SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Den farliga, den goda och resten

Av Mats Sederholm

Det franska valet närmar sig och etablissemanget förfasas över att deras partier inte får makten. Själv upplever jag det som ett ytterligare ett politiskt drama av hög kvalité.

Den farliga, den goda och resten.

Den farliga
Den farliga är Nationella fronten med Marine Le Pen som presidentkandidat. Jo, för även om det finns ett vettigt ifrågasättande av samhällsmakten så finns det där som ger den bittra smaken, ofta kopplad till det högerextrema, nämligen bristen på hjärta. Man samlas till gemenskap, men inte kring det mänskliga utan kring nationalstaten och kring en förenklad syn på allt och alla som tänkas störa den nationalistiska tanken. Gemenskap utan omtanke. Och ibland drar dessa politiska strömningar så långt åt höger att det känns riktigt otäckt, Marine Le Pen har gett mig rysningar när jag hört och sett henne.

Resten
Men jag kan förstå att många drar iväg mot hennes håll i sin frustration över status-quo-politiker, som exempelvis våra vanliga politiker i den svenska riksdagen eller bland de franska kandidaterna såsom François Fillon, konservativ marknadsliberal och Emmanuel Macron – liberalen. Republikanen Fillon skandalskapad av media, beundrare av Margaret Thatcher och EU-entusiast.  Macron 39 år, tippad som Frankrikes nästa president står utan ett parti bakom sig och anser sig själv vara en anti-Pen. Hans nystartade politiska rörelse ”En Marche” vill dra väljare från alla läger. Han är etablissemangets egna anti-etablissemangskandidat och förmodligen bara politiskt street-smart i dessa tider av populistiska strömningar.

De bådas världsåskådning är i grunden lika destruktiv som Nationella frontens.

De för en ideologi där livet handlar om att jobba, äta, sova och somna in som ett utbrunnet vedträ på hemmet på ålderns höst. Det handlar om att vara glödhet i tillväxtkaminen mellan 20-65 samtidigt som man ska försöka klämma in lite närvaro och livskvalité. Trötta medborgare som varje kväll hänger framför tv:n efter att krängt av sig dagdräkten och med batterierna på botten efter att ha levererat sin del till systemet. Du är ett vedträ under den största delen av ditt liv.

Livskvalité är i den här världsåskådningen när du uttröttad står och hänger vid en fotbollsplan åtta på morgonen en lördag för att ditt barn inte ska hamna utanför och för att du fått lära dig att du då är engagerad i dina barn och vill vara med dem. Samtidigt som  du lämnar bort dem nästan alla andra dagar av veckan så att du kan förverkliga dig själv och tjäna de ekonomiska premisserna som styr vartenda litet hörn av din vardag. Kapitalister, socialister och feminister jublar gemensamt över denna sjuka sociala arkitektur.
Svenska media och politiker kallar det för katastrof ifall inte ovan nämnda ”mitten-kandidater” och status-quo-samhället går vinnande ur striden.

Den goda
Kvar bland topp-fyra kandidaterna finns den 65-årige radikalen Jean-Luc Mélenchon. Han är Marine Le Pen motsats på en vänster-högerskala men samtidigt hennes syskon på skalan människor vs makten. Den senare skalan har hittills varit osynlig, en skala jag velat föra fram genom åren.

En annan ideologisk skala
I en av mina böcker skrev jag 2005:
”Vad man inte diskuterar är vad som finns längs den lodräta axeln. Längs den axeln finner man en annan skala som sträcker sig från medbestämmande upp till makt och kontroll. Jag kallar detta för maktideologier.”

Och senast i boken, Kollision:

”Partier som i sin ideologiska grund skiljer sig åt i sin syn på hur mycket makt ett samhälle ska byggas kring. Men den vertikala skalan, den som beskriver mängden makt, är osynlig eftersom ett ifrågasättande av den skulle riskera att hota hela samhällsordningen.”


Den vertikala skalan, Maktsystem  vs  Gräsrötter har nu äntligen börjat kliva fram i takt med en växande medvetenhet runt om i världen.
 Mélenchon ser makten och går emot en ekonomisk  globalisering. Han har en syn på EU och den europeiska gemenskapen som förstörd just av marknadsliberala influenser. 

Globalisering i meningen att skapa en värld där mänsklig gemenskap och närhet är ledstjärnan är något helt annat än den som syftar till att knyta ihop ekonomiska och politiska nätverk för att forma en kupa av konsumtionskultur propagerad av media.  Inflytande över ekonomi, politik och media är idag ett fåtal, någon procent av befolkningen, förunnat. Människor har förvandlats till renodlade konsumenter av såväl politik, varor och information istället för att vara medskapare.  

Mélenchons, liksom Bernie Sanders och rörelsen DIEM25:s politiska riktning är den nu enda fruktbara. Man kan kalla den vänster i brist på annat och fundera över ifall detta är riktningen. Men jag bekymrar mig varken över vänster-höger-riktningar så länge det bara är medias tafatta kategoriserande. Det är exempelvis inte gamla vänsterradikaler som driver kampen mot ett allt mer hierarkiskt och toppstyrt samhälle. De är lika ute som liberaler och snart också de gröna om min magkänsla får rätt. Behöver jag nämna borgare?

Ser vi då en ny lösning med den snabbt populära Mechelon, Sanders eller DIEM25? Det politiska landskapet kommer att förändras om och om igen och jag tror inte att tiden är inne för nya fasta lösningar. Detta är en tid av förändring när allt kommer att vispas om. Detta är för mig det enda trovärdiga tecknet på positiv utveckling. Om fundamenta ska ifrågasättas och förändras så är det också just det som måste ställas på sin spets, hur mycket existentiell svindel det än skapar hos de styrande.

Att välja mellan Marine Le Pen eller de två status-quo-kandidaterna Macron och Fillon är som att välja mellan pest och kolera. Eller mellan Clinton och Trump.
Enligt en färsk undersökning  från Ungdomsbarometern har endast 3 procent av Sveriges ungdomar förtroende för politiska partier samtidigt som det politiska intresset ökar. 

Bort med det gamla och fram för nya innovationer och tankar är vad jag tror gäller, inte bara för svenska ungdomar utan för hela Sverige, Europa och världen.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Lämna ut "Greekfiles"


Av Mats Sederholm

Även publicerad på ETC.se samt i den tryckta versionen av helgbilagan


Den europeiska centralbanken (ECB) vägrar att lämna ut de juridiska förutsättningarna som ledde fram till att man stängde ner hela det grekiska banksystemet 2015. ECB och Eurogruppens hemlighetsmakeri och utpressning av det grekiska folket tål uppenbarligen inte en öppen granskning. Europas invånare ges ännu mer anledning att ifrågasätta rådande demokrati och politiker.

I juni 2015 ströp den europeiska centralbanken ECB likviditeten till grekiska banker efter att den grekiska regeringen utlyst en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera förutsättningarna för ett nytt nödlån. I omröstningen röstade det grekiska folket nej till villkoren eftersom det skulle hålla landet kvar i en depression. Den grekiska regeringen accepterade trots detta villkoren och fortsatte att underkasta sig centralbanken och EU-politikers makt.

Kort därefter avgick Greklands finansminister Yanis Varoufakis. Han skäl var att regeringen vann valet genom att utlova en anständig uppgörelse med ECB men att detta aldrig uppfylldes. Varoufakis var beredd på ett Ja till ECB:s förslag och att den Syriza-ledda regeringen då skulle ta sitt ansvar och avgå. Han till och med räknade med ett ja eftersom media så starkt skrämt upp det grekiska folket med konsekvenserna av att säga nej till villkoren. Efter folkomröstningen konstaterade Varoufafakis:

”Min premiärminister såg annorlunda på saken. Han sa till mig att ”Det är tid att ge upp.””

Premiärministern Tsipras och vänsterpartiet Syriza gick banker och en elit av EU-politiker till mötes.

2015 presenterades demokratirörelsen DIEM25 med Yanis Varoufakis som medgrundare. Rörelsen var en reaktion på ett EU som potentiell europeisk superstat. DIEM:s motto är: ”Antingen så demokratiseras EU eller så vittrar det sönder”. DIEM25 söker en politisk bredd: ”Därför har vi samlats trots skilda politiska traditioner – Gröna, radikal vänster, liberala – för att reparera EU”.
Sedan dess har medlemsantalet drastiskt ökat till 25 000 medlemmar i 56 länder.

Som enda svenska officiellt aktiva medlem i DIEM25 och Validating Council kan jag sorgligt konstatera att uppmärksamheten för DIEM25 i Sverige varit i stort sett obefintlig i skuggan av populistskräcken som sörjt gör en återgång till ett politiskt status quo och den gamla samhällsordning som innebär en fortsatt acceptans av ett anti-demokratiskt ECB, EU och Europa.

I februari 2016 startade Varoufakis och Frankrikes vänsterradikala ledare Benoit Hamon ett upprop för att rannsaka ECB och på vilka legala grunder de kunde stänga ner greklands banker 2015. Innan beslutet togs om att stänga de grekiska bankerna och utöva utpressning mot den grekiska regeringen  och demokratin, konsulterade ECB en privat juristfirma för att formulera det juridiska. De här juridiska utlåtandena kallas även ”greek files”.

Man utredde beslutet tillsammans med den så kallade Eurogruppen bestående av finansministrar från medlemstater inom Eurozonen. Gruppen tar avgörande beslut för EU och dess framtid men agerar utanför några som helst juridiska formaliteter och dokumenterar heller inte vad som sagts under möten. Tvärtom, all information måste hållas konfidentiell.

I juli 2015 tillfrågades Mario Draghi, ECB:s president, om att lämna ut ”greekfiles” men Draghi vägrade. Han hänvisar till juridiska omständigheter men som just från juridiskt håll blivit ifrågasatt.

Finns det en anledning att dölja de legala omständigheter som ledde fram till nedslängningen av de grekiska bankerna? Är ECB, som vill framstå som en unikt självständig centralbank och politiskt oberoende, egentligen ett politiskt verktyg för politikerna i Europgruppen som bakom stängda dörrar och i en autokratisk anda tillåts agera bortom medborgares inflytande och insyn?

Det ökande missnöjet med politiker och media som till viss del yppar sig i högerpopulism, har delvis sin grund i just sådana här misstänkt korrupta omständigheter. När en serie av korruptionsskandaler med banker och politiker i Spanien uppdagades ledde det fram till partiet Podemos framgångar och en ny folklig insikt om ett samhälle där makten i sig, likt ett kastsystem, egentligen utgör grundproblemet.

Svenskar närmar sig opinionsmässigt ett Swexit. Trots alla varningar och erfarenheter av nya politiska strömningar tycks ingen vilja förflytta sig från sin politiska komfortzon och verkligen ta tag i de odemokratiska krafter som redan huserar med våra vanligaste politiska färgers signatur mitt i Europas politiska epicentrum. DIEM har valt att inte kalla Bryssel för ett politiskt träsk som måste rensas upp. Men det är bara en tidsfråga innan någon annan kommer att fånga ett rättmätigt missnöje med sådana ord och sedan driva den politiska agendan mot en annan typ av autokrati.

Mats Sederholm
Aktiv medlem DIEM25, författare och krönikör


Mer information
Greek Files Campaign


Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper