SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Sagan och verkligheten

Av Mats Sederholm

Har ni varit på bio nyligen? Kanske sett Avatar eller någon annan film som tagit er bort från vardagen, en film som berört er.  I Stockholm finns en biograf som heter Rigoletto och när filmen är slut så lämnar alla besökare salongen genom en mörk och kal korridor, man kommer sedan rakt ut på Kungsgatan. Där står man på en trottoar alldeles bredvid trafiken, bland stressade människor som ilar förbi, med neonljus, reklam och stoj runt omkring sig. Ingen kul känsla. Nej tvärtom, alldeles för djävlig rent ut sagt. Man kommer från en illusion och kliver rakt ut i nästa, även om den senare betraktas som verkligheten. Man tar sig iväg mot tunnelbanan, eller p-garaget eller försöker desperat hitta en oas där man kan få sjunka ner och äta något eller bara fika och språkas vid.

Man var nyss inne i en värld där det rådde koncensus om att människor hör ihop, att vi är ETT med naturen och Moder Jord, att vi alla är beroende av varandra men också fantastiska individer med gudakrafter.  I den illusionen så var alla överens om dårskapen i att exploatera andra världar, om det destruktiva i att göra saker för personlig vinnings skull, eller för ekonomiska eller politiska krafters vinnings skull. Och sen, rakt ut i vimlet och avgaserna, rakt ut i den värld av människor som accepterar galenskaperna och knappt reagerar.

Pocahontas heter en tecknad film på temat om hur vita européer en gång försökte(och gjorde det) exploatera Amerika. En Hollywoodproduktion förstås, men i detta klegg av serieproducerad spänning och tillrättalagda upplevelser så finns det ändå guldkorn för er som har en inre mottagare påslagen och inställd på kanaler utanför det vanliga frekvensbandet. I filmen sjunger indianskan till en av de unga vita erövrarna:

You think you own whatever land you land on
The Earth is just a dead thing you can claim
But I know every rock and tree and creature
Has a life, has a spirit, has a name

You think the only people who are people
Are the people who look and think like you
But if you walk the footsteps of a stranger
You'll learn things you never knew you never knew

Have you ever heard the wolf cry to the blue corn moon
Or asked the grinning bobcat why he grinned?
Can you sing with all the voices of the mountains?
Can you paint with all the colors of the wind?
Can you paint with all the colors of the wind?

Men sen, när människor återvänder till sin vardag, när arbete och de vanliga rutinerna har slagit sina tentakler om oss så är vi där igen.  Bevakningen av varandra, konkurrensen om arbetspositioner, ilskan i köerna och det självklart ”rimliga” i man nu tar i med ordentliga tag mot Iran och riskerna med att de kan bygga kärnvapen. Om det är krig som skulle behövs så, kör på det, det är sånt man måste ta till när ondskan är i farten!

En gång jobbade jag som konsult och under några dagar så arbetade jag ihop med några främmande människor. Bl.a. en man som jag kom bra överens med och hade en bra kemi med. En morgon när han kom så berättade han ivrigt om att han sett filmen Schindlers List. Spielbergs drama som utspelar sig under andra världskriget och som bl.a. handlar om en hel del otäckheter kring nazismen, koncentrationsläger m.m. Han ivrade allvarligt om hur viktigt det är att alla ser filmen mig inbegripen.  Krig, folkmord och jävligheter , tänkte jag och frågade honom efter en stund: ”Vad tycker du vi ska göra ifall vi blir hotade av ett främmande land, tänk om Ryssland angriper oss?”.  Jomen, svarade han:  ”Vi måste ju försvara oss och ta till vapen”. ”Hmm” svarade jag, ”tror att det är du som ska se den där filmen några gånger till”. Kanske vår relation inte höll samma kvalité efter detta men ibland måste man också kliva fram.

Hur tar vi ner sagan? Hur binder vi vår vardag till andemeningen i filmer med vackra budskap?  Hur klarar vi av att inte själva dras med av vardagsnormerna? Och inte minst, ni som försökt, hur ska vi handskas med våra medmänniskor som söker hålla oss bevakade och ”på plats”?

För ni är ganska så många därute som tänker som oss. Vi får mejl från människor som skriver: ”men att folk inte kan fatta…” om än den ena än den andra självklara observationen av besynnerligheter i vårt samhälle.

Efter sommaren är det val. Det kommer att skrivas mer om det framöver här. Men jag uppmanar er alla att under sommaren fundera på ifall ni eventuellt kan tänkas rucka på de gamla invanda valen. För även om ni uppskattar vad som skrivs här så röstar säkert fler av er på de gamla partierna. Snoka upp alternativa partier, andra tankar, våga vara ”oseriösa” och rör om i grytan. Och sedan, stå för det, våga säga varför ni inte längre accepterar de gamla röda/blåa inriktningarna till era bevakande medmänniskor. Fråga dem ifall de verkligen tror att våra riksdagspartier kan skapa en annan värld. ”Change” vann Barack Obama (Krönika om honom kommer här snart också) på, men så, var med och bidra till en riktig förändring. Dra ner sagan och leverera!

Och släpp aldrig sagan, tro inte att den ilusionen är mindre verklig än den dårillusion vi lever i.

Mats

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats | Mytologi/Magi | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Status Klar Sikt

Hej på er

Här kort bara lite status-läge.

Först vill jag nämna skribenten Lindas (ej Klar Sikt-Linda) länk (se hennes kommentar) till grundlagsändringen som just nu håller på att klubbas igenom.
Tack Linda för en superviktig länk.

Som jag försökt förmedla sen några veckor tillbaka så har både jag och Linda haft nolltid över. Vi har bl.a. annat jobbat med media och Robotfolket och får se vart det bär i eventuella recensioner m.m. Att skriva är en sak, men så ska man vara försäljare också och ringa upp kulturchefer på landets största tidningar, radiokanaler och berätta att man har en bok som är såååå viktig, det är ett helt annat yrke!!
Kulturredaktioner får nya böcker varje dag tillskickade av förlag och konkurrensen för att få en recension är mördande hård.

Uppgraderingen av Klar Sikt gjorde jag i natt och hoppas på att det inte ska leda till några tekniska problem, utan tvärtom, stoppa en massa kommentars-spam som plågat oss och er läsare. Den nya bloggmotorn som ni som läsare inte kan särskilja mot förut, har ett administrativt gränssnitt där man kan hantera och filtrera spam. Ifall ni stöter på problem med sidan så ropa till.

Jag hoppas att vi ska kunna återkomma med bra krönikor här också inom kort.
Tills vidare, ta gärna del av Linda:s länk.

Allt gott!
Mats


Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats | Nyheter & Produktioner

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Dan Brown och frimurarromantiken


Av Mats Sederholm

Jag har just läst ut Dan Browns senaste roman ”Den förlorade symbolen” (DFS). För övrigt den första roman jag läst på tre år tror jag. Jag har tidigare läst DaVinci-koden och sett ”Änglar och demoner” på film. Normalt sett intresserar det oss inte att recensera böcker här på Klar Sikt och detta är heller inte en recension i dess vanliga bemärkelse. Jag läste boken eftersom jag sett och hört att den handlar om frimurarorden.  D Brown är en god researcher och jag läser ALLT som kan tillföra kunskaper i någon mening. Jag vill på en gång säga att innehållet i denna krönika INTE avslöjar boken.

D Browns böcker är en slags, tv-serien 24, i bokform. Alltså, spänningen hålls riktigt hög hela tiden och så är det också med DFS. Spänningshalten är minst lika hög som i hans tidigare böcker. Höstens tryckta 300.000 exemplar i Sverige gick åt vilket faktiskt betyder att lika många svenskar har tagit del av den mest upplysande bok om frimurare någonsin. För frimurarna står i centrum i boken.

När man researchar på ordenssällskap eller dolda sällskap så slås man nästan alltid av att författaren har någon slags uppgörelse med sällskapen. Oftast någon slags etisk eller religiös uppgörelse. Man är extremkristen och ser dolda sällskap som en del av satan, eller, man har skruvat in sig på judiska världskonspirationer och söker argument för detta, eller, man ogillar magi och esoterik och vill neutralisera/vetenskaplifiera allt som har med dolda sällskap att göra. I D Browns fall så sympatiserar man med Frimurarorden och skönmålar den. Så till den graden att många på nätet frågar sig ifall inte D Brown själv är frimurare, men det tycks faktiskt inte som han är det, i min tolkning.


Frimurarpropagandan är förstås fylld av motsägelser. Det ligger i sin logiska natur att det blir så när man ska skönmåla människor som smyger och hemlighåller saker. T.ex. anser D Brown att frimurarordens hemlighållande av kunskaper inte är konstigare än att Coca-Cola hemlighåller receptet på sin dryck! I en sådan jämförelse så skulle Coca Cola inte bara hemlighålla sitt recept, de skulle hemlighålla hela tillverkningsproceduren, alla anställda skulle tvinga avlägga eder på liv och död, inga kollektivavtal skulle vara möjliga att genomföra för de anställda eftersom ingen skulle veta vad som pågår inne på fabriken, de skulle inte själva veta vad som pågår i fabriken utom just på sin egen avdelning, eller de avdelningar som den anställde passerat under sin karriär. Inte heller skulle några kvinnor tillåtas anställas och inte minst, bara de anställda skulle få dricka Coca Cola.

Ja, inte ens kvinnor med burka skulle accepteras i dessa fina och historiska herrars korridorer och riter. D Brown lyfter gärna fram att det finns en systerorganisation som minsann också får ta del av esoteriska kunskaper. Och självklart gör han det i ett kompensationssyfte eftersom någon sådan orden inte har någon betydelse i boken. Nja här på Coca Cola tillåter vi inte kvinnor, ni får gå till Fantafabriken, där gör man också nån slags läsk! Att frimurare bevarar gamla traditioner råder det ingen tvekan om.


Det är lite fint att vara med i ordenssällskap, det vilar en respektfull och hedersam stämning över detta med rosenkorsare och frimurarbröder. Man uppträder med ett hövligt språk, man håller vad man lovar, man utvecklar sig själv, man finner kamratskap, allt i en andlig och mystisk inramning. Men i denna finstämda och hedersamma förmedling av esoteriska kunskaper så vilar också en rädsla för modersaspekten. Inte någonstans i DFS finner man något hedervärt om kvinnors skapande genom historien. Allt är snyggt och prydligt inkapslat i en anda av framstående och hedersamma män. Och även handlingen i boken är liksom de tidigare D Brown böckerna byggda på dramer kring män. Kalken, den symbol som beskriver det feminina och som det berättades om i DaVinci koden, återförs till ren esoterik, medan kvinnorna i böckerna ständigt har en biträdande roll.

Som huvudskäl till varför det är riktigt att hemlighålla antika mysterier och esoterisk upplysning, upprepar Brown i DFS att det vore farligt ifall sådan information kom ut.

Det här skälet har jag hört i olika sammanhang sedan jag började läsa på och intressera mig för esoterik. Det är rent och skärt skitsnack!

Om man publicerade all information offentligt skulle i verkligheten endast ett fåtal människor bry sig. Vem orkar med att läsa om trianguleringar eller om dualitetens gestaltningar i en mänsklig cell, eller om Kabbalans 32 livsstigar i de gamla judiska skrifterna. Människor är fortfarande mer upptagna av prylar, senaste daten, tv-serien, matlagning eller bara fyllda av det dagliga slitet och kampen om tid och energi. Dessutom så skulle nästan allt innehåll hånas och dissas av vår tids religion, vetenskapen. Och därmed också av alla dess omedvetna följeslagare inom media och kultur.

Att man under medeltiden och framåt var tvungen att hemlighålla sina förbjudna kunskaper då man riskerade sina liv är väl en sak, men det var då det! Idag handlar hemlighetsdelen av medlemskapet så klart om att få behålla magin och känslan av att få ingå i något speciellt. Att få känna sig utvald, att just få vara delaktig i en hemlighet. Man vill ha sin kårtillhörighet och man vill ha kvar känslan av att betyda något. Jag är upplyst men inte de andra.

Men det mest intressanta är de eder och de broderskapsband som skapas. De banden är starkare än eventuella religiösa, politiska eller andra tillhörigheter som medlemmar kan tänkas ha i det ”civila”. Och då pratar jag inte om ”harmlösa” äldre herrar som söker en avsides stund att diskutera Pytagoras med likasinnade över en kopp kaffe och en mintkaka. Jag pratar om människor med inflytande och makt. Människor som sitter längst upp i företagsstyrelser, inom politiken, finansvärlden och alla möjliga delar av vårt samhälle. De frimurarna utgör och sätter upp förutsättningarna för ett styrande av samhället långt bortom demokrati och insyn.


D Brown försöker hålla isär ”dumma konspirationsteoretiker” från de sanna och ädla uppsåt som de verkliga frimurarna har.  Samtidigt skriver Brown om hur hela USA:s grundande och konstitution är skapat av frimurare. Ehh räcker inte det? Världens mäktigaste nation och dess författning ÄR frimurarnas skapelse och dessutom initierat under rituella ceremonier med George Washington i centrum. Kritiker till Brown tvingas också erkänna att detta är helt korrekt återgivet.

Boken innehåller mer mumma för oss som söker sanningen men jag är förhindrad att dyka rakt in i det utan att avslöja bokens innehåll. I boken förekommer scenarios där fiktiva frimurare skulle tänkas ingå i den amerikanska regeringen. Något som konspirationsteoretiker hävdat sedan länge och något som Brown efter flera år av research och med vänner inom frimurarorden säkert har täckning för att påstå. Historien dryper för övrigt av sådana exempel.  

Brown menar indirekt att brödraskap och kårandor utan insyn är helt okej eftersom dessa frimurare har så ädla syften att de inte behöver passera grundläggande demokratiska prövningar. De ÄR de alllseende, de upplysta, de som implicit har rätten till inflytande. Men Mr Brown, den rätten förtjänar man endast av sin omgivning och i det upplysta och inte via nån fascistisk gräddfil. D Brown märker inte att han själv gör reklam för den konspiratoriska synen av pyramiden med det allseende ögat, men utan att förstå det själv. D Brown tillhör själv just den karaktären som utan att märka det, gärna ser en trevlig och hygglig värld styrd av belevrade och trevliga män som gärna kan bidra med ett spännande palindrom till konjaken.


"Frimurarbröder bakom scenen"

Frimurarmedlemmar som har inflytande i regeringar och andra positioner inom näringslivet m.m. bidrar lika mycket som de oinvigda till krig, övergrepp och miljöförstöring.  Deras egna pyramidsystem är inte finare än något annat. Däremot så sitter de på kunskaper som de flesta andra inte har tillgång till. Något som de som upplysta använder sig av när man kontrollerar och påverkar formandet av världen i olika sammanhang.

Jag förfasas inte över frimurarnas märkliga riter med dödskallar o.s.v. Jag tror och utgår ifrån att dessa är rent symboliska och detta rör mig inte. Symboler och riter har betydelser och långt mer än vad människor anar. För det är inte riterna som är det tokiga, det är deras eder och hur de svurna bröderna hanterar detta, när de möts i företagsstyrelser, i media o.s.v.. Vilka dolda agendor och gemensamma värderingar är det som de egentligen verkar för? Hur förverkligar en 33:gradare åratal av upplysning och insikter i sitt dagliga civila jobb? Och ifall han sitter i samma styrelse som en broder, vad arbetar han främst för, företaget eller koncensus med brodern? Det är uppenbart efter att ha läst boken vad brodern väljer. Och det är just precis i det ögonblicket som konspirationerna skapas. 

Om de verkligen önskade en bättre värld, om de verkligen önskade skapa den tid av upplysning som boken på flera ställen beskriver ska komma, så skulle de istället t.ex. skapa universitet och lära ut mysterierna. Låt vara att nödvändiga överraskningsmoment i initieringarna inte skulle fungera då de offentliggörs, men detta är inga skäl som räcker. För det är faktiskt tragiskt att inte fler människor får ta del av så många historiska och kloka människora forskning och ansträngningar. Historiska tankar och slutsatser komna ifrån Egyptens mysterieskolor kantade med exempelvis den grekiska filosofin och idag, som ett komplement till vetenskapen. Att kunna knyta ihop det esoteriska, vår själ, vårt psyke, människans inre med det exoteriska, vår omvärld och få en bredare och mer sann inblick i hur vår värld fungerar är en sann glädje och borde få vara varje människas rättighet.

Så hur har boken bemötts av kulturen? Nja, en besvikelse, är väl ett genomsnittligt betyg från recensenter. Man kan hans sätt att skriva nu. Det är inte lika spännande när handlingen utspelar sig i Washington. Det verkar också som om kritiker helt enkelt inte är lika intresserade av frimurare. En del är direkt irriterade över detta och de intressanta kopplingar mellan vetenskap och själ som finns representerade i boken. De borde vara mer intresserade, ifall de söker förstå hur världen deras är utformad.


Men kulturen lever i sin egen värld. De får sina kickar av intressanta biografier, levande beskrivningar av relationer, bra språk och detta är förstås goda litterära egenskaper men fortfarande "bara litteratur". Den där stora och verkliga världen som styr och ställer med allt, den som i grunden genererar alla de livsöden som sedan beskrivs i närbild inom litteraturen, när ska kulturen våga ta sig an den?

Läs boken, den är spännande och Dan Brown pumpar förstås på med fakta hela tiden. Långt ifrån allt är intressant men han gör det så skickligt att det inte märks.

Tags:
Categories: Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats

12 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper