess död om man så vill.

HUR DET SER UT IDAG

Mobiltelefonerna som spred sig som en löpeld över västvärlden var ett tidigt steg som vande oss vid att öppet och helt ogenerat avhandla de mest privata ämnen och frågor ute på stan eller varför inte sittandes inklämda som sardiner på ett pendeltåg. Jag minns hur besvärad jag var i början när jag skulle svara i min gamla mobil på t ex en buss. Jag undvek mobilen så långt jag kunde. Idag har jag vant mig även om jag fortfarande inte är fullt så ogenerad som somliga andra som jag titt som tätt tvingas lyssna på, på stan.
  
På Internet lämnar man också ut sig vitt och brett. Det liknar mest en själslig prostitution. Och man nöjer sig inte med att lämna ut sig själv, man lämnar ut sina barn också, som förstås inte har mycket att säga till om.

En gång i tiden var dagböcker något hemligt och högst privat. Där skrev man ner sina mest privata och innersta tankar och när man var klar för dagen låste man sin dagbok med det tillhörande hänglåset, eller låste in hela dagboken någonstans. Idag däremot publicerar man sina personliga dagböcker (blogg i dess ursprungliga betydelse) helt öppet för vem som helst att läsa.

Sedan har vi alla diskussionsforum där man också vräker ut de mest personliga detaljer. Man lämnar ut sina barns namn och ansikten. Man berättar hej vilt om sin lilla Tildas förstoppning eller hjärtfel. Och om hur lilla Oliver blir mobbad i skolan. Bara när det handlar om riktigt skam- eller tabubelagda ämnen åberopar man anonymiteten. Som när man ligger i vårdnadstvist eller när man eller någon i ens närhet gjort något riktigt illa. Eller när man själv känner för att hata eller mobba någon annan på nätet.

Och apropå mobbing. I och med Internet, mobiltelefoner osv. har den tagit än större och läskigare proportioner. Detta alla antimobbingplaner, Friends-organisationer och den ”ökande medvetenheten” till trots. Det som förr var (naturligtvis smärtsamma) hårda ord och ögonblicksbilder av terror kan nu leva kvar för evigt på YouTube, eller cirkulera bland alla man känner som ett mass-sms.  På så vis tar smärtan aldrig slut för mobbingens offer.

Om man vill veta var någon befinner sig eller vad de ämnar göra senare under dagen är det bara att besöka deras blogg. Vi kan alla bli små SÄPO-agenter eller stalkers utan friktion om vi vill. Och utan att ha gjort något direkt fel, ”hey, det stod ju öppet på hennes sida!”.

Den personliga integriteten naggas också rejält i kanten av alla övervakningskameror vi ser omkring oss idag. Kameror som de flesta VILL ha. ”Övervaka mig mera, tack!” Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: vill inte människor längre skydda sin privata sfär? Och vart tog stoltheten, värdigheten och behovet av att skydda och värna om sina nära och kära vägen?

Vad är det som har hänt och varför?

TILLBAKABLICK OCH DEN LILLA BYN SOM BLEV STOR

Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) levde människor nära varandra i små orter. Man var inte fler än att alla kände alla och på så vis blottades människor för varandra vare sig de ville det eller inte.  När människor klickar sig in på Internet idag tycks de tro att de fortfarande befinner sig i en liten oskyldig by någonstans där alla känner alla. De tycks leva i en illusion om att det bara är en liten utvald och ofarlig klick som ser dem på nätet, när i själva verket hela världen kan se dem.

Här om dagen fann jag mig sittandes slötittandes på The Tyra Banks show på TV. Ämnet för dagen var barn som blivit stora YouTube-stjärnor. Det visades ett videoklipp på en 7-årig kille i en bil. Pojken såg påtagligt påverkad ut, som om han drogats. Pappan höll i kameran och filmade sin son allt medan pojken pratade om hur han kände sig konstig, hur det snurrade i huvudet och så vidare. Han ställde också den lillgamla frågan: ”är det här livet?”. Detta videoklipp har fått – och håll i er nu – flera miljoner tittare på YouTube och över 45 000 kommentarer!

Pojken och hans föräldrar fanns på plats i studion och förklarade att pojken vid inspelningen av videoklippet precis varit hos tandläkaren och fått en omfattande behandling och att det var på grund av detta som han de facto var drogad. Efter en stunds noga förklarande att det inte fanns något att vara orolig över – bilen hade stått stilla och pojken hade varit fastspänd och så vidare – så ville pappan lite urskuldande få fram att videoklippet, trots sin enkelhet och oförarglighet faktiskt hade gett eko ända ner till Irak där amerikanska soldater blivit uppmuntrade och fått sig ett gott skratt. För att inte tala om alla dem som hört av sig och berättat hur de för en stund fått lätta på sin ångest över sin dåliga ekonomi och andra aktuella svårigheter.
Minsann om inte pojkens pappa är en världsförbättrare! Om inte annat ville han framstå så.

Pojken då, vad tyckte han om all denna uppståndelse (som han inte valt)? Hans blyga svar på uppmärksamheten löd: ”jag var arg och mådde illa”.

Det hela avslutades med att Tyra Banks lagom allvarlig tydliggjorde för sina tittare att man inte ska droga sina barn för att de ska bli roliga. ”Det är inte bra”.

Så nu vet vi det.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN UR ETT SVENSKT PERSPEKTIV

Jag frågar mig alltså hur det blev så här och tycker mig se ett samband mellan denna utveckling mot en allt svagare integritet och de generationer som föddes på 80-talet och framåt. Åtminstone här i Sverige. Jag vill kalla dem dagisfolket eftersom de är de första generationerna som i större utsträckning började tillbringa större delen av sin tillvaro på just dagis. Innan dess var det vanligaste att barn var hemma med sina mammor fram till skolstarten. Det funkade då, på den tiden, eftersom samhället ännu inte bestämt sig för att en separation mellan barn och deras mammor var nödvändigt för kvinnans frigörelse (vilket är helt befängt, men får utgöra en annan krönika en annan gång). Dagisfolket börjar bli vuxna nu och därmed synas lite varstans. De är generationerna som aldrig vetat om något annat än Internet och mobiltelefoner.

 ”Va, har inte det alltid funnits?”
 ”Ehm, nä faktiskt inte”, svarar vi något äldre och mossigare samhällsmedborgare.
”Och det gick bra ändå”, tillägger vi lite besvärat fastän vi inser att dagisfolket ändå inte tror på oss.

Dagisfolket växte upp på dagis och är således vana att bli torkade i rumpan av fem olika främmande människor under loppet av någon vecka. De tycker – eftersom de inte vet något annat –att det är en mänsklig rättighet att få ha ”egen vuxentid” när deras egna barn är blott en månad gamla. För dem är det naturligt att vi alla lever separerade från varandra stora delar av dagarna. För dem är det något självklart att leva i offentligheten på Internet, och cirkulera bilder och filmer från det som förut var något privat, vitt och brett över mobilnätet eller MSN.
 
För mig är det en skrämmande bild. Vi har fött upp en icke-generation. Ett folk som har alldeles för svaga gränser utåt. De har inte vett att vakta ordentligt på sin egen energi, den essens som är dem själva.

Och de utgör bara början. Jag tror att det kommer att bli mycket värre innan det (förhoppningsvis) blir bättre. Exakt hur utvecklingen sett ut i andra länder vet jag inte, men jag vågar påstå att det i alla västländer – på något sätt – har skett en förtunning av människors personliga integritet.  

DEN FARLIGA AVTRUBBNINGEN

Det sker allstå så sakteligen en avtrubbning. En urvattning av den personliga integriteten som lämnar plats för vem som helst med mörka avsikter att gå in och ta för sig.
Att äga en personlig integritet är stort och viktigt, mycket viktigare än många tycks förstå idag. Det handlar om värdighet och stolthet. Det handlar om att skydda och bevara sin egen kraft. När man tummar på sin integritet river man upp sår för andra att klafsa runt i.

Det är något oroväckande och obehagligt över människor med låg integritet. De är som små bebisar som sitter framåtvända i bärselar. Människor som möter dessa barn vänder instinktivt bort sina blickar för att skydda det sårbara barnet och detta därför att de flesta av oss känner att det inte är riktigt bra.

Människor med för låg integritet är just sårbara och dessutom lättstyrda. De jamsar hit och dit och bryr sig inte speciellt mycket om vem som ser deras (själsligt) nakna kropp.

Och det är i det lättstyrda som den största faran lurar. För tänk om det faktiskt finns de som vill att det ska vara så här. Tänk om det faktiskt finns ett medvetet syfte, en agenda om man så vill, bakom den här samhällsutvecklingen.

Wikipedia säger:
”En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär”.

Och om någon önskar sig en totalitär stat så måste ju den personen sitta och mysa i dessa tider där var och varannan människa helt frivilligt ger upp sin integritet. Noll ansträngning för den blivande diktatorn.

För som jag försökt måla upp i denna krönika så är det ju så att människor idag säljer sina själar och sina barn. Det spelar ingen roll att de gör det för att de söker bekräftelse, uppmuntran eller rent av kärlek. Det spelar ingen roll om de blottar sina barn för att de är så förbannat stolta över dem och vill visa dem ”för hela världen”.

Resultatet blir detsamma oavsett syftet bakom handlingen.

Men jag förstår, tro inget annat!

Flocken är skingrad, människor lever sina liv skilda från varandra och är därför vilsnare än någonsin. De söker råd på nätet eftersom de inte har någon flock omkring sig. De har inga visa äldre som med sina livserfarenheter kan leda dem. De visa äldre sitter på ett ålderdomshem tio mil bort. Ibland är de neddrogade också. Så att personalen orkar med dem med de snåla resurser de har tillgodo.

Föräldralediga sitter isolerade i sina hem och söker desperat efter vänner på nätet. Lyckan är stor över att ”möta” andra som förstår och har det likadant. I all glädje är det lätt hänt att man lämnar ut sig själv och sitt barn lite för mycket.

Och visst kan det kännas tryggt att veta att kameran ser allt som händer. Att den registrerar och kanske stoppar alla ”bad guys” som vill förstöra för oss. Det är bara det att det kommer en dag när någon tycker att det är du som är ”the bad guy”… Och idag finns det knappt något annat alternativ än att sätta sina barn på dagis den dagen föräldrapenningen tar slut. Samhället har sett till att vi inte har råd med något annat.

I en splittrad, ensam värld söker vi alla bekräftelse och kärlek mer än någonsin förr. Den lilla byn har blivit så stor, så stor och anonym. Men bloggar jag så finns jag...

Så ja, jag förstår.

Men resultatet blir detsamma ändå.

Nakna robotar var vi än ser.  
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

24 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Men det där är ju en sån där konspirationsteori!



Av Mats Sederholm

”Tror du på konspirationsteorier?”.

Har du hört den meningen? Ja, flera av er vet hur man blir bemött när man försöker förmedla lite om hur makten samarbetar i vår värld.  Och detta får vara dagens krönika, hur man blir bemött och framförallt, hur man ”motar Olle vid grind” när man kommer dragandes med s.k. konspirationsteorier.

Att se längre, att uppfatta mönster som andra inte gör är inget nytt. Det har somliga människor gjort i evigheter. Inte heller är det nått nytt att samma människor blir bemötta med kalla handen fast man har fakta på foten.

Bara ordet konspirationsteorier betyder underförstått att något är fel eller inte trovärdigt. Så för oss som är aktivister till vardags så består nog första lektionen av lärdomen om hur man lägger fram fakta på ett sätt som inte påminner om konspirationsteorier alls. Jag menar, det är ju onödigt att börja sin förmedling med tre överstrukna dödskallar som omdöme, knappt innan man öppnat munnen.


Ett sätt att avprogrammera människors instinktiva skepticism till konspirationsteorier är att ge dem exempel på alla de konspirationer som vi dagligdags lever med. Maffiafamiljer, hemliga företagskarteller, hemliga samarbeten mellan militärer i olika länder, är några exempel på konspirerande som alla känner till och helt klart accepterar. Så, skapa förståelse och avdramatisera begreppet konspirationer så människors ordigenkänningar inte hinner blockera förmedlingen.

Människors värld och verklighet är till stor del de bilder som media lägger ut framför ögonen på folk. Inte minst har svininfluensa-hysterin påmint oss om detta. Media får just nu allt svettigare med att parera konspirationsteorier. De nämns nu nästan varje dag i något sammanhang. På 30-års dagen av människan på månen sände man ett helt program där man försökte förklara att människan faktiskt var på månen och att det inte var en konspiration. Tänk er, för bara några år sedan hade ett sådant program verkat helt bisarrt!

Medias taktik är idag en ganska så simpel retorik än så länge. Här de tre vanligaste tillvägagångssätten media använder sig av för att bemöta konspirationsteorier:

1 De försöker skämta bort det.
2 De tar till överdrivna konspirationsteorier, typ Elvis lever, M Jackson lever, eller just månlandningen för att med näbbar och klor behålla ett löjets skimmer över ordet konspirationsteorier.

Mitt råd, skratta MED dina medmänniskor som läst sånt här.

Men de kör också med något mycket mer allvarligare. Att konspirationsteorier mest handlar om:

3 Att det är judar som styr världen!

En riktigt desperat, men än så länge ganska effektiv metod i syfte att köra ner konspirationsteorier i det mörkaste hål de hittar. De vill få konspirationsteorier att stinka så fruktansvärt mycket att ingen någonsin vill ta i det.

Det finns, i ärlighetens namn ett fåtal, som tror på det här upplägget av världsstyrning. Men ingen som jag diskuterat med har lyft fram detta. Inte heller har jag läst en enda artikel där någon kommer med sådana utfästelser.

Men jag ska ändå förklara varför vi på Klar Sikt inte tror på sånt här.

De som styr världen och vars släkter alltid gjort det, söker kontroll. Kontroll skaffar man sig genom att skapa konflikter mellan människor. Här utnyttjar man olika ismer, politiska ideologier, etniska grupper, nationer o.s.v. som man ställer mot varandra. Ur krig, kriser och kaos är människor som mest böjbara, därför är kaosskapandet en hörnsten i deras strategi.


 ORDO AB CHAO (Order out of chaos) Ett frimuraremblem.

De som verkligen styr tillhör ingen specifik, politisk, etnisk eller religiös gruppering, utom sin egen blodsaristokrati, sina egna bröder och systrar.

De ser istället ytterst till att skapa syndabockar och enskilda grupper såsom den judiska, för att därigenom skapa konflikterna jag nämnde. Och av samma anledning är heller inte påven och Vatikanen ensamma om att styra världen. Fast somliga hävdar det. Andra tror att världens ondska består av kommunister, kapitalister, religioner i allmänhet etc, ja listan kan göras hur lång som helst.

Det enda som står helt klart är att alla människor är rökta som tror att makt, stålar och kontroll är vägen till en bättre värld.

Hur bemöter man då människor eller media som inget vet, men är övertygade ändå? Ja, du behöver inte vara särskilt påläst i allmänhet för att ligga före dina medmänniskor eller media. Men skaffa dig sakkunskaper, läs på. Du behöver inte veta allt, men dyk ner tillräckligt långt i nåt exempel som t.ex. något av alla de som finns i samband med 9/11 och skaffa dig en arsenal av konkreta exempel på hur t.ex. idiotiskt den allmänna 9/11 historien kan vara.

Historien om passet som man hittade på gatan nedanför World Trade Center och som påstås tillhöra en av de terrorister som flög ett av planen, är en sånt exempel. Alltså, passet skulle ha flugit ut ur fickan eller väskan tillhörande terroristen, det har sedan hittat ut ur planet, flaxat sig igenom en explosion av jetbränsle tusentals grader het, för att därefter snyggt och prydligt landa på gatan och sedan blivit upphittat av någon som promenera förbi. Och fortfarande läsbart. Därefter används det som bevis och matas sedan ut i tv-rutan här i Sverige till familjen Svensson som gapar och säger ”Ja där ser man, dessa muslimer”. Jo jag vet, det är nära att man biter av en tand i vrede eller nåt sånt, men det är bara att knipa och försöka vara saklig. Just det här exemplet har jag inte hört en enda människa stå emot.

Men kom nu ihåg en sak. Även om du rabblar upp sådana här exempel på löpande band så finns det en gräns. Man bara VILL INTE tro det. Det uppstår en inre strid hos åhöraren. Det utbryter en s.k. kognitiv dissonans . Kognitiv (kunskaper, insikter) dissonans (obalans, fel) innebär att ens erfarenheter eller tro ställs öga med öga med uppenbara fakta. Det utbryter en inre stress och den enda utgången är förnekelse. Typ: ”Nej jag tror inte på det där, slutsnackat”. Då är det bara att lägga på locket, släppa taget om den här personen. Att fortsätta skapar bara bråk. Stressade människor resonerar inte, de blir bara förbannade.
 

Människor har sina identiteter. Deras identiteter är också en del av samhällets gemensamma identitet. Att påstå att den officiella historien om 9/11 är felaktig är inte bara en monumental attack mot deras bild av världen och samhället, du stöter dig indirekt även med personens identitet. Och att få människor att krackelera sin identitet görs inte över en kopp kaffe.

Den andra psykologiska klassikern är dubbeltänket, hämtat från Orwells 1984. Alltså, hur man väljer att acceptera två rakt motsatta fakta. ”Krig är fred”, typ. Den fungera lika bra i dag när vi tror att vi måste kriga oss fram till en fredligare värld. En vardagsvariant av detta är: ”Ju fler övervakningskameror, desto friare kan vi känna oss”.

Konspirationsteorier stiger just nu upp som bubblor ur leran. Riktigt skönt att skåda. Men gör inte bort dig genom att acceptera allt du hör. De får du som aktivist tids nog tillbaka den dagen när journalister slutat skrävla likt tomma tunnor och istället börjat läsa på. Det får du som privatperson tillbaka en dag när den där nördiga släktingen som flina åt dig på släktträffen, då du berätta om en konspiration. Han läste sedan på som en tok och återkom med fakta du slarvat dig förbi, året efter.  Förvisso kanske en detalj, helt oväsentlig för helheten, men tillräcklig för att få din släkting att slippa tänka vidare och dessutom få flina åt dig. Snälla, ge dem inte det där gratis! Kolla upp, korsreferera m.m.

Nu till nästa klassiska bemötande. Nämligen att ifall en konspiration ska fungera så måste alla människor som ingår i den spela med. De måste alla vara medvetna om konspirationen och det är ju omööööjligt.

Nej det är det inte!

Om människor tror att det ska ske så spelar de inte med, de ÄR med på riktigt.

Hmm hur tänker Mats nu?

I fallen med 9/11 och 7/7 bombningen i London så pågick det vid båda tillfällena övningar, som JUST handlade om terrorattacker. Då spelar alla de operativa med! De ska göra det! Hur de sedan reagerar när de inser att vad de just varit med och övat om, blev verklighet, kan man undra. Men media tar inte upp det. ”Det skulle ge fel signaler”, som det heter, för att nämna ett skäl till varför media inte skriver.

Konspirationer bygger på konroll och makt. Hela vår normsättning i dag bygger på att vårt samhälle måste bestå av konkurrens, hierarkier, stålar och att utslagningen av människor är något helt naturligt. Att ett fåtal har rätten att bestämma över flertalet människors öden tar människor för givet. Och inte bara det, de stödjer normerna, de väljer att själva ingå i normerna. De väljer att tro på media, på politiker, de tror på att skicka soldater till andra delar av världen, det tror att vissa har rätten till att bestämma utan att ens behöva motivera varför, de tror att pengar är en förutsättning för ett civiliserat samhälle. Grundplåten för att lyckas med en global kontroll finns redan på plats.

Hur samhällets alla normer hålls på plats, hur de samverkar med den lilla klicken som styr, är ett gigantiskt ämne. Det är därför som jag och Linda skrivit Robotfolket för övrigt.


Samtliga ovan har offentligt och ordagrant uttalat en vilja om en global regering/ordning.

För er som vågat vakna upp så tycks framtiden både ljus och mörk. Det trista är att begreppet "En global världsordning", som mest myntades av konspirationsteoretiker på 90-talet, börjat ta en direkt fysisk verklighet. Det går just nu en våg av koncensus mellan makthavare som just söker en ny världsordning. Du behöver bara bege dig till Youtube.com och söka på ”New World Order”. Det positiva i detta är att sanningssökares sak alltmer kommer upp på dagordningen. Folks flabbande åt konspirationsteorier börjar komma av sig och ersätts alltmer med iskalla insikter.

Jag kan inte nog trycka på hur viktigt det är att vi släpper på brusdebatterna om sossar och borgare, om svininfluensan, om senaste såpan, om senaste Ipod, om mellanöstern, om bästa matlagningsprogrammet, om senaste organisationsförändringen på jobbet eller om vädret. Det går undan just nu, media håller sig tysta och låter en global och fascistisk världsordning få ta form utan störmoment.

Mats          
Tags:
Categories: Krönikor av Mats

17 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper