SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Ljusbärarens val och tvivel

Av Mats Sederholm

I denna andra och sista del av ljusbärarkrönikorna är det dags att smaka på känslan som jag vet att många har, den som får en att känna sig obekväm i det man sysslar med och som får en att undra, vart är jag på väg? Är du uttråkad i det du gör, men vågar inte, eller vet du inte hur du ska gå vidare?

Bra att du känner dig rastlös för det är precis vad som behövs just nu, massor av rastlösa människor i färd med att ifrågasätta samhället, sig själva och vad sjutton man sysslar med. Människor som törs skapa nya tanke och handlingsvägar.

Det finns som vanligt två vägar att gå. Att upprepa det man gör, att gå ett varv till i samma cirkel bara för att bli av med spattigheten fast man vet att man inte blir särskilt mycket lyckligare av det, eller så väljer man att kliva ut ur cirkeln.

Problemet med att kliva ut ur cirkeln är främst två.

1 Man vet inte riktigt om det man tror sig ska göra är rätt och kanske man gör fel.
2 Man tvingas göra upp med den gamla fåran man vandrat runt i. Där står kanske kompisar, en fru eller en make, en karriär där man börjat få framgång, en ideologi man pratat sig varm för, en tro man stått upp för och som man sannerligen trott vara sann och som inneburit just hela sanningen… åsså fyller det en inte längre, panik!

Det senare tillhör de mest kontroversiella och svåra problemen varför det lockar såna som mig att gräva djupare i. Att med ett magplask slänga sig rakt in i skräphögen och börja feja och rota i allt bråte som människor slänger omkring sig för att slippa se sanningen är mitt kall, åtminstone just nu, är det väl bäst att säga. Efter ett tag sitter man där med hål på byxorna, lort i ansiktet, med människor omkring en som skriker efter en och alla vardagliga plikter man försakat men med en glimrande liten juvel man funnit, en liten gnistrande tingest som lyser klart och som fyller en med kraft, visshet och bekräftelse. ”Japp, jag visste det, precis vad jag kände på mig”. Några gram 24 karats sanning mitt i smutsen. Det var det värt. Fylld av inspiration orkar man äntligen skrika bort mot vardagen och ”Maaaaaats ”. ”Jaja jobbet, jag kommer strax. Och, jaaaa, jag ska beställa tid på verkstan, ringa försäkringskassan, åka till Ikea och kolla på den där grejen, skicka ett mejl till den där som snart tror att man inte vill kännas vid henne/honom längre …”.

Var var jag? Jo, problem nummer två när man ska kliva av karusellen, just det.

Boet man byggt har börjat spricka … åhh nej. Det man stått i god för i tio år håller inte riktigt längre.

Och då måste jag bara flika in det senaste från min dragracing-vän (vän som håller på med dragracing) från Dalarna som häromdagen kom med ett citat angående sprickor : "There’s a crack in everything, that’s how the lights come in."

Många ”förnyar” sig genom att skriva en ny bok, köpa en ny bok, hålla ett nytt föredrag, gå på ett nytt föredrag, skaffa sig en ny vän, flytta till en ny plats, byta style men förändrar egentligen ingenting inom. För de valde bara en ny utsida på samma insida. Den nya killen/tjejen var ju ungefär som den förra. Samma brister och skit bakom skärmen som en själv varför smaken/musiken som mötte en gjorde en blixtkär. ”Vi är ju så lika”. Man förälskade sig i sin egen bekräftelse, i sina egna förnekelser … igen ... och tomheten kom som ett brev på posten så småningom. Eller så byter man jobb men inser att jargongen blev densamma och att nya chefen var lika korkad som på förra stället och att det fortfarande inte är någon som ser mig och min sanna potential, buuuu. Eller så skriver man ytterligare en ny debatt/fakta bok, med lite senaste nytt men på samma gamla tema. De trognaste jublar, i övrigt intet nytt och man känner sig bara billig. Eller så köper man en ny bok, men som egentligen bara bekräftar ens gamla teorier för femtielfte gången, men i nya färger och ord och samma sak där, det går en våg genom av leda genom en. Ja, alltså bara om man är på väg mot förändring, de andra känner en glädje i att man fått ytterligare en bekräftelse på vad man tror på. Ja, som ni märker så menar jag att det både är aktivister och passivister (ni som tycker att jag använder felaktiga ord, vänj er, bra ord som inte är uppfunna ska man uppfunna själv, bli själv en skapare ) som fastnar i det gamla bruket.


Jag har bytt kurs många gånger i många olika sammanhang och lämnat både långvariga förhållanden, föreställningar och vänner bakom mig. Jag har också lämnat "nya vänner" som liksom mig kämpat för sanningen. Jag har ändå gått emot dem på bred front eftersom de inte stått upp för sina ideal privat utan enbart på sina "sanna och goa webbsajter" och jag är ständigt beredd att göra det igen, ingen vän till mig är fridlyst i sammanhanget. Och jag kan konstatera att jag aldrig behövt ångra mig när jag lämnat det gamla och utgångna bakom mig. Jag har ångrat korkade omkörningar med bilen och lite annat men aldrig behövt backa tillbaka några existentiella beslut.

Det verkar finnas något inbyggt förlåtande och helande i att "göra slut" med gamla föreställningar, ja, fast det tycks finnas ett litet, litet villkor som måste vara uppfyllt. Att beslutet man tar bygger på ett ideal som ytterst skänker glädje åt andra än bara en själv. man vill ju gärna tro det i alla fall. Att vilja stå upp för människan och jorden har varit ett av mina starka ideal. Att bromsa alla de krafter och normer som stänger människor inne, som försvagar dem och som får dem att tappa sin självkänsla.

På livets resa blir de här normerna och värderingarna allt tydligare. Sätten på vilka man kan detektera dem blir allt klarare. Ens fem sinnen kompletteras med ännu ett. Precisionen vässas så att det exempelvis bara tar några sekunder till en minut innan man VET. Är det en hök eller duva jag har att göra med?

När röken och dimman skingras så kan inte höken gömma sig. Jag känner igen alla de krumbukter och illusioner som höken rör sig med. Jag vet när den slingrar sig och klär sig i vänlighet, jag vet när den försöker stirra på mig och försöka skrämmas, jag vet när den försöker låtsas som ingenting eller när den skenheligt försöker lobba för något som ska ge den mandat bland människor. Höken steppar och dansar i dimman men det finns bara ett sätt att bemöta den. Gå rakt på den utan att kompromissa eller förhandla. Det finns bara en sak som gäller, din kraft och vilja. Om den inte gestaltas genom dig så kommer du att utnyttjas.

Höken har ett namn. 

Makt

Om det finns en felande komponent som ligger bakom i stort sett varenda negativ sak i den här världen så är det makt. Den är så vanlig att ingen tycks bry sig om den, de flesta har redan ätit ur dess hand, de har tagit giftet, gett sig in i dimman och märker inte längre hur den förvandlar, lirkar och bedrar en.

Makten är dubbelsidigt förgiftande. De som härskar använder sig av den för att kontrollera undersåtarna och få dem att stödja härskarens kultur och ideal. Undersåtarna underkastar sig härskarens makt eftersom den skänker ro och skydd likt en maffiafamilj. Den ger undersåtarna en möjlighet att få vad alla människor önskar sig, uppmärksamhet och energi, ja alltså, så länge man ställer upp på maktens ideal och normer. Man får inte uppmärksamhet för den man är, utan för de sidor av en som ställer upp på maktens ideal. I duvans värld så får man uppmärksamhet för den man är eftersom det inte finns några villkor för tryggheten.

Men låt mig vifta bort lite rök kring höken för med makt menar jag inte någon som har mer kunskaper än andra och som med dessa vill ledsaga dem. Med makt menar jag de som har mer kunskaper än andra och som med dessa vill kontrollera dem. Skillnaden mellan att ledsaga och kontrollera är att man i första fallet berättar hur saker förhåller sig så att den andre förstår vilka val denne har och i det andra fallet berättar man hur vissa saker förhåller sig så att den andre förstår vilka val denne har för att tillfredställa makten. I det första fallet förmedlar man sanningen i det andra söker förmedlar man en åsikt/tes.

Makten är slug och använder sig av masker, illusioner och mänsklig psykologi. De flesta åker dit på det liksom att de flesta använder sig av dem. Och då har jag räknat in massor av människor som är utbildade, pålästa, frihetskämpar, andliga och "smarta".

När jag pratar om att gå vidare och byta kurs i livet så är min förhoppning att du ska slå in på en ny väg, en väg som leder bort från hökens domäner, bort från makten, en väg som gör dig klarare och friare. En ljusbärares väg för i ljuset finns det ingen plats för krumbukter, konster, dolda agendor eller lismande.


Men det är en svår väg att växla in på, abstinensen från maktens gift kommer att drabba dig till en början.
  • Du kommer att längta tillbaka till ditt kändisskap du byggt upp inom din bransch. Det syftade främst till att göra dig framgångsrik. Det är byggt på hökens normer och din förmåga att armbåga dig fram.
  • Du vill så gärna återvända till den kluvna rollen som leende och populär utåt, men krass och självisk i det privata. Men hökens norm som säger att det fungerar att vara nån utan att mena det gäller inte längre.
  • Förut räckte det med att vara påläst för att bli uppskattad. Du trängtar efter det där enkla för nu måste du göra något gott av det dessutom. Kunskaper är inte godhet det är bara verktyg som du kan använda i Höken eller Duvans tjänst. Att nöja sig med att bara snacka och filosofera är för hobby-idealister. 
  • Du får abstinens när du inser att inte heller andliga kunskaper är samma sak som något gott eller att högt utvecklade andliga intelligenser är goda bara för att de är högt utvecklade. Höken/Duvan, den Negativa/Positiva, den Tagande/Givande polariseringen upphör inte på energiplan ovanför människan. Tvärtom, den sträcker sig långt, långt "upp". De är inte astralvärldarna som innehåller mest skit, det är de mörka ärkeänglarna, gudarna och andra upplysta väsen i den tagande halvan av universums kretslopp  som besitter den mest utbredda ondskan.
  • Du vill ha tillbaka allla likriktade andliga kompisar som nu säger att du blivit mörk, att du drabbats av onda andar från astralvärlden.
  • Åhhh, tänk om det var som förut. Allt ont i världen kom från en liten klick av onda människor medan vi alla andra människor bara var offer. Allt kändes så enkelt och rätt.

Om det funnits en existentiell "sluta röka" kampanj, en "sluta fejka" sida  på nätet så hade man där i stil med: "Vad händer i din kropp", kunna läsa om: "Vad händer i ditt sinne" efter att du slutat fejka.
  • Redan efter någon vecka så kommer du åter kunna känna lukten av goda hjärtan.
  • Hela ditt intellektuella kretslopp kommer att cirkulera bättre och risken för proppar i systemet orsakade av en dryg och fet syn på människor minskar snabbt.
  • Du blir mindre utled.
  • Din sinnliga hy, din utstrålning blir bättre.
  • Ditt immunförsvar mot nedsättande personangrepp har förbättrats, din förmåga till förlåtelse har ökat.
Återfall da? Är sådana tillåtna i Mats rättfärdiga paradis? 
Skicka en nådeansökan till mig och jag återkommer, men jag kan redan nu säga att det ser jävligt mörkt ut (:  Det blir ordentligt med pisk!


Fällor som kan lura dig är exempelvis:
  • Dina andliga polare i den gamla kretsen berättar om att just du kommer att ha en avgörande betydelse för människors utveckling, de har "fått ner det" från de andliga världarna.
  • En jobb-rekryterare ringer dig och lockar med en tjänst där du får tio tusen mer i månaden, lite  chefsroll på elektronikföretaget som bygger de avgörande komponenterna i övervakningskamerorna.
  • Tv ringer dig och erbjuder några tusen, du ställer upp på ett program om alternativ forskning. Du får massor av tid framför kameran men man vill inte att du sprider det på nätet i förväg, för då ska ju "alla vara med". Programledaren har tidigare arbetat på SvT underhållning och programmet sänds på TV98 med fokus på "program som folket gillar" en lördag klockan 19. Din kille/tjej säger "Åhh va kul, alla kommer att snacka om dig, gör det!".
  • Du sitter på jobbet och berättar om hur pengar egentligen är en bluff. Inför valet röstar du på partiet x eftersom de lovar några procent lägre skatt alt. mer bidrag.
  • Du börjar åter igen förmedla meningslösa lösningar på den här världens problem. Små minisaker i vardagen som människor som individer kan göra, som gör dem hoppfulla, saker som inte känns så tunga liksom. Förslag som förvisso aldrig kan leda till något i längden eftersom systemets krav på ekonomisk tillväxt, effektivitet och låga prioritering av empati ändå sätter stopp för dem. Sånt där som alla egentligen visste, men som du då slapp prata om. Tänk ändå, att åter få vara sådär positiv och hoppfull. "Munnen den ska ju skratta och vara glad" är vad du lärt dig och som du fått så mycket uppskattning för.    
Ett nytt år är här, jobb och vardag återvänder men också en chans till att ta ett nytt steg vidare för dig som är aktivist eller för dig som funderar på att studera något helt annat, något som kan förvåna eller som kan så nya frön.

Ha ALLTID tillit till din lust till förändring, känn efter noga och välj de som gör dig mest lycklig. Tillvaron är trots allt så skapad att sådant man brinner för mest i allmänhet skänker en den största lyckan.

Själv ska jag och Linda ta på oss arbetskläderna, vässa pennorna och skriva på vår nästa roman. Så gott vi kan ska vi ställa om siktet, ändra på utgångspunken, vara mer ärliga i vår ton, skriva mer om sånt vi verkligen gillar och samtidigt ge Robotfolk-läsarna en fortsättning.
 
Get going folks

 


Tags:
Categories: Esoterik/Filosofi | Framtid/Visioner | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper