SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Valrörelsen, en dammig historia


Av Mats Sederholm

Publicerad på


Att följa denna valrörelse är som vandra runt på en gammal en institution vars främsta mål är att bevara sig själv. Valrörelsen visar att vi är i ett desperat behov av nytänkande politiker, nya analytiker och ett annorlunda debattklimat.


Att följa årets valrörelse har så här långt varit som att vandra runt på en gammal institution vars främsta mål är att bevara sig själv.
SVT är den mediekanal som jag mest borde kunna sätta min förhoppning till när det gäller att få en korrekt och objektiv återgivning av politiska händelser.

Några dagar före valdagen fördömde dock SVT felaktigt (enligt JK) ett cyniskt uttalande om invandrare från Åkesson i en av deras slutdebatter. Samtidigt som en av deras ansvariga utgivare för valprogrammen, Eva Landahl avslöjades med att ha klickat på gillaknappar för SD-kritiska inlägg.

Blockpolitiken är död, SD är här, Trump finns i USA och vem vet vad för andra partier (goda eller dåliga) som kan dyka upp i framtiden som inte heller passar ihop med den svenska politiska koncensusen.

SVT behöver nya programansvariga, reportrar som inte ständigt är chockade över det nya politiska landskapet och som kan skilja på sina personliga åsikter och det man analyserar.

Annie Lööf höll med om det olyckliga med SVT:s fördömande men var mest bekymrad över att SD skulle få en offerkofta och vinna röster.

Vi behöver således nya politiker med en etik som prioriterar demokratin före en egen personlig vinning och taktikpel.

    Tidigare MP-språkröret Birger Schlaug skrev en artikel på DN Debatt och försökte föra in lite förnyelse.

Grön ideologi, kritik av såväl arbetslinjen som ekonomisk tillväxt borde vara en del av MP:s agenda istället för en som låter MP vara Socialdemokraternas och den svenska politiska koncensusens knähund.

I Aktuellt bemötte Miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind Schlaugs artikel med fem minuters politiska floskler och en obegriplig frånvaro av oro för sitt partis framtid.

Att MP behöver förnyelse och en stark ideologisk förankring kan väl inte ha undgått någon. Eric Helmersson i DN kallade Schlaugs ideologiska påminnelse för »att förvandla MP till ett slags socialistparti för hippies« och försökte liksom så många andra grindvakter i dessa tider se till att visioner och kritiska reflektioner över vårt samhälle bemöts med bakåtsträvande teflonjournalistik.

    Lars Trägårdh, historieprofessor försökte berika SVT:s valvaka med nya infallsvinklar på det politiska landskapet och SD.

Han förklarade att den svenska folkhemsdemokratin har övergivits för en svensk politik ockuperad av globalister vilket skapat ett gap som SD utnyttjat. Han menade också att detta borde diskuteras lika mycket som SD.

SVT Mats Knutsson: »Jaha så väljarna har inte hängt med i den här utvecklingen.«
Trägårdh: »Nej det är politikerna som inte hänger med!«

Och framför allt så hänger inte Mats Knutsson med.

    Jag måste vara ärlig mot mig själv och de radikala demokrater som för 100 år sedan förnyade samhället och gav mig rösträtten.

Vi behöver nya politiska analytiker som är uppdaterade med det senaste inom politiska rörelser, sociala och ekonomiska trender såväl ur ett globalt, europeiskt som ett svenskt perspektiv.

Inte en analytiker från en utgången era då politiker alltid tycktes veta bättre än väljarna och nationalstaten var den enda arenan.

    Nyligen berättade en utredning att högerradikala partier når framgångar både i länder med hög invandring och i länder som knappt tar emot några invandrare alls!

Vi behöver en ny debatt om utredningens förklaringar till högerradikala åsikter. Att de går att härleda till social utsatthet, rädslor för att förlora status eller jobb, växande inkomstklyftor och brist på jämlikhet. Tänk om den högerradikala framgångstrenden går att härleda till ett djupare politiskt problem, till ett gemensamt västerländskt politiskt och ekonomiskt systemfel?

    Någon som lyckades smuggla in en intressant nygammal reflektion var Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap som under valvakan I TV4 plötsligt citerar Rousseau och att väljarna är slavar så när som på en enda dag vart fjärde år.

För, det skulle bara ta några dagar innan våra politiker drabbade samman med spydiga utfrysningar till höger och vänster och med väljarnas önskemål som ett minne blott.

En av de mest bisarra politikerflosklerna har varit: »Det behövs en vuxen i rummet«.

Är det månne ännu en man med en etablerad politisk karriär som vuxet rättar till glasögonen? »Vuxna i rummet« är också titeln på den f.d. grekiska finansministern Yanis Varoufakis bok.

Han har arbetat med de allra mest »vuxna« människor som går att uppbringa i Europa. EU:s toppskikt av män, politiker, bankfolk, byråkrater och tjänstemän.

Han lämnade sina »vuxna« eftersom de inget annat gjorde än att skapa polariserade samhällen, människor utan värdighet och ett Europa som är på väg att trasas sönder av splittring. Han har sedan dess ägnat sig åt politisk utveckling och visat på en ny definition av att vara vuxen i rummet.

Jag röstade på alla partier i år. Den blanka valsedel jag la i kuvertet täckte in alla de bakåtsträvande och intetsägande politiska alternativ som stod till buds. Jag måste vara ärlig mot mig själv och de radikala demokrater som för 100 år sedan förnyade samhället och gav mig rösträtten.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Borde du verkligen få rösta?


Av Mats Sederholm

Den demokratiska situationen blir allt mer tillspetsad i takt med de ökande otraditionella politiska åsikterna i sociala media och hos väljare. Konservativa krafter träder allt oftare fram för att försvara etablissemangets version av demokrati medan vår konstitution som säger att all makt ska utgå från folket löpande degraderas.


Tiden efter Brexit har man kunnat märka en ny trend i etablissemanget och inte minst i media. Debattartiklarna och det smygande ifrågasättandet av folkomröstningar. Tanken är att människor uppenbarligen röstar ”fel” och att något måste göras. Och eftersom demokratin uppenbarligen inte räcker till för att sätta stopp för ”fulrösterna” så är det dags att ta i med hårdhandskarna.

Jan-Erik Larson är en tvättäkta anti-populist med bakgrund som journalist, författare, vice VD för Kinnevik och Svenskt näringsliv. Hela det etablerade kultur-,  media- och näringslivs-Sverige finns representerat i en enda person.  Han har på kort tid getts fritt utrymme för flera folkomröstningsfientliga artiklar i Svenska Dagbladet. Oftast byggda på citat från utländska skribenter som sjunger ur samma nothäfte som Larsson själv. Den utdragna klagovisan över Brexit. En öronplåga som påminner läsare om smaken av ett färdigtuggat tuggummi. Jag unnar gärna de här konservativa männen att få sitta ifred och morra på nån veranda över dessa imbecilla väljare och det politiska förfallet. Men problemet är att de med dessa debattinlägg förstärker de politiska incitament som sått för Trump och hela den högernationella politiska utvecklingen i västvärlden med polariseringar och pessimism som följd.

Samhällsförvandlingen som följd av de senaste 20-30 årens kontraktsbrott mellan väljare och politiker har skapat en kultur av bristande samhörighet, tilltro och vikänsla. När människor inte blir sedda så svarar de med brist på respekt. Man vänder dövörat till och reagerar med misstro. Demokratibegreppet har följt med i denna förvandling och handlar idag mest om de demokratiska traditionerna hos myndigheter, media  och relationen med penningmarknader.

Problemet för anti-populister är just att populationen fortfarande ges tillträde till inflytande i deras komposition. Parlamentsval är förhållandevis ofarliga. Människor väljer politiska representanter som egentligen inte har någon som helst skyldighet att representera väljarna. De gör själva upp om vad politiken konkret kommer att mynna ut i något som liknar ett parlamentariskt gängkrig. Folkomröstningar däremot tillåter väljarna att ta sig förbi de parlamentariska brandväggarna och virusskydden. Detta är vad det handlar om. Att täppa till varje tänkbart konkret inflytande. Att förhindra den demokratiska grundtanken och fulrösterna.

Konsten är att forma opinionen och samtidigt avsätta den. Larsson och Svenska Dagbladet är inte ensamma i denna nya kampanjvåg. I DN:s ledare ”Brexitröran ett bevis för det problematiska med folkomröstningar” så anas strategin.

”Politik är oftast för komplicerat för folkomröstningar. Inte för att väljarna är dumma.”

Vad snällt och omtänksamt att ni vill avlasta mig och samtidigt är så måna om min värdighet.

”Bevare oss för folkomröstningar”, ”Folkomröstningar är inte höjden av demokrati” och åsikten att människor inte är kompetenta nog och därför inte förtjänar inflytande  strömmar nu ut från tankesmedjor och debattartiklar runt hela västvärlden. För 100 år när de ”populistiska och lättjefulla” kraven på allmän rösträtt i Sverige debatterades så lät det:

Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen
Riksdagsledamoten Ericsson i Aaby, högerpartiet, om rösträttsreformen

Från den tidens populistskräck till den tidens retorik om kunskapsbrist:

De beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta innebär att makten läggs i deras hand som är minst kompetenta att bära den.
Tidigare Statsminister Hjalmar Hammarskjöld,  Obunden konservativ

Och när argumentet ”folk är för dumma för att rösta” oavsett paketering inte räcker till så återstår alltid storsläggan, nazisterna , inte enbart använd av Larsson.  För det var ju så att Hitler skaffade sig makt via fyra folkomröstningar. ”Med ett massivt stöd i folkviljan låg vägen till en nazistisk kraftsamling öppen.” skrev Staffan Heimersson  i artikeln ”Folkomröstning är demagogens favoritverktyg” i Aftonbladet. Som exempel på argument emot folkomröstningar nämns ett Nej till kvinnlig rösträtt i en folkomröstning i Alpidyllen Appenzell 1969. Några år senare hade ”jämställdhetsivraren” Heimerssons åsikter om #meetoo: ”Kvinnor använder #metoo som en förevändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas”.

Med skrämsel , förförisk retorik och med anspelningar på sunt förnuft försöker dessa etablissemangsextremister nu forma världen till allt vad människor skyr, brist på delaktighet och uppmärksamhet.

Men finns det då inga problem med folkomröstningar? Är då inte valfrågorna för komplexa och kräver massor med kunskaper och akademiska examina?

Som parlamentarisk kund så är det inte jag som ska skriva manualen. Det är parlamentarismen som ska redovisa och kanalisera all komplexitet till ett språk som kunderna, vi väljare, förstår. Kunden har alltid rätt så sluta gnäll och gör ert jobb på folkets uppdrag såsom konstitutionen förväntar sig.

De som anser att kunden har fel. De är, vare sig de är medvetna om det eller inte,  autokratins mest lömska infiltratörer.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper