SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Assange och ett sorgligt media



Av Mats Sederholm


FN:s besked om det godtyckliga frihetsberövandet av Julians Assange och att detta genast bör upphöra med ersättning som följd, rörde upp. Inte så mycket bland människor i allmänhet som hos media och politiker.

Under flera års tid har media gemensamt satsat skyhögt på att nedgöra Julian Assange det bästa de förmått. En knäppskalle, ett äckel, narcissistisk, konspirationstokig är några av medias omdömen. För att inte tala om hur dömd han i förväg blivit som endast misstänkt i våldtäktanklagelserna.

Sverige och Storbritannien har skrivit under FN:s barnkonvention liksom flera konventioner om mänskliga rättigheter. Men plötsligt så betyder inte dessa allmänt vedertagna förklaringar någonting om man läser i media dagarna efter beskedet. Skulle det bero på att panelen misstolkat reglerna och begått ett misstag i bedömningen av fallet Assange och att vi kan ta del av direkta exempel på hur detta skett?

Nej!

Istället ägnar sig ett förnärmat media händelsen med retoriska rubriker och vinklingar av typen:
"Panelen godkänner alla"

Eller från The Guardians krönikör Marina Hyde:
"Så, det verkar som att alla är skyldiga utom Assange",

En allmän åsikt i media är att han själv valde att fly till säkerheten på Ecuadors ambassad. Samtidigt vet alla att USA använder sig av precis alla moraliska och omoraliska regler och banditfasoner för att jaga upp fiender över hela världen för att sedan exempelvis fängsla dem på Guantanamo-fängelset och utan några juridiska processer. Skulle någon människa riskera sitt liv för ett sådant öde? Vi vet redan att mer eller mindre hela världen inte följer de frihetsideal de gärna pläderar för genom Edward Snowden som inte fick tillträde eller asyl någonstans utom i Ryssland. Allt detta vet dagspresskribenterna också.

Våldtäktsanklagelserna är en annan sak som färgar åsikterna kring Assange "lite sådär". Exempelvis skriver The Independents krönikör Siobhan Fenton:
”Det verkar som om att många tycker att arbetet han har gjort med Wikileaks får honom att stå över lagen och att det skulle vara omöjligt att han gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp”

Faktum är att vi inte vet sanningen om detta. Då ska man akta sig för att blanda ihop gissningar,  spekulationer och fria associeringar med vad som är rätt och fel.

DN:s Hanne Kjöller anser att FN är en cirkus. Dessutom, man kan undra hur DN kan acceptera att en ledarskribent får skriva:
"Jag skriver denna artikel på en DN-toalett där jag sedan tre timmar låst in mig själv. Har försökt att komma i kontakt med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon för att få honom att förstå att DN, alternativt svenska staten, håller mig frihetsberövad här på toan. Och att mina mänskliga rättigheter kränks."

Ungefär lika nyanserat som Jan Guillou gamla uttalande i Aftonbladet: ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”

Senast i raden av trumpna journalister är Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell. 2012 skrev han i Aftonbladet:
"Julian Assange, internetgenerationens Mick Jagger, visade sig vara ett fegt kräk."

Nu skriver han att FN-rapporten var lika "bisarr" som alla  "knäppgökar" som stödjer Assange. Media egen accepeterade whistleblower Edward Snowden yrkade på att panelens beslutet borde åtföljas av länderna, vilket gjorde saken ännu mer bitter för Cantwell.
Han avslutar krönikan med meningen:
"De senaste fem årens röra är i grunden en djupt sorglig historia."

Men den största sorgen bär nog ändå Cantwell själv på. Han är bitter på gränsen till gråtfärdig.

Vad vi beskådar är journalister som skämmer ut sig som åsiktshuliganer i en soppa av känslor, associationslekar, hat, mediaprestige och nationalism som i de flesta får gå före rätt och värnandet om individens rättigheter.

Det kändes befriande att få läsa journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgrens klarhet i ämnet på DN Debatt:
"Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är."

Och sist men inte minst, tack FN för att ni tog tag i denna soppa och gav raka besked.

 


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Var finns de politiska visionerna?



Av Mats Sederholm


Det senaste året har präglats av nyheter om liv och död, om hat och intolerans, om hjärta och empati, om skräck och oro inte bara i Sverige utan i hela Europa och även i USA. Som medborgare är det svårt att inte dras med i alla dessa dramer och så många prestigefyllda och laddade ställningstaganden. Men dessa kontinuerliga "breaking news" har också skymt sikten för något så bortglömt som politiska visioner. Var finns analysen och diskussionerna om vår demokrati, om hur vi kan förädla den?

– Hur ska vi kunna ta tag i systemorsakerna till de höga sjuktalen utöver att läsa om tips på spahelger eller att ge en klapp på axeln till en dåligt mående arbetskamrat?

– Hur långt ska det få gå med övervakningskulturen som åsidosätter människors integritet och värdighet, som låter ett osynligt moln av mediaföretag, underrättelsetjänster med dåliga nerver och myndigheter i alla de former få gratis intrång och fritt utbyta information om våra privatliv?

– Hur kommer det sig att inkomstklyftorna i Sverige är bland de som ökar mest i alla OECD-länder?

– När ska vi våga se till missnöjesåsikterna gentemot samhället som de flesta analytiker menar är en del av SD:s framgångar, vad i exakt består ett stigande förakt för politiker eller för etablissemanget?

När ska vi återgå till att diskutera kapitalism, parlamentarism, statens makt, globaliseringens effekter, individen vs kollektivet, lönearbete vs fritid och så vidare?

I det spanska valet fick två nya partier en tredjedel av rösterna. Dels det liberal-orienterade Ciudadanos som i de pågående förhandlingarna om nästa spanska regering visat att det gärna vill alliera sig med de, sedan Francos frånfälle, gamla två huvudpartierna. Det konservativa PP (Partido Popular) och det socialdemokratiska PSOE. Det andra uppstickarpartiet, Podemos är desto mer omtalat på grund av sin radikala ideologi med rötter i den unga 15-M-rörelsen som uppstod under protesterna 2011.

En röra av politiker från PP och PSOE tillsammans med bankirer fick till sist befolkningens underkännande efter åratal av korruption och maktmissbruk. Den tydligaste rikoschetten var alltså partiet Podemos som i alla media slarvigt omtalas som vänsterparti. Generalsekreteraren Pablo Inglesias erkänner att han kommer från vänstern, men insåg efter de enorma protesterna 2011 och 2012 att vänstern blivit förbisprunget av unga aktivister som lämnat den invanda politiska och stereotypa vänster-högersynen på politik. Aktivisterna som kallades för Indignados (de arga).

Iglesias förklarar:

Jag minns vänsterledare som sa: "jag har varit arg (indignerad) i 30 år och nu ska de här ungarna tala om för mig vad ilska betyder". Jo men du lyckades inte samla hundratusentals människor på torget Puerta Del Sol, det var inte vi i vänstern som åstadkom det. Den största mobiliseringen av människor sedan omröstningen om Nato medlemskap 1986 beslutades inte av en vänsterpolitisk organisation, utan var något som öppnade upp för en ny spanska agenda. De placerade demokratin i centrum. Visar det vänsterns styrka, nej det visar vår förbannade svaghet.    

Samma ilska och besked från folket märktes i Grekland när människors mättnad över banker och politikers dominans ledde fram till en ny regering i våras.

De sociala nedskärningarna och korruptionen är mindre i Sverige och i norra Europa än i exempelvis Spanien varför liknande spänningar mellan människor och etablissemang uteblivit. Ett missnöje med vårt samhälle finns dock med all säkerhet kamouflerat i det ökande stödet för de nationalistiska partierna runt om i Europa.

När ska vi få se ett politiskt eller för den delen, ett folkligt initiativ som törs bryta dödläget och börja diskutera ett annat samhälle? Vilken modig talesman eller förhoppningsvis taleskvinna ska våga återupprätta traditionerna från den demokratiska folkförsamlingen i Akropolis i det antika Aten? Där brukades ostracism, det antika grekiska folkets rätt att i omröstningarna åsidosätta de med för mycket makt. Ett demokratins skyddsmedel mot alltför mäktiga medborgare.

Den här spänningen mellan folk och makthavare yppar sig idag i hela västvärlden som ett ställningskrig mellan populister och anti-populister. I USA märks spänningen när Donald Trump och Bernie Sanders som höger- respektive vänsterpopulister får väljarnas stöd. På ena sidan de etablerades förakt för ett brokigt folkligt missnöje och å andra sidan folkets likgiltighet och förakt inför de etablerade politikernas oförmåga att skapa en djupare förändring av vårt samhälle. När ska dessa spänningar få lösas ut såsom det delvis gjorts av Podemos i Spanien?  När ska vi exempelvis sluta låtsas att EU, ECB och IMF:s hårda attityd gentemot den nya grekiska regeringen i förhandlingarna om lånen hade med ekonomi att göra, när de i själva verket handlade om en politisk markering, en maktuppvisning.

När törs vi diskutera politik utifrån ett förhållningssätt till makt, snarare än till ett partiegoistiskt käbbel. När ska media våga lyfta fram icke-ideologiska samtal, när ska politiker låta frågan om människors värdighet prioriteras.

Eller ska vi vänta tills Merkel tvingas förhandla med Marie Le Pen om Europas framtid eller tills världens mäktigaste man heter Donald Trump?

Politikerbloggen

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper