SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Höga insatser


Av Mats Sederholm

Upproren i Nordafrika har tagit över händelsefokuset, åtminstone för mig. Ännu vet vi inte utgången av alla dessa oroshärdar i Jemen, Syrien o.s.v.. Inbördeskriget i Libyen står mellan Gadaffi och ”rebellerna” plus västvärlden. Ibland görs det gällande att det är ”världen” som slutit sig i en allians, men som vanligt så är vi här i väst lite för uppblåsta av tron på myten om oss själva. Ja, ni känner väl till historien om när dimman var så tät (eller om det var heltäckande is) över engelska kanalen att inga fartyg kunde färdas fram och tillbaka, en engelsk tidning hade som löpsedel, ”Kontinenten isolerad”.

Vad gäller Libyen så är åtminstone en sak säker, ALLA är överens om att det går att flygbomba landet tillrätta. Liv kan sparas. Detta är det enda mänskliga man kan göra. Bildt(M) och Eliasson(S) stod enade i SvT över alliansens ingripande. Politiker från vänster till höger skriver under. Kanske kommer man från vänstern att spara på sitt favorittryck ”bombhögern” ett tag framöver. Skribenter som t.ex. Jan Guillou backar upp och inte minst, de flesta jag pratat med tycker att det är rimligt med FN:s initiativ och med de militära insatserna. Jag märker också ett visst ointresse för att se andra förklaringar på upproren i Nordafrika än de ”feel-good” förklaringar som hittills lyfts fram över hela linjen. "Nä nu är det dags att skicka mari.. förlåt Gripen". Snälla säg att det är mest män som tycker så här!

Hmm det är sannerligen en riktigt hög insats som nu ligger på pokerbordet. Och alla har skjutit till sina marker.

Och i vanlig ordning drar propagandakriget igång. Al-Jazeera ska man förstås misstro enligt gällande oskrivna västerländska praxis . SvT:s Kristofer Lundström (”Kobra”) frågar ut Al-Jazeera ifall det är dom som skapar nyheterna eller ifall de rapporterar om dem. En direkt förolämpning förstås, men på Al-Jazeera är man van och svarar sakligt.

På samma sätt ska alla officiella Libyska rapporter om civila offer självklart ses som tveksamma. Detta trots att historien och utan undantag visat att militära insatser skapar civila offer.

I länder med en öppen diktatur och utan yttrandefrihet så byggs det med åren upp en explosiv hög energi. Jag väljer att likna det med krutbehållare. Behållare som med åren fyllts på med mänskligt ursinne i land efter land. Krut som packas hårdare och hårdare. En dag måste det spricka. En dag ska det detonera och för allas bästa. Om detta råder det inget tvivel. Det är en naturkraft, en självklar konsekvens, en positiv mänsklig längtan efter frihet som till sist inte går att stoppa. Frågan är bara när gnistan kommer eller rättare sagt, vem som sörjer för timingen i detta. Explosioner kan användas i valfritt syfte. Mänskliga utbrott HAR använts av eliten genom historien för att just skapa det övergripande världsbygge man just önskar. Det handlar om arkitektur, det handlar om att spela på den mänskliga klaviaturen för att skapa den musik man önskar.

Bankirer och finansiärer backade upp den ryska revolutionen, svenska politiker och underrättelsetjänster har fått svenskar att tro att vi varit militärt alliansfria, politiska liberala krafter drev igång Irakkriget med påhitt om massförstörelsevapen, ja, listan kan göras hur lång som helst med exempel på hur krafter bortom offentligheten har satt ordningen i historien. Men varje gång så börjar vi om på nytt. Den HÄR gången är det annorlunda!

Jag kan förutse scenariot när Gadaffi inte låter sig besegras och hur flygbombningar inte hjälper. Jag kan det eftersom flygbombningar för det mesta inte hjälpt till i historien. Jag kan se hur ett långdraget inbördeskrig tar form och underhålls med tusentals civila offer som följd eftersom omvärlden fortsätter att stötta kriget. Jag kan se hur man tvingas sätta in marktrupper till sist för att stjälpa Gadaffi med ännu fler civila offer. Jag kan se hur detta krig till sist slutar med en seger för rebeller och alliansen i ett land där många libyer redan har flytt och där infrastruktur såsom sjukvård, skolor, el och vattenförsörjning slagits i spillror. Jag kan se det enorma behov av hjälp som då kommer att krävas av omvärlden. Jag kan se hur utländska företag investerar och hur IMF ställer upp med lån och ekonomiska motkrav och med G8 som Guds nåd över alla. Jag kan se ett enormt behov av ett modernt politiskt ledarskap, jag kan se hur det ledarskapet inte enbart finns i Libyen utan snarare av libyer med utbildning och politisk fostring i den västerländska världen och hur dessa tar sig an den rollen. Jag kan se hur det Libyska samhället med all sin längtan efter materiell hjälp och efter yttrandefrihet får både det ena och det andra, jag kan se att konsekvenserna av det blir en arabisk familjetradition som slås i spillror till förmån för en ”ekonomisk värld” där, materiella substitut, elektronisk uppkoppling, skapade livsstilar, kyla och beräkning istället tar över. En värld där folket har lika lite inflytande över sina liv som de har nu.

Fängelsemurarna målas bara om och flyttas lite längre bort. Alldeles bortom den kollektiva seendehorisonten.  

Jag kan se det här alltså kan alla andra göra det.

Eller kan de det?

Jan Guillou skrev som vanligt en tänkvärd kolumn på Aftonbladet. ” Förbjudet för Gaddafi – men inte för Israel”

Han jämför Gadaffis övergrepp med Israels övergrepp mot palestinier 2008-2009:

”Bland bombmålen fanns såväl sjukhus som moskéer och FN-byggnader. De största palestinska förlusterna i människoliv var civila. Israel använde sig av vit fosfor mot civilbefolkningen och mördade ohyggligt mycket effektivare än vad Muammar Gaddafi lyckats med.”

Och gör bokslut lite längre ner:

”Det som, med rätta, är förbjudet för Muammar Gaddafi skulle alltså vara tillåtet för Israel. Så mycket för borgarnas nymornade solidaritet med arabisk civilbefolkning.”

Och visst är det så. Men åter igen så har vår värld den inlödda självbilden av att vara den moderna och civiliserade parten i alla tvistemål på jorden och inte minst så är Israellobbyn oerhört stark och besitter dessutom det retoriska kärnvapnet, antisemitism. Något de smäller av så fort de får chansen.
Guillou frågar sig vad syftet med denna krigsinsats just nu egentligen är. Och det är ju just här som det börjar bli intressant:

” Får Muammar Gaddafi vinna inbördeskriget om han bara tar det mer försiktigt med mördandet av civila? Ingen vet. Svaret blåser i vinden.”

Ehh, svaret blåser i vinden! Som en systempåse en gråkall söndagsmorgon som far runt på ett öde torg i någon svensk småstad medan vårt befriade folk sitter hemma med ångest.

Skriver man så för att man inte vill bli kallad konspirationsteoretiker vilket man blir ifall man vecklar ut sådant som visserligen är historiskt belagt, fortfarande giltigt men sett som politiskt inkorrekt, eller gör man det  för att Aftonbladet inte skulle godkänna artikeln annars, eller du fruktansvärda tanke, skriver man så trots att man har tonvis med kunskaper om hur revolutioner iscensätts, om hur demonstrationer och uppror genom historien har stagats, om hur ekonomiska och politiska krafter styr och för att …. nej jag kommer inte på något svar faktiskt. Vad som försiggår i hans medvetande och andras för all del, när de framme vid nätet bara ska vika ner bollen med en enkel volley och plötsligt stannar upp, har gått mig förbi.

Det finns förstås en helt annan utvecklingsriktning i allt detta. Armen överger Gadaffi som besegras. Alliansens insats ger seger utan några större civila offer. Världen gläds, politiker får rätt och eftersmaken blir: Äntligen har världs(västvärld)-samfundet lyckats, äntligen har FN gjort något viktigt. Låt oss fortsätta på den här vägen. Låt NATO bli världens säkerhetstjänst. Ge FN mer mandat. Låt oss enas och göra om det här. Snart kan vi se fram mot en värld som känner ansvar, där enighet och samförstånd vinner över ondskan. Kanske fred, kanske… en ny världsordning.

Ja, så var han där igen, den lille krumbukte typen med sin treudd stående på ena axeln med Gollums väsande lockelser viskande i örat.

Det går att leka med scenarios och argument hur långt som helst. Allt kan vändas som man vill. Krig blir fred och fred blir krig. Det är illusionistisk konst. Det går bra så länge man bara använder halva sin hjärna, den vänstra, den som slipper känna efter, den som ser världen som ett bordspel, den som kallt lägger blodiga familjer och inte minst barn i två vågskålar och jämför vilken som väger tyngst. Den delen av hjärnan som lätt tar över och vars blick tomt stirrar på dig och svarar på frågan om hur vi mår med motfrågan Hur menar du nu?

Och för att svara den lille med treudden.

Det är inte enighet som gör världen lyckligare, det är vad det råder enighet om.

Kan vi skapa fred när våra grundnormer bygger på konkurrens, kontroll, makt och hierarkier, m.a.o. alla de krigskriterier man kan önska sig!

Ska våra "fria" psyken helas av tabletter, prylar och yttrandefrihet i debatter som aldrig kan generera en lösning eller av omsorg, hjärta och sann delaktighet.

Aha, du tänker tsåå du Mats!

Jag säger det igen, hoppas revolutionen sprids norrut och västerut.

Det måste den göra, de gör den också, människors själsliga sprängkraft och längtan efter något annat är enorm. Låt den sprängas och sprida sig när den mänskliga våren kommer och inte för att någon medvetet satt på elementet i förväg.

Free your mind


Debattlänkar: DN DN SvT Aftonbladet DN

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

6 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper