SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 2



Av:
Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del 1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.


Förnekelseretoriken
---------------------------
SOM-studiens slutsats om misstroendet bland SD-sympatisörer och invandrarfrågor har blivit efterdebattens kärnfråga. En delvis uppfriskande debatt med Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos självklara men under omständigheterna djärva utsagor om självrannsakan i media. Det mest tragiska är somliga journalisters fullständiga förnekelseretorik:

"Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år." SVT:s Programdirektör Jan Helin

"Hitler litade inte heller på medier" är titeln på Aftonbladets Anders Lindbergs artikel.

”.. låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”
. Fredrik Virtanen Aftonbladet

Eller varför inte Lars Truedsson (författare i MMM!, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier) version när han i en artikel i DN debatt menar att stackars media är utsatta för de som vill mucka gräl med dem: ”Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati.”.

Journalisten Ann-Marie Åsheden replikerade och skrev om utvecklingen efter SD:s propaganda 2005:
”Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna. I mediernas fall är det särskilt allvarligt, eftersom de därmed inte kom att uppfylla sin demokratiska mission att vara balanserade, relevanta och konsekvensneutrala.”
Heder till den här typen av självständigt ifrågasättande som annars nästan helt saknas i en debatt präglad av en förmäten (medveten och omedveten) grundinställning av etablissemanget.

Slutsatsen av SOM-studien och experters omdömen är alltså att misstroendet främst kommer från SD-sympatisörer och att det handlar om invandrarfrågor. Den här kopplingen tycks också bekräftad av andra undersökningar  men misstroendet är utbrett långt utanför denna grupp. Problemet är att man i sökandet efter svaret på anledningen till mediemisstroendet har lagt tyngdpunkten på mediekonsumenterna snarare än hos medieproducenterna eller enklare uttryckt: Misstroende är per definition något som härrör från de misstrogna och inte det som misstros. 

Dessutom visar det sig att det finns skäl att rucka på SOM-institutets slutsatser och därmed också på debatten eftersom den är så dominerad av SOM-institutet. För vad händer om man tar in andra undersökningar, stämmer bilden fortfarande? Och ifall man låter utländska opinionsinstitut ställa frågor till svenskar, hur ser det ut då? Är hela den svenska debatten en ankdamm?



Vilken undersökning har rätt, den trevligaste eller?
-------------------------------------------------------------
SOM-institutets undersökning och analyserna i MMM säger att:
•    För 2014 var förtroende för journalister ungefär 50/50 (Figur 2 sidan 61).
•    49% av befolkningen mellan 16–85 år ansåg 2015 att nyhetsmedier är opartiska i sin nyhetsrapportering. (sidan 21)
•    SOM-undersökningarna visar att stödet för media är stabilt och att det inte finns någon trend för minskat förtroende (återkommande slutsats).


Så till Mediakademins förtroendebarometer från 2017:

•    Här kan man istället läsa att förtroendet för media minskar kontinuerligt sedan 2011 inte minst DN som förlorat förtroendet bara det sista året och nu slår Frälsningsarmen med endast 2%. Förtroendet för morgontidningarna har dalat kontinuerligt de senaste 2 åren.

Denna undersökning  förringas i MMM med motiveringen att en sådan här trend är otydlig!

Nästa studie är Novus undersökning från 2016. Den bekräftar att SD-sympatisörer i högre grad inte litar på traditionella media. Men säger också att:
•    60% av svenska folket (inte enbart gruppen SD-sympatisörer) tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar (att jämföra med SOM-institutet som menar att ca 49% anser att media skulle vara opartiska).
•    43% tror inte att media ger en rättvisande bild av samhället.

Ovan undersökning förringas i MMM som människors ”förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar.”

Hur kan man ta debatten i media om mediemisstroende på allvar med sådana här medvetna urval och vinklingar av undersökningar?


I det globala perspektivet faller alla svenska undersökningar samman
---------------------------------------------------------------------------------

Detta om de inhemska undersökningarna. Om man istället ser till de stora och globala förtroendeundersökningarna som exempelvis Edelmans Trust Barometer 2017 så blir bilden än mer intressant.  33 000 människor i 28 länder deltog under oktober och november 2016. Om man här börjar med att se till vad man kommit fram till vad gäller den svenska opinionen så finner man:

•    Förtroendet för media i Sverige ligger på 33% och Sverige befinner sig bland de 10 länder (av 28) med lägst förtroende för media.

Edelmans undersökning förringas i MMM som ”ett oroväckande tecken”.

Nu kan man verkligen undra över SOM-institutets undersökning liksom analyserna kring den. Man får en känsla av att hela mediedebatten som något sektartat. Finns det trots allt en hemmablindhet som smittat av sig och som gagnar de etablerade.  Inte illasinnad, inte medveten och helt utan agendor. Bara oförargligt oupplyst och inskränkt. Vi har sett det tidigare. Statsvetare och prognosexperter stod med gapande hakor efter valresultatet i USA. 

•    Den globala bilden är vad gäller förtroende för media som de skriver. ”Trust in Media Plunges to All Times Low”

•    De traditionella media är de som tappat allra mest förtroende sedan 2011.

Och kanske är det just den globala bilden de flesta borde se till för att förstå sammanhangen. Men det kräver att man orkar zooma ut från Publicistklubben, GP, Aftonbladet, Svenska medieforskares analyser, Almedalens forum, Vetenskapsfestivalen med mera. Jag tror det är absolut nödvändigt att se hela bilden om man vill ha en vital diskussion. Åtminstone om man söker verkliga svar och inte en utvald blandning av korrekta fakta eller frågeställningar som stödjer ens identitet, yrkesstolthet eller ett allmänt värnande av de etablerades självbild. Eller varför inte bilden av Sverige som ett moget och förnuftigt land.

Problemet med ett katastrofalt dåligt förtroende för media i såväl Sverige som världen handlar inte enbart om media, det handlar om ett allmänt dåligt förtroende för myndigheter, organisationer, politiska partier, affärsverksamheter, ledarskap eller för ”samhällssystemet”.

Det allmänna förtroendet för institutioner i världen sjunker. Från 2016 till 2017 var så fallet för 21 av de 28 länderna (Sverige oförändrat). 2017 hade det mest utbredda missnöjet sedan 2012 då dessa undersökningar påbörjades.

Kretsloppet av Misstroende - > Oro -> Populism snurrar allt snabbare.

Är det ens möjligt att diskutera sådant här? Kommer vi att få se en enda analytiker eller professor som törs ta i något som faktiskt andas systemkritik? Att media stängt dörren och barrikaderat sig måste bli ett exempel och inte ett steg i ett fortsatt samhällssjälvplågeri där människor rusar till nästa möjliga radikala parti i jakt på samhällstänkande friskluft.  

Edelmans konstaterar att trenden bland människor i deras syn på hur samhället ska styras är:
Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”. 

Institutioners tolkningsföreträde såsom media, politiker, myndigheter eller företag försvagas kontinuerligt. En sak är säker, det är en spännande utveckling för alla. Skrämmande för somliga och glädjande för andra.

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 1

Av: Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
Boken ”Misstron mot medier”(MMM) är en publikation från Institutet för mediestudier som beställt en undersökning från SOM-institutet där man mäter förtroendet för journalister. Medieexperter analyserar studien från alla de tänkbara vinklar medan andra författare i boken mest ger uttryck för sina personliga åsikter.

Kunden har alltid fel
-----------------------
Efter några kapitel och efter några författares utsagor om mediekonsumtion och mediekonsumenter  så stiger förväntan på en analys av medieproducenterna. Framme vid kapitlet ”När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet” skrivet av Jesper Strömbäck och Bengt Johansson så blev det uppenbart att boken saknar en balanserad analys. De skriver om ”fientliga medier-effekten” och ägnar ett helt kapitel åt analyser och undersökningar som i grunden går ut på att beskriva mediekonsumenter som vilseledda och lättmanipulerade.  Bland slutsatserna finner man:
”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant”.

Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande.

En lång artikel i ETC lutar sig mot samma tema, fientliga-medier-fenomenet är förklaringen. Den psykologiska människan ställer till det för sig själv medan den psykologiska redaktören eller psykologiska journalisten inte finns och åter igen så går medieproducenterna fria.

Sanningsversionen som prioriteras
----------------------------------------------------
Misstanken om bokens subjektiva syn på mediemisstroendet förstärks när sanning och korrekthet berörs. Att sanning är likhetstecken med korrekta fakta är ett budskap från media, vetenskapen och politiker som knappast undgått någon det senaste halvåret. Bakom detta finns en uppsjö av felaktiga fakta skapat av nättroll och alt.-media men här finns också en subtil fientlighet gentemot folkjournalistik och mediekonsumenter. ”Korrekta-fakta-versionen” av sanningen gagnar traditionella media eftersom de prioriterar den noggrannheten. Med fokus på korrekta fakta kan de också leda bort uppmärksamheten från en annan version av felaktiga sanningar, deras egen "utvalda-fakta-versionen" eller åsiktsjournalistik. Hur man med enbart korrekta fakta kan skapa lögner har jag för övrigt utvecklat i min krönika ”Korrekta fakta, vem bryr sig?”

Var finns analysen om oberoendet, om åsikt och fakta?
--------------------------------------------------------------------------
MMM tar också upp oberoende/opartiskhet-aspekten av sanningen men ytterst sparsamt. Eller kanske det är samstämmigheten i de traditionella media som är oroande snarare än bristen på oberoende. Det borde kunna grävas rejält i detta ämne eftersom medias bevakning av exempelvis Donald Trump och Brexit närmast kan liknas vid en och samma röst. Som prenumerant på DN så har jag både erfarit och konstaterat att efter i storleksordningen 3500 artiklar om Donald Trump det senaste halvåret så är nästan alla kritiska, ogillande eller spydiga. Det borde vara intressant att fråga sig ifall mediekonsumenter kan förlora förtroendet för media under sådana här omständigheter. Men likadant här, analysen saknas helt eller nämns bara delvis.

Det skulle också vara värdefullt ifall medieprofessorer eller andra experter kunde lyfta dessa frågor eftersom media själva är i stort sett knäpptysta. Extremt få journalister skulle erkänna en brist på opartiskhet. En av de få som berört saken är Joris Luyendijk som i DN skriver:

Och konsekvensen är att journalister blir partiska inför de nyheter som de lovat att bevaka objektivt. För hur rapporterar man neutralt om Trumps påstående att han blivit avlyssnad av Obama?

Intressant och samtidigt skrämmande. Hur det kan vara så svårt att rapportera utan att ”tycka” borde vara ett annat ämne att ta upp.

Att tyngdpunkten och buggen i mediemisstroendet är förlagd till mindre vetande människor blir tydligt i fallet med CNN-reportern Jimmy Carr som under en intervju med dold kamera får frågan:  ”Would it be 'fair to question the intellect of the American voter,”.  Carr svarar: ”Oh, no. They're stupid as shit.”.
Förutom detta berättar han också om att cheferna på CNN uppmuntrar sina anställda att fokusera på påstådda men obevisade kopplingar mellan Trump’s presidentkampanj och ryska influenser.

Brittiska Daily Mail skrev om detta den sista juni. Efter två veckor saknades fortfarande nyheten om avslöjandet i svenska traditionella media. Jag tipsade för säkerhets skull Expressen, Aftonbladet, DN, Svenska dagbladet och SvT om detta men svenska media föredrar tystnad liksom att inte svara mig på frågan om nyheten är en bluff eller om den är sann.

MMM som jag nu refererat till skänker ändå nyanseringar av mediemisstroendet tack vare författare som Andreas Ericson och Edvard Lind som släpper taget om vetenskapligt kliniska vinklingar och tillrättalagda analyser. De försöker att bredda perspektiven och gör även mediearbetare till människor exempelvis när Ericson tar upp några exempel på förnekelsestrategier hos media:

”Kanske känns det också skönt att få nypa till envisa kritiker genom att bunta ihop dem med fascister. Men risken är att den slutgiltiga effekten blir lite som den vid sängvätning – kanske varmt och gott i början men snart betydligt obehagligare eftersom man riskerar att alienera stora grupper som medierna är beroende av som både konsumenter och finansiärer.”

Källor

Mediastudier och boken ”Misstron mot medier” (Kan laddas ner)
http://mediestudier.se/publikationer/misstron-mot-medier/

CNN-Intervju med CNN reporter Jimmy Carr
http://www.dailymail.co.uk/news/article-4655134/CNN-producer-Kellyanne-looks-like-got-hit-shovel.html

 

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper