SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

DN och revolutionen

Av Mats Sederholm

DN:s Matilda Gustavsson träffade Russel Brand, ståuppkomikern, författaren och revolutionären. Vad ska det bli av detta tänkte jag i söndags morse. Sveriges farligaste tidning, mittenextremernas största megafon möter sin motsats. Klarar de av att hantera detta på ett normalt sätt? Eller, hur långt ska de gå i sin demonisering? Ska de lägga sig på "världarnas krig nivå" som när de sniffat lite Putin och sedan låter tangentbordet förvandlas till automatvapen? Eller blir det förlöjligande-kortet som läggs ut? Att de bara ska göra ett sund intervju och visa en kulturell nyfikenhet är helt uteslutet, det har de aldrig lyckats med när det gäller kritiska alternativ till dagens undergångscivilisation med sin kombination av cynisk kapitalism, ständiga övervakningsövergrepp, konsumtionsmissbruk och snäva tolkning av demokrati.

Den 40-årige Brand är flitig, han håller tal i nedskärningsdemonstrationer i London, han har blivit utnämnd till en av de 50 viktigaste tänkarna i vår tid i Prospect Magazine och googlar man på Messiaskomplex och bilder så dominerar han fullständigt. Dokumentären “Brand: A Second Coming" om honom släpptes nyligen och inte minst så retar han gallfeber på en del som drar åt höger, de som hatar allt vad samhörighet och enhet människor emellan heter och nu tvingas se på när en socialist "apar sig", skojar och får tonvis av uppmärksamhet för sin revolutionslust.

För min del så är både kapitalism och socialism två stycken dinosaurier som är på väg att segna ihop. Huvudsaken är att vi bryter med dagens dystopiska och själlösa livsstil och då berör det mig inte det minsta om det är en kapitalist eller en socialist som står där med en kofot och försöker bryta sönder låset. Huvusaken är att vi kommer ut ur detta "panic room" och avslappnat kan börja utvecklas som människor. Därför gör Russel Brand en hedervärd insats när han är ute på gatorna och "gör något" eller på sitt sätt kritiserar samhällets grundnormer och dessutom är otroligt underhållande.

Matilda Gustavsson spenderar stora delar av artikeln åt Brands yttre attribut och att han exempelvis tycker han är snygg, eller hans relation till sin mamma, hans syn på sin offentliga roll, ifall han känner sig uttråkad och inte minst att Brand ligger med benen över henne under intervjun. Hon funderar över sin relation med män samtidigt som hon känner sig uttråkad.

Russel Brand avslutar intervjun med att slå ut med armarna och fråga om hon är med i Revolutionen. Vad han inte vet är att man som skribent för DN garanterat är med i Stagnationen.  Så, lyckades hon då köra DN:s välkända dolk i ryggen på honom? Jodå:

"Hans språk är ofta religiöst och påminner om andra gruppers tal om att vakna och avpixla".

Hmm ni som använder filosofiska och övergripande beskrivningar av samhället, med andra ord, som finner ett tillräckligt distanserat och behövligt perspektiv, kan räkna med att kopplas samman med nazister.    

Att extremistjakten fått allt mer utrymme och är på väg att döda all form av kritik av etablissemanget har jag nämnt under flera år, en trend jag förutspått skulle intensifieras. I samma nummer av DN varnar femton professorer för  just denna utveckling. "Regeringens handlingsplan mot extremism pekar felaktigt ut flera ­utomparlamentariska rörelser som våldsbejakande. Riktlinjerna riskerar därför att påverka ungdomars demokratiska engagemang negativt. Civil olydnad är inte detsamma som våldsbejakande extremism, skriver 15 professorer."

På sidan bredvid håller Humanisterna hov med en ännu större artikel av Martin Invgar, Åsa Wikforss och Christer Sturmark där de varnar för det antiintellektuella. Bakgrunden är att pedagoger anser att vetenskapens syn på evolutionen endast är en typ av paradigm och inte det enda giltiga. De anser också att det är odemokratiskt att se på  vetenskapliga resonemang som per automatik överlägsna de ovetenskapliga. Humanisterna rasar. Va, nyanserade synsätt på vad för resonemang vi ska ha till vår existens, ska sånt verkligen tillåtas?

På sidan efter detta kan man läsa om hur de vanliga partierna allt mindre imponerar på väljarna. Förtroendet för regeringen eller för alliansen når inte ens upp till en tredjedel.

Nej och det kommer inte att bli bättre kan jag lova. Och glad är jag för att människor äntligen börjat höja på ögonbrynen.

Revolutionen är på gång.


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggat



Av Mats Sederholm

06:45 En metallisk signal från larmet drar mig ut ur en annan värld. Har använt sköna milda alarmteman en tid, men inser att en rejäl metallisk variant ändå är att föredra. Det är ju så grymt ändå och jag måste bara upp. Lämnade en flygdröm där jag fritt flög över höghus i främmande förorter. Känslan är sensationell och flygturen är riskfylld även i drömmen. Är det minnen och förmågor från en annan värld och ett annat liv eller bara rent undermedvetna bearbetningar om risker jag tar med mitt jag i det dagliga livet. Vem vet?

Packar lunchpaketet och slår mig ner i soffan. Havregrynsgröten smakar underbart samtidigt som tröttheten är fullständigt bedövande och släcker alla möjligheter till samtal med familjen. Hinner kika lite på SvT Gomorron Sverige. En ekonom redogör för Handelsbankens senaste absurda miljardvinster, det går bättre för bankerna än någonsin. Den ekonomiska reportern är något kritisk, tycker att vinsten borde komma kunderna till godo. Den annars så trevlige och kloka SvT journalisten- han jag passerade förbi på Astrid Lundgrens barnsjukhus under en dramatisk och påfrestande tid för flera år sedan - oroar sig lite senare för ifall "Bankerna kan gå omkull". Jag känner hur adrenalinet rinner på och utbrister högt:  - "Men va fan, han är säkert 40 år, samhällsjournalist och har fortfarande inte förstått att man inte låter bankerna gå omkull."

Jag byter till barnkanalen och Fåret Shaun, äntligen ett kvalitetsprogram, skrattar gott.  Ger Linda en tyst kram, sedan ut i kylan och in i bilen. Jag sätter på säkerhetsbältet på min sexåring. Några minuter senare är vi på dagis. Han kramas extra mycket. Vi har en innerlig stund tillsammans innan jag åter sitter i den kalla bilen på väg till pendeln. Jag vet att han tänker på mig och jag tänker på honom.


Kör på isiga vägar i ett otroligt vackert vinterlandskap ännu långt från staden och bruset. Hinner lyssna på bilradion och Mix megapol med Gry Forsell och Anders Timell. Dagens gäst är Thomas Boström. De kommer in på ämnet microchip. Vet inte ifall jag vill höra mer, bara fruktar vad de ska säga. Mina rädslor infrias snart då "Bodis" tycker att det är rätt okej. "Praktikant-Malin" opponerar sig mot att sätta in saker i kroppen och blir av "Bodis" kallad för integritets-fundamentalist.  Jag stänger av och utbrister några svordomar. För 30 år sedan skulle människor ha skrikit i protest ifall de fick veta att man om 30 år kommer att sätta in microchip i folk. Idag är det tyst. De klassiska smygintroducerandet tycks vara bortom de flesta människors seendehorisont. Man kan introducera precis vad som helst om man gör det på rätt sätt. Ge otäcka möjligheter till integritetskränkning en kortsiktig och praktisk mening i vardagen så fungerar det. Jag slipper knacka in knappkoden om jag har ett chip i armen, jag kan spåras om jag är desorienterad och kommer vilse, jag kan snabbt kolla min puls med min mobil som kommunicerar med chippet med mera. Så varför inte, ta't lugnt, ta en TOY..och lyssna inte på fundamentalisterna lyssna på oss mittenextremister.

Två lysgranater uppskjutna från den gråa mittenmassan har dock synts på himlen, Erkännandet av Palestina och protesterna över hur Saudi-Arabien sköter detta med mänskliga rättigheter. Margot Wallström verkar ha tryckt gaspedalen i botten, nu får det fanimej bära eller brista. Själv kan jag bara buga och tacka. Patos och politiker brukar väl snarare vara att likna vid Coca-Cola och Mentos.   

Fönstersäte på pendeln, upp med DN, den farligaste tidningen i Sverige just nu. Jag prenumererar  inte på den  för att det är en tidning jag gillar, snarare för att den för etablissemangets talan så tydligt. Vad är det som ska rättas till idag? Vad för sensmoral ska föras ut till folket? Vilket PK-drev ska eldas på nu då?

Jag bläddrar snabbt igenom de obligatoriska Putin-demoniska ledarsidorna. Med det vanliga batteriet av "yttrandefrihet", "demokrati" (vilken?) framburet av den specialsydda antiryska regnbågsfanan så är allt tillåtet och dränkt i PK. De skjuter verbala granater över Ryssland och utför troget vad USA för några år sedan påbörjade. Anti-ryssland kampanjen. Undrar om Björn Wiman, kulturchefen, är villig att ta de första riktiga kulorna när propagandakriget sått för ett riktigt krig i det geopolitiska drama som just nu pågår med Ukraina som medelpunkt. Varningarna för en upptrappning eskalerar runt om i världen bland de som "ser bilden". Och när halvlögnerna och gissningarna om Rysslands avsikter och hemliga planer lagt sig. När  ryska invasionsstyrkor hittar upp i DN-huset i Stockholm och propagandaleken på redaktionerna förbyts i allvar, så kommer ingen att ropa "Je Suis DN". Eftervärlden kommer att inse hur "påverkade vi var" men då är det för sent.


Jag fortsätter fram till sporten, hur går det för Djurgårn, ränderna går aldrig ur? Till sist kulturen. Några nya bokrecensioner, några intressanta uppslag och synsätt på vad som sker i världen? Ibland dyker det upp intressanta reflektioner utanför skvaldebatten och i utkanterna på tidningens liberala världssyn. Skummar snabbt igenom en artikel om Eva-Britt Brattström. Hon drar av någon anledning, men hinner aldrig fördjupa mig.

Har kommit nästan halvvägs, sätter på mig hörlurarna och lyssnar på någon morgonstation. Försvinner bort och befinner mig i någon slags dvala eller i bästa fall sömn, under 40 minuter.

Stockholm central. Ut i racet. Stressade stockholmare skyndar längs Klarabergsgatan. Jag vandrar mitt ibland till synes välmående svenskar. Vad är det för problem jag skriver om egentligen? Finns problemen i samhället eller är det bara nån hangup, en kick jag sysslar med där jag skapar såväl problem som syftet med mitt eget liv? Jag har ett jobb att gå till, jag tjänar bra, kroppen håller ett högt tempo, hjärta och lungor svarar bra på min snabba takt, min familj är guld och .... å andra sidan ... kan jag då förvalta denna ynnest på bättre sätt annat än att just utnyttja det till att skriva om det som så många andra i världen inte orkar eller förmår? Pusslet går ihop i min bedövade morgonhjärna. Indignationen finns där, den bryr sig inte om stressade stockholmare runt omkring mig, den lever i mig och har gjort så sen jag var liten. Makten, härskarstrategierna, de lismande leendena, de falska tonerna, de ytliga förklaringarna, skiten runt om oss måste rivas. Den falska världen ska ner... för gott. En ny värld väntar, det kommer att ske. Jag känner mig inte längre som en i lemmeltåget, allt förvandlas till en slowmotionsekvens där jag som kosmisk konsult studerar denna exotiska planet och mina medmänniskor och samtidigt går i takt. Observatör och deltagare i detta jordiska drama. Människan, "Låt mig vara Din soldat."

Hmm, kanske dags att byta batteri i Messiaskomplex-varnaren.

Klara kyrka spelar upp 9-slaget när jag svänger in på Drottninggatan. Korsar Hötorget. Alla grönsaksstånd säljer exakta samma grönsaker, har det alltid varit så?  Eller är det en del i vår tids kultur där ekonomisk nytta och likformighet sätter ordningen? Jag hejar snabbt på min kontakt bland handlarna. han är lika trött som jag. Två drönare nickar till varandra oavsett kultur och liv.

Korsar Sveavägen och är strax inne på kontoret. Kommer ner i spelstudion och det är fanimej dags att vakna till nu. Dags för dagens första context switch. Stå-upp-mötet med teamet och de tre sakerna jag är skyldig att förmedla, vad hände i går, vad ska jag göra idag och ifall jag har några hinder. Jag kan denna morgon minnas vad jag gjorde igår och kan se dagens arbete framför mig. Min lingvistiska hjärnfunktion visar sig fungera. Engelskan löper på, den lilla gruppen av människor nickar förstående. Jag är på plats och har börjat leverera.

Sedan en kaffe-latte plus dubbel espresso. Min kroppskemi reagerar snabbt och effektivt på koffeinet. Kaffet är inte bara gott, det är en fullständigt nödvändig injektion. Är relativt snabbt igång. Är uppkopplad. Så, in i nästa värld. Programkoden som dirigerar händelserna i ett av internetspelen är en egen verklighet. Jag är inne i logiken, i sammanhanget, i optimeringskulturen och hittar flowet. Jag kommer aldrig att kunna förklara mitt jobb för andra än mina kollegor. Det är en egen artificiell veklighet, en egen lek med abstraktioner, logik och sammanhang. Men jag gillar det. Har alltid gjort det trots att vad jag normalt vill förmedla till människor handlar om sammanhang och helikopterperspektiv, men vänster hjärnhalva ska ha sitt, dessutom är analytisk träning alltid bra. Den artificiella världen förvandlas efter en stund till ett skönt flow.  Jag tänker på min sexåring när han är ETT med sitt legoflygplan och springer runt i huset hemma helt uppe i sitt äventyr, i sitt flow. Det underbara känslan är ibland livet självt. Omedvetenheten, fristaden för sinnet och en stunds "ignorance is bliss". Men får han tillräckligt av detta, räcker tiden hemma eller är det barnomsorgens inrutade och fostrande aktiviteter som sätter mest spår? Det knyter sig snabbt i magen. Usch vad ska man göra? Jag tröstar mig vid tanken på den hjärtliga personalen.

Dags för första pausen. Går igenom mina privata mejl, sveper förbi vanliga och alternativa mediesajter på internet samtidigt som jag förbrukar halva lunchpaketet tillsammans med tredje koppen kaffe.

Andra pausen runt två ägnar jag åt min rumänske kollegas metafysiska skrift om universumen vi ständigt byter mellan  varje gång vi gör ett val. om kvantfysiken, om våra drömmar som kanske är besök i andra världar som bortom tidsbegreppen existerar parallellt. Åhh vad duktig han är på engelska, han skriver dessutom sammanhållet, det är kvalité rakt igenom jag berättar det för honom vid tillfälle, han blir generat glad.

Teamet har gjort en bra dag. Lapparna med dagens uppgifter har under tystnad förflyttas från "in progress" till "ready for test" Det är harmoni runt omkring mig och dagen har löpt på ganska så snabbt.  Väl ute på gatan kommer nästa context switch för jobbet är redan en annan verklighet, det har inte med mitt privatliv att göra, Jag passerar samma handel med samma grönsaker som i morse. Ser reklamskylten i hörnet Klarabergsgatan och Sergels torg. Spelet jag just satt och jobbade med flimrar förbi. Centralstationen anas  längre bort. En fantasibild från det dystopiska manuset från vår andra roman kommer upp, en bok som vi ännu inte vet om den blir verklighet, en fortsättning på Robotfolket. En värld och ett Sverige där människor placeras i olika zoner beroende på deras personlighet. Först arbetsmyrorna, excel-typerna som ges ansvar, sedan de som inte orkar med systemet och "behandlas" för det, sedan de alltför kreativa och spretiga i en zon och till sist resten, det stora flertalet, samhällets matartabletter, "bara man har rent mjöl i påsen så händer inget", de som fallit in i nätet, de som uppgivet lyssnat och böjt sig. I mina inre svartvita bilder tågade människor just på denna plats under ett kollektivt uppvaknande i bokens slut.

Fönsterplats på tåget, skönt. Mina 194 centimeter gör det dock trångt var jag än sitter. Letar i ryggsäcken. Ska jag välja Russel Brand's Revolution eller boken Declaration. Har svårt att hänga med i Brands prat på videos så jag hoppades på att boken skulle ge mig en tydlighet, men av någon anledning så blir hans sätt att skriva lika otydligt. Det blir Declaration skriven av den amerikanska politiska filosofen Michael Hardt och den italienska politiska teoretikern Antonio Negri. De skriver  extremt intellektuella analyser. På gränsen till förståeligt, men de "ser bilden", de skrev boken Imperiet 2002 som återspeglar världen och den nya härskande kulturen och senare den tunna uppföljaren Declaration från 2011. Jag tar upp mobilen och är anteckningsbar ifall jag stöter på några extra bra partier. Efter 1 1/2 år med kommande boken Colliding Worlds  (Kollision) så lever man i ett konstant researchtillstånd, allt måste komma till nytta. Jag noterar plötsligt kvinnan bredvid som ringer vad jag misstänker är hennes man. Hon berättar tystlåtet men med en desperat och spänd ton om morgonens lämning på dagis, hur: "hon stod och grät vid grinden".  Så, låt oss byta samhällsgrejer: Föräldrars karriär och jämställdhet mot sociala övergrepp mot barn. Jag får upp Ebbas låttitel Mord i mina tankar och vet ännu mer hur bråttom det är att komma tillrätta med den här sjuka världen.  Vid Älvsjö station försvinner jag långsamt bort, hasar längs sidan och vaknar upp igen, det upprepas några gånger innan jag kliver av tåget och trippar fram på en mörk isig perrong ute på landet.

Är hemma strax före sju. Det hade varit åtta om jag inte hade slopat lunchen på jobbet. En timmes återkoppling och umgänge med familjen. Fysisk kontakt är det enda som duger, Linda och jag ligger nära varandra och pratar länge i det dova sänglampsljuset eller busar med sexåringen.

Någon timme senare kryper han ihop tätt intill mig. Pur lycka, hur länge får det vara så här, om tio år är han sexton, njut för guds skull. Drygt två sagor senare är det släckt och tyst i rummet, dags att jobba igen.

Context switchning. Slår på datorn, häller upp kaffe, Linda sitter bredvid med sin dator och är redan igång. Manusrättning. Försöker komma in i texten men det är riktigt svårt ikväll. Ytterligare en provläsare har sagt sitt, nya infallsvinklar, vad nyttjar oss, vem är han, vad sa de andra, vem är läsaren? Kikar på de senaste översättningarna från vår översättare. Det är en absurd och underbar upplevelse att läsa sin egen text på ett annat språk. Återvänder senare till manuset, Linda har lagt sig efter en kort diskussion efter hennes granskning. Allt blir tyst i huset, det är dygnets kanske bästa stund, allt är enkelt och lätt.  Mitt sinne känner doften av själen och evigheten. Nyhetssidor och artiklar på internet känns tröga och förutsägbara, måste jag själv skriva så mycket text för att förklara det som alla redan vet?

Klockan är kvart över ett. Ser ut över vårt kök och tegelsten/bistro-designen innan jag lägger mig. Snart helg, vin, sömn och livet återvänder lite starkare. Mobilen säger 5 timmar och fem minuter kvar innan larmet går. Släcker lampan.

Tags:
Categories: Allmänt

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper