SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Media är kvar i en gammal ordning



Av Mats Sederholm

Även publicerad i

I spåren av ett nytt politiskt landskap så har media tagit sig en ny roll bort från oberoende journalistik. Anledningen är bland annat att man inte följt med i förflyttningen utan lever kvar i en förlegad politisk bild. Detta har bidragit till allmänhetens katastrofala förtroende för journalister och medias objektivitet.

Turbulensen som skapats av ett nytt politiskt landskap är, mitt upp i alla sina debatter och värderingar också en prövning för vår demokrati och för toleransen av en mångfald av nya idéer.

Kan media förhålla sig som oberoende förmedlare av nyheter och politiska analyser, förmår politiker att lyssna till folkets nya samhällstvivel, kan underhållare och komiker hålla distansen till de politiska händelserna och fortsätta gyckla alla sidor av saken?
Rapporteringen av Brexit och bevakningen av presidentvalet i USA synade medias förmåga till balans och förmåga att lägga sina egna värderingar åt sidan. Resultatet var och är mycket tveksamt då man medvetet eller omedvetet tagit parti för ena sidan. Men media uppfattar det inte så. De anser att de ger en objektiv och oberoende rapportering. Främsta anledningen till denna tro är att de utgår ifrån ett gammalt politiskt landskap. De tror att de fortfarande följer en objektiv referensnorm. Att deras gängse uppfattning är mittpunkten för vad som är sunt och värt att tolerera. När andra far med faktafel så far media med ett kalibreringsfel.

Problemet är bara att medias självbild varken överensstämmer med verkligheten eller med allmänhetens åsikter. Som tidigare redovisats här på Klar Sikt:

- Endast var fjärde svensk har förtroende för journalister. (Edelman Trust Barometer 2016).
- En majoritet av den svenska befolkningen anser att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. (Novus 2016).


Enkla fakta som på ett magiskt sätt tycks ha undgått medias faktaprestige och uppmärksamhet.

Men vad händer då om allmänheten och media fortsätter att segla iväg åt varsitt håll? Är vi på väg att skapa förutsättningarna för ett Occupy media. 1% äger 50% av åsikterna.

Hur har det blivit så här?

Vad som hänt är att de flesta människors genomsnittliga politiska och sociala åsikt, den normala, har flyttat på sig vilket skapat totalt kaos.

För exempelvis tjugo år sedan ägde den politiska debatten rum innanför samhällets ramverk medan den idag har utvidgats till att också omfatta samhällets ramverk. De politiska alternativen stod då förenklat sett mellan höger och vänster. Detta återspeglades också hos våra nyhetsmedia, vår press och deras exempelvis borgerliga och socialdemokratiska profiler. Ett fridfullt och lagom turbulent samhällsklimat garanterade en illusion av ett civiliserat tanke- och debattklimat. ”Allas” åsikter var ju representerade och allting var ”vettigt”.

I det nya politiska och sociala landskapet så har allmänheten delvis förflyttat sig bort från det gamla ramverket, det normala har förskjutits och skapat en marknad för nya politiska alternativ. Det gamla ramverket syns nu ur ett nytt medborgarperspektiv som grått och likriktat.
 
Media är dock kvar i den gamla världen istället för att placera sig (tunna gråa cirkeln) i en oberoende position. Medias politiska referenser tillhör fortfarande det som en gång var det normala och objektiva. De gamla självklara värderingarna framstår nu som subjektiva och konservativa för allt fler människor. Medias tidigare oberoende uppfattas nu som beroende. Som en värdering som man vill skapa opinion för, som beroende av en identitet som man delar med allt som är etablerat. De har förlorat sin analytiska och objektiva spänst och bedriver nu ett andefattigt opinionskrig mot det nynormala.

Jämför med synen på sexualitet. I den gamla normala världen för 50 år sedan var synen på sexualitet snävare, trubbigare och mindre tolerant än idag. Föreställ er ett media som exempelvis fortfarande skulle hålla heterosexualitet som det enda förnuftiga och demonisera alla avvikelser som extremistiska och farliga för samhället i ledarsida efter ledarsida. Där alla intervjuade och i debatten bidragande sakexperter utgick från just sin sexuella identitet som etiskt överlägsen i sin analys. Redaktörer skulle även undvika ämnet eftersom de annars skulle riskera ett normaliserande av något mycket farligt.

Hur kan då media återfå sin betydelse som bidragande till en journalistik som gynnar kunderna/medborgarna med information, nya perspektiv, intressanta analyser, spännande infallsvinklar i syfte att skänka en berikande och allsidig syn på vad som sker i vår omvärld?
Kommer de någonsin att sluta tappa hakor, ta politisk ställning och lida av en existentiell svindel?

Att som journalist veta att tre av fyra människor misstror mig och att jag och mina kollegor anses skapa mina egna nyheter är ju ingenting annat än en katastrof. Hur kan man ens orka ta sig igenom en enda vanlig arbetsdag?

Problemet är att de som lever kvar i det gamla ramverket verkligen är övertygade om att de för en rigorös och hedersvärd  kamp för allt det goda.

ETC:s nya ledarskribent Åsa Petersen tar upp begreppen normkritik och identitetspolitik men släpper, uppenbart besvärad, taget om detta och hänvisar till sin egen personliga övertygelse.

”Min politiska övertygelse kan egentligen sammanfattas i en enda mening: Människors rätt att vara sig själva.”

Frågan är bara vilka människor, de med en protektionistisk syn som vill vara SIG själva eller de som har en mer gränslös syn på människor och samhällen och som vill vara SIG själva.

Knepet som flitigt används för att kunna stanna kvar i en gammal föreställningsvärld är att man fångar en episk mänsklig fråga och sedan förminskar den till att passa ens personliga tolkning av den. Man hoppar över grundfrågan och förvandlar den till en sakfråga. Man lämnar tyngdpunkten, det mänskliga och glider in i en personlig idealism.

Jo Åsa Peterson, det är identiteten som rör till det. Oavsett om den är liberal eller vänster. Det är ens ideologiska komfortzon som håller en förlegad världsbild vid liv och medborgarna utanför.

Det som intresserar med media är inte deras värderingar, sådana har alla, utan deras journalistiska kompetens och förmåga till saklighet, balans och oberoende. Något som för varje dag minskar.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Medialeaks



Av Mats Sederholm


Jag vill med denna krönika berätta att jag skapat sajten Medialeaks.

Den är menad att vara en möjlighet för mediaprofessionella (main stream media) att kunna läcka sådant som media annars inte publicerar.

Det kan vara artiklar, krönikor som inte är ”korrekta” enligt nuvarande mediakultur. Men det kan lika gärna handla om avslöjanden om den kåranda och den kvävande, etablerade och likformiga samhällssyn som idag lett fram till opinions och propaganda-journalistiken.

Medias värderingar, identiteter och känslor har sakta getts samma viktning som den journalistiska ursprungstanken, att förmedla en idémässig mångfald och bildning till gagn för medborgarna och demokratin. Rapporteringen av Brexit och bevakningen av presidentvalet i USA synade medias förmåga till balans och förmåga att lägga sina egna värderingar åt sidan. Resultatet var och är lika dokumenterade som förödande.

När Donald Trump sa: Journalisterna är några av de mest oärliga människorna på jorden, så tror jag att det var många människor som kände ett sting av revansch.

Men den sanna bilden är att det finns journalister och journalister. Och framförallt, det finns journalister å ena sidan och den journalistiska kårandan och deras koncensusåsikter å andra sidan.

Medialeaks syfte är inte att sätta dit media, tvärtom, det är att bidra till en journalistik som gynnar kunderna/medborgarna med information, nya perspektiv, intressanta analyser, spännande infallsvinklar i syfte att skänka en berikande och allsidig syn på vad som sker i vår omvärld.

I den gamla ordningen uppfattade människor alternativ och mångfald. Media bevakade politiker och det rådde en balans.

I det nya politiska och sociala landskapet så har allmänheten delvis förflyttat sig bort från det gamla ramverket och sörjt för nya politiska alternativ. Det gamla ramverket syns grått och likriktat.Media är dock kvar i den gamla världen istället för att hänga med i utvecklingen och positionera sig (tunna gråa cirkeln) i en oberoende position. De har förlorat sin analytiska och objektiva spänst och bedriver nu ett opinionskrig mot det nya.    

Vad som blivit tydligt de senaste åren är att journalister inte längre enbart bevakar politiken, de har klivit in i den och därmed förlorat en del av sin trovärdighet. Bakgrunden är att de inte har hängt med i ett förändrat politiskt landskap. De har av gammal vana bara ”hängt på” etablissemanget istället för att stå fria vid sidan om och göra spännande och åsiktsbefriade reflektioner. Det har gått oerhört snabbt såväl med förändringen av det politiska landskapet som med medias oroliga mobilisering. Liksom i alla kårer, brödraskap eller liknande sällskap så är det förnekelse och smaken av makt som står i vägen för förändring och självinsikt. Och som vanligt är det omgivningen som ser förfallet. Det är läsare, prenumeranter, licensbetalare och befolkningen i allmänhet.

Två undersökningar förra året berättade om allmänhetens insikter.
1 Endast var fjärde svensk har förtroende för journalister.
2 En majoritet tror att media skapar de nyheter de själva önskar.

Det här är fullständigt katastrofala omdömen om en yrkesgrupp som har en sån viktig betydelse för demokratin.

Och att nu sluta sig samman ännu mer kan vem som helst räkna ut, innebär en katastrofkurs.

Men det senaste året har jag märkt något som kan liknas vid mindre utbrytningsförsök. Åsiktsprioriterande media debatterar mot sakprioriterande men också enstaka journalister som vågat trotsa koncensusåsikterna har märkts. Och inte minst syns det allt tydligare att när journalister får prata för sin sak utanför redaktionerna så är de ändå  medvetna om den nya trubbiga eller obefintliga bevakningen av de senaste årens nya politiska och sociala strömningar. Det är likgiltigheten inför globaliseringen, inför EU, trenden med trasigare och trasigare människor, lönsamhetssamhället och oförmågan att se det söndervittrande samhälle som medborgarna upplever.

Jag är därför helt övertygad om att det finns åtskilliga journalister, reportrar och till och med redaktörer som förstått att journalistiken måste byta kurs och som vill göra upp med nuvarande.

Huruvida Medialeaks kommer att spela en roll återstår att se. En sak är säker, att ta kontakt med kollegor inom samma gebit är en stor risk. Att få något radikalt kritiskt sagt om media i media är omöjligt.

Medialeaks är en möjlighet för dissidenter inom mediavärlden att säga sin mening och få sin sak publicerad på många kanaler och på ett säkert anonymt sätt.

För mer information om hur man kontaktar medialeaks, vilka vi är, vad vi står för med mera,  medialeaks.se

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Nyheter & Produktioner

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Sanning efter tycke


Av Mats Sederholm

UPPDATERAD 18:44 efter att Aftonbladet ändrat på bilden.


Kanske upp till 500.000 människor protesterade i Washington för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter.  ”Women’s march”.

Trump har utan tvekan bidragit till denna uppslutning genom sin snäva och nedlåtande människosyn. Men protesterna är också en fortsättning på de senaste årens ivriga protesterande mot politiker och etablissemanget i allmänhet.

Main Stream Media blev över en natt aktivister då man slängde sig över denna och andra protester och körde ut nyheten maximalt eftersom den går i deras favör. Sedan gammalt vet vi att man är helt tyst när tusentals människor, som de gjort de senaste åren, protesterat i en mer allmän samhällskritisk anda som mot korruption, banker och nedskärningar. Det flesta människor sväljer betet eftersom de inte känner till något annat. Inte olikt vad som sker i Ryssland, Kina eller andra länder med en stenhård politisk agenda.

Romantik, drömmar och illusioner är vad som präglar media och politikers reaktioner. Och det vore lätt att anklaga journalister, politiker med flera såsom jag själv gjort så många gånger men det blir mer och mer uppenbart att de lever i en annan verklighet eller drömtillstånd.

I ett av SvT:s inslag (minns tyvärr inte vilket, allt finns inte med på SvT play) så avslutade man installationsdagens händelser med ett kort videoklipp där man visade Trump när han svor presidenteden och därpå ett klipp när Obamas helikopter lämnade Vita huset. Det senare pågick 2-3 gånger längre än det första. Ordningen borde vara den omvända, dagens huvudnummer främst och mest. Sånt här handlar om producenter som jag tror instinktivt känner mer för Obama och den gamla goa tiden än detta hemska monster Trump.

Mediereaktionerna uttryckte en saknad över det som brukligt är när det gäller presidenters installationstal. Jag läste därför igenom alla Obamas och Clintons installationstal liksom Pappa Bush och John F Kennedy:s.

Förutom den sistnämnde så är det en tragisk radda av högtravande tilltal till folket. Man blickar lite bakåt till förfäderna, man blickar lite framåt och pyntar samtiden med lite dagsaktuella problem som ger de kontraster man behöver för att slutligen knyta ihop godispåsen. Den innehåller lösningar byggda på plattityder om demokrati, meningar som uttrycker en samling av nationen eller visioner om den fria världen, meningar om expansion och så vidare. En gammeldags och invand populism. 

Några exempel:

Obama 2004
----------------
For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies.

Människor inte bara I USA utan i hela västvärlden får i verkligheten bära bördan av ett fåtals politikers och bankers makt och korruption. Att beröra folket som de som regeringen och nationen anförtror sig till är ett hyckleri och förakt utan dess like. I verkligheten så ser vi ett utbrett medborgarförakt som i etablissemangen i västvärlden tagit skruv efter Brexit och Trumps seger. 

Obama 2008
-------------------
For we, the people, understand that our country cannot succeed when a shrinking few do very well and a growing many barely make it.

Nej precis, och skillnaden mellan fattiga och rika bara ökar Barack, men det kändes så bra, det låg så rätt i luften då va?

Clinton 1993
------------------
But when most people are working harder for less; when others cannot work at all; when the cost of health care devastates families and threatens to bankrupt many of our enterprises, great and small; when fear of crime robs law-abiding citizens of their freedom; and when millions of poor children cannot even imagine the lives we are calling them to lead, we have not made Change our friend.

Och 24 år senare fortsätter människor att jobba hårdare för ingenting och helst mer och längre i åldrarna. Och ingenting inom ramen för det politiska etablissemanget kommer att kunna ändra på detta. Clinton liksom Obamas sekteristiska change-tal är tragiska, de gör mig ledsen eftersom jag vet att miljoner människor ser denna hägring.

Men healthcare, Obama försökte och lyckades till viss del. Men så var det den där dumma kongressen som satte stopp, aj då.  Obama gjorde ju rätt men kongressen satte sig på tvären. Ni har hört media berätta det så för er eller hur?

Fast problemet är att det är hela det parlamentariska och politiska spektaklet i sig som omöjliggör en förbättring för människor. Vem bryr sig om det är presidenten eller kongressen? Tyngdpunkten i problemet ligger ju inte här utan i en vidare förståelse för ett ”demokratiskt” system som nått sin gräns och som inte förmår att leverera något mer.

Angående invigningstalen så utmärkte sig John F Kennedy när han 1951 höll ett rent fredstal, han höjer visionen och talar utanför boxen. Han såg längre och blev skjuten.

Trump öppnade sitt tal med:

Dagens ceremoni har emellertid en särskild innebörd. För idag överför vi inte bara makt från en administration till en annan eller från ett parti till ett annat – utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket. Alltför länge har en liten grupp i vår nations huvudstad plockat åt sig regerandets belöningar medan folket har fått bära kostnaderna.

SvT:s reporter Bengt Norborg jämförde den här delen med en diktators tal. Och jag förstår, det gör ont, för Trump drog till med en rak höger rakt i ansiktet  på såväl Norborg som så många andra drömmare och anti-populister. Världens mäktigaste man står inte på deras sida längre. Och de mår så evinnerligt dåligt. Pappa USA har lämnat dem i sticket. Bittert!

Och monstret Trump sa inget om demokrati … eller:
”utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket”

”Jo men han sa inget om demokrati”, upprepar man inuti drömkupan. För det ska gå till så, man ska säga de orden annars är man ingen riktig president. Det har gått så långt med medborgarföraktet att man till och med förlorat grundmeningen med demokrati. Begreppet folkstyre har försvunnit, det är plattityderna som ska sägas, fernissan som måste målas, sagan som måste hålla.

Det kändes ganska så unket när Trump uttryckte sin nationalism liksom när andra gör det. Så långt är jag med på kritikerna, liksom jag är i andra delar av Trumps utfall som mot Palestina, mexikanare, kvinnor med mera

Globaliseringen har förflyttat makten och människors inflytanden bort från verkligheten. De äger inte längre sin egen vardag. Verkligheten består av ett moln där kapitalister, arbetslinjer, säkerhetstjänster och orättvisor blandats ihop till en smak, till en kraft, till en destruktiv  kultur som nu breder ut sig över snart hela jorden.

Nationalismen är ett svar på detta. ”Låt mig åtminstone behålla den banala tron på mitt förbannade land och våra traditioner. Nu när precis allt flyter fritt och alla skiter i mig så kan väl NÅNTING få stå still”.

Jag har inga problem med att se den här reaktionen fast jag inte stödjer den. Den är inte det minsta konstig, den är grundläggande. Tillhörighet är naturligt, det är inget ont med detta. Förvisso är jag personligen inte särskilt mycket av en nationalist, jag är mer en världsmedborgare men förstår behovet. Alla medborgare måste få känna att verkligheten tillhör dem. Nationalism är ett första skrik, ett rop som säger ”sluta nu”, ni är på väg åt fel håll och nu sätter vi gränserna.

Jag tänkte på Hitler när Trump talade, liksom jag tänkte på Trump som en frälsare. Tankarna gick runt i alla riktningar. Men det är inte särskilt troligt att han endera är en ny fascist eller frälsare. Vad som är troligt är att han spräcker drömtillståndet. Han är en företeelse på vägen till något annat, en naturlig process, en trigger av orättvisor som skapar rädslor, hat, förakt hos de styrande och samtidigt en företeelse som blottar vårt samhälle och de styrande.

Ett etablissemang som visar sig vara fulare, elakare och mer protektionistiskt än vad jag någonsin kunnat drömma om. Ett etablissemang som har en enda uppgift, att vara systemförvaltare, att vara riddare av en gammal orden som gjort sitt, som håller massorna vid liv med amerikanska drömmar,  Hollywood och andra sötningsmedel. Och precis som med alla andra grundläggande förändringar så är det människor själva som får göra grovjobbet medan aristokratin oavsett om den är romersk eller 1:a klass passagerare på Titanic, fortsätter att dansa vidare i en feel-good-värld, i ett drömtillstånd som är på väg att dunsta bort.

Jag avslutar denna krönika med några bilder från Aftonbladet där man återger The new York Times jämförelse av storleken på folkmassan mellan Obamas invigning och Trump. Att det var fler människor på Obamas invigning är uppenbart, tron på systemet fanns fortfarande kvar med en svart president.
 

 
Nedan en bild från från SvT:s sändning. OBS, perspektiven nedan är de omvända. I AB är bilden tagen MOT Capitol Hill, i Svt är bilden tagen FRÅN Capitol Hill. Jag har numrerat sektionerna så att de går att jämföra. AB och New York Times bluff blir uppenbar om man iakttar sektion 3 där ena sidan är näst intill folktom i AB, men på SvT är den halvfylld. Med andra ord så är det över lag fler människor på Trumps installation än vad AB publicerar. Man har medvetet använt sig av en bild av installationen innan den var helt befolkad. Man väljer sina sanningar efter tycke.


Den här typen av Fake News kommer vi garanterat  att få se mer av framöver.


UPPDATERING 18.44 21/7


Aftonbladet har efter tips (spårbart) uppdaterat sidan och lagt ut en ny bild (där man bl.a. skiftat de två jämförelsebilderna) och helt enkelt bara har förstärkt kontrasten i bilden och gjort bilden mörkare så att det ska se ut som fler människor.
Trevligt att ni besöker Klar Sikt


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Nyheter | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Öppet brev till SvT och nyhetsmedia: Vad är det ni inte begriper?


Av Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård


Under torsdagsmorgonen (12/1) så diskuterade SvT:s  Peter Salander och Kattis Ahlstöm med  statsvetaren Elisabeth Valentin och USA-kännaren Johan Ingerö om presskonferensen med Donald Trump. Och bland annat om hans avvisande attityd gentemot media i allmänhet och en CNN-journalist i synnerhet.

Som vanligt när det gäller Trump så är alla journalister och analytiker fortfarande förvånade och eftersom Trump  och även CNN-journalisten genomförde en ovanligt kontroversiell presskonferens så är det väl förståeligt. Men vad som är svårt att förstå är den fullständiga okunskapen om Trumps väljare och vad de röstade för.

Det är som om journalister fortfarande tror att världen måste vara ”som vanligt”, att presidenten ska uppträda ”som en president brukar”, att han ska vara en ”landsfader” eller liknande föreställningar. Och inte minst, ni tar för givet att andra ska tänka lika gammaldags! Varför gör ni det?

Kattis frågade:  ”Vad tror du hans väljare tycker om en sån här presskonferens?”.
Men varför i himmelens  namn frågar hon om detta när Trump uppträdde på det sättet han vann valet på. Det vill säga att inte vara som etablissemanget.
Han vann valet på det eftersom miljoner amerikaner önskade sig det.

Ingerö svarade att de Trump-anhängare han varit i kontakt med älskade det.
Salander: ”Vad var det dom älskade?”
Ingarö: ”Att han sätter mainstreammedia på plats”
Salander ser nu helt vilsekommen ut och svarar stapplande: ”Ja, ja, ja, aha, det var det!”

Det är svårt att förstå varför inte detta är uppenbart. De må vara känsligt men när två intelligenta journalister beter sig som om de kom från en annan planet är det minst sagt sorgligt.

Eller att höra SvT:s favoritstatsvetare Valentin vara helt oförstående för Trumps negligerande av CNN-journalisten. Hon ansåg att CNN bara är helt normala. Ja, hur normaliserad och blind får man bli och samtidigt verka som statsvetare?

Att SvT under en månads tid kring presidentvalet på samma sätt släppt fram en stor majoritet analytiker och röster i studion som tydligt och klart stött Clinton är ju lika obegripligt. Hur kan man inte förstå den partiska hållning man intar?

Är det så att journalister och redaktörer inte kan skilja på sina egna värderingar och vad man rapporterar och analyserar? Blir inte journalister utbildade i att hålla sig kyliga och lägga sina egna personliga åsikter åt sidan?

När Trump höll sitt segertal  i November så visade SvT hellre Barack Obamas ”Vita-huset-flytt-tal”. Varför?

När Obama häromdagen höll sitt avskedstal så återgav man detta på nyheterna och dessutom mös och log man i studion åt hans avslutande ”Yes we, can”. Två nyhetsankare som smälte inför en gammal  feel-good-hit.  Men när den ”verkliga presidenten” höll en aktuell och spännande presskonferens så nämner man ingenting på nyheterna. Man valde istället ett inaktuellt reportage om svenska järnvägar och mjölkpriser. Varför?

75% av den amerikanska befolkningen ansåg (November) att media favoriserade Clinton.  96% av medias stöd gick till Clinton.  Mer än 200 nyhetstidningar gav Clinton sitt stöd medan 20 gav Trump sitt stöd.

Varför tas detta aldrig upp?
Skäms media eller?
Eller struntar journalister bara i det och gör som kollegorna gör: ”För, vem ska skriva om oss”?

Varför hetsa upp sig så enormt över Ryssarna och mejlläckorna när hela den amerikanska mediakåren så intensivt och under flera års tid  i princip och dagligdags ”storhackat” valet när man gett  en” fejkad” bild av kandidaterna till de som ska fälla avgörandet, väljarna?

Och om det finns läckor från Ryssland, är det ändå inte bra att det läcker saker som kan berika människor i deras bedömning? Eller är det viktigast att rätt folk läcker och rätt folk drabbas? Vems sida står journalisterna på, allmänhetens eller statsmakters och storpolitikers?

Medias hållning till Trumps relation till Putin är rejält negativ.  Men är det inte vettigt att det kan bli fred mellan världens stormakter så att ett potentiellt storkrig kan undvikas, en världskonflikt  där händelserna i Syrien bara vore ett förspel.  I media så syns det som om det är viktigare att man sluter fred med rätt länder snarare än fred i sig. Har ni ingenting lärt av de enorma tragedier vi skådat de senaste åren? Betyder inte alla de bilder vi sett från stränder och flyktingläger någonting för er?

Jag är inte det minsta intresserad av  journalisters privata nyhetsvärderingar. Era skratt, suckar, rynkade pannor och hängande hakor tråkar bara ut mig. Agendajournalistiken i dagstidningarna är naiv och barnslig. Jag betalar tv-licens och prenumerationer för att jag vill få information. Jag vill ha en sån objektiv och saklig information som möjligt så att jag och mina medmänniskor kan ta de bästa tänkbara besluten som rör vårt samhälle, exempelvis vid våra riksdagsval. Det handlar om demokrati såsom den definieras i grunden , det vill säga som folkstyre.

Eller tycker ni att det är ok och helt sonika ignorerar tittare eller läsare? Det känns bra att få prata illa om vissa som man inte gillar va? Och mysa över andra helt enkelt därför att ni personligen tycker att vissa är mysiga och andra inte. Varför inte ogenerat börja släppa väder också, alla andra gör det!

 Var tror ni att ni befinner er?
 I myssoffan hemma med familjen  eller i minglet på pennklubben?
Att rapportera om världens viktigaste politiska händelser är inte som att i sändning ta en ståfika med tv-kocken under provsmakningen av senaste skinkgarneringen och tycka till.

Fan, ta och skärp er rent ut sagt.

Och eftersom associationslekarna kring mig förmodligen redan tagit skruv hos läsaren så kan jag berätta att jag inte hade röstat på någon av presidentkandidaterna liksom jag inte favoriserar något parti i riksdagen heller. För mig är människan i sig i centrum och sanningen och demokratifrågan.

Och det tycks som om jag och ni går allt tydligare skilda vägar för varje dag som går.
Och det oroar mig mest av allt.

Källor;
”96% av medias stöd gick till Clinton”
http://www.breitbart.com/2016-presidential-race/2016/10/18/revealed-96-percent-of-medias-campaign-donations-went-to-clinton/

”75% av USA:s befolkning ansåg att media favoriserade Clinton (November)”
http://www.mediaite.com/election-2016/poll-huge-majority-believe-media-is-biased-in-favor-of-hillary-clinton/

”Mer än 200 nyhetstidningar stödde Clinton medan Trump fick stöd av mindre än 20.”
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

2016: Småtänkarnas år


Av Mats Sederholm

2016 var året då människors avsmak för etablissemanget blev allmänt känt. Och ett nytt klassamhälle började skönjas.

Ett år av uppvaknande då medias agendajournalistik både intensifierades och blottades. Rapporteringen om Brexit och det amerikanska valet har väl för alltid slagit hål på illusionen att det i våra gamla media skulle finnas en variation av perspektiv på politiken och ett genuint syfte av att tjäna i allmänhetens intresse och dessutom bevaka makten. För alla utom de själva har det blivit uppenbart hur man istället tjänat sina egna värderingar och blivit en del av makten precis som med de representativt styrande som allt tydligare väljer att ta avstånd från det nya missnöjet. Panamadokumenten förstärkte ytterligare människors misstro till samhället.

Samhällets svar på denna människors bristande geist över etablissemanget har lett fram till en ny människosyn: Bimbo-människorna som sitter i sina egna bubblor och blir höga på faktafel.

Det ökande medborgarföraktet är den just nu mest isande trenden av alla.

Småtänkarna och de identitetstrognas tidevarv är här och då kan det vara värt att reflektera över ett citat som jag kom över häromdagen!

”The enemy of the great is the good”

Jag menar:
- Man verkar för det goda när man tillämpar mer övervakning för att bekämpa terroristehoten men introducerar samtidigt en vidare (great) samhällskultur av minskad integritet och omedveten underkastelse inför systemet.
- Man verkar för det goda när man gör avkall på yttrandefriheten för att kunna sätta munkavle på extremister men urholkar samtidigt en vidare (great) samhällskultur som bygger på fria tankar och associationer.

Det var småtänkarnas år 2016. ”De godas år”. De som tror att makt och åsiktsdominans är ok, om den bygger på "rätt" åsikter och "rätt" inställning i sakfrågorna. Småtänkarna som aldrig förstått att det är makten i sig som är problemet och att man ska säga stopp åt såväl mänsklig intolerans, invandrarhat som åsiktsmörkning, rashygien och åsiktshygien. 


Det var knatteåsikternas år. Där alla springer på åsiktsbollen men där ingen vet att ta ett kulturellt ansvar. Var finns de där som i forntida samhällen kallades för de äldste? De som vet att konsekvenserna av varje beslut ska överleva generationer framöver. De äldste som ser historien som går igen. De hade tagit Trump med ro, liksom de hade tagit Obama med ro för 8 år sedan. De hade sett människors förtvivlade längtan efter ett annat samhälle och erkännande istället för att se till hårfärg och hudfärg hos de styrande. Men de hade också med Sagan om ringens trollkarl Gandalfs auktoritet höjt rösten och uppmanat människor att sluta peka på varandra. De hade bett dem att noga lyssna till sina egna tankar och känslor och fråga sig varför de accepterar detta hungerspel till liv. Ett samhälle med utbud av allt men människor som ångestfyllt knappar på sina mobiler. Som lever i ett pseudoliv där verkligheten alltid pågår någon annanstans.

Men det är småtänkarna som syns. Jonas Gardell som skriver brev till Facebook:s Zuckenberg och ber honom göra någonting åt stolpskotten på sociala media medan stolpskotten i politiken och chefsredaktörer kan fortsätta med sin likriktade opinionsbildning och puffa på ett samhälle i själsligt förfall. Eller småtänkaren Kristina Lindqvist på DN som applåderade BBC:s beslut att inte ge röst åt andra än forskare inom vetenskaplig journalistik: ”Ett ljuvligt nederlag för debattsamhället”. Som anser att det är fel att uppmuntra till debatt med de som har felaktiga åsikter, som avfärdar en hel världs analys av Trumps seger som ett slag mot eliten och istället menar på att det handlade om antisemitism! Går det att hitta ett tydligare exempel på en personifierad filterbubbla. En creepy clown som i en PK-glad utstyrsel öppnar köksdörren på glänt och viskar: ”kom in här, ingen märker något” till fascism och ett totalitärt tänkande.

Varje civilisation i förfall pekar på yttre hot. 2016 präglades av just Russofobin.

Med allvarlig och darrande stämma av moral och rätt har politiker och ledarskribenter upprepat påmint oss om Krims öde. Det ryska illegala dådet.
Att vi och väst tog oss rätten att intervenera i Libyen och sätta ett minst lika legalt statsskick ur spel eller att invadera Irak eller acceptera Israels ständiga ockupation av sina grannar är dock inget som våra styrande ser som ett problem. Säkert bara Fakenews…

Syrien är en tragedi, man klarar knappt av att tänka på vad som sker. Min dotter som arbetar som lärare berättade på julafton om elever ensamkomna till Sverige med föräldrarna kvar i Syrien. En elev blev uppringd av sina föräldrar som berättade att deras hem var sönderbombat. Andra letar förtvivlat på Youtube-videor för att möjligtvis få en glimt av fortfarande levande släktingar. Inte läge för uppesittarkväll med Bingolotto där inte.

När nyhetsmedia i väst berättar om situationen i Aleppo så är allt ryssarnas fel. När Amnesty international rapporterar så är det också de ”moderata rebellerna” (”västsidan”)  som dödar civila och oskyldiga. Våra nyhetsmedia väljer dock att vara knäpptysta om den sidan av saken. Säkert bara Fakenews…

I mellandagarna berättade man om hur den gode Barack Obama's försök att minska antal fångar på Guantanamo-basen. Men hur många nyhetmedia berättade om att han också signerade starten till "Global Reserach Center". USA:s nya  "anti-propaganda-center". En myndighet som uppmanar hela västvårlden att samla in information om allt som kan tänkas vara desinformation riktad mot USA eller dess allierade. Säkert bara Fakenews…


Smätänkarna tänker "Ja, nått måste ju göras". Vi andra ser hur systemkritik i väst allt tydligare ringas in. Häromdagen hade Klar Sikt och sidor om mig själv besök från Washington post efter att jag skrivit den engelska krönikan om deras inblandning i propornot.com.     

Men sprickorna löper nu överallt. Även inom gammelmedia har vi den senaste tiden märkt bråket mellan etablissemangsfascisterna och de som försöker bryta sig ut ur detta tankefängelse.

Det nya året bjuder alldeles säkert på nya dramatiska politiska strömningar. Det bästa i all denna turbulens är att ju hårdare och radikalare opinionsströmmar som blåser desto tydligare kommer de styrande att blotta sina egentliga avsikter. Väktarna av ”Det goda” och småtänkarna kommer att avslöjas än tydligare. Illusionen om den västerländska ordningen och dess ädla ideal kommer att fortsätta att rosta. Desperados från alla läger brakar samman i ett enda stort slagsmål. Samtidigt kommer de fruktansvärda nya Storebrors-vindarna att blåsa allt kyligare.

Men ska vi ändå inte oroa oss över högerextremism?
Och självklart ska vi det, men lösningen ligger i att förstå var tyngdpunkten för det destruktiva finns, att våga granska det samhälle som skapat allt detta destruktiva, att finna essensen, giftet i sig. Men småtänkarna och knatteåsikterna känner inte tyngdpunkterna, de när sig på rädslor, skrävlande och är bundna till personliga identiteter och REAktioner.

För hat botas inte med hat, förakt botas inte med förakt, intolerans botas inte med intolerans.  Eller som en av de ”äldste” sa:

”Du ser grandet i din broders öga, men du ser inte bjälken i ditt eget. Först när du tar ut bjälken ur ditt eget öga, kan du se klart nog att ta bort grandet ur din broders öga.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Teater: Intervju med en anti-populist


Tänk att få ställa oböjda frågor till en riktig anti-populist. Ni vet, en sån där med en riktigt vuxen framtoning, någon som med säker röst kan rabbla statistik och siffror och som får utrymme i DN Debatt. Som med endast ett höjt ögonbryn och en liten antydan till överseende leende kan bortförklara mänskliga emotionella reaktioner, miljarder människors religiösa tro eller bredare samhällsperspektiv som uppenbart nonsens. Självklart med en rejäl akademisk examen i botten. Kanske han ”fuskar” som en uppskattad föreläsare med sina skämtsamma poänger och små återhållsamma stunder då han blottar någon personlig bräcklighet följt av stormande applåder. Och som inte sällan avslutar med att säga: Vilket fantastiskt land vi lever i eller hur? Eller så skymtar han förbi i SvT forum tillsammans med politiker, redaktörer och kulturchefer i något helgseminarium om: ”Hur vetenskapen kan förenkla för de sjuka” eller ”Nyliberalism och de nya utmaningarna” eller kanske ”Klimatproblem och den populistiska anti-tillväxt-rörelsen”. Som får 100.000 spänn i arvode för varje öppen dörr han sparkar in.

Men eftersom det är så evinnerligt svårt att få kontakt med anti-populister och att jag i hela mitt vuxna liv faktiskt lyssnat på dem så slog det mig att jag inte behövde ytterligare en repetitiv påminnelse. Jag kan ju redan alla deras svar på alla frågor.


Så direkt från vår lilla digitala boulevardteater här ute på landet. Humor, satir och uppror i: ”Intervju med en anti-populist”, varsågod!



Mats förbereder och kontrollar ljudtekniken i den lilla studion söder om Stockholm.

Det knackar på dörren, Mats öppnar.

Mats: Hej välkommen.
A-P: Hej, hej. Ursäktar förseningen. Det var lite svårt att hitta men nu är jag här, ha, ha.

Mats: Ingen fara. Jag är verkligen glad att du kunde komma. Jag förstår att du har ont om tid. Du är ju involverad i väldigt mycket om jag har researchat rätt.

A-P Tar av sig ytterkläderna, snörvlar lite och letar samtidigt lite tafatt efter en plats att placera sina kläder på i den improviserade studion

A-P:
Jo, det man ju säga. Just nu har det blivit väldigt mycket redaktionsarbete och politiska analyser efter valet i USA. Jag kommer att jobba som tillfällig ledarskribent under julledigheten på AgendaBladet.  Ja, jag har ju förmånen att få jobba lite efter behov med det journalistiska. Annars så har jag ju mina ordinarie uppdrag i några styrelser, ja både i statliga och privata faktiskt. Jag började min karriär på det statliga xyz-verket som ingenjör men blev med tiden allt mer intresserad av ekonomi och produktutformning och kompletterade så småningom mina examina med en civilekonomutbildning. Att jag började på ett statligt verk var väl i sanningens namn lite i spåren av min politiska uppväxt och min karriär inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ja, jag tycker fortfarande att det är spännande med politik och har en del uppdrag inom lokalpolitiken. Jag gick faktiskt i samma protesttåg som Palme på den tiden när man var ung och het. [skratt]

Mats: Du. Sitt ner och ta en kopp kaffe. Jag antecknar lite om din bakgrund här så länge så drar vi igång intervjun alldeles strax. Jo, jag tänkte på att du också verkar väldigt sakkunnig inom försvarsfrågor.
A-P: Ja, alltså jag gjorde ju lumpen i FRA vilket var fantastiskt spännande. Ja jag tillhörde de där som klarade av morse-testet på mönstringen extra bra och sen blev det som det blev. Jag har fortfarande många vänner  inom försvaret och underrättelsesfären.

Mats: Så har du hunnit skriva några böcker också. Hur kändes det, att ge sig in i det litterära bara sådär.
A-P: Nja jag har ju alltid varit intresserad av litteratur och konst.  Min mamma älskade att skap med  akrylfärger och pappa fostrade mig tidigt med massor av litteratur. Jag förstod tidigt vikten av kunskaper vilket har bidragit till mina inlägg i skoldebatten om flumskolan.

Mats: OK ska vi köra igång. Temat är då det brännheta ämnet om etablissemanget och de missnöjda väljarna.
A-P: Exakt. Kul!


Mats: Jag undrar hur du ser på orsakerna till ett i hela västvärlden utbrett misstroende mot det så kallade etablissemanget? Kan det kanske bero på våra politiker eller det politiska klimatet?
A-P: Nej problemet finns bland besvikna människor, orsaken finns i det enkla missnöjet och problemet är alla de som röstar farligt och fel.

Mats: Och vad säger du om ett missledande och partiskt gammelmedia?
A-P: Va? Nej åter igen, det är där ute som problemen finns, alltså, bland människor i sociala media och bland människor som låtsas vara riktiga media. Det handlar som sagt om felaktiga och farliga åsikter.

Mats: Tror du att kontrollerande myndigheter möjligtvis kan skapa misstro?
A-P: Nej problemet finns bland människor som exempelvis utnyttjar försäkringskassan, som sjukskriver sig för länge, det finns bland föräldrar som inte vill plugga in sina barn i barnomsorgen så tidigt som möjligt och bidra till ekonomisk tillväxt eller bland alla invånare som potentiellt kan bli IS-soldater och självklart måste övervakas.

Mats: Ser du något hos företag med miljardvinster och välbetalda kapitalister som kan provocera människor?
A-P: Nej, nej, nej problemet med exempelvis ökad stress och sjukskrivningar handlar om människor som inte vill förändra sina attityder till tillfälliga jobb, lärlingslöner eller kontorslandskap. Och detta med kapitalister: Kom ihåg, styrelsemedlemmar i stora företag bär ett tungt ansvar, de skapar goda förutsättningar för många människor och måste ha en skälig ersättning för detta. Om man betalade sjuksköterskor höga löner så skulle hela samhällsekonomin kollapsa, vill du det?

Mats:  Kan du se ett problem med maktfullkomliga institutioner?
A-P: Verkligen inte! Institutioner har i allmänhet rätt, det är ju därför de finns!
Det problematiska med folkliga protester, för att ta något som ligger i tiden, och planerna på förläggandet av Nobelhuset på Blasieholmen i Stockholm är att människor inte vill respektera denna anrika institution och dess självklara plats i Stockholms kanske vackraste vy.  Missade du talet under nobelprisutdelningen om de mörka tiderna vi lever i? Man varnade för de nya trenderna: ”Globalization is criticed”, ”Science and knowledge are being questioned”. Att överhuvudtaget ifrågasätta eller kritisera sådana här grundläggande och fantastiska institutioner är obehagligt och hör till alltfler outbildade människors tillkortakommanden eller som det sas: ”Populism are being widespread”. Om man för ett ögonblick blickar ut bland pristagare,  gäster och talare under prisutdelningen och banketten så är det väl uppenbart vilka i samhället som är de vettiga. Skulle denna pålästa, välutbildade, erkända, finstämda och nobla församling av samhällstoppar i Nobel- societeten och de institutioner de representerar vara ett problem? Va?

Mats:  Människor upplever att de inte längre har makt, att det styrs för mycket från storstäderna, att vi har en brist på regionalt inflytande.
A-P: Nja, sådana där värderingar ska man nog vara försiktig med. Det blir lätt att de normaliseras. Som en svensk före detta politiker redan konstaterat så var det i de amerikanska storstäderna som man röstade på Clinton. Det säger väl en del om landsbygdsmänniskor? Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA. (DN Ledare). Ska vi ha ett eget Sameland också?

Mats:  Men detta med en brist på mänskligt inflytande kort och gott, spelar det ingen roll menar du?
A-P: Och du tycker inte att Brexit räckte till? [skratt] Du förstår, vanligt folk är inte tillräckligt utbildade och uppmärksamma. Hur skulle det gå ifall människors tandvärk skulle få styra över utbildade politiker och parlamentariker. Det gängse sättet att hantera konflikten mellan folkomröstning och representativ demokrati är att låta folkomröstningar vara rådgivande enbart, vilket innebär att parlamentet kan köra över ett folkomröstningsresultat. (Göran Rosenberg). Jag menar, en människa som får sin samhällsinformation genom trolltidningar och sedan en valsedel i handen, det blir som att ge en treåring ett skarpladdat vapen. Det är självklart att den individen inte kan ta beslut för samhällets bästa. (Lo Kauppi ETC)

Mats:  Jag kan uppleva en förmäten kultursfär som inte riktigt vill vara nära folket utan mest sysslar med en verklighetsfjär idealism?
A-P: Vad menar du? Jag tycket att vi har en fantastisk och insiktsfull kultursfär som skriver kritiskt om rasism, som lyfter klimatproblem eller tar upp viktiga och farliga politiska strömningar i samhället. För att inte tala om alla dessa fantastiska artister som på olika sätt visar sitt engagemang, jag tänker på Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Niklas Strömstedt  med flera, en sån jäkla skön blandning. Jag menar, vilka ska annars inspirera och utbilda människor? Jag tycker att såväl politiska som kulturella skribenter tänker helt rätt, det kan tyckas vara ett  magiskt tänkande men ändå, ingen verklighet existerar, utom den vi sätter våra ord på.(Johan Hakelius Expressen ironiserar över tidningsredaktioner)

Mats: Tror du att Trump kommer att kunna förbättra relationen mellan väljare och etablissemang?
A-P: Det är bara att konstatera att det som hände natten till den 9 november 2016 inte är världens undergång. Men något stort och farligt är det. I historieböckerna kommer datumet att markera slutpunkten på den jämförelsevis ljusa period som inleddes samma dag för 27 år sedan med Berlinmurens fall. Jag menar att det är jämförbart med Hitlers intåg i Österrike 1938 (B Wiman kulturchef DN).


Mats: Oj, du tycker inte att det låter aningen överdrivet ungefär som med glädjeruset när Obama vann?
A-P: [Stirrar ilsket och utbrister plötsligt]. Ärligt talat: Den enda lösningen är att någon skjuter honom (Uttalat av svensk f.d. mediechef. Som Johan Hakelius, Expressen avslöjar)

Mats: Men någonting gott i detta politiska kaos skulle kunna vara Trumps goda relation till Ryssland. Det skulle kunna ge oss ett slut på de hotfulla spänningar som råder mellan Ryssland och USA och då möjligtvis också Europa.
A-P: Jag tror jag förstår, du ser det som att fred skulle vara det viktigaste i dessa tider med kriget i Syrien [leende]. Men det är nog lite mer komplicerat än så förstår du. Jag tror att det viktigaste är att vi har fred med RÄTT länder snarare än fred i sig. Det viktigaste är att länder med liknande kulturer håller ihop. Kompisarna först om du förstår. Men [skratt] jag förstår hur du menar, krigsoffer, svält och katastrofer, människor som drabbas, jojo förfärligt så klart, men som sagt…

Mats:  Och att vi lider av ett patriarkat, gubbar på långa rader som bestämmer, tror du inte detta leder till ett bristande förtroende.
A-P: Tänker du på populister som Fi eller? (Fi = Populism, slutsats av Stig-Björn Ljunggren statsvetare och krönikör under paneldebatt). Men bortsett från det, bra att du lyfter detta, för om det inte vore för att massor av vita vanliga kvinnor röstade fel i det amerikanska valet så skulle USA fått sin första kvinnliga president, glastaket skulle ha rasat. Håller du inte med om det?

Mats:  Fast i Frankrike så har ju Marie Le Pen chansen att låta glastaket rasa i vår, hon kan bli vald till Frankrikes första kvinnliga president. Det kunde ju bli en revansch kanske?

A-P: [Tystnad och en lång allvarlig blick]

A-P: Jag kanske har missbedömt dig. Det börjar kännas lite olustigt brunt det här.
Mats:   Nej ingen fara. Jag har de senaste 20 åren kämpat för ett varmare samhälle, för öppenhet och varit riktigt stolt över Sveriges inledande och frikostiga immigrationspolitik. ”We walked the talk”. I övrigt identifierar jag mig som en världsmedborgare. Jag är också aktiv inom en europeisk demokratirörelse som många skulle se som vänster. Nej, brunt är det sista jag skulle välja. Kan du gissa vilken politisk inriktning jag sympatiserar med?

A-P: Nej vet du vad, jag förstår överhuvudtaget inte vart du vill komma med alla dessa märkliga och obehagliga frågor.

Mats:   Exakt, du gissade rätt. Ingen alls faktiskt. Jag försöker bidra till ett annat samhälle, till nya tankar och nya medvetenheter. Jag tror på människor och ett vitalare samhälle. Men först så måste det gamla bort, exempelvis den makt och det medborgarförakt som du så tydligt gestaltar.

A-P: Tack, då är vi nog klara där.

Efter att mikrofonen stängts av:

A-P: [Medan han kränger på sig ytterkläderna och ilar mot dörren]. Jag kommer se till att du svartlistas på varenda jävla tidningsredaktion. Bara så du vet!
Mats: Fan vet om jag inte redan är det.

A-P: [Vänder sig om i dörröppningen och vrålar] Fattar du inte att fascism är på väg!? [Dörren smälls igen]

Mats: [Muttrandes för sig själv] Jo… du är redan här.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Populism - Vad är det?

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare.

De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”.

Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har dock funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp. Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en oppositionen mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten, inte hur eller var den utspelas.

Eftersom populism, folkets uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all form av systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen generaliseras och hatas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti. Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.

Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta, för dem, mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.


Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.

Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism.
Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”. Men tro inte att du är "rätt" eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:


”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

"Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Källor

    DN Ledare: Höj rösten för demokratin i Polen
    Anders Heinö: TIMBRO AUTHORITARIAN POPULISM INDEX
    Free Assange Now: ”First the came for Assange”

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Etablissemanget nere för räkning, igen



Av Mats Sederholm


Dags för nästa snyting.

Upplevelsen av ett etablissemang som alltmer fjärmat sig från demokratins tyngdpunkt, folket och väljarna är något jag skrivit flitigt om de senaste åren och upplevt mig vara i stort sett ensam om. Inte minst är boken Kollision en enda stor bekräftelse på denna växande historiska spricka mellan makten och gräsrötterna. En spricka som jag för 3-4 år sedan tyckte mig skönja och såg var på väg att vidgas.

Världens media dömde ut Brexit-anhängarna liksom de i presidentvalet med ännu större kraft har valt sida till Hillary Clinton favör. Stålar och propaganda har gjort allt för att skapa Clinton som vinnare. Hon har haft mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag och haft i stort sett hela mediakåren på sin sida. Gammelmedias val har märks även i Sverige. Hur många Trump-anhängare eller debattörer har vi mött i jämförelse med Clinton-anhängare i exempelvis tv-nyheterna?  Kanske de inte är värdiga, kanske det borde till en blocköverskridande gammelmedial Novemberöverenskommelse för att förhindra de här ”skitiga” rösternas tillgång till de offentliga rummet?

Mig veterligen har endast två journalister försökt skapa lite balans. Aftonbladets Åsa Linderborg och ETC’s Kajsa Ekis Ekman som varit kritiska till Clinton. Den första valde ändå Clinton. Det finns faktiskt andra att välja på, exempelvis Jill Stein, de grönas namn i USA.  De flesta verkar ha betraktat Clinton som någon slags ”lilla huset på prärien” romantisk, duktig och företagssam amerikansk kvinna. Ändå rätt ok va?

Frågan är nu vart vi är på väg. Är vårt samhälle förmöget att lära av bistra erfarenheter?

Har vi exempelvis märkt några nya tongångar eller debatter om människors integritet eller om övervakning efter Snowdens med fleras avslöjanden av statsmakters underrättelsetjänster i USA eller i andra länder i västvärlden?
 Nej
Har debatten, eftertanken eller självkritiken av Brexit påverkat politiker eller skribenter?
 Nej
Kommer vi att märka någon skillnad denna gång?
 Nej, är jag rädd för.

Tvärtom tror jag att vi kommer att få en fördjupad spricka.

Makt skapar sin egen klass och våra parlamentariska politiker kommer inte att låta sig påverkas nämnvärt. De kommer vana trogen att vilja återföra problemet med den” tysta majoriteten” till sina egna områden, till sin egen ingrodda och oförändrade politik och ”göra en Clinton”. Alltså, satsa på gamla goa politiska favoriter. Stötta västerländska ”befrielsekrig” i öst, knyta täta band med banker, underrätelsetjänster, satsa på mer globalisering, mer arbetslinjer och konsumtion som svar på livets gåtor.

De amerikanska väljarna drog in en torped rakt in i de djupaste rötterna i det västerländska samhället och det small av bara helvete. Ett politikens 9/11 men denna gång är fienden innanför murarna. Smällen är mer än vad någon redaktör eller politiker ens vågar förstå. Man irrar fortfarande runt i dammet och rasmassorna. Detta trots att insikten om gapande sprickor mellan fattiga och rika och ett cyniskt samhälle har skapat den ena protestvågen efter den andra de 4-5 senaste åren.

Finner man några spår av eftertankar så här dagarna efter den politiska kraschen.

Björn Wiman DN:s kulturredaktör kände så här:

Det som hände natten till den 9 november 2016 är inte världens undergång. Men något stort och farligt är det. En amerikansk revolution? Ja, men också den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten.

Det påminner om det brittiska imperiets tidningsrubriker på 1800-talet när dimman lagt sig över den engelska kanalen. ”Hela Europa är isolerat”. Pompöst är bara förnamnet.

Vita män i som söker behålla sin identitet har varit en annan av många lite taffliga och vaga förklaringar. Journalisten Eva Elmsäter på SvT berättade att det var lika mycket vita kvinnor som sa nej till Clinton och ja till Trump liksom att Trump:s anhängare går att finna i alla samhällsklasser. Samma sak kan sägas om Latinorösterna, Trump fick med sig dem också.

En före detta  politiker Göran Persson  hade en ovanligt vaken och samhälls-självkritisk inställning. Han gjorde tre reflektioner om Trump-segern.

Reflektion 1
”Jag blir inte förvånad. Det finns en mäktig proteströrelse i hela västvärlden mot etablerade politiker”
”Många regeringar har missköt fördelningspolitiken. Det har blivit all rikare samhällen och allt fler har hamnat utanför. Och det där går till en viss gräns och när då medelklassen själv börjar förstå eller känna sig hotade och förstås att nästa grupp är vi som hamnar utanför så kommer en mäktig proteströrelse.”


Reflektion 2
”På något sätt är väl det här punkten för gammelmedias företrädesrätt när det gäller att analysera läget. Väldigt samstämmigt har det var i de etablerade media om att det här skulle bli en Clinton-seger. Men det finns en opinion som dom inte längre fångar upp.”

Reflektion 3
Den intellektuella dimensionen av politiken får stryka på foten för halvlögner med mera,

Reportern, Aftonbladets Olof Peterson tog upp två punkter av tre i artikeln från telefonintervjun, gissa vilken han hoppade över?
Rätt, den om kritiken av gammelmedia. Och sådana här små ”justeringar” sker varje dag i gammelmedia.

När kvinnor och mexikanska invandrare röstar på en man vars kvinnosyn och människosyn känns så gammal och rutten att man får backa långt tillbaka i historien så måste man ställa sig nya frågor. När fattiga arbetare som inte fått en reallöneökning på många år röstar på en mångmiljardär så måste man gå bortom gamla tankegångar. Vilken är den enorma kraft och längtan efter förändring som får folk att låta sig förnedras?

Förklaringar som att Trump är en tjuv- och rackar-typ som spelar på människors missnöje är att åter spotta på de som sagt ifrån eftersom man då tar deras röst ifrån dem och gör dem till bimbo-folk. Det är inte en ovanlig borgerlig förklaring. Från vänstern vill man så klart återföra allting till ekonomiska klyftor i samhället.  För oss som söker ett mer självständigt perspektiv så är det uppenbart att sådana här förklaringar inte räcker till och inte kommer att leda NÅGONVART. Missnöjet sträcker sig just nu över HELA PLANETEN. Fundera på det en stund.

Vi står inför ett paradigmskifte, där människor inte längre accepterar globala centraliseringar och en upplevelse av att man inte längre är delaktig i alla de utspridda och ogreppbara processer av makt man lyder under.

Det ska bli spännande att se hur politiker, ledarskribenter, kulturskribenter ska tackla detta problem med etablissemanget. Mitt tips är att jämret över börsnedgångar är som med de politiska nedgångarna, de återgår till det vanliga efter några veckor. Den politiska och mediala kasten kommer inte att krackelera. Tvärtom, jag är rädd för att vi kommer se etablissemanget mobilisera och med än större kraft och trubbigare än någonsin ge sig på människor med systemkritiska tankar.

En gång i tiden saknade arbetare en klassmedvetenhet, liksom att kvinnor saknade självkänsla och inte hade rätten att rösta. Eliten protesterade mot den tidens skräniga populister. Vad dagens nya antietablissemangsrörelse är på väg vet ingen. Idag har såväl vänstern som socialdemokratin misslyckats med att fånga upp problemen, liksom de borgerliga.

Jag ser nya torpeder från tysta majoriteter som redan är på väg. Och jag ser en gammal värld implodera.

Källor:
Aftonbladet Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23238245.ab

ETC Kajsa Ekis Ekman
http://www.etc.se/ledare/hillary-clinton-ar-en-klassisk-imperialist

Aftonbladet Göran Persson
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23882334.ab

DN Björn Wiman
http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nu-ar-han-president-i-amerikas-forenta-stater-skrudad-i-rod-keps-och-oandlig-makt/

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Presidentens nya kläder

Av Mats Sederholm

OS-finalen i politik pågår för fullt och alla medel är tillåtna. Säkerhetsluckor kring hanteringen av mejl hotar den demokratiska sidan. Förnedrade kvinnor som kliver fram och vittnar om övergrepp hotar den republikanska. Det här är bara några av de artilleripjäser som Clinton och Trump avfyrar mot varandra. Väljaropinionen gungar än hit och än dit inför valet om vem som ska bli nästa anförare av den fria världen, ”the leader of the free world”. 

Det här är ett viktigt drama och de som inte bryr sig och inte uppfattar det högtidliga och den djupt demokratiska bevekelsegrunden för detta betraktas gärna som "mindre begåvade". De saknar den där allvarliga och finstämda respekten för vår västvärlds allra dyrbaraste kronjuveler. Demokratin, friheten, öppenheten och drömmen om att få leva i ett samhälle med rätten att skapa sig det liv man önskar. De som inte insett detta ser inte Kejsarens nya kläder.

Presidentvalet är allas vår värld just nu. Överallt så bubblar det av upphetsning, spekulationer och andaktig förväntan. Årets presidentval är unikt. Aldrig förut har vi sett så många icke politiska karriärister, aldrig förut har personattackerna varit så hårda och aldrig tidigare har kontrasterna i åsikterna hos det amerikanska folket varit så tydliga.

I min fantasi så sätter jag mig i en helikopter för att få mig en överblick.  Jag passerar mjukt  fram och rakt in i ett fyrverkeri av spotlights. Medias ljuskäglor söker sig runt för att fånga minsta lilla rörelse som kan skänka någonting nytt att analysera eller som det kan göras rubriker av. Jag fortsätter förbi gigantiska reklamskyltar som spelar upp kampanjvideor. Röster från radiostationer, nyhetsmedia, agiterande från talarstolar skapar en bubblande kittel av vilja och målande visioner om det framtida USA.

Plötsligt blir det mörkt. När ögonen vant sig uppfattar jag ett grått landskap som breder ut sig. Efter en stund vänder jag på helikoptern och ser tillbaka.

I horisonten syns ett ensamt slott mitt i detta bleka landskap vars ljud och ljus nu endast svagt kan uppfattas. Överallt utanför slottets murar och i denna nya värld syns människor, miljoner människor, mer än 300 miljoner som arbetar, som tittar på tv, som gör sina vardagsbestyr, som sover eller bara pustar ut. Trötta, gråa och likgiltiga anleten syns. Ett och annat ansikte lyses upp då de uppmärksammar festen på slottet inför korandet av den nya Kejsaren. De flesta bryr sig inte. Bland de uppmärksamma är det endast någon enstaka som verkar glad eller upprymd. De flesta verkar tvärtom uppgivna, frustrerade eller hatfyllda.

De ser inte kejsarens nya kläder.

Årets val bjuder på de minst populära presidentkandidaterna i den moderna amerikanska historien. När George W Bush efter att ha startat Irak-kriget 2003, som snart fördömdes av nästan en hel värld, kandiderade till sin andra period, 2004, så var han då mer populär än vad Hillary Clinton är idag och ännu mer populär än Donald Trump. En majoritet av väljarna säger att de är frustrerade och äcklade över valkampanjen (55-57%).  Endast var tredje person bryr sig och endast var 8-10:nde känner optimism, de som ser kejsarens nya kläder.

Gapet mellan rika och fattiga i USA fortsätter att öka och är bland de största i världen. 20% av de fattigaste medborgarna får dela på endast några procent av landets inkomster, medan de rikaste 20% får hälften.

Den fina balen på slottet i horisonten känns overklig. Alla vet att oavsett vem som blir den nya kejsaren så kommer ingenting nytt att hända. Välfärd och respekt till massorna kommer ändå inte att synas till de närmaste åren.

Ett fåtal människor vandrar till slottet på den stora dagen och lägger sin gåva vid porten. Man röstar mest för att man är förbannad eller rädd, för att man vill visa sitt missnöje och för att man vill protestera. Några kastar hellre än sten över muren och hoppas att den ska träffa någon av alla de där som är inbjudna till fest, alla de där som ser Kejsarens nya kläder, nyhetsredaktörer, politiker, militärer och alla de andra i det kejserliga hovet.

Kejsarens finaste plagg är den amerikanska drömmen. Men i verkligheten, där ute på bygden utanför murarna så har många redan förstått att det där är en myt. I själva verket tillhör USA ett av de länder där det är svårast att byta samhällsklass.

Människor stirrar förstrött på tv. De byter kanal och hoppar från tv-serier, till standup-comedies, till frågetävlingar, till nyheter om presidentkandidaterna,. Allt är fiction, ingenting är på riktigt och kejsaren syns naken.

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper