SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Jag bryr mig



Av Linda Bjuvgård

I fikarummet idag diskuterade vi Facebook och detta att lägga ut bilder på sina och andras barn där (eller andra platser på nätet). Det slår mig gång på gång hur ensam jag är om mina tankar att det i grunden är något ohälsosamt över detta nya fenomen att blotta sig själv, sin familj och sitt liv på det viset som nu sker. Jag går igång varje gång frågan lyfts – nej fel – frågan lyfts aldrig om inte jag lyfter den. Varför? Jo, därför att tanken på att det skulle finnas något fel inte ens existerar i människors medvetande. Det är som om jag skulle ifrågasätta om vi verkligen behöver mat. Det är ju så dumt så det inte är sant. Och precis så ser de ut att tänka också, i alla fall till en början.

Vi hade en gammal pensionerad lärare på besök och han var väl mest så där glad och nyfrälst över att ha hängt med lite i ”allt det nya” som många äldre kan vara. Det började med att han frågade oss om han kunde lägga upp de nytagna fotona på sina barnbarn på Facebook. Se där, kanske du tänker nu, men nej, han undrade inte om det var lämpligt, han undrade om det var tekniskt möjligt. Så uppdaterad på ”allt det nya” var han trots allt inte att han ännu hade fått känn på USB-sladdar. Hur som helst så hojtade jag till att ”jo visst kan du det, men du ska inte det”, vilket förstås hettade upp stämningen en aning (eller två). Förvånade och frågande ögon tittade på mig när jag fortsatte: ”hur vet du att dina barnbarn vill det?”. Svaret var givetvis självklart och så där gullifierat som det ofta blir när vuxna ska redovisa barns värld: ”jo men jag har faktiskt frågat dem och då sa dem att visst ska du göra det morfar!” Barnbarnen är fyra respektive sex år gamla och alla mogna jordbor vet såklart att man in de åldrarna är i perfekt form för att överblicka långsiktiga konsekvenser och ta genomtänkta beslut i sådana här frågor (ironi, ifall någon missade det).

Varför är det så hemskt att blotta sig och sina kära på internet då? Tvärtom vad många tror så handlar det inte i första hand om pedofiler som får tag på bilder på ens barn och klipper och klistrar, eller arbetsgivare som googlar fram ens åsikter och avböjer innan man ens fått en chans att säga halv fem. Det handlar inte ens i första hand om risken att bli utsatt för inbrott när man skrikit ut på Facebook att man är i Thailand hela vecka 40. Det handlar om något mycket djupare än så och detta något är kanske svårt att förstå med intellektet varför det är ett nästan hopplöst jobb att förmedla det. Det handlar om att värna sin inre kärna, det som är unikt och vackert. Att behålla kraft hos sig istället för att läcka som ett sorl. Genom att skydda sin och de sinas information så står man starkare i vinden. Man blir något istället för att vara ”allt” vilket förstås är synonymt med ”ingenting”.

Till mänsklighetens försvar vill jag tillägga att det i alla fall fanns en person i fikarummet som åtminstone verkade ana att det är något som inte står rätt till i vår nya moderna värld. För ett tag sedan blev denna annars så lugna och smått melankoliskt färgade lärarinna lite uppjagad under ett samtal om renoveringen av Slussen i Stockholm. Den gången, när alla hade lämnat fikarummet, tittade hon på mig och sa helt plötsligt; ”gud vad skönt det kändes att känna sig lite engagerad för en gångs skull”. Det var ärligt, det kom från hjärtat och hon såg uppriktigt förvånad ut över sin egen reaktion. Därefter släppte hon ut en lång ljudlig suck och sa: ”det är konstigt, men det är så sällan man bryr sig om nåt nu för tiden”. Denna kvinna är snart pensionär. Hon talade för så många av oss när hon sa detta. Det var också hon som var den enda som med sitt kroppsspråk höll med mig och på något plan verkade förstå vad jag pratade om idag.

Men alla dessa diskussioner med ”vanligt folk” är så enormt nyttiga och jag är tacksam för dem. De håller mig uppdaterad på stämningarna, åsikter och allmän social hygien. Jag behöver veta ”vad man tycker idag”, och vilka ”sanningar” som är självklara här och nu. Det går inte att bemöta detta annars och det går definitivt inte att försöka förändra det.

Och idag fick jag alltså ännu en gång bekräftat för mig att det inte längre anses konstigt eller fel att blotta sin och sina käras själar på nätet. Pendeln har svängt och nu har det som för inte alls så länge sedan ansågs lite suspekt blivit, inte bara helt okej, utan något självklart som alla gör. Och inte bara gör, utan bör göra. Lite grann i taget försvagas vår integritet. Ett steg i taget dräneras våra hjärtan på kraft. Och varje litet steg känns så litet och ofarligt i nuet.

Men vet du vad, jag bryr mig fortfarande om nåt och jag blir fortfarande förbannad, och om du också blir det, om det så bara finns en enda fråga som får igång dig, så finns det fortfarande hopp om oss människor.

Tags:
Categories: Allmänt | Barnafrågor | Krönikor av Linda

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Existentiella snuttefiltar och öppna hav av ångest



Av Linda Bjuvgård

Utanför skolan där jag jobbar, och på de flesta andra gymnasieskolor runt om i landet, står det ungdomar och röker alldeles bredvid förbudsskyltarna. Detta är ett ständigt återkommande problem som det ältas om med jämna mellanrum. ”Vad ska vi göra? De bryr sig ju inte om att vi säger till!” Tjatiga diskussioner bland personalen varvas med enstaka kampanjer a lá Non smoking-generation men ändå händer det ingenting. Uppgivet är bara förnamnet. Intressant är att det nästan aldrig är någon som dyker djupare i orsaksfrågan än ”det anses väl ballt att röka!?”. Ingen frågar på allvar varför Jeppe super, eller i det här fallet, varför våra 16-19-åringar röker. För mig är det uppenbart. Cigaretterna är snuttefiltar, en förlängning på nappen.

Frågan borde således vara varför de har ett behov av en snuttefilt så stora de är, inte hur vi ska få dem att sluta röka på skolområdet. Visst vill vi i slutändan få dem att sluta röka helt och hållet men i vanlig ordning måste man gå till roten av problemet för att få till en permanent lösning.

Jag såg på Oprah Winfreys sista show för ett tag sedan. Där sa hon något bra. Jo, jag vet att Oprah är kvinnan som gjorde sitt bästa för att föra fram Barack ”yes you can but we won´t let you” Obama till makten. Men hon har också fört fram ganska mycket gott genom åren. Vad hon sa denna absolut sista show var att hon hade lärt sig att det finns något som utmärker precis alla människor hon mött genom åren och det är ett mycket starkt och grundläggande behov av att bli sedda och bekräftade.

"I've talked to nearly 30,000 people on this show, and all 30,000 had one thing in common: They all wanted validation. If I could reach through this television and sit on your sofa or sit on a stool in your kitchen right now, I would tell you that every single person you will ever meet shares that common desire. They want to know: 'Do you see me? Do you hear me? Does what I say mean anything to you?"

Jag ser dig och det du säger har betydelse. Så enkelt och ändå så förbannat svårt. De flesta känner det här problemet men få tycks orka med att vända på det. Istället beter sig större delen av mänskligheten som en stor dysfunktionell familj.

Ja, som sagt, det borde vara det lättaste i världen men det är bara att se på världens tillstånd för att konstatera att det måste tillhöra det svåraste. Alla dessa ungdomar med mössor och stora svarta dunjackor på sig inomhus (ännu ett vanligt förekommande ”problem” i gymnasieskolan), som trotsar och bär sig åt. De fick inte tillräckligt med bekräftelse när de var små och de får det inte nu. Det får inte du eller jag heller. Hela världen befinner sig i brist. Är det inte brist på grundläggande saker som rent vatten och mat så är det brist på känslomässig kontakt och bekräftelse.

Vår västerländska värld skyr långsiktighet och helhetsgrepp som pesten. Vi är grundstressade och har missuppfattat det här med tiden. Istället för att investera i tid för planering och tid för våra barn hetsar vi än hit, än dit som skållade råttor. Tid för planering, tid för helikopterperspektiv och tid för våra barn skulle lösa de flesta problem i vårt samhälle på lång sikt men det tycks inte gå in, vare sig hos makthavarna eller gemene man.

Inte ens i det lilla går det in. På mitt jobb fick folk för ett tag sedan krupp av att tvingas sätta sig ner och lyfta upp alla för stunden viktiga arbetsuppgifter på en tavla. Tanken var att vi skulle få överblick, en helhetssyn och på så sätt prioritera rätt, omfördela vid behov och kanske rent av skrota vissa arbetsuppgifter helt och hållet. Den här sortens ansats tar sin lilla tid, speciellt i början innan alla uppgifter är uppe på tavlan, och den lilla tiden var det inte många som tyckte att de hade. Kroppar som skruvade på sig, blickar som oroligt spanade ut genom alla fönster som nu för tiden ramar in våra transparanta arbetsrum, ej avstängda mobiler med samtal som tvunget skulle besvaras nu, nu, NU, gnälliga kommentarer om att detta kändes som slöseri med tid när det för stunden fanns så OTROLIGT mycket att göra osv. Till slut rasade allt eftersom det fanns annan personal hovrandes utanför vårt rum som behövde akut vägledning i sitt arbete. Vad ingen tänkte på var att om vi hade haft sådana här möten förut och tagit dem på allvar så hade det redan funnits en ansvarig person som hade instruerat den vilsna personalen utanför rummet. Vi hade med hjälp av den överblick och helhetssyn som den tidsinvesteringen hade skänkt oss haft så kallad koll på läget.

Det krävs en investering av tid för att kunna göra återblickar och utvärderingar. För att ta ytterligare ett litet, men för ganska många människor betydelsefullt exempel, nämligen kontorslandskapen. Ni vet, istället för att alla får ett eget rum på företaget/organisationen att kunna jobba ostört i ska alla sitta i ett öppet ”hav” med bara, i bästa fall, tunna vikväggar emellan sig. Denna kostnadseffektiva lösning var het på 80-talet men ganska snart insåg man att människor faktiskt mådde dåligt av att jobba i en sådan gränslös och bullrig miljö. Flera vetenskapliga undersökningar genomfördes och så småningom försvann kontorslandskapen ner i historiens katakomber. Trodde vi ja. Ett par decennier senare, nu på 2000-talet, är de tillbaka. Fränare än någonsin men med ännu färre vikväggar. Nu är det dessutom inte bara kontoren som ska eka i oändligheten utan även klassrum. Södertälje t ex sprider sin ”Södertäljemodell” både inom och utanför landet. Södertäljemodellen är en idé om transparanta skolor med gigantiska klassrum där flera klasser kan undervisas samtidigt. Borta är dessutom personalrummen, allt och alla ska vara tillgängliga hela tiden intill ångestens rand. Tankarna går till en fabrik där en ensam operatör, förlåt pedagog, kan övervaka och styra, förlåt utbilda, många robotar, förlåt barn samtidigt. 


”Kära barn, idag träffas vi och kör lite matte borta i mitten, till höger sett från … eehm, äh här har ni en karta och en gps istället.”

När vi mår psykiskt dåligt kan vi uppleva det som att vi flyter ut och bort, som att vi inte har några gränser. Vi behöver alla några slags ramar omkring oss, det är inte en fråga om att begränsa oss, bara en fråga om att få den stillhet och ro som kreativitet kräver. När vi mår psykiskt dåligt ökar behovet tillfälligt men då är det förstås istället en fråga om att få den stillhet och ro som läkningsprocessen kräver.

Inom den psykiatriska vården blir detta behov ibland övertydligt när man ser hur många av de sjuka som ”boar in sig” i tjocka täckjackor och mössor inomhus. Många svårt psykiskt sjuka kan ha hem som är totalt belägrade av prylar, sopor och gud vet allt. Överdriven hamstring är bara en annan sida av ”boandet”. Man gör vad man kan för att hålla ångesten undan.

Vi kokongar alla in oss ibland, inte sant? När vi ledsna och slitna sätter på oss mysbyxor och bäddar ner oss under täcket i soffan. Ungdomarna med jacka och mössa på i klassrummen och i matsalen behöver sina kokonger i en värld där de blir alldeles för lite sedda. I en tid av deras liv när de har som störst behov av existentiella samtal och svar men istället blir matade med ekvationer och grammatik. Vi kan inte slita bort deras kokonger innan vi är redo att ta emot dem och deras behov.

Och ett samhälle som för varje dag som går fylls på med fler kokonger kanske inte blir så mycket bättre av ”öppna landskap”? 


Harmoniska människor har de ramar de behöver inom sig, därför orkar de öppna upp utåt.

Jag tror att vi människor behöver få höra hemma någonstans. Vi behöver en ”hemvist” både hemma, i skolan och på jobbet. Till och med i det lilla behöver vi en vrå som är vår egen. Vi behöver ”min plats” runt konferensbordet, ”mitt skåp” i skolkorridoren, ”min plats” runt lunchbordet på en tvådagars konferens, ”mitt säte” på morgonbussen. Vi avskyr att tvingas flytta runt planlöst och vi vill inte höra hemma ”överallt”. Vi kan inte tycka om ”överallt” så länge vi inte har ett alldeles eget utrymme.


Världen är stor nog som den är ändå. Universum så oändligt att det svindlar. Väggar är inte alltid fel, tvärtom, de är bra så länge vi äger dem och själva kan styra över deras existens.

Och tänk om vi, i vår lilla trygga vrå, också alla hade åtminstone en person som ser oss, som säger:

Där är du och världen skulle inte vara densamma utan dig.

Även den tanken svindlar. 

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nakenfisarnas död



Av Linda Bjuvgård


På den sköna sandstranden i Grekland var min tvååring snudd på ensam nakenfis bland alla barn som badade där. Även bebisar under året hade badbyxor på sig. Det ska erkännas att den uppenbara normen pressade på och att det var nära att jag gav upp och klädde på honom de badbyxor vi packat ner avsedda för poolbad, inte havsbad, men jag höll ut trots både en och annan fördömande blick från omgivningen. På hotellrummet en dag såg jag Anders Westgårdhs krönika i Aftonbladets nättidning. Han konstaterar lite sorgset att trenden med badkläder på småbarn sprider sig även i Sverige.

Vad är det som händer med alla nakenfisar? En gång i tiden, när jag var liten på 70- och 80-talen, kunde även större barn bada nakna. Varför inte, ett barn är ju just ett barn och inget annat även som 10-11-åring. Vi svenskar brukar vara stolta över våra ideal när det handlar om barn och deras uppväxt. Vi tycker det är viktigt att barnen är utomhus mycket (helst i skogen), äter mycket frukt, får vara med och baka, får leka fritt och när det är sommar ska de få bada spritt språngande nakna eftersom det är det naturligaste i världen... nej, vänta nu! Så är det ju inte längre. Något har hänt.

Det är något som har gått galet när människor till varje pris måste skyla sina barns kroppar på en badstrand men utan några som helst problem blottar sina barns själar på internet. Det är galet men inte konstigt dock med tanke på hur vår materiellt inriktade värld är funtad. Här är kroppar mer intressanta än själar, om än varken mer eller mindre värda. Och privat är ett ord vars innebörd blir mer och mer förvridet. Det är därför det är så viktigt att ha badbyxorna på medan att lämna ut sitt barns bokstavsdiagnos komplett med hela sjukdomshistorien och bild på barnet är... tja, helt normalt?

Det är enkelt att skylla hela badklädeshetsen på medias rapporter om pedofiler hit och pedofiler dit. När jag var liten talades det aldrig om pedofiler. Det fanns några enstaka fula gubbar men de ansågs som ovanliga undantag och inget som man planerade hela sin tillvaro efter. Visst har media ett stort ansvar när det gäller både det ena och det andra, inte minst när det gäller den utbredda pedofilskräcken, men jag tror att nakenfisarnas död beror på något större än så, något som visserligen innefattar pedofilskräck men ack så mycket mer. Min teori handlar om att den ökade sexualiseringen av hela vårt samhälle har flyttat in snusket i våra huvuden. Vi har låtit det perversa, det vulgära och onaturliga få fäste om våra tankar och känslor så till den grad att vi själva nu anpassar oss efter det sjuka som om det nästan vore normalt.

Jag vägrar att låta pedofiler bestämma hur vi ska se på våra barn! I nuläget är detta dock precis det som sker. Istället för att fortsätta låta småbarn få vara nakenfisar har vi format dem till sexuella varelser vars kroppar måste skylas till varje pris. Få reflekterar över att det i de vuxnas värld ofta är sexigare att dölja än att visa pur nakenhet. För i ärlighetens namn hur sexigt är det med en massa normala kroppar av alla de slag på till exempel en nudiststrand eller i en bastu? Kussimurror och snoppar är sällan speciellt snygga att se på rakt upp och ner. Nej, det är när man döljer lite grann som den magiska sexigheten kan uppstå och därför är det än mer märkligt att vuxna väljer att klä sina 2-3-åriga flickor i bikinitoppar(!).

Vart är vi på väg? Framtidens folk kommer kanske fullt ut tycka att det är naturligt att vuxna kvinnors underliv härmar småflickors genom konstant rakning vilket får som en naturlig följd att även småflickors underliv blir sexualiserade och därför, såklart och helt logiskt, till varje pris måste döljas. Vi är nästan där nu så varför inte.

Nyligen fick jag veta att det inom barnomsorgen - där allt nu för tiden, precis som inom sjukvården, ska dokumenteras till priset av tid för faktisk omsorg - är förbjudet att filma eller fota nakenfisarna när de till exempel springer omkring och leker runt en vattenspridare en varm sommardag. Hm, tänkte jag. Visst kan jag erkänna att det någonstans känns skönt att veta att något naket material på så sätt inte kommer att hamna i orätta händer men efter lite funderande insåg jag att det snarare är en fråga om varför våra barn ens måste filmas på dagis överhuvudtaget. Det är det som känns mest osunt, inte frågan om nakenheten. Men det är det ännu färre som reflekterar över!

Vårt översexualiserade samhälle har gjort fler naturliga saker till något konstigt och snudd på perverst. Ta det här med amning till exempel. Idag är det många mammor som inte vågar sitta i offentliga miljöer och amma sina barn. Klimatet i samhället har blivit kallsinnigare. Sura, ibland till och med arga blickar i kombination med en allmän känsla av inte vara välkommen driver in dessa mammor på toaletter när det är dags att mata eller trösta barnen vid bröstet. Toaletter! Inte världens fräschaste ställen direkt.

På nätforum kan man läsa tråd efter tråd om hur kvinnor borde ha vett att skyla brösten ordentligt om de nu absolut måste amma på offentliga platser. Den underförstådda moralen gör gällande att amning är något privat som man inte ska "utsätta" andra för.

Att amma ett så kallat "lite större barn", säg 2-4 år gammalt, är knappt accepterat alls, inte ens om man bara gör det i sitt eget hem, trots att det har varit det naturliga för människan i miljoner år. På bara drygt 100 år har västvärlden gjort detta högst mänskliga, viktiga och vackra till något fult och perverst.

Men vänta nu! Fult? Perverst? När Britney Spears bystar upp sig i video efter video, gör samlagsliknande rörelser och stirrar med en kåt blick in i kameran då är det normalt och helt okej. Herrtidningar med nakna jättebröst som stirrar mot oss i tidningshyllan är helt normala och okej. Direktsänt Big Brother-sex är helt normalt och okej.

Men en mamma som ammar sitt barn är pervers!



Riktig perversitet*, det vill säga i ordets mest grundläggande betydelse, är precis vad det är. Men det är inte de ammande kvinnorna som är perversa eller utför en pervers handling - nej, perversiteten sitter i huvudet på de som betraktar amningen. Det är där som det har skett en förvridning av det mest naturliga, det är där som allt har kastats över ända.

Snusket har som sagt flyttat in i huvudet på folk och fått fäste.

På bussen hem från jobbet varje dag stiger det alltid på en stor grupp med skolungdomar som ibland sitter och pratar högt om sex och könsorgan. Självklart vill de, som ungdomar i alla tider har gjort, försöka provocera folk omkring sig, men det är inte bara så enkelt. Orden de använder kommer från porrindustrins värld och de ord de använder om varandra är så fula och hårda att de inte kan nämnas här. Jargongen finns där även när de tror att ingen utomstående hör på, den har blivit en naturlig del av deras språk och alltså inte bara något de använder för att provocera.

Jag är inte ett dugg förvånad dock. Allt det som dessa tonåringar talar om är sådant som vi i vuxenvärlden serverar dem på daglig basis genom tv, internet, tidningar och andra media. En gång i tiden räckte det att hålla barnen borta från tv-apparaten på kvällstid för att slippa det värsta medan det idag inte finns en enda fredad zon. Slå på tv:n vilken tid du vill och du kan råka hamna mitt i värsta våldtäktsscenen eller något annat för barn högst olämpligt inslag (och för oss vuxna också - varför ska vi se på sådant för egentligen?).

Pedofili är inte det enda som det rapporteras stadigt om genom media. Sexmissbruk, sextekniker, sexhjälpmedel och inte minst historier om sexövergrepp. Om en utomjording skulle komma hit och läsa Aftonbladet eller Expressen för att bilda sig en uppfattning om mänskligheten skulle den tro att majoriteten av oss är översexualiserade med gigantiska problem och mängder med traumatiska upplevelser i bakfickan.

Man måste fråga sig vad det är med den sexuella kraften som är så enormt lockande att den används för att sälja i stort sett allt. Man måste också fråga sig vad den stora obalansen i detta kommer sig av. Jag tror att stressen som ökar dag för dag är en del i det hela. Sex är ju som bekant en spänningsutlösare, både genom orgasmen och genom hudkontakten i sig med alla behagliga hormoner som utsöndras. Men mer än så tror jag att obalansen, det översexualiserade, beror på att vi människor saknar något fundamentalt i våra liv. Vi har totalt tappat kontakten med det där större, med hjärtat och den andliga dimensionen och det är där skon klämmer.

Sex kan vara något hett, ångande och jävla skönt också, inte bara ett sätt att komma riktigt nära, om nu någon trodde att jag bara vill flumma och mjuka till allt. Det viktiga är att vi aldrig, aldrig, aldrig låter den nakna kraften inom oss hunsas och fängslas. Låt samhällets krampaktiga och cyniska normer passera förbi som det lågvattenmärke i vår historia de är. Häng inte på - låt inte nakenfisarna dö ut!

 
Denna artikel är också publicerad på Sourze.

* Ordet "perversion" härleds ur det senlatinska perversio "omvridning", "förvridning", vilket kommer av det latinska verbet perverto "vända upp och ned", "kasta över ända", "fördärva". (Wikipedia).

Tags:
Categories: Allmänt | Barnafrågor

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Knyta an eller knyta upp

Av Linda Bjuvgård

Vissa saker är egentligen ganska enkla om man tänker efter. Ta det här med hur små barn (ca yngre än 1,5-2 år) ska sitta i en barnvagn. Ska näsan peka framåt i vagnens färdriktning eller ska de peka bakåt i riktning mot mamma eller pappa? I dag är ungefär åtta av tio vagnar som far förbi mig på stan besuttna av barn vars näsor pekar rakt fram. Jag har funderat en del på varför dessa ungars föräldrar gjort detta val och kommit fram till två orsaker till detta; antingen är de rädda för att deras små gullklimpar ska bli åksjuka om de tvingas åka bakochfram, eller så befarar de att om inte de små hjärtegrynens uppmärksamhet riktas bort från föräldrarna själva och ut mot stora världen så kommer dessa barn att bli hopplöst eftersatta i utvecklingen. För tänk vad mycket intryck de missar bakochfram. Usch och fy och barnpsykologen nästa!

Här om dagen var jag och lyssnade på den TV-, bok- och tidningsberömda föräldrapsykologen Malin Alvén. Den s-märkte (där s står för säkerhet, inte sosse) och politiskt korrekte samhällsdebattören som, när det handlar om barn och barnuppfostran, alltid är den självklare gästen i morgonsoffan på TV. Ni vet, precis som Clas Svahn alltid får komma till tals när något ”märkligt” (hör ni spöksoundtracket i bakgrunden?) har hänt.

Till Malins försvar skall sägas att hon var en duktig föreläsare och hennes intention att stärka oss föräldrar är god, men ack sådana grodor det hoppade ut med jämna mellanrum mellan godbitarna. En av grodorna handlade om just framåtvända barnvagnar. I Malins iver att till varje pris stärka oss föräldrar ville hon också försvara vår tendens att rikta våra telingar bort från oss. Under föreläsningens gång vevade hon vetenskapshjulet än hit och än dit. När det passade hennes syfte var vetenskapens landvinningar något bra som hon gärna lyfte fram, som i fallet hemmafruproblemet, där forskningen visat hur olyckliga vi blir av att vara hemmafruar och lyckliga av att båda föräldrar jobbar. I vanlig ordning har de valt att se på dessa olika livstilar utlyftna ur sina sammanhang.

Att vara hemmafru och helt ensam kan förstås göra vem som helst olycklig, men detta har inte primärt med att vara hemmafru att göra, vilket forskningen inte vill "se". Att stanna hemma på heltid med barn blir idag en ensam historia eftersom det knappt finns några andra hemma på dagarna, men om vi ordnade om vårt samhälle så att det funkade ekonomiskt att en av föräldrarna stannar hemma under barnens första år i livet så skulle vi ha en helt annan situation. Helt plötsligt skulle det finnas människor i lekparkerna igen och ingen skulle behöva vara ensam. Det är intressant att notera hur man idag gärna talar om hur dåligt det var för kvinnorna som gick hemma förr men om man frågar dem själva - och jag har frågat många av dessa kvinnor som var hemma tills deras barn började skolan och till och med längre än så - så får man istället mycket ofta höra hur glada de är över att de kunde ge denna tid till sina barn. Samma kvinnor, som idag är mormödrar och farmödrar till en massa dagisbarn lider av att se sina egna döttrar och söner slita i ekorrhjulet, lämna och hämta, lämna och hämta...  De har nog, liksom jag, svårt att se hur det skulle vara så mycket mer självutvecklande och kvinnobefriande att  slita ut kropp och själ i t ex disken på ett storkök eller genom att slava i kassan på ICA. Men allt är ju tydligen bättre än att ta hand om sina egna barn. 

Men åter till barnvagnarna. 

När det gällde de framåtvända vagnarna så var de senaste forskningsresultaten helt tokiga menade Malin Alvén. Forskningen har visst kommit fram till nåt om att det skulle vara skadligt eller inte bra för anknytningen för barnen att åka framåtvända, enligt Malins tolkning, och det var ju uppåtväggarna knasigt eftersom barnen för guds skull inte sitter i vagnar hela dagarna. ”Det är ju inte bara när man är ute och går som man knyter an! Det finns ju många andra tillfällen på dygnet när man kan göra det.”

Populistiskt och föräldrafriande. ”Ni gör allt rätt och är så bra. Somna om, somna om!” ”Svenska barn mår jättebra!” Ungefär så lät det även om citaten förstås inte är korrekt återgivna utan något dramatiserade i vanlig Lindastil.

"Enligt Suzanne Zeedyk, psykolog vid Dundee University´s School of Psychology, betyder resultaten att barn i framåtvända vagnar upplever sin första tid i livet som orolig och känslomässigt fattig. Och stressade barn växer upp till att bli ängsliga vuxna, menar hon.”

"Ängsliga vuxna”. Ja, och duktiga små konsumenter kanske som shoppar prylar och psykofarmaka. Man kan ju undra vilka som tjänar på det.

Nä hörrni, ibland är det ganska enkelt om man tänker efter. Att vända sitt barn mot sig i vagnen är inte i första hand en fråga om att knyta an, där kan jag delvis ge Malin Alvén rätt. Nej, det handlar om något så banalt som att vilja ha uppsikt över sitt barn. Det kan faktiskt vara bra att se om det landar en geting i ansiktet på ungen, för att ta ett exempel. Och jag tycker också att det är ganska viktigt att ha ögonkontakt med mitt barn. Det handlar om en ganska naturlig önskan om att kunna se hur han mår för stunden, att samspela, visa och uppleva världen tillsammans. Att med mitt leende kunna bekräfta att läget är under kontroll och så vidare. Inte särskilt svårt att förstå alls och inget som borde behöva bekräftas av vare sig forskning eller så kallade experter.

Eller kostar det för mycket för oss att ge våra barn detta lilla? Är vi så utnötta av vårt dagliga systemarbete att vi faktiskt inte orkar se våra barn? Man kan ju undra eftersom en sådan superexpert som Malin Alvén vänder ut och in på sig själv för att övertala de få som inte är helt övertygade om att de ska fortsätta precis som de gör nu. För de är ju sådana fantastiska föräldrar som oroar ihjäl sig och ägnar eoner av tid till att läsa barnpsykologi och att analysera över om de gör rätt. För så är det ju. Också. Och man kan undra om det ligger en motsägelse i detta eller om det ena rent av leder till det andra.

Det kanske blir för mycket helt enkelt, så vi vänder våra barn ifrån oss så snart de vuxit ur liggvagnen. Då får vi en chans att blunda. För lika upplysta som vi är när det gäller barnens alla utvecklingsstadier, barnpsykologi och alla tänkbara aspekter kring vad våra barn behöver för att må bra - lika upplysta är vi om vi inte kan ge dem det de verkligen behöver och mest av allt vill ha; vår tid och närhet.

"Lika bra att de små liven blir så självständiga som möjligt på så kort tid som möjligt. Då kanske de kan klara sig i denna hårda hemska värld", tycks många föräldrahjärtan i handling sorgset konstatera.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

När snaran dras åt kring yttrandefriheten

Av Linda Bjuvgård

En av många trender som pekar mot att vi går mot hårdare tider är den att yttrandefriheten inskränks både lite här och var, och allt oftare. Man kan tycka att en sådan trend borde få människor att dra öronen åt sig och reagera men istället sker ofta ett av två ting. Det ena är att folk helt enkelt blundar, blir uppgivna och lallar vidare i sina ekorrhjul med fredagsmys. Det andra är att de, tvärtemot vad man skulle kunna tro, själva yrkar på mindre yttrandefrihet.

Men egentligen är det inte så konstigt. Mats och jag här på Klar Sikt har länge talat om hur vi människor själva bygger de fängelsemurar som både inskränker vår frihet och hindrar vår möjlighet att uppnå vår fulla potential som människor. Det självdestruktiva beteendet är inbyggt i systemet (inte i människan i sig), ett s.k. systemfel, som vi ser det.

Vi har som sagt sett det hända många gånger de senaste åren och även om vi inte längre förvånas så kan vi inte låta bli att ibland bli lite upprörda. Det senaste exemplet på denna trend upptäckte jag idag. Efter åratal av negativt bemötande, ett slags kollektivt mobbande och lögner har Anna Wahlgren äntligen fått någon slags upprättelse genom en artikel som korrekt återger och objektivt berättar om hennes s.k. Sova Hela Natten-kur. Reportern har varit med och på plats bevittnat Annas årliga ”sömnkurarkurs” där några bebisar lärt sig att sova långa oavbrutna nätter samtidigt som några kvinnor har utbildats till diplomerade Sova Hela Natten-kurare.

Att tidningen Metro haft mage att göra ett sådant reportage och dessutom gett reportaget ett ganska stort utrymme i sin tidning är något som har upprört Anna Wahlgrens kritiker ordentligt. De har startat ett upprop och skriver där bl a:
 
”Vi anser att Ni på Metro genom er okritiska artikel kan locka föräldrar till att använda Sova Hela Natten på sina barn och att de då kommer vända sig till detta forum (Anna W:s nätforum där hon och hennes medhjälpare stöttar och ger råd om sömn, barnafostran m.m./Min anm.). Genom att föräldrarna där hamnar i ett forum med attityden ”allt vi säger är rätt” och de dessutom har läst Era okritiska artiklar finns en stor risk att främst osäkra förstagångsföräldrar kan komma att lockas till att ta till rent skadliga metoder mot sina barn.”

Man kan undra om det finns någon lag på att artiklar måste vara utformade på det ena eller andra sättet. Jag tror faktiskt inte det. Man får inte ljuga eller kränka någon, men man får skriva helt till någons fördel om man så vill. Med andra ord så får man skriva en okritisk artikel, t ex en artikel som bara beskriver något rätt upp och ner utan att vare sig ta ställning eller lyfta fram eventuell kritik mot det som artikeln handlar om. Detta görs också dagligdags. Intressant att notera är att upprorsmakarna förstås inte ifrågasätter de horder av, inte bara kritiska, utan även kränkande och förtalande artiklar, TV-inslag och annat som redan finns om denna sömnmetod och om Anna Wahlgren som person. Förstås. I de fallen är ju yttrandefriheten alldeles, alldeles underbar. Trots att de artiklarna/inslagen saknar allt det som uppropsmakarna i detta fall kräver av Metro. 

De skriver vidare:

”Vi tror på intet sätt att föräldrar är intelligensbefriade, men det finns som sagt redan exempel på exempel i forumet på föräldrar som går emot sina egna instinkter om rätt och fel pga de råd som ges på forumet och den kritik de får när de försöker säga emot.”

Jo, det är precis det de antar att föräldrar är. Intelligensbefriade alltså. Om de hade trott att människor är kapabla att tänka och känna in själva så hade de aldrig skapat något uppror mot Metros användande av yttrandefriheten.

Experter har ju alltid rätt. Det är de som berättar för oss hur vi ska vara och, inte minst, hur vi ska ta hand om våra barn. Om en expert skriver under ett upprop med sin fina titel så är förstås uppropet helt i sin ordning och alla andra kan, efter en lätt skumläsning av uppropet, sluta tänka och skriva under. De också.

På slutet av uppropet sansar skribenterna sig lite och berättar om sina önskemål:
”Vi önskar att ni hade kunnat göra fler artiklar om barn och sömn, ta med vilken väl underbyggd kritik det finns mot Anna Wahlgrens råd och framförallt Sova Hela Natten som metod, ta upp lite andra metoder som finns och gärna ha med en barnläkare eller barnpsykolog (eller båda delarna) som kan ge sina åsikter på de olika sömnmetoderna.”

Det kan vara intressant att notera att den typen av önskemål aldrig någonsin dykt upp när det har publicerats negativa påståenden om Anna Wahlgren eller hennes metoder. Då är det ingen som ropar efter Annas syn på saken eller - läskiga tanke - kritik mot experterna, dvs. barnläkarna och barnpsykologerna. Och med tanke på hur mycket skada de har åsamkat barn (och föräldrar, i synnerhet mammor) genom historien så finns det all fog i världen att också syna dem i sömmarna. Eller tror verkligen alla att NU, i denna så kallade moderna tid så gör alla helt plötsligt rätt hela tiden och kommer aldrig med några skadliga råd. Och att allt tokigt som någonsin har skett bara är, visserligen beklagansvärda men ändock, historiska fakta?

En barnläkare som i detta NU är verksam och vars ord är mycket tunga och vägledande inom bl a BVC är Berndt Eckerberg. Han en av de största förespråkarna (och eventuellt dess upphovsman – det finns olika uppgifter om just det) för den s k 5-minutersmetoden. Sömnmetoden går i korthet ut på att barnet ensam i sin säng ska somna på egen hand. Var femte minut går man in till barnet och på något sätt, utan att röra vid det, visar att allt är lugnt. Sedan lämnar man barnet ensam i fem minuter till. Denna procedur ska man sedan upprepa tills dess att barnet somnat. Det spelar ingen roll om barnet skriker eller gråter hysteriskt.

Eckerberg är lustig på så sätt att han själv medger att metoden går emot våra föräldrainstinkter och att det naturliga egentligen är att barn sover tillsammans med sina föräldrar och vaknar flera gånger per natt. Alla som någonsin umgåtts med ett barn som skriker och gråter hysteriskt vet att fem minuter är en evighet.

Detta finns det förvisso kritik mot men inga upprop! Inga hoper av arga föräldrar som skapar femtielva Facebookgrupper eller forumtrådar på 2000 sidor. Problemet här är förstås att metoden förespråkas av en barnläkare. Nog måste väl ändå hans utsagor vara väl underbyggda och OKEJ? Han är ju en EXPERT för guds skull, tycks gemene man tänka. 

Jag tycker inte speciellt mycket om Anna Wahlgrens sömnkur, men den är i alla fall bra mycket bättre än 5-minutersmetoden som etablissemanget, de s.k. experterna, förespråkar. Men oavsett vad jag tycker eller vad du tycker eller vad någon tycker så är det allra viktigaste; att vi får tycka det och uttrycka det!

Voltaire hade förstått något grundläggande och viktigt när han sa:
Jag hatar det du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det.

Jag hatar dock inte något av det Anna Wahlgren säger eller står för. En del är bra, annat dåligt och ytterligare annat jättebra. Poängen är att vi måste akta oss för demoniseringar och svartvitt tänkande. Det kan inte sägas nog ofta.

Vi måste lära oss nyansernas språk innan allt går åt skogen.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Dagis och den där jobbiga känslan i magen

Av Linda Bjuvgård

Ropen skallade: "dagis åt alla!" Barnen behövde dagisplatser eftersom deras mammor, kvinnorna, skulle frigöras. Och någonstans därefter – under 70-talet och framåt – slutade vi som samhällskollektiv att lyssna på den där känslan i maggropen, ni vet den som ger oss våra känslomässiga riktlinjer.

Idag går drevet igen. Politikerna, som tycks tycka och tänka allt konformare oavsett partitillhörighet, önskar utöka förskolans verksamhet. Den ska omfamna ännu fler barn, ännu mer, och helst vara helt gratis så att alla inte bara får, utan måste vara med. Detta är politiskt korrekt och enligt dagens normsystem också en stor seger för feministerna.

Men om vi backar lite först och frågar oss hur det gick för de där barnen som fick de åtråvärda platserna på dagis. De som framförallt föddes på 80-talet och som det demonstrerades för på gator och torg. Jo, de har vuxit upp och själva blivit föräldrar. Och i ett samhälle där allt fler tappar sitt känslomässiga fotfäste, där allt fler mår psykiskt dåligt – där passar de in. Ty den första dagisgenerationen har blivit anknytningsskadade och har därför själva inga som helst problem att lämna sina barn ifrån sig. Deras barn hinner knappt komma ut ur livmodern innan de ska lämnas bort till barnvakt så att mamma och pappa får sin viktiga egentid. Idag skattas egentid skyhögt. Ordet i sig, och än mindre dess innebörd, existerade inte ens för bara någon generation sedan. Fråga de som är födda före 60-talet om du tvivlar på mina ord.

Den första kullen dagisbarn gick på dagis där barngrupperna ändå var någorlunda humana i sina storlekar, och där personaltätheten var hög jämfört med idag. De förskolor där de nu lämnar sina egna barn ser inte ut som de dagis de själva minns. De drar omkring sina barn i kolsvarta barnvagnar, som i mina ögon mest liknar likvagnar. Att färger påverkar vårt känslomässiga mående verkar inte vara något som dessa föräldrar funderat mycket över. Och i en värld så till bredden fylld av syn- hörsel- och andra slags intryck låter samma föräldrar sina barn åka framåtvända i barnvagnen och likaså i sina bärselar. Barnen översköljs av intryck och har ingen chans att varken välja bort dem eller att söka mammas eller pappas blick. Barnen ges heller ingen chans att dela på upplevelserna med sina föräldrar och mötas hjärta mot hjärta. Men hur skulle det annars vara, i en värld där vi alla knarkar sinnesintryck hela dagarna via våra datorer, TV-apparater, iPods och mobiler?

Dagens vilsna föräldrageneration lever en stor del av sina liv på nätet, där de ängsligt frågar andra föräldrar om allt från hur mycket temperatur som ska räknas som feber till hur de ska hantera sina barns snattande. När deras barn är sjuka kan de fylla en forumtråd med nya inlägg var tionde minut: "Nu vaknade han precis. Han känns lite svalare nu. Drack 10 ml bröstmjölksersättning som han verkar få behålla." Tio minuter senare kommer nästa inlägg: "Nä, nu börjar han bli så där grinig igen. Vad tycker ni att jag ska göra?"

Människor idag lever separerade från varandra. Den äldre generationen har inte tid och den ännu äldre generationen bor isolerade på sina institutioner. Det finns ingen "återväxt" som man brukar säga i sportvärlden. Gammal beprövad erfarenhet dammar bort i någon undanskymd vrå. Kunskap om hur man gör glöms bort när den aldrig får en chans att överföras från en generation till nästa. Istället har vi låtit så kallade "experter" styra. Ibland så till den grad att vi slutat att tänka – och känna efter – själva.

Många mammor av idag ägnar massvis av tid till att söka information som stödjer deras förhoppning om att bröstmjölksersättning (baserad på komjölk) är lika bra som (och helst bättre) än modersmjölk. Att amma är ju sååå uppbindande och dåligt för jämställdheten. Dessutom är det pinsamt att behöva dra fram tuttarna när man springer runt på det senaste gigantiska shoppingcentrumet och ungen skriker. Att amning är det sätt som vi som art har överlevt genom i eoner verkar bortglömt. Istället låter vi kossor amma i hela sina liv för att våra barn ska få sin ersättning och välling.

Dessa ständiga infektioner som drabbar dagisbarn är kanske inte bara en fråga om bakterier, virus och många barn som trängs på små ytor. Det kanske är barnens enda vapen att ta till för att få komma hem till hemmets lugna och välbekanta vrå. Ett desperat sätt att nå sina föräldrar, att få krypa upp i deras famnar, att få bli sedda. En flummig tanke, eller en intuitiv sanning?

Idag är dagis, eller förskola som det heter nu för tiden, i praktiken nästan obligatoriskt. Genomgående för i stort sett alla partiers politik är ett hyllande av förskolan som institution. Många tycker att förskolan bör vara en rättighet, att den pedagogik som förskolorna, enligt pappret, bedriver är mer eller mindre nödvändig för att ett barn ska klara sig i livet, att förskolan ska hålla öppet dygnet och året runt så att mamma och pappa kan jobba jämt, att förskolan utjämnar alla olika förutsättningar som barn kan leva under och – underförstått, mellan raderna – att förskolan är en bättre förälder än föräldrarna själva.

Politiker älskar pedagogik. De är övertygade om att bara barnen får sin pedagogik så blir allt bra. Kärlek, värme, empati och äkta möten mellan människor är det ingen som talar om. Och vetenskapens insikter om anknytningens stora betydelse för barns (och vuxnas) hälsa tycks ha gått våra politiker förbi.

Jag undrar hur många av våra politiker som har tillbringat ens en hel dag på ett dagis. Som har sett när 18 småbarn – enligt djungelns lag – ser efter och uppfostrar varandra i en miljö så bullrig att hörselkåpor borde vara obligatoriska. Hur många politiker har tagit del av den litteratur som finns på svenska om dagis och hur det är att tillbringa sina dagar där? Hur många känner till anknytningsteorin och vad den säger om de minsta barnens psykiska behov? När jag läser på de politiska partiernas hemsidor vad de önskar för barnomsorg i framtiden så ser jag inget barnperspektiv. Jag ser bara ett underligt feministiskt perspektiv och mest av allt; ett arbetsmarknadsperspektiv. Hur länge ska politikerna och samhället i stort vägra räkna med barnens behov?

Vi lever i ett ekonomiskt system som får oss, likt kamphundar, att gå på varandra. I den lilla dagisdebatt som existerar dyker det mest upp argument som "Alla kan ju välja att gå ner i standard, sälja bilen och avstå från den dyra semesterresan till Thailand. Då får man råd att stanna hemma med sina barn om man nu vill det."

Och så var den debatten dödad. Visst är det sant att de flesta i Sverige kan välja att sänka sin levnadsstandard och på så vis kanske få råd att finna en annan omsorgslösning för sina barn, men varför får man inte också tala om samhället i stort. Varför kan vi inte inrikta våra krafter på att få till en förändring som gynnar alla, framförallt barnen? Varför finns det bara ett alternativ? "Förskola för alla eller sluta gnäll och sälj huset!" Debatten är ensidig eller icke existerande. Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar "fotfolket" att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna.

I dessa utvärderingarnas tidevarv kanske det är dags att Pappa Staten utvärderar sin egen roll som förälder. I synnerhet som hans tendens är att utöka sin verksamhet och införa tvång. Våra politiker älskar ju att utvärdera och utreda precis allt, men när det gäller frågan om våra allra minsta ser dem åt ett annat håll. För var är den tillsatta utredning som granskar konsekvenserna av att våra barn till stor del växer upp på den institution som kallas förskola?

Det finns alltid konsekvenser, det är en naturlag. Vi som samhälle har valt att anamma en splittringens politik. Vi tror att kvinnas jämställdhet måste betalas med våra barns och nästa generations vuxnas hälsa. Men tänk om det inte måste vara så? Tänk om det går att lösa jämställdhetsekvationen och säkra våra barns psykiska och fysiska hälsa? Och tänk om motivationen till att finna en lösning står att finna i den där känslan i maggropen?

Denna krönika finns också publicerad på sourze.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

11 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Man kan lika gärna skära av en kvinnas bröst


Av Linda Bjuvgård

För en liten tid sedan såg jag ett inslag på TV om något som kallas bergstoppsbrytning av kol i bergskedjan Appalacherna, USA, något som jag reagerade starkt på.  På engelska heter det mountaintop removal mining, vilket säger mer tydligt vad det är fråga om. Det hela går alltså ut på att spränga bort hela bergstoppar i syfte att utvinna kol.

”I stället för att bryta kolet på traditionellt vis, under jord, spränger man bort bergens toppar och frilägger kollagren med hjälp av bulldozrar och grävskopor. Det som blir över - träd, jord, växter och sprängsten - schaktas ned i dalgångarna. Över fyrahundra berg här i Appalacherna har på detta sätt sargats av dynamit. Och fler står på tur att göra det, allt för att möta industrins och hushållens efterfrågan på den billiga och lättåtkomliga energin som kolet utgör.” Citat DN

Om detta talas det inte mycket. Det tycks mest vara en lokalt baserad debatt i USA, och en och annan undanskymd artikel i utländsk media. Man kanske inte tycker att det är något större problem, något som ”bara” drabbar ett litet område och därför inte så mycket att orda om. Själv tycker jag att inget förstörande ingrepp i naturen är för litet och stympandet av 400 berg kan, i mina ögon, aldrig betraktas som litet eller smått. Och även om man skulle det så måste man vara bra dum om man inte fattar att även det stora brukar börjar i det lilla, att det förmodligen bara är en tidsfråga innan vi ser kapade bergstoppar lite varstans på planeten. För om det funkar (och det gör det) och om det sparar pengar (och det gör det) ja, vad finns det då att tveka om?

Ja, man kan ju tänka sig att ogilla de effekter kapningarna får på oss människor och på djur och natur. För i vanlig ordning finns det konsekvenser.

”När kollagret blottas och utsätts för regn frigörs bland annat svavel och giftiga tungmetaller som fälls ut i grundvattnet om det inte tas om hand på rätt sätt. Bristen på skyddande växtlighet har dessutom bidragit till att svåra översvämningar blivit allt vanligare.” Citat DN (se länk ovan)

Och det är illa nog. Precis som skogsskövling, utsläpp av gifter i haven, utrotning av djurarter och så mycket annat som faller in under kategorin miljöförstöring. Men jag undrar hur många som ser Jorden som ett levande väsen. Och hur många reflekterar över modersenergier och kopplingen mellan dem och kapningen av bergstoppar. För mig är Jorden en urmoder, levande och vacker i all sin ståtlighet och mamma Jord har i och med detta övergrepp blivit våldtagen ännu en gång.

Som art skickar vi varje dag signaler till Moder Jord om hur lite vi bryr oss om henne. Vi ser på henne på samma sätt som patriarkatet ser på kvinnan. Och i handling visar vi vårt förakt. Det går att göra många jämförelser mellan en kvinnokropp och Moder Jord och varför inte med tanke på:

Så som i mikrokosmos, så och i makrokosmos (och vice versa).

Visst är kvinnan vacker, kära män? Och har ni sett vilken fantastisk utsikt och natur som Moder Jord kan uppvisa? Vackert att skåda men ingenting värt. I handling visar vi vad vi egentligen tycker:

”För drygt tjugo år sedan, berättar Larry Gibson, reste sig Kayford Mountain 120 meter högt och skogsklätt. I dag har berget först skalperats, sedan krossats, därefter gröpts ur.
- Detta var ett paradis. Men se själva: nu bor jag vid ett månlandskap”
Citat DN (se länk ovan)

Rena rama misshandeln, med andra ord. Inte helt olikt att kasta frätande syra i ansiktet på sin fru. ”Jag har berövat dig din skönhet, det var det enda du hade”.

Ni som tror att världen hela tiden blir bättre borde ta er en funderare. För hur kommer det sig att sånt här får ske, alla viktiga samtal och överenskommelser på G8-möten och klimatkonferenser till trots? Det tycks som att, för varje lyckad protest som får en lagändring till stånd, eller annat som kommer naturen till godo, så hittar någon annan på ett nytt jävelskap som återställer ordningen till status quo.

Oftast kan man cyniskt konstatera att om vi befriade jorden från mänskligheten så skulle naturen återhämta sig, även om det skulle ta sin tid, men i det här fallet stämmer inte det och det är kanske därför jag reagerar extra starkt. Bergstopparna kommer aldrig att växa upp igen.

Aldrig.

Och det får mig att vilja gråta.


Läs mer här.

Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt | Miljön

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Obama och oljefabriken

Av Linda Bjuvgård

Olja. Så mycket bättre än choklad. En råvara som vi alla är mer eller mindre beroende av. Och med alla menar jag förstås främst oss i västvärlden. För vem bryr sig om de andra? Annat ur ett självgott och småhycklande stackars-dem-perspektiv.

Ja, alla njuter vi av oljan, även presidenter som till och med ofta är bundis och bästis med både Willy Wonkor och ooompa loompier i oljefabrikerna. Och för det mesta är allt bra, även fast vi vet att det där med olja egentligen kanske inte är så lyckat.

Men nu har någonting hänt. Oljefabriken har börjat läcka och olja är inte lika milt mot hav och natur som choklad. Och nu vet hyckleriet inga gränser. Det stora spelet för galleriet måste ageras ut. Medias hungriga hyenor står och väntar på sina blodiga biffar. Och även om det kanske inte är så värst synd om dem just denna gång – det vet jag inget om – så är det i alla fall fel. Så enkelt är det.

Obama är arg. Hans tomma ögon lyser (inte) av ilska. Oljefabriken har varit dum. Den har inte skött sin del av hyckleriet. Fy och skäms och nu måste de läxas upp. Så, helt enligt protokollet, dras en eller ett par syndabockar fram i ljuset, ett par enskilda personer som ensamma får bära hundhuvudet och hela mänsklighetens karma. Så typiskt, så vanligt och så innerligt tjatigt.

Om man väljer att använda sig av farliga ämnen så måste man också kalkylera med riskerna och man måste ha backup-planer ifall det går snett.  Det är människor det handlar om och vi är kända för att ibland göra fel och begå misstag. Om detta är alla överens.  Men se där slutar överenskommelsen.

I fallet med BP och oljeläckaget har en ganska stor del av mänskligheten tagit beslutet att handskas med den miljöfarliga oljan. Fast detta är det ingen som talar om. Det talas bara om arga Obamor, stora pengaförluster och Svanbergar som begår misstag. Men som jag ser det kan allt sammanfattas i ett par meningar:

Vi äter alla av chokladen. Vi måste alla banta.

Vår värld, i denna tid, stirrar sig blinda på detaljerna. Media vältrar sig i det fula och smaskiga. Det letas fel och syndabockar och det ältas. Konflikter och fel säljer av den enkla orsaken att alla önskar gömma sina egna tillkortakommanden och rädslor bakom andras.

Nära på ingen gör något för att bidra till en varaktig förbättring. Alla tycks bära skygglappar som ger dem ett tunnelseende. Samtidigt som ingen vill lyfta blicken och ta sig ett högre perspektiv.

I BP:s och staten USA:s fall handlar det så klart, som vanligt, om makt, prestige och ett manligt spännande av muskler. En radda egenskaper som aldrig fört mänskligheten framåt. Egenskaper som vi vid det här laget borde lyft oss över. Men att vi som kollektiv har haft tillräckligt med tid på oss har ingen betydelse. För det är inte en fråga om tidsbrist. Det är något annat det handlar om, inte sant? Vana Klar Sikt-läsare vet nog vad jag syftar på. Ni andra är välkomna att botanisera vidare på sajten. Det finns mycket att reflektera över.

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Slurp, sa energivampyren

Av Linda Bjuvgård

Jag har alltid varit en god lyssnare och det säger jag inte i syfte att skryta. Jag har både en och annan dålig egenskap också, inget tal om annat. Men att lyssna på folk det kan jag och jag vet att det brukar uppskattas. Är det något som människor älskar så är det att bli sedda och lyssnade på. Så ja, jag är van att både agera hobbyterapeut och ibland vara som en mänsklig sopkorg för allsköns känslor och erfarenheter. Och det är för det mesta ganska okej. Jag har lärt mig mycket genom åren och jag hyser stor förståelse för människor. Det kan vara riktigt givande att få ta del av andra människors historier, känslor och åsikter.

Men sedan finns det de där gångerna när jag inte bara inte gillar det, utan snarare spyr på det om jag ska vara ärlig. Ofta handlar det då om sällsynt självupptagna personer som dragits sig till mitt sällskap likt flugor dras till ljuset. De tycks ana att de, genom att blaffa ut så mycket de bara kan under så lång tid som möjligt, kan lyckas suga mängder av energi ur mig. De kan detta, de har gjort det förut och de kan min typ. Jag brukar kalla dem för energivampyrer, för precis som vampyrer suger blodet och blod ur folk så suger energivampyrerna ut själva livskraften.

Men, kanske ni tänker nu, Linda brukar väl aldrig skriva så här personliga krönikor? Nej, det brukar jag inte och inte heller denna krönika är menad att handla om mig. Jag har bara tagit avstamp i min egen erfarenhet i syfte att närma mig ett större och mer omfattande fenomen. Om det nu finns, vill säga. Men jag tycker mig se att antalet självupptagna människor ökar dramatiskt. Jag stöter på energivampyrer överallt var och varannan dag i min egen vardag.

Hur känner man då igen en energivampyr?

På ytan verkar dessa självupptagna människor vara väldigt sociala och öppna människor. Schyssta typer helt enkelt. Man luras att tro att samtalet som väntar kan bli riktigt givande men det enda som sker är att den energivampyren öppnar munnen och sedan aldrig stänger den, annat än för en och annan tom och mycket snabb pseudorespons på det du, andfått och krampaktigt, lyckats få ur dig. ”Mm.. Men i alla fall…”, säger de och ser nästan lite förvirrade och skuldmedvetna ut.

De pratar mycket men det de säger har väldigt lite substans. Hela dem känns som innehållslösa skal faktiskt.  De är inte det minsta intresserade av vad du har att säga. Det enda de vill är att själva bli bekräftade.

De ställer dock gärna frågor till dig så för ett litet tag kan du luras att tro att de faktiskt visst är intresserade av dig och ditt liv. Men frågorna de ställer till dig är deras sätt att själva få prata om vad det nu är som de för stunden önskar få dela med sig av. Det märker du när du glatt öppnar munnen för att säga något men efter en hundradels sekund blir totalt överpratad. Jodå, energivampyrerna har alltid funnits, men har de alltså, så som jag påstår, blivit fler å det senaste? Jag tror det. Och det är en helt logisk utveckling, för i takt med att stressen ökar, människor separeras från varandra, den psykiska ohälsan brer ut sig och de äkta, nära mellanmänskliga mötena byts ut till sms och Facebookinlägg, så ökar också energibristen. Många är så slut att de inte ens kan sova längre. Senast idag läste jag att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tredje!

Jo, så människor söker desperat efter sätt att ta igen den energi de förlorar och ett sätt är då förstås att gå helt upp i sig själva. Likt fågelungar som, utan att mena något illa, gapar de frenetiskt och kräver att bli fyllda med mat (energi).



Och ju tajtare snaran dras åt desto fler energivampyrer kommer vi se födas. Problemet för dessa horder av framtida vampyrer är bara att de inte kan tömma varandra på energi. Det har de säkerställt på alla sätt och vis med sköldar både fram och bak. Och om det till slut bara finns vampyrer överallt – vilka ska de då tanka på livskraft?




”I see you”, säger den utomjordiska kvinnan till människomannen Jake i filmen Avatar. Hon ser honom djupt i ögonen och vi som tittar på filmen förstår genast vad det är som sker. Jake blir sedd på riktigt, på djupet, så där som vi alla längtar efter längst där inne i våra hjärtan. Det är så vackert i all sin enkelhet och skörhet.

Vi borde bli bättre på att se varandra. Vi borde bekräfta varandra på löpande band istället för att reflexmässigt hålla inne på allt det goda på grund av vår rädsla för att själva bli utan.

Och vi måste hitta andra sätt att förse om själva med energi. Men det kräver ett helt annat sätt att leva på. En annan värld. En värld som inte utgår från ett fabricerat bristtillstånd.

Och jag har lärt mig en sak genom åren och det är att de allra flesta slutar att prata någon gång. I det där tysta tomrummet har man chansen att bryta in, men inte för att prata om sig själv. Nej, det är då man måste mobilisera all ödmjukhet man har och med äkta intresse uppmana vampyren att berätta ännu mer om sig själv och sitt liv.

Det är en fråga om att med all sin kraft övertyga att det finns så det räcker. Det finns så det blir över. Till alla. Om vi bara slutar vara rädda.

Det är kärlek det.
(Och det finns faktiskt dagar när jag fixar det.)
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En annan värld är möjlig

Av Linda Bjuvgård

Vi vet vad vi inte vill ha, va? Av någon anledning är det så mycket enklare att fastslå. Jag ska ta några av mina egna exempel:

Jag vill inte…
 …leva i en värld där kvinnans kraft och essens är så förtryckt att kvinnor förtrycker sig själva och varandra av gammal vana…
…att främmande människor ska ta hand om våra barn mer tid än vi själva gör. 
…att våra föräldrar – den dagen de blir gamla - ska bo på institutioner där de aldrig mer får komma ut i friska luften. Där underbetald och ibland ganska understimulerad personal, som de inte känner, ska torka dem i rumpan.
…leva i en värld där svälten bland världens barn faktiskt har ÖKAT de senaste decennierna, trots alla 50-lappar vi sms:ar in under pågående TV-galor.
…leva i en värld där soldater nu använder mammor som levande sköldar i krig? Mammor som dör mitt framför ögonen på sina barn, barn som dessutom tvingas leva utan både mamma och pappa resten av deras miserabla barndomar.
…ha en värld där kvinnors bröst är så sexualiserade och ägda av männen att det är helt okej att flasha dem i filmer och på stora affischer på stan, medan kvinnor som ammar sina små sitter och gömmer sig på toaletten för att inte stöta sig med amningsfobiker.
…att pojkar ska skolas in i en hårdhet de inte äger, en tuff yta som skyler ett sårbart hjärta.

Och så vidare. Ni kan redan en massa andra saker som är fel med denna värld. Saker långt grymmare än de jag nyss räknat upp. Saker så hemska att jag knappt klarar av att tänka på dem.

Går det att göra på något annat sätt? Är en annan värld möjlig eller måste vi ha det så här? Vem bestämmer hur det ska vara?

Jag lyssnade på John Lennons julsång här om dagen. Ni vet den där som går ”so this is Christmas…”. Har ni hört vad kören sjunger vid sidan om?

”War is over. If we want to. Now...”

Smaka på de orden. Jag hade aldrig noterat dem förut. Så enkla men så oändligt sanna. Jag försökte med så många fler ord säga samma sak i min krönika ”Fred – Äh, vem bryr sig!”. Men eget ansvar och insikten att det inte behöver vara så oerhört komplicerat tar emot. Och mer än så. Det gör människor arga. Vi bär alla på så mycket smärta eftersom vi alla – mer eller mindre men aldrig helt utan - bombarderats av denna världs sjuka normsystem och perversiteter allt sedan vi tog våra första andetag.  Vi tror att livet ska innebära en viss dos smärta. Att det är menat så och inget att göra något åt. När så någon kommer och påstår att kanske, kanske det inte måste vara så, att det kanske, kanske inte är sant – då gör det ännu mer ont.

”The pain you carry is the love you withhold” (“Smärtan du bär på är den kärlek som du håller tillbaka”).
Alex Collier

Vårt stora grundproblem, har jag märkt, är att vi inte ens har förmågan att se en annan värld framför oss. Det tycks som om vår fantasi inte räcker till och som om vi har en inneboende spärr som slår igen och stänger alla dörrar till utopia så snart vi börjar komma någon vart i våra tankar. Ett mentalt och känslomässigt fängelse inte helt olikt det som omgärdar en misshandlad kvinna som är så nedtryckt att hon tycker att hon inte är värd nåt annat.

Så den normdränkta, robotifierade och ack så nedtryckta människan muttrar:
”Jaha, du tänkte sååå… Men det känns ju inte möjligt… Ha ha, hur skulle det någonsin kunna bli så?! Du ser ju hur det ser ut i världen…”

Men om vi inte ens klarar av att drömma om den värld vi vill leva i, hur ska vi då kunna skapa den?

Det kan vi inte heller och därför är det så viktigt att vi sätter igång och drömmer!  Vi inte bara borde drömma, vi måste, annars händer ingenting. Det är sant att tanken är skapande. Först kommer den inspirerande gnistan som vi oftast inte ens lägger märke till, sedan kommer tanken.  Först därefter kan vi så småningom handla (för en esoterisk förklaring av detta läs gärna Mats artikelserie).

Så vi måste börja tänka på och visualisera oss den värld vi vill ha. Och vi måste våga ta ut svängarna också. Inte nöja oss med halvmessyrer. Lek med tankarna! Ställ krav på livet! Det är okej att drömma stort. Vad som helst som funkar inom naturlagarnas begränsningar är möjligt (kanske mer än så…). Vi behöver knappt ta med någonting från den gamla världen in i den nya.

En indelning av planeten i länder är ingen naturlag (och en värld utan länder betyder inte per automatik en likformad värld utan mångfald - det är elitens version, inte min.)
Pengar är ingen naturlag.
Hierarkier är ingen naturlag.
Ledarskap är ingen naturlag.
Ej heller känslomässig smärta. Tro det eller ej.

Varje gång våra tankar krockar med ett ”fast blablabla bara måste vi ha i alla fall” bör vi stanna upp och tänka till. Är det verkligen så? Kanske men också kanske inte. I vart fall ska inget tas för självklart.
 
För vet du vad.  En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om den värld jag önskar (och ännu mer om den framöver).

Jag tänker mig att vi återgår till att leva i stammar. Kanske inte ute i bushen direkt och inte utan skojig teknik, men i vart fall nära naturen. Jag tror att vi är skapta för just detta. Vi behöver varandra. Vi behöver nötas och blötas mot varandra och vi behöver varandras stöd. Småbarnsföräldrar ska inte bo isolerade och utlämnade till att på vansinnets rand ta hand om skrikande bebisar klockan 3 på natten. Det ska finnas andra människor omkring dem som kan ta över när det behövs. Andra människor som blir nära och trygga vuxna för barnen de också. Människor som finns där och avlastar för att de vill det, inte för att de får betalt för det.

Och självklart finns det gamla människor i stammen också. De är en stor tillgång med sitt tidsperspektiv, sina minnen av det förflutna och sina kunskaper. Och när de inte orkar mer så finns hela stammen där för att ta hand om dem.

I min drömvärld är människor snälla och respektfulla mot varandra. Vi låter kärleken flöda utan motstånd för alla vet att de är värda kärlek och att de får allt de behöver. Brist existerar inte, inte i någon mening.  Vi omger oss inte med mängder av materiella ting, bara det vi verkligen behöver och njuter av.

Och självklart har kvinnans kraft och väsen sin självklara plats, till gagn för båda könen.

Hur ser era utopia ut?

En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

9 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper