SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Nyheter för dårar

 
 
Av Mats Sederholm

Istället för en djupare krönika så tänker jag hänfalla mig åt några av de senaste nyheterna. Några av dem så bisarra att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig.

En strålande glad Anna Hedenmo på Aktuellt tipsar om ett fantastiskt reportage i kvällens Agenda. Det ska handla om livsglädje i Afghanistan. Är kriget på väg att ta slut, kan människor återgå till en normal vardag, är tankar som genomströmmar en först.



Men nej, livsglädjen handlar om ”Afghan Star”. Den Afghanska versionen av ”Idol” utmanar talibanerna! Hur cyniskt kan det bli? Hur nedlåtande och osjälsligt kan vi uppträda här i väst?
Man bara gapar och inser att vi tagit ytterligare ett steg närmare ett terrorattentat här i Sverige.

Så till nästa osannolika story.

Sexköpare är förstås ingenting som vittnar om ett gott samhälle. Det är en tragisk företeelse för alla inblandade, ett mänskligt nederlag, behov och utbud skapade därför att vårt samhälle är så andefattigt och kärlekslöst att själlös sex uppenbarar sig som en bieffekt. Vad är lösningen på detta då?

En annan värld, andra värderingar och normer, jo jag vet att du läsare är överens med mig.

Men lösningen på problemet är att skicka lila kuvert till den sexköparens familj så att det uppenbaras för alla inblandade vad det är som pågår. Det tycker vår justitieminister Beatrice Ask.


”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask under seminariet.”

Jo visst blir det ett jävla liv, precis som när man fick en hemanmärkning med sig hem i tredje klass i skolan efter att man snackat för mycket på lektionen.

Aftonbladet frågar:

Men om ett barn öppnar brevet?
”– Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far.”

Tillbaks till linjalen och ett slag på fingrarna.
Läs hela artikeln här

Men så här ser våra politikers visioner ut. De sträcker sig fram till, nästan nästippen, sen är det becksvart.

Jag ska avsluta den här nyhetskrönikan med tips på en bra artikel.


På DN – kultur ska det bantas med personal. Det utbryter diskussioner förstås, främst bland kulturskribenterna själva. Men även SvT Debatt ägnar ett program åt detta. Som vanligt debatter på lägsta nivå. Men jag hittade i alla fall en upplyftande artikel om detta och det centrala problemet. Den handlar om hur mediakonglomeratet Bonnier breder ut sig och i värsta kommunistiska anda tar över svensk media. Jag nämnde det själv i en tidigare krönika där jag uppmärksammade Newsmill och DN:s förmodade samarbete och en artikel jag blev nekad till på Newsmill.

Artikeln finns på Newsmill, ja en censur i det här läget går bara inte!

Isabelle Ståhl skriver om ”Bonnierkoncernen är ett hot mot demokratin”.

Tack för idag

Mats

Debattlänkar: DN  
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Slurp, sa energivampyren

Av Linda Bjuvgård

Jag har alltid varit en god lyssnare och det säger jag inte i syfte att skryta. Jag har både en och annan dålig egenskap också, inget tal om annat. Men att lyssna på folk det kan jag och jag vet att det brukar uppskattas. Är det något som människor älskar så är det att bli sedda och lyssnade på. Så ja, jag är van att både agera hobbyterapeut och ibland vara som en mänsklig sopkorg för allsköns känslor och erfarenheter. Och det är för det mesta ganska okej. Jag har lärt mig mycket genom åren och jag hyser stor förståelse för människor. Det kan vara riktigt givande att få ta del av andra människors historier, känslor och åsikter.

Men sedan finns det de där gångerna när jag inte bara inte gillar det, utan snarare spyr på det om jag ska vara ärlig. Ofta handlar det då om sällsynt självupptagna personer som dragits sig till mitt sällskap likt flugor dras till ljuset. De tycks ana att de, genom att blaffa ut så mycket de bara kan under så lång tid som möjligt, kan lyckas suga mängder av energi ur mig. De kan detta, de har gjort det förut och de kan min typ. Jag brukar kalla dem för energivampyrer, för precis som vampyrer suger blodet och blod ur folk så suger energivampyrerna ut själva livskraften.

Men, kanske ni tänker nu, Linda brukar väl aldrig skriva så här personliga krönikor? Nej, det brukar jag inte och inte heller denna krönika är menad att handla om mig. Jag har bara tagit avstamp i min egen erfarenhet i syfte att närma mig ett större och mer omfattande fenomen. Om det nu finns, vill säga. Men jag tycker mig se att antalet självupptagna människor ökar dramatiskt. Jag stöter på energivampyrer överallt var och varannan dag i min egen vardag.

Hur känner man då igen en energivampyr?

På ytan verkar dessa självupptagna människor vara väldigt sociala och öppna människor. Schyssta typer helt enkelt. Man luras att tro att samtalet som väntar kan bli riktigt givande men det enda som sker är att den energivampyren öppnar munnen och sedan aldrig stänger den, annat än för en och annan tom och mycket snabb pseudorespons på det du, andfått och krampaktigt, lyckats få ur dig. ”Mm.. Men i alla fall…”, säger de och ser nästan lite förvirrade och skuldmedvetna ut.

De pratar mycket men det de säger har väldigt lite substans. Hela dem känns som innehållslösa skal faktiskt.  De är inte det minsta intresserade av vad du har att säga. Det enda de vill är att själva bli bekräftade.

De ställer dock gärna frågor till dig så för ett litet tag kan du luras att tro att de faktiskt visst är intresserade av dig och ditt liv. Men frågorna de ställer till dig är deras sätt att själva få prata om vad det nu är som de för stunden önskar få dela med sig av. Det märker du när du glatt öppnar munnen för att säga något men efter en hundradels sekund blir totalt överpratad. Jodå, energivampyrerna har alltid funnits, men har de alltså, så som jag påstår, blivit fler å det senaste? Jag tror det. Och det är en helt logisk utveckling, för i takt med att stressen ökar, människor separeras från varandra, den psykiska ohälsan brer ut sig och de äkta, nära mellanmänskliga mötena byts ut till sms och Facebookinlägg, så ökar också energibristen. Många är så slut att de inte ens kan sova längre. Senast idag läste jag att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tredje!

Jo, så människor söker desperat efter sätt att ta igen den energi de förlorar och ett sätt är då förstås att gå helt upp i sig själva. Likt fågelungar som, utan att mena något illa, gapar de frenetiskt och kräver att bli fyllda med mat (energi).



Och ju tajtare snaran dras åt desto fler energivampyrer kommer vi se födas. Problemet för dessa horder av framtida vampyrer är bara att de inte kan tömma varandra på energi. Det har de säkerställt på alla sätt och vis med sköldar både fram och bak. Och om det till slut bara finns vampyrer överallt – vilka ska de då tanka på livskraft?




”I see you”, säger den utomjordiska kvinnan till människomannen Jake i filmen Avatar. Hon ser honom djupt i ögonen och vi som tittar på filmen förstår genast vad det är som sker. Jake blir sedd på riktigt, på djupet, så där som vi alla längtar efter längst där inne i våra hjärtan. Det är så vackert i all sin enkelhet och skörhet.

Vi borde bli bättre på att se varandra. Vi borde bekräfta varandra på löpande band istället för att reflexmässigt hålla inne på allt det goda på grund av vår rädsla för att själva bli utan.

Och vi måste hitta andra sätt att förse om själva med energi. Men det kräver ett helt annat sätt att leva på. En annan värld. En värld som inte utgår från ett fabricerat bristtillstånd.

Och jag har lärt mig en sak genom åren och det är att de allra flesta slutar att prata någon gång. I det där tysta tomrummet har man chansen att bryta in, men inte för att prata om sig själv. Nej, det är då man måste mobilisera all ödmjukhet man har och med äkta intresse uppmana vampyren att berätta ännu mer om sig själv och sitt liv.

Det är en fråga om att med all sin kraft övertyga att det finns så det räcker. Det finns så det blir över. Till alla. Om vi bara slutar vara rädda.

Det är kärlek det.
(Och det finns faktiskt dagar när jag fixar det.)
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper