SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Frigörelse eller protektionism



Av Mats Sederholm

Även publicerad på Dagens ArenaDisssident Voice och Democracy Chronicles

De nya politiska västerländska strömningarna fortsätter att skapa oreda och osäkerhet.  Media turnerar runt i Europa i flock från val till val, från land till land i jakten på ett enda röstresultat som kan tänkas visa på ett trendbrott och en återgång till det gamla. Den offentliga politiska analysen krackeleras av politiska identiteter,  åsiktsjournalistik och rädslor. En kupa har lagt sig över all politisk debatt och analys. 

Allt medan människors längtan i västvärlden efter något nytt kvarstår.

Det märktes redan för 5-6 år sedan med proteströrelserna runt medelhavet samt Occupyrörelsen. Sedan dess har proteströrelser och demonstrationer stadigt ökat i volym, men under analytikers radar. De två västerländska politiska ”terrorattentaten” Brexit och valet av Donald Trump som president är således en naturlig följd av flera års växande tröttnad på det politiskt invanda till förmån för, vad jag menar, det mer folknära och sammanhållna.

I spanska Katalonien väntar en folkomröstning om självständighet i september. I Skottland har man lämnat in en ny ansökan och i Kalifornien samlar man in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om självständighet. I Europa  växer missnöjet med EU som maktsfär. I alla exempel märks rop efter självständighet, nationalism och/eller regionalt styre. Men trenderna diskuteras sällan i samma debatt. Självstyre i formen av en protektionistisk nationalstat tycks vara något helt annorlunda än en kamp för självständighet.

Men att i ena fallet förstärka nationalstaten eller i andra fallet frigöra sig från den och skapa en egen handlar om att värja sig mot en ”jättarnas världsordning”. Hur missnöjet sedan gestaltas är en annan fråga.

Grundproblemet är att vi saknar en gemenskap, en identitet, en lagkänsla där alla känner sig betydelsefulla, där trygghet och förtröstan skapar tolerans och empati. Vårt västerländska samhälle levererar raka motsatsen. Individualisering, anonymisering, konkurrens och en jobba-konsumtions-kultur som enda politiska vision. Partier från vänster till höger stödjer den samtidigt som större delen av media städar upp i debattarenan så att systemkritik kan hållas på avstånd och ersättas med en ofarlig samhällskritik eller internkritik om man vill kalla det så.

Frigörelsen från dagens toppstyren oavsett om det handlar om globalisering, skottarnas Storbritannien eller nollåttor som sitter och bestämmer i Stockholm, kommer att fortsätta.

Det lilla mot det stora.

Längtan efter ett verkligt samhälle, efter rättvisa och en gemenskap tycks omöjlig att stoppa i dessa tider av uppbrott, individualisering och brist på mänsklig värdighet. Viljan och längtan ruvar där hela tiden. Den läcker ut när terrorn slår till i staden, när gemenskap och samhörighet för en kort stund råder innan ”business as usual” otåligt tar över igen.

”Det lilla mot det stora”-skalan är på väg att ta över höger-vänster-skalan. 

Den nya varseblivningen, kanaliserad på olika sätt, om samhällets osunda utveckling har skapat nya politiska rörelser som exempelvis den europeiska DIEM25 som verkar för ett demokratiserat och transparant EU. DIEM25, den nya franska presidenten Emmanuel Macron, den radikala amerikanska presidentkandidaten Bernie Sanders eller Marine Le Pen speglar ganska så väl tillståndet såväl i Europa som i USA. Antingen nya radikala politiska strömningar bortom de kollapsande klassiska politiska vägvalen, eller som i Macrons fall, en längtan bort från det gamla samtidigt som man vill vara tryggt förankrad vid det gamla. En politisk helgardering a lá 2017. Men minns,  den största politiska förändringen handlar inte om vilka som väljs utan snarare om misstroendet mot de valbara. Kalla handen är den största politiska rörelsen om än oorganiserad.

Såväl Emmanuel Macron som Donald Trump är båda politiskt skickliga affärsmän som uppfattat en efterfrågan efter ett nytt radikalt behov av förändring till skillnad från de skolade politikernas oseriösa ”change”-löften. Människors motiverade missnöje med etablissemanget fångas tyvärr upp av politiska bilförsäljare istället för att följas upp av nytänkande. Idag råder en Trumpfixering som dränker alla försök till framtidsvisioner och som riskerar att återauktorisera det gamla, förlegade och hopplösa. En politisk återvändsgränd.

Riktningen mot regionalisering, medbestämmande och småskalighet driver ändå fram rädslor och motstånd. Några exempel är:

1. De som tror att all positiv utveckling handlar om skapa en politisk och ekonomisk hegemoni  och en  ständigt expanderande samhällskropp.
2. De som fruktar en utbredd intolerans, instängdhet, fördomar och en utsatthet för minoriteter.
3. En viss karaktär av människor som skyr alla gränssättningar oavsett om det är nationsgränser, familjestrukturer, kulturer eller kommungränser.
4. Liberala marknadskrafter, kapitalister och globalister som vill plantera samma gröda på en enda stor global åker, den arbetande och konsumerande människan. Helst utan klibbiga samhörighetskänslor, separerade, individualiserade, uniformerade, lättarbetade och enkla att skörda.

Kan man då regionalisera våra samhällen utan att förlora en tolerans för andra? Svaret borde vara självklart. Intolerans skapas inte av mångfald, den skapas av ekonomisk orättvisa, av brist på inflytande, tillhörighet , respekt och en bristande känsla av samhörighet. Nöjda och sedda människor ser sig inte om efter skyldiga.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper