SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

2016: Småtänkarnas år


Av Mats Sederholm

2016 var året då människors avsmak för etablissemanget blev allmänt känt. Och ett nytt klassamhälle började skönjas.

Ett år av uppvaknande då medias agendajournalistik både intensifierades och blottades. Rapporteringen om Brexit och det amerikanska valet har väl för alltid slagit hål på illusionen att det i våra gamla media skulle finnas en variation av perspektiv på politiken och ett genuint syfte av att tjäna i allmänhetens intresse och dessutom bevaka makten. För alla utom de själva har det blivit uppenbart hur man istället tjänat sina egna värderingar och blivit en del av makten precis som med de representativt styrande som allt tydligare väljer att ta avstånd från det nya missnöjet. Panamadokumenten förstärkte ytterligare människors misstro till samhället.

Samhällets svar på denna människors bristande geist över etablissemanget har lett fram till en ny människosyn: Bimbo-människorna som sitter i sina egna bubblor och blir höga på faktafel.

Det ökande medborgarföraktet är den just nu mest isande trenden av alla.

Småtänkarna och de identitetstrognas tidevarv är här och då kan det vara värt att reflektera över ett citat som jag kom över häromdagen!

”The enemy of the great is the good”

Jag menar:
- Man verkar för det goda när man tillämpar mer övervakning för att bekämpa terroristehoten men introducerar samtidigt en vidare (great) samhällskultur av minskad integritet och omedveten underkastelse inför systemet.
- Man verkar för det goda när man gör avkall på yttrandefriheten för att kunna sätta munkavle på extremister men urholkar samtidigt en vidare (great) samhällskultur som bygger på fria tankar och associationer.

Det var småtänkarnas år 2016. ”De godas år”. De som tror att makt och åsiktsdominans är ok, om den bygger på "rätt" åsikter och "rätt" inställning i sakfrågorna. Småtänkarna som aldrig förstått att det är makten i sig som är problemet och att man ska säga stopp åt såväl mänsklig intolerans, invandrarhat som åsiktsmörkning, rashygien och åsiktshygien. 


Det var knatteåsikternas år. Där alla springer på åsiktsbollen men där ingen vet att ta ett kulturellt ansvar. Var finns de där som i forntida samhällen kallades för de äldste? De som vet att konsekvenserna av varje beslut ska överleva generationer framöver. De äldste som ser historien som går igen. De hade tagit Trump med ro, liksom de hade tagit Obama med ro för 8 år sedan. De hade sett människors förtvivlade längtan efter ett annat samhälle och erkännande istället för att se till hårfärg och hudfärg hos de styrande. Men de hade också med Sagan om ringens trollkarl Gandalfs auktoritet höjt rösten och uppmanat människor att sluta peka på varandra. De hade bett dem att noga lyssna till sina egna tankar och känslor och fråga sig varför de accepterar detta hungerspel till liv. Ett samhälle med utbud av allt men människor som ångestfyllt knappar på sina mobiler. Som lever i ett pseudoliv där verkligheten alltid pågår någon annanstans.

Men det är småtänkarna som syns. Jonas Gardell som skriver brev till Facebook:s Zuckenberg och ber honom göra någonting åt stolpskotten på sociala media medan stolpskotten i politiken och chefsredaktörer kan fortsätta med sin likriktade opinionsbildning och puffa på ett samhälle i själsligt förfall. Eller småtänkaren Kristina Lindqvist på DN som applåderade BBC:s beslut att inte ge röst åt andra än forskare inom vetenskaplig journalistik: ”Ett ljuvligt nederlag för debattsamhället”. Som anser att det är fel att uppmuntra till debatt med de som har felaktiga åsikter, som avfärdar en hel världs analys av Trumps seger som ett slag mot eliten och istället menar på att det handlade om antisemitism! Går det att hitta ett tydligare exempel på en personifierad filterbubbla. En creepy clown som i en PK-glad utstyrsel öppnar köksdörren på glänt och viskar: ”kom in här, ingen märker något” till fascism och ett totalitärt tänkande.

Varje civilisation i förfall pekar på yttre hot. 2016 präglades av just Russofobin.

Med allvarlig och darrande stämma av moral och rätt har politiker och ledarskribenter upprepat påmint oss om Krims öde. Det ryska illegala dådet.
Att vi och väst tog oss rätten att intervenera i Libyen och sätta ett minst lika legalt statsskick ur spel eller att invadera Irak eller acceptera Israels ständiga ockupation av sina grannar är dock inget som våra styrande ser som ett problem. Säkert bara Fakenews…

Syrien är en tragedi, man klarar knappt av att tänka på vad som sker. Min dotter som arbetar som lärare berättade på julafton om elever ensamkomna till Sverige med föräldrarna kvar i Syrien. En elev blev uppringd av sina föräldrar som berättade att deras hem var sönderbombat. Andra letar förtvivlat på Youtube-videor för att möjligtvis få en glimt av fortfarande levande släktingar. Inte läge för uppesittarkväll med Bingolotto där inte.

När nyhetsmedia i väst berättar om situationen i Aleppo så är allt ryssarnas fel. När Amnesty international rapporterar så är det också de ”moderata rebellerna” (”västsidan”)  som dödar civila och oskyldiga. Våra nyhetsmedia väljer dock att vara knäpptysta om den sidan av saken. Säkert bara Fakenews…

I mellandagarna berättade man om hur den gode Barack Obama's försök att minska antal fångar på Guantanamo-basen. Men hur många nyhetmedia berättade om att han också signerade starten till "Global Reserach Center". USA:s nya  "anti-propaganda-center". En myndighet som uppmanar hela västvårlden att samla in information om allt som kan tänkas vara desinformation riktad mot USA eller dess allierade. Säkert bara Fakenews…


Smätänkarna tänker "Ja, nått måste ju göras". Vi andra ser hur systemkritik i väst allt tydligare ringas in. Häromdagen hade Klar Sikt och sidor om mig själv besök från Washington post efter att jag skrivit den engelska krönikan om deras inblandning i propornot.com.     

Men sprickorna löper nu överallt. Även inom gammelmedia har vi den senaste tiden märkt bråket mellan etablissemangsfascisterna och de som försöker bryta sig ut ur detta tankefängelse.

Det nya året bjuder alldeles säkert på nya dramatiska politiska strömningar. Det bästa i all denna turbulens är att ju hårdare och radikalare opinionsströmmar som blåser desto tydligare kommer de styrande att blotta sina egentliga avsikter. Väktarna av ”Det goda” och småtänkarna kommer att avslöjas än tydligare. Illusionen om den västerländska ordningen och dess ädla ideal kommer att fortsätta att rosta. Desperados från alla läger brakar samman i ett enda stort slagsmål. Samtidigt kommer de fruktansvärda nya Storebrors-vindarna att blåsa allt kyligare.

Men ska vi ändå inte oroa oss över högerextremism?
Och självklart ska vi det, men lösningen ligger i att förstå var tyngdpunkten för det destruktiva finns, att våga granska det samhälle som skapat allt detta destruktiva, att finna essensen, giftet i sig. Men småtänkarna och knatteåsikterna känner inte tyngdpunkterna, de när sig på rädslor, skrävlande och är bundna till personliga identiteter och REAktioner.

För hat botas inte med hat, förakt botas inte med förakt, intolerans botas inte med intolerans.  Eller som en av de ”äldste” sa:

”Du ser grandet i din broders öga, men du ser inte bjälken i ditt eget. Först när du tar ut bjälken ur ditt eget öga, kan du se klart nog att ta bort grandet ur din broders öga.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Teater: Intervju med en anti-populist


Tänk att få ställa oböjda frågor till en riktig anti-populist. Ni vet, en sån där med en riktigt vuxen framtoning, någon som med säker röst kan rabbla statistik och siffror och som får utrymme i DN Debatt. Som med endast ett höjt ögonbryn och en liten antydan till överseende leende kan bortförklara mänskliga emotionella reaktioner, miljarder människors religiösa tro eller bredare samhällsperspektiv som uppenbart nonsens. Självklart med en rejäl akademisk examen i botten. Kanske han ”fuskar” som en uppskattad föreläsare med sina skämtsamma poänger och små återhållsamma stunder då han blottar någon personlig bräcklighet följt av stormande applåder. Och som inte sällan avslutar med att säga: Vilket fantastiskt land vi lever i eller hur? Eller så skymtar han förbi i SvT forum tillsammans med politiker, redaktörer och kulturchefer i något helgseminarium om: ”Hur vetenskapen kan förenkla för de sjuka” eller ”Nyliberalism och de nya utmaningarna” eller kanske ”Klimatproblem och den populistiska anti-tillväxt-rörelsen”. Som får 100.000 spänn i arvode för varje öppen dörr han sparkar in.

Men eftersom det är så evinnerligt svårt att få kontakt med anti-populister och att jag i hela mitt vuxna liv faktiskt lyssnat på dem så slog det mig att jag inte behövde ytterligare en repetitiv påminnelse. Jag kan ju redan alla deras svar på alla frågor.


Så direkt från vår lilla digitala boulevardteater här ute på landet. Humor, satir och uppror i: ”Intervju med en anti-populist”, varsågod!



Mats förbereder och kontrollar ljudtekniken i den lilla studion söder om Stockholm.

Det knackar på dörren, Mats öppnar.

Mats: Hej välkommen.
A-P: Hej, hej. Ursäktar förseningen. Det var lite svårt att hitta men nu är jag här, ha, ha.

Mats: Ingen fara. Jag är verkligen glad att du kunde komma. Jag förstår att du har ont om tid. Du är ju involverad i väldigt mycket om jag har researchat rätt.

A-P Tar av sig ytterkläderna, snörvlar lite och letar samtidigt lite tafatt efter en plats att placera sina kläder på i den improviserade studion

A-P:
Jo, det man ju säga. Just nu har det blivit väldigt mycket redaktionsarbete och politiska analyser efter valet i USA. Jag kommer att jobba som tillfällig ledarskribent under julledigheten på AgendaBladet.  Ja, jag har ju förmånen att få jobba lite efter behov med det journalistiska. Annars så har jag ju mina ordinarie uppdrag i några styrelser, ja både i statliga och privata faktiskt. Jag började min karriär på det statliga xyz-verket som ingenjör men blev med tiden allt mer intresserad av ekonomi och produktutformning och kompletterade så småningom mina examina med en civilekonomutbildning. Att jag började på ett statligt verk var väl i sanningens namn lite i spåren av min politiska uppväxt och min karriär inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ja, jag tycker fortfarande att det är spännande med politik och har en del uppdrag inom lokalpolitiken. Jag gick faktiskt i samma protesttåg som Palme på den tiden när man var ung och het. [skratt]

Mats: Du. Sitt ner och ta en kopp kaffe. Jag antecknar lite om din bakgrund här så länge så drar vi igång intervjun alldeles strax. Jo, jag tänkte på att du också verkar väldigt sakkunnig inom försvarsfrågor.
A-P: Ja, alltså jag gjorde ju lumpen i FRA vilket var fantastiskt spännande. Ja jag tillhörde de där som klarade av morse-testet på mönstringen extra bra och sen blev det som det blev. Jag har fortfarande många vänner  inom försvaret och underrättelsesfären.

Mats: Så har du hunnit skriva några böcker också. Hur kändes det, att ge sig in i det litterära bara sådär.
A-P: Nja jag har ju alltid varit intresserad av litteratur och konst.  Min mamma älskade att skap med  akrylfärger och pappa fostrade mig tidigt med massor av litteratur. Jag förstod tidigt vikten av kunskaper vilket har bidragit till mina inlägg i skoldebatten om flumskolan.

Mats: OK ska vi köra igång. Temat är då det brännheta ämnet om etablissemanget och de missnöjda väljarna.
A-P: Exakt. Kul!


Mats: Jag undrar hur du ser på orsakerna till ett i hela västvärlden utbrett misstroende mot det så kallade etablissemanget? Kan det kanske bero på våra politiker eller det politiska klimatet?
A-P: Nej problemet finns bland besvikna människor, orsaken finns i det enkla missnöjet och problemet är alla de som röstar farligt och fel.

Mats: Och vad säger du om ett missledande och partiskt gammelmedia?
A-P: Va? Nej åter igen, det är där ute som problemen finns, alltså, bland människor i sociala media och bland människor som låtsas vara riktiga media. Det handlar som sagt om felaktiga och farliga åsikter.

Mats: Tror du att kontrollerande myndigheter möjligtvis kan skapa misstro?
A-P: Nej problemet finns bland människor som exempelvis utnyttjar försäkringskassan, som sjukskriver sig för länge, det finns bland föräldrar som inte vill plugga in sina barn i barnomsorgen så tidigt som möjligt och bidra till ekonomisk tillväxt eller bland alla invånare som potentiellt kan bli IS-soldater och självklart måste övervakas.

Mats: Ser du något hos företag med miljardvinster och välbetalda kapitalister som kan provocera människor?
A-P: Nej, nej, nej problemet med exempelvis ökad stress och sjukskrivningar handlar om människor som inte vill förändra sina attityder till tillfälliga jobb, lärlingslöner eller kontorslandskap. Och detta med kapitalister: Kom ihåg, styrelsemedlemmar i stora företag bär ett tungt ansvar, de skapar goda förutsättningar för många människor och måste ha en skälig ersättning för detta. Om man betalade sjuksköterskor höga löner så skulle hela samhällsekonomin kollapsa, vill du det?

Mats:  Kan du se ett problem med maktfullkomliga institutioner?
A-P: Verkligen inte! Institutioner har i allmänhet rätt, det är ju därför de finns!
Det problematiska med folkliga protester, för att ta något som ligger i tiden, och planerna på förläggandet av Nobelhuset på Blasieholmen i Stockholm är att människor inte vill respektera denna anrika institution och dess självklara plats i Stockholms kanske vackraste vy.  Missade du talet under nobelprisutdelningen om de mörka tiderna vi lever i? Man varnade för de nya trenderna: ”Globalization is criticed”, ”Science and knowledge are being questioned”. Att överhuvudtaget ifrågasätta eller kritisera sådana här grundläggande och fantastiska institutioner är obehagligt och hör till alltfler outbildade människors tillkortakommanden eller som det sas: ”Populism are being widespread”. Om man för ett ögonblick blickar ut bland pristagare,  gäster och talare under prisutdelningen och banketten så är det väl uppenbart vilka i samhället som är de vettiga. Skulle denna pålästa, välutbildade, erkända, finstämda och nobla församling av samhällstoppar i Nobel- societeten och de institutioner de representerar vara ett problem? Va?

Mats:  Människor upplever att de inte längre har makt, att det styrs för mycket från storstäderna, att vi har en brist på regionalt inflytande.
A-P: Nja, sådana där värderingar ska man nog vara försiktig med. Det blir lätt att de normaliseras. Som en svensk före detta politiker redan konstaterat så var det i de amerikanska storstäderna som man röstade på Clinton. Det säger väl en del om landsbygdsmänniskor? Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA. (DN Ledare). Ska vi ha ett eget Sameland också?

Mats:  Men detta med en brist på mänskligt inflytande kort och gott, spelar det ingen roll menar du?
A-P: Och du tycker inte att Brexit räckte till? [skratt] Du förstår, vanligt folk är inte tillräckligt utbildade och uppmärksamma. Hur skulle det gå ifall människors tandvärk skulle få styra över utbildade politiker och parlamentariker. Det gängse sättet att hantera konflikten mellan folkomröstning och representativ demokrati är att låta folkomröstningar vara rådgivande enbart, vilket innebär att parlamentet kan köra över ett folkomröstningsresultat. (Göran Rosenberg). Jag menar, en människa som får sin samhällsinformation genom trolltidningar och sedan en valsedel i handen, det blir som att ge en treåring ett skarpladdat vapen. Det är självklart att den individen inte kan ta beslut för samhällets bästa. (Lo Kauppi ETC)

Mats:  Jag kan uppleva en förmäten kultursfär som inte riktigt vill vara nära folket utan mest sysslar med en verklighetsfjär idealism?
A-P: Vad menar du? Jag tycket att vi har en fantastisk och insiktsfull kultursfär som skriver kritiskt om rasism, som lyfter klimatproblem eller tar upp viktiga och farliga politiska strömningar i samhället. För att inte tala om alla dessa fantastiska artister som på olika sätt visar sitt engagemang, jag tänker på Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Niklas Strömstedt  med flera, en sån jäkla skön blandning. Jag menar, vilka ska annars inspirera och utbilda människor? Jag tycker att såväl politiska som kulturella skribenter tänker helt rätt, det kan tyckas vara ett  magiskt tänkande men ändå, ingen verklighet existerar, utom den vi sätter våra ord på.(Johan Hakelius Expressen ironiserar över tidningsredaktioner)

Mats: Tror du att Trump kommer att kunna förbättra relationen mellan väljare och etablissemang?
A-P: Det är bara att konstatera att det som hände natten till den 9 november 2016 inte är världens undergång. Men något stort och farligt är det. I historieböckerna kommer datumet att markera slutpunkten på den jämförelsevis ljusa period som inleddes samma dag för 27 år sedan med Berlinmurens fall. Jag menar att det är jämförbart med Hitlers intåg i Österrike 1938 (B Wiman kulturchef DN).


Mats: Oj, du tycker inte att det låter aningen överdrivet ungefär som med glädjeruset när Obama vann?
A-P: [Stirrar ilsket och utbrister plötsligt]. Ärligt talat: Den enda lösningen är att någon skjuter honom (Uttalat av svensk f.d. mediechef. Som Johan Hakelius, Expressen avslöjar)

Mats: Men någonting gott i detta politiska kaos skulle kunna vara Trumps goda relation till Ryssland. Det skulle kunna ge oss ett slut på de hotfulla spänningar som råder mellan Ryssland och USA och då möjligtvis också Europa.
A-P: Jag tror jag förstår, du ser det som att fred skulle vara det viktigaste i dessa tider med kriget i Syrien [leende]. Men det är nog lite mer komplicerat än så förstår du. Jag tror att det viktigaste är att vi har fred med RÄTT länder snarare än fred i sig. Det viktigaste är att länder med liknande kulturer håller ihop. Kompisarna först om du förstår. Men [skratt] jag förstår hur du menar, krigsoffer, svält och katastrofer, människor som drabbas, jojo förfärligt så klart, men som sagt…

Mats:  Och att vi lider av ett patriarkat, gubbar på långa rader som bestämmer, tror du inte detta leder till ett bristande förtroende.
A-P: Tänker du på populister som Fi eller? (Fi = Populism, slutsats av Stig-Björn Ljunggren statsvetare och krönikör under paneldebatt). Men bortsett från det, bra att du lyfter detta, för om det inte vore för att massor av vita vanliga kvinnor röstade fel i det amerikanska valet så skulle USA fått sin första kvinnliga president, glastaket skulle ha rasat. Håller du inte med om det?

Mats:  Fast i Frankrike så har ju Marie Le Pen chansen att låta glastaket rasa i vår, hon kan bli vald till Frankrikes första kvinnliga president. Det kunde ju bli en revansch kanske?

A-P: [Tystnad och en lång allvarlig blick]

A-P: Jag kanske har missbedömt dig. Det börjar kännas lite olustigt brunt det här.
Mats:   Nej ingen fara. Jag har de senaste 20 åren kämpat för ett varmare samhälle, för öppenhet och varit riktigt stolt över Sveriges inledande och frikostiga immigrationspolitik. ”We walked the talk”. I övrigt identifierar jag mig som en världsmedborgare. Jag är också aktiv inom en europeisk demokratirörelse som många skulle se som vänster. Nej, brunt är det sista jag skulle välja. Kan du gissa vilken politisk inriktning jag sympatiserar med?

A-P: Nej vet du vad, jag förstår överhuvudtaget inte vart du vill komma med alla dessa märkliga och obehagliga frågor.

Mats:   Exakt, du gissade rätt. Ingen alls faktiskt. Jag försöker bidra till ett annat samhälle, till nya tankar och nya medvetenheter. Jag tror på människor och ett vitalare samhälle. Men först så måste det gamla bort, exempelvis den makt och det medborgarförakt som du så tydligt gestaltar.

A-P: Tack, då är vi nog klara där.

Efter att mikrofonen stängts av:

A-P: [Medan han kränger på sig ytterkläderna och ilar mot dörren]. Jag kommer se till att du svartlistas på varenda jävla tidningsredaktion. Bara så du vet!
Mats: Fan vet om jag inte redan är det.

A-P: [Vänder sig om i dörröppningen och vrålar] Fattar du inte att fascism är på väg!? [Dörren smälls igen]

Mats: [Muttrandes för sig själv] Jo… du är redan här.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Are we doomed or do we hear the sound of new activists marching?



By Mats Sederholm

Partly published in Adbusters Magazine 129

In countries without any form of democracy the walls are visible and let the citizens know they are trapped. The walls in this world are towering everywhere, which makes them so difficult to discern. Most people still have jobs to go to. We have the "free" news media. We have our democratic elections and our supermarkets are well stocked. Everything seems to be normal and yet something is wrong. The new alloy of power: our banks, corporations, state authorities, media etc rules from an untouchable globalized layer of power. A new world culture settles like a light snowfall. Quiet and peaceful, it stealthily fills our everyday lives. A blanket named globalization and human disconnection is thrown on us. A death by suffocating seems to be the only path ahead for our souls.

This monumental and invisible culture shift is a fact but at the same time there seem to be a major change in people's consciousness going on. A new kind of activist has multiplied. But before discussing the new activist let's have a general look at the development of resistance.

It's a documented fact that the number of protests and demonstrations increases year after year, not only in North America and Europe but all over the globe. There seem to be a global turmoil that nobody dares or manage to explain. On the establishment's defense-radar the number of new echoes,  the populist blips has grown. They reveal a breach of contract between the people and the system. The "enemies" are now inside the gates. They're in the parliaments and maybe in the White house. But are fascists the kind of resistance that we've been waiting for?  No, but what’s interesting is people's mistrust and a growing feeling of "I have had enough" which necessarily don't have to be mixed with how it's manifested.

We live in a circular flow of labor and consumption that is invented and driven by capitalists, upheld and protected by politicians, normalized by the news media, energized by the masses that are supervised and controlled by state-authorities. Masses are running for consumption when they in fact are the ones being consumed. Can we expect a general mistrust being expressed in terms of political philosophy rather than a burned car? People are fucked up by a system that's getting more and more uniformed, distanced and less caring. They're looking for revenge and someone to accuse for their miserable struggle for money, respect and dignity in this western soap-opera.

But the growing resistance is also coming from what I call the new activist.

The new activist has stopped dreaming the impossible dreams. The old activist, the old revolutionary chooses between individualism OR collectivism while the new one can see the spirit of free will and individual expression grow together with solidarity in a society not based on fear and competition. The old revolutionary gladly accept politics that bunch infants together in day care centers clearing the way for adults and their careers in the treadmill. They ignore the social engineering of defenseless babies, young kids and their need for love, trust and their parents. The new activist see parents and children together and parents developing themselves in a society with another economic model.

The new activist can see all implications and is, unlike the old activist, not blinded by party issues, politically biased thinking, media campaigns, blinkered opinions or other binding associations.

He or she prefers to search for the truth rather than for opinions or judgments. A prerequisite for the creation of peace is that truth comes before identity.

The new activist is a truth seeker; someone who has left the introvert schisms of the old world behind. The new activist is not just the one leading the struggle for the poor against social injustice, even though that kind of activist also changes things. The revolution will be played out as much within the middle class as any other part of society. The conservatives, autocrats, hawks and patriarchs exist in all camps. The new activist is like a sniffer dog detecting power strategies and corruption and then exposes it without hesitation as he/she has no "club" to protect.

The new activist is an evolutionary rather than a revolutionary. He or she sees “the whole picture”. When that happens, one no longer holds prejudices and is less likely to envisage potential enemies and short-term goals. 

The good news is, those new activists are spreading like a prairie fire, creating confusion and fear among main stream media editors, old world politicians and political analyzers as the old world framework seems to crack everywhere.

The new activist, just like the masses of people that have had enough will never start a movement. They are the backlash brought about the new world culture. They are everywhere and maybe for the first time in history a leaderless evolution can take place instead of repetitive revolutions driven by control-freaks doing careers.

Tags:
Categories: English | Krönikor av Mats | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Populism - Vad är det?

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare.

De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”.

Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har dock funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp. Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en oppositionen mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten, inte hur eller var den utspelas.

Eftersom populism, folkets uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all form av systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen generaliseras och hatas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti. Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.

Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta, för dem, mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.


Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.

Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism.
Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”. Men tro inte att du är "rätt" eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:


”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

"Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Källor

    DN Ledare: Höj rösten för demokratin i Polen
    Anders Heinö: TIMBRO AUTHORITARIAN POPULISM INDEX
    Free Assange Now: ”First the came for Assange”

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper