SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Existentiella snuttefiltar och öppna hav av ångest



Av Linda Bjuvgård

Utanför skolan där jag jobbar, och på de flesta andra gymnasieskolor runt om i landet, står det ungdomar och röker alldeles bredvid förbudsskyltarna. Detta är ett ständigt återkommande problem som det ältas om med jämna mellanrum. ”Vad ska vi göra? De bryr sig ju inte om att vi säger till!” Tjatiga diskussioner bland personalen varvas med enstaka kampanjer a lá Non smoking-generation men ändå händer det ingenting. Uppgivet är bara förnamnet. Intressant är att det nästan aldrig är någon som dyker djupare i orsaksfrågan än ”det anses väl ballt att röka!?”. Ingen frågar på allvar varför Jeppe super, eller i det här fallet, varför våra 16-19-åringar röker. För mig är det uppenbart. Cigaretterna är snuttefiltar, en förlängning på nappen.

Frågan borde således vara varför de har ett behov av en snuttefilt så stora de är, inte hur vi ska få dem att sluta röka på skolområdet. Visst vill vi i slutändan få dem att sluta röka helt och hållet men i vanlig ordning måste man gå till roten av problemet för att få till en permanent lösning.

Jag såg på Oprah Winfreys sista show för ett tag sedan. Där sa hon något bra. Jo, jag vet att Oprah är kvinnan som gjorde sitt bästa för att föra fram Barack ”yes you can but we won´t let you” Obama till makten. Men hon har också fört fram ganska mycket gott genom åren. Vad hon sa denna absolut sista show var att hon hade lärt sig att det finns något som utmärker precis alla människor hon mött genom åren och det är ett mycket starkt och grundläggande behov av att bli sedda och bekräftade.

"I've talked to nearly 30,000 people on this show, and all 30,000 had one thing in common: They all wanted validation. If I could reach through this television and sit on your sofa or sit on a stool in your kitchen right now, I would tell you that every single person you will ever meet shares that common desire. They want to know: 'Do you see me? Do you hear me? Does what I say mean anything to you?"

Jag ser dig och det du säger har betydelse. Så enkelt och ändå så förbannat svårt. De flesta känner det här problemet men få tycks orka med att vända på det. Istället beter sig större delen av mänskligheten som en stor dysfunktionell familj.

Ja, som sagt, det borde vara det lättaste i världen men det är bara att se på världens tillstånd för att konstatera att det måste tillhöra det svåraste. Alla dessa ungdomar med mössor och stora svarta dunjackor på sig inomhus (ännu ett vanligt förekommande ”problem” i gymnasieskolan), som trotsar och bär sig åt. De fick inte tillräckligt med bekräftelse när de var små och de får det inte nu. Det får inte du eller jag heller. Hela världen befinner sig i brist. Är det inte brist på grundläggande saker som rent vatten och mat så är det brist på känslomässig kontakt och bekräftelse.

Vår västerländska värld skyr långsiktighet och helhetsgrepp som pesten. Vi är grundstressade och har missuppfattat det här med tiden. Istället för att investera i tid för planering och tid för våra barn hetsar vi än hit, än dit som skållade råttor. Tid för planering, tid för helikopterperspektiv och tid för våra barn skulle lösa de flesta problem i vårt samhälle på lång sikt men det tycks inte gå in, vare sig hos makthavarna eller gemene man.

Inte ens i det lilla går det in. På mitt jobb fick folk för ett tag sedan krupp av att tvingas sätta sig ner och lyfta upp alla för stunden viktiga arbetsuppgifter på en tavla. Tanken var att vi skulle få överblick, en helhetssyn och på så sätt prioritera rätt, omfördela vid behov och kanske rent av skrota vissa arbetsuppgifter helt och hållet. Den här sortens ansats tar sin lilla tid, speciellt i början innan alla uppgifter är uppe på tavlan, och den lilla tiden var det inte många som tyckte att de hade. Kroppar som skruvade på sig, blickar som oroligt spanade ut genom alla fönster som nu för tiden ramar in våra transparanta arbetsrum, ej avstängda mobiler med samtal som tvunget skulle besvaras nu, nu, NU, gnälliga kommentarer om att detta kändes som slöseri med tid när det för stunden fanns så OTROLIGT mycket att göra osv. Till slut rasade allt eftersom det fanns annan personal hovrandes utanför vårt rum som behövde akut vägledning i sitt arbete. Vad ingen tänkte på var att om vi hade haft sådana här möten förut och tagit dem på allvar så hade det redan funnits en ansvarig person som hade instruerat den vilsna personalen utanför rummet. Vi hade med hjälp av den överblick och helhetssyn som den tidsinvesteringen hade skänkt oss haft så kallad koll på läget.

Det krävs en investering av tid för att kunna göra återblickar och utvärderingar. För att ta ytterligare ett litet, men för ganska många människor betydelsefullt exempel, nämligen kontorslandskapen. Ni vet, istället för att alla får ett eget rum på företaget/organisationen att kunna jobba ostört i ska alla sitta i ett öppet ”hav” med bara, i bästa fall, tunna vikväggar emellan sig. Denna kostnadseffektiva lösning var het på 80-talet men ganska snart insåg man att människor faktiskt mådde dåligt av att jobba i en sådan gränslös och bullrig miljö. Flera vetenskapliga undersökningar genomfördes och så småningom försvann kontorslandskapen ner i historiens katakomber. Trodde vi ja. Ett par decennier senare, nu på 2000-talet, är de tillbaka. Fränare än någonsin men med ännu färre vikväggar. Nu är det dessutom inte bara kontoren som ska eka i oändligheten utan även klassrum. Södertälje t ex sprider sin ”Södertäljemodell” både inom och utanför landet. Södertäljemodellen är en idé om transparanta skolor med gigantiska klassrum där flera klasser kan undervisas samtidigt. Borta är dessutom personalrummen, allt och alla ska vara tillgängliga hela tiden intill ångestens rand. Tankarna går till en fabrik där en ensam operatör, förlåt pedagog, kan övervaka och styra, förlåt utbilda, många robotar, förlåt barn samtidigt. 


”Kära barn, idag träffas vi och kör lite matte borta i mitten, till höger sett från … eehm, äh här har ni en karta och en gps istället.”

När vi mår psykiskt dåligt kan vi uppleva det som att vi flyter ut och bort, som att vi inte har några gränser. Vi behöver alla några slags ramar omkring oss, det är inte en fråga om att begränsa oss, bara en fråga om att få den stillhet och ro som kreativitet kräver. När vi mår psykiskt dåligt ökar behovet tillfälligt men då är det förstås istället en fråga om att få den stillhet och ro som läkningsprocessen kräver.

Inom den psykiatriska vården blir detta behov ibland övertydligt när man ser hur många av de sjuka som ”boar in sig” i tjocka täckjackor och mössor inomhus. Många svårt psykiskt sjuka kan ha hem som är totalt belägrade av prylar, sopor och gud vet allt. Överdriven hamstring är bara en annan sida av ”boandet”. Man gör vad man kan för att hålla ångesten undan.

Vi kokongar alla in oss ibland, inte sant? När vi ledsna och slitna sätter på oss mysbyxor och bäddar ner oss under täcket i soffan. Ungdomarna med jacka och mössa på i klassrummen och i matsalen behöver sina kokonger i en värld där de blir alldeles för lite sedda. I en tid av deras liv när de har som störst behov av existentiella samtal och svar men istället blir matade med ekvationer och grammatik. Vi kan inte slita bort deras kokonger innan vi är redo att ta emot dem och deras behov.

Och ett samhälle som för varje dag som går fylls på med fler kokonger kanske inte blir så mycket bättre av ”öppna landskap”? 


Harmoniska människor har de ramar de behöver inom sig, därför orkar de öppna upp utåt.

Jag tror att vi människor behöver få höra hemma någonstans. Vi behöver en ”hemvist” både hemma, i skolan och på jobbet. Till och med i det lilla behöver vi en vrå som är vår egen. Vi behöver ”min plats” runt konferensbordet, ”mitt skåp” i skolkorridoren, ”min plats” runt lunchbordet på en tvådagars konferens, ”mitt säte” på morgonbussen. Vi avskyr att tvingas flytta runt planlöst och vi vill inte höra hemma ”överallt”. Vi kan inte tycka om ”överallt” så länge vi inte har ett alldeles eget utrymme.


Världen är stor nog som den är ändå. Universum så oändligt att det svindlar. Väggar är inte alltid fel, tvärtom, de är bra så länge vi äger dem och själva kan styra över deras existens.

Och tänk om vi, i vår lilla trygga vrå, också alla hade åtminstone en person som ser oss, som säger:

Där är du och världen skulle inte vara densamma utan dig.

Även den tanken svindlar. 

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper