SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Vägvalet

Av Mats Sederholm

Uppdatering 2010-09-18 Se längst ner

Det är endast några dagar kvar till riksdagsvalet. Valet är som jag skrev i föregående krönika en teater. Valet engagerar väldigt många människor, men det gör också en föreställning på operan. Skillnaden mellan publiken där och väljarna är att de första VET att det är underhållning och en virtuell verklighet.

Men inte enbart är det en teater, det är lika mycket ett sätt att förleda människor bort från frågor som verkligen skulle kunna skapa en förändring i samhället.  Det är en mörkläggning av grundstoderna i vårt samhälle, det är ett sätt varigenom man normaliserar ett samhälle som egentligen är fullständigt sinnessjukt!

Men värst av allt är att det faktiskt blottar bristen på, just vad det påstår sig tjäna, nämligen demokratin.

Vägen till ett samhälle där hjärtat står i fokus, där människans mående betyder mest finns inte på länga vägar med på något av våra kända riksdagspartiers agendor. Den finns där i små nyanser, i mindre ord, i fadda skiftningar men endast så långt som våra grundsystem tillåter det.

Låt oss kika på några av de främsta valfrågorna. Jobben, barnomsorgen, köpkraften,  miljön och andra frågor.

Tillväxt är ett populärt ord. Det betyder för de flesta att vi i någon mening blir ”rikare”, att vi växer, att livets matbord ser välfyllt ut. Det går bra för oss. Tillväxt innebär i praktiken att fler arbetar, att vi producerar mer och att vi konsumerar mer. Ett av samhällets starkaste grundnormer består av den här tillväxtloopen: arbeta – producera – konsumera -  arbeta  o.s.v.  

Den främsta betydelsen av vårt dagliga arbete är faktiskt att vi ska upprätthålla produktionen. Arbetet är inte till för oss, vi är till för arbetet. Och när det gäller konsumtionen så är det samma sak här, den i sig är viktigare än vår lust och våra behov av att verkligen behöva något.

För att tillväxtloopen ska fungera så krävs det en kultur där konsumtion och prylar är viktigt. Och inte bara att de är viktiga, vi måste hela tiden se till att vi har det senaste.  Nya produkter måste skeppas ut i ett tätare tempo för att tillväxten ska öka, alternativt så tillverkas det sämre produkter som snabbare slits ut så att man av den anledningen måste konsumera oftare.  Materialism är lika mycket inbyggt i vårt samhälle som religioner är i andra länder.  Den är vår religion.

Jobben är till för produktionen men när politiker tar upp jobbfrågor så blir det i ett isolerat perspektiv och med tillväxtloopen som en mörkad och självklar naturlag
Reflektion ger oss ingen köplust, andlighet ger oss ingen köplust, kultur ger oss ingen köplust och därför så kommer allt som har med själ, inspiration, lek och uttrycksfullhet att vara nedprioriterat av samhället. Det är inbyggt i systemet, samma system som våra politiker varken vill eller kan rå på.

Ur tillväxtloopen följer en jakt på jobb och prylar som hetsar oss, det skapar stress och föder de flesta av de folksjukdomar som är till grund för vårdfrågorna. Ingen frågar varför vi är så sjuka! Den frågan leder till tillväxtloopen och den är livsfarlig att beröra. Sjukdomarna är inbyggda i systemet.

Familjepolitiken och barnomsorgen är också den formad av tillväxtloopen. ALLT utgår ifrån att så många som möjligt måste hålla igång tillväxten och komma ut i arbetslivet. Barnen tvingas bort från sina föräldrar, de tvingas bort från en naturlig uppväxtmiljö. I en naturlig värld så borde de få umgås med äldre, med sin familj och leka klart med kompisar i kvarteret innan det är dags att strukturera upp dem till passande tillväxtmaskiner.

Tillväxtloopen genererar också ett kortsiktigt tänk när det gäller miljöfrågor.

Tillväxtloopen skapar ett samhälle med alla de sociala problem som leder till missbruk, våld och psykiska sjukdomar. Våld och övergrepp leder till ett större kontrollbehov i samhället vilket bl.a. föder behovet av övervakningskameror.

Allting hänger ihop, det är inte särskilt svårt faktiskt.

Ändå så är vad jag just skrivit om HELT uteslutet att ta upp. Det är politiskt inkorrekt att ifrågasätta tillväxten. SAMTLIGA PARTIER vill inte diskutera detta annat än i mindre skiftningar. Friår, minskad arbetstid, bättre arbetslöshetsersättning, fler lärlingsjobb, fler människor i arbetslivet, bättre villkor för föräldraledighet o.s.v. Men det finns inte en chans i helvete att skapa en annan huvudriktning i vårt samhälle än den som leder till vänster på bilden. Den leder obönhörligen till ett fängelseliv.

Tillväxtloopen arbeta – producera – konsumera föder nästa vansinnesloop, Jobba – äta – sova. Den föder ett liv där reflektion och tid för att tänka och känna efter blir svårare att få. Detta leder till en kultur där vi människor tappar en naturlig kontakt med oss själva, med våra inre förmågor, med vår egna  förmåga till helande, med vår förmåga till att kunna känna efter, med vår tillit till oss själva som människor. Tillväxtloopen genererar istället fler experter i samhället som ska rätta oss och berätta för oss vad som är rätt eller fel. Vi vet knappt hur vi ska uppfostra våra barn, vi vet snart inte hur vi ska må en vanlig dag. Vi står där en lördagsmorgon i nån träningshall eftersom något av våra barn har träningspass medan vi själva är helt urblåsta av trötthet och bara stirrar in i tomma intet. Vi experimenterar med design av våra hem, med maträtter, vi dansar bugg på kvällarna och allt ser bra ut men sanningen är ju tvärtom. Människor i detta välmående paradis äter psykofarmaka i mängder, vi råkar ut för stressrelaterade sjukdomar, för allergier samtidigt som barnläkare och sociala myndigheter slår larm om våra barn som mår allt psykiskt sämre. Eller så är vi friska men bara så jäkla trötta efter jobbet att vi ligger som paddor i soffan och blänger tomt rakt in tv:n.

Det ska inte vara så här.

Och våra politiker kommer inte att kunna ändra på det.
De kommer inte ens att prata om det.
Media kommer inte att nämna det. Dina medmänniskor kommer heller inte att nämna det.  De gör vad de formas till av gratistidningar lästa mellan två busshållplatser och lite surfande på aftonbladet på jobbet. De vet inget annat.

Men riksdagsvalet håller också på att utveckla sig till det som jag och många andra skribenter nu allt mer tar upp på olika platser på nätet eller i böcker, demokratifrågan.

Efter valet så kommer riksdagen att klubba igenom propositionen ”En reformerad grundlag”. Den kräver två omröstningar på rad med ett riksdagsval emellan eftersom den just kommer att ändra på våra grundlagar. Det handlar bl.a. om att knyta anslutningen till EU till våra grundlagar. Detta sker utan debatt och utan folkomröstning. Nationens rätt att få stifta lagar och reda sig i sitt eget hus minskas nu ytterligare i kombination med Lissabonfördragets union och ”förenta stater prägling” på EU. För 16 år sedan när vi röstade om EU så skrattade moderater och sossar nonchalant åt EU kritiker när de pekade ut den här riktningen. Det var bara hjärnspöken, sa de. Idag är alla riksdagspartier tysta, idag går de till val på att hålla tyst. Inte ett enda parti från vänster till höger säger någonting om EU, inte ens när riksdagen nu knyter till påsen ännu hårdare. Jag saknar ord för det, det är bara för djävligt.

Men lika tragiskt för demokratin är det när nu dagstidningarna istället för att rapportera aktivt går in och påverkar valutgången. Jag började för några veckor sedan reagera på de ständiga krigsrubrikerna om de rödgrönas kräftgång och motgångar i allmänhet och Sahlin i synnerhet. Det var inte sakinnehållet jag reagerade på utan på vilket sätt det blåstes upp. Jag var inte ensam om iakttagelsen. Efter att Expressen kört Sahlins Toblerone-affär i repris så har debatten brutit ut i media. 90% av media är borgerliga och det råder inget tvivel om att de har makten att sätta avtryck i väljarnas sinnen. Och de GÖR det. Aftonbladet skrev en artikel  om det och bjöd in bl.a. DN till debatt, de tackade nej och ville återkomma EFTER valet! När SD visade sig komma en bit över 4% i opinionsmätningarna så körde tidningarna igång en kampanj även mot dom. Jag är varken sosse eller SD-anhängare men som sanningssökare och demokrat är man skyldig att reagera. Mina erfarenheter från debatten i media om sanningsrörelsen förra hösten gav mig svart på vitt på hur media styr politiken och hur de styr opinionsbildningar.

Allians/block uppställningarna är ytterligare en trend bort från mångfald och demokrati. För vad gör vi? Om man tror på partiet P som ingår i alliansen A1 så vill man gärna rösta på dess ideologi och helhetssyn men tvingas istället att tänka i alliansform. Minns att vad man lägger sin röst på är vad ALLIANSEN  levererar de kommande 4 åren och inget annat.

Läsare. Politiken och media blir allt krassare precis som övriga samhället. Moral, rättvisa och respekt rasar i värde. Stålar, konservatism och ytlighet ökar.Den enda nya trenden som syns är SD:s eventuella inträde i riksdagen vilket ytterligare skulle styrka trenden bort från en varmare värld. Allt vad som Vandrarna, sällskapet i boken Robotfolket varnar för, förstärks. Och det är likadant i hela världen. Det sker en global förflyttning, en långsam kulturell förändring. Kontrollsamhället, individualism, elektronifiering av mänskliga relationer, politisk ideologisk likriktan, splittring, cyniskhet, kortsiktighet, snabbare leveranser är några av de frukter som syns på det här förgiftade trädet som långsamt växer sig allt tätare. Riksdagsvalet förlorar alltmer sin möjlighet till att kunna påverka detta eftersom debatten alltid handlar om symptomfrågor.  

Välj värme, rättvisa och rättspatos på söndag. Våga stå upp för en annan värld där politiken tjänar hjärtat. Där tillväxt räknas i mående. Där samverkan och närvaro går före konkurrens och utslagning. Lägg din röst i papperskorgen eller på något nytt.

Känn dig ren och klar i själ och hjärta när du lämnat din röst.

Uppdatering 2010-09-18

Angående tidningars rapportering om de två olika blocken, om Sahlin m.m så är det bekräftat rent statisktikt att de röd/gröna blivit mer negativt omskrivna än alliansen. Se DN

Debattlänkar: DN DN SvD DN DN SvD  SVT SVT SVT


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

11 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Riksdagsvalet, en teater

Av Mats Sederholm

Angående Pernilla Hagberg, se här.

Riksdagsvalet borde vara en högtidsstund. Ett tillfälle då vi med gott samvete kan säga att vi lägger vår röst på de som vi bäst tror kan utforma vårt samhälle, på vad som bäst motsvarar de framtidsvisioner vi önskar. Men sanningen är att vi inte har särskilt mycket att påverka och att valet har ganska lite med vår framtid att göra.

Påståendet är förstås hur politiskt inkorrekt det kan bli. Inte bara är det politiskt inkorrekt, det är deprimerande att ta till sig för de flesta människor. Det är t.o.m. hotfullt och man kan nästan höra hur säkerhetstjänsterna viskar och tasslar i terroristtermer. Det är sist men inte minst ett angrepp på vår självbild som ett civiliserat samhälle.

Att påstå att demokratin inte fungerar är som att slå av strömmen mitt i ett party. Partyt i det här fallet är politikernas och medias eget branschparty. Det pågår inte bara i dagarna tre utan i månader. Det avslutas med en uppesittarkväll för folket. En galakväll som så många andra tv-sända galor. Det är förvisso lika repetitivt som "Grevinnan och betjänten" på nyårsafton, men det kanske inte gör så mycket, det mesta har idag förvandlats till underhållning i alla fall.

Handen på hjärtat, har vi någon chans att påverka våra barns mående och utveckling när de redan efter några års ålder måste in på institution medan vi är på jobbet? Har vi någon chans att påverka våra lönearbeten när tidskrav och lönsamhet tillsammans sätter stopp för kreativitet och ett naturligt utforskande av våra oupptäckta begåvningar? Kan vi rösta fram en värld där inte övervakningskameror blivit vår trygga hand? Kan vi rösta bort den journalistiska snuttifieringen och de klonade nyheterna? Kan vi påverka det likformade underhållsutbudet på våra kabel-tv kanaler? Kan vi rösta tillbaka den där lilla och personliga butiken runt hörnet där vi var en kund en gång i tiden, istället för den där byn med uppställda jättelador där du plockar ihop dina varor själv, som konsument och utan en expedit i sikte? Kan vi rösta för ett mindre stressigt samhälle? Ett samhälle med mer närvaro, mer hjärta, mindre våld, större frimodighet och spontanitet? Kan vi säkra kulturen, livet, konsten, kreativiteten och människors drömmar från att marginalseras ner till en första utgiftspost att slopa i statsfinanserna? Kan vi rösta bort det ständiga beroendet av pengar och magvärken varje gång vi summerar räkningarna vi betalar på internet? Kan vi rösta bort våra barns ökande stress- och allergibesvär?

Media nämner inget om detta, politikerna tar inte upp det men alla vet, svaret är nej.

Kommer panic-rooms bli lika självklart som spis och badrum framöver, kommer det att finnas sömntabletter i minibaren på hotellrummet, kommer vi att chippa och kunna övervaka våra barn eftersom det skulle kännas tryggast så, kommer våra DNA och sjukdomsprognoser att bli offentliga och följaktligen våra sjukförsäkringar begränsade? Kommer vi att ha en övervakningskamera i våra bostäder som vi vet att betrodd securitaspersonal använder för vår egen säkerhets skull? Och kommer vi kunna rösta om det?

Och ifall vi fortfarande röstar, skulle vi fortfarande ha åtminstone två knappar att välja på när vi i framtiden klickröstar på datorn? Allians 1 vs Allians 2, står det på den röda respektive blåa knappen. Eller, har det kanske blivit "Den stora alliansen", en enda vit knapp, en enda bred och "förnuftig" lösning! Våra politiker från blått till rött, från pirater till gröna röstar ju redan idag likadant i Bryssel så varför hyckla? Vi vet ju att de "vill oss väl" och man har ju annat att göra än att hänga med i alla valdebatter. Vi får likt deklarationsblanketten en färdigtryckt politisk varudeklaration som vi bara behöver bekräfta med ett klick.

Men vad tjänar det till att klaga, tänker många. Det här tillhör ju kategorin samhällets utveckling. Ni vet, sånt där som bara sker, inget att göra nåt åt, bara att hänga på och anpassa sig till, inger man röstar om liksom, likadant för alla så ...

Media, politiker, experter och vetare av alla de slag hatar såna här reflektioner. De skyr dem eftersom deras verklighet och deras karriärer redan är så tillyxade och anpassade till gällande samhällsordning. "Man kan inte diskutera politik på det här sättet", kanske någon säger. Eller: "Det finns ingen substans i vad ni påstår, ni bara filosoferar". För i deras värld måste varje fråga "realiseras", normaliseras, filtreras, avbuggifieras och inte minst krackeleras så att den blir kontrollerbar, tuggbar, diskuterbar och inte minst budgetmässigt kategoriserbar. När den politiska reningsproceduren gjort sitt så återstår en liten grå, byråkratiskt, formell och själlös frågeställning. Separeringsmomentet i processen ser till att krackelera alltför andemäktiga frågeställningar så att det viktiga, hjärtliga, kanske filosofiska eller existentiella kittet effektivt löses upp. Ut kommer några helt separerade sakfrågor utan sammanhang eller kraft. Politikerna kan sedan slänga de här på varandra fram och tillbaka. Eller så slängs de var och en ut i något debattprogram . Gäster bjuds in, sakfrågan tuggas igenom från olika vinklar, men helikopterperspektivet och det ursprungliga sammanhanget hålls utanför och därmed också en möjlighet till lösning. The show goes on as usual.

När nu riksdagsvalet närmar sig så masar vårt samhälle in folket i en liten konstgjord studio till verklighet. Där tänder de alla spotlights, där talar de till oss i megafoner, där dränker de oss med sina påståenden om att allt är okey och tvingar till sist ut oss likt boskap i fållorna fram till valurnorna. Där står vi fortfarande bländade och döva och gör vår demokratiska plikt. Där uppfyller vi deras val, deras gränser och deras illusion.  Då fyller vi deras tomma påsar med "demokrati" och kliver vi in i deras feelgood-film.

Jag vet varför samhället så kompakt undviker att ta upp de stora dragen, de övergipande grundfrågorna, sammanhangen och diskussionerna om samhällets grundstoder. Jag vet varför politiker och vetare känner en så stark ovilja och det är för att de själva ändå är människor och för att de får ont i magen av samhällsutvecklingen. De vet att vad jag skriver har förankring i verkligheten, i var och ens vardag, i människors hjärtan och i allt vad vi människor vet är rätt, sant och naturligt. Men allra värst, de vet att möjligheterna till att påverka grundfundamenten inte finns innanför våra demokratiska möjligheter.

Riksdagsvalet är därför en teater.

Världen globaliseras i ett rasande tempo. Politiska, finansiella, mediala och religiösa världsledare bygger nya nätverk, de skapar allianser, de skapar konsensus på en sådan politisk och kulturell nivå som får EU-parlamentet i Bryssel att framstå som kommunfullmäktige. Helt utan medias bevakning.
"World Economic Forum" i Davos, Bilderbergmötet, G8-möten IMF/World Bank konferenser är sammankomster då en global konsensus skapas. Här sammanstrålar globala ledare, såväl publika som diskreta influenser inom ekonomi, näringsliv, banker, militär, politik, religion, stater o.s.v. Det senaste globala politiska drevet och inneorden "Den nya världsordningen" formuleras och legaliseras och vad detta kan innebära törs man inte ens tänka på. En sak är säker, när den globala konsensusen och riktlinjerna landar i en praktisk mening, när den till sist påverkar Sverige och oss väljare så är våra politiker, media och den svenska befolkningen långt bortom en reell chans till att kunna påverka.

Och i den mån vi har haft chansen att rösta om t.ex. EU så har de flesta som röstat ja inte gjort för att de var FÖR, det var för att de flesta var EMOT att bli utanför. Idag är vårt medlemskap bortanför våra demokratiska valmöjligheter. Några av våra kända riksdagspartier tvingas ett efter ett att böja nacken, de tvingas lämna EU-frågan och acceptera vår demokratiska kräftgång.

De flesta är mätta på konsumtion och materiell tillväxt, de är ganska likgiltiga för den rödblåa politiska röran, de är uppgivna av stressen, det ständiga tempot och samhällets alltmer krassa värderingar styrda av ekonomi ochegoism. De är trötta på en ständig uppkoppling och bär på en djup, djup insikt om att hela skiten är fel!

Vi vaknar till liv och känner en ovanlig och frisk vind blåsa när Julian Assange och Wikilieaks blottar de krassa sanningarna kring Afghanistan-kriget. Gammelmedia hänger annars som en blöt filt över oss och alltfler inser att vad vi får till oss i form av nyheter egentligen lika mycket är åsikter. De väljer nyheter ur verklighetens flora, vi läser dem och tror på urvalet som om det vore allt.

Visioner och ideologier finns inte med i valdebatterna. Det är ämnen som inte passar in i vårt kortsiktiga lösningsklimat. De målas över med personfixering och närapå dagliga opinionsmätningar för att höja spänningen.

Minns Barack Obamas presidentkampanj och amerikaner som "såg ljuset". Idag kan vi som inte for med i frälsningsdraget från hans så skickliga "Change" kampanj konstatera att tårarna på väljarnas kinder under hans vinnartal för länge sedan torkat. Och de nya som kommer beror på arbetslösheten, på status quo i hela det amerikanska samhället, på svikna löften vad gäller Irak och den fortsatta krigiska och intensifierade inställningen som inte minst svenskar naivt trodde skulle försvinna med Bush avgång. Hur den Norska Nobelkommittén mår idag kan man knappt föreställa sig. Pinsamt är bara förnamnet. Vad man kan lära sig är att när en politiker yttrar ordet förändring så är det näst intill en garanterad lögn.

Nya tankar behövs. Alltså, inte som när någon glad gycklare blandar de existerande politiska färgerna i en burk, skakar på den och trollar fram: "Aha ny demokraaati". Han blandar färgerna igen och skakar fram, "Ahaaa, Pirati", sedan: "Ahaaa, Liberati". Eller varför inte: "Ahaa MI, ett maskulint Initiati, se där, haha". Partiet som skulle kunna utlova vad som helst eftersom alla löften redan är realiserade sedan tusentals år tillbaka.

Hur kan vi berätta att vi vill lämna teatern, hur kan vi tala om för politiker och varandra att vi står på ett sjunkande skepp, hur kan vi säga att de rödblåa och alltfler konforma lösningarna och den skenbara demokratin inte längre duger? Allt är inte som vanligt, allt är inte okey, allt är inte vad du blir bombarderad med. Verkligheten är vad den är. Vi måste återta rätten till vad som är sant i våra liv. Att 100% av gammelmedia inte säger nåt, eller att 95% av alla politiska bloggare fortsätter att diskutera gycklarens meningslösa blandningar betyder inte att det är viktigt eller centralt. Det betyder bara att de inte tänkt längre än vad de gjort.

Meningsfulla arbeten, ett samhälle som inte skapar våld, missbruk och utslagning, jämställdhet, rätten att få vara sjuk utan att vara rädd för ekonomin, ett samhällsklimat där människor har tid att se på varandra och lyssna på varandra, är exempel på problemfrågor som du vet att våra partier INTE kommer att kunna generera några avsevärda lösningar på. Vår demokrati råder inte över dem. Det är den kusliga sanningen när samhället nu försöker leka demokrati några veckor till. Löftena som nu spottas ut handlar istället om att locka dig som väljare med några hundralappar mer i månaden. Det är cyniskt och deprimerande för dig som fortfarande minns vad demokrati egentligen borde handla om.

Använd din röst till att slänga den i papperskorgen eller till att rösta på något som är FÖR vad du verkligen söker när du ensam funderar och verkligen känner efter. Det kanske blir Kalle Anka partiet eller enbart ditt eget namn, huvudsaken är att du avger ditt hjärtas mening.

Hur ska vi annars göra?

Denna krönika finns också publicerad på Sourze i en kortare version.

Debattlänkar: Aftonbladet DN Svd  SvD  DN


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

18 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper