"The truth will set you free. But first, it will piss you off.” - Gloria Steinem

Nakenfisarnas död



Av Linda Bjuvgård

På den sköna sandstranden i Grekland var min tvååring snudd på ensam nakenfis bland alla barn som badade där. Även bebisar under året hade badbyxor på sig. Det ska erkännas att den uppenbara normen pressade på och att det var nära att jag gav upp och klädde på honom de badbyxor vi packat ner avsedda för poolbad, inte havsbad, men jag höll ut trots både en och annan fördömande blick från omgivningen. På hotellrummet en dag såg jag Anders Westgårdhs krönika i Aftonbladets nättidning. Han konstaterar lite sorgset att trenden med badkläder på småbarn sprider sig även i Sverige.

Vad är det som händer med alla nakenfisar? En gång i tiden, när jag var liten på 70- och 80-talen, kunde även större barn bada nakna. Varför inte, ett barn är ju just ett barn och inget annat även som 10-11-åring. Vi svenskar brukar vara stolta över våra ideal när det handlar om barn och deras uppväxt. Vi tycker det är viktigt att barnen är utomhus mycket (helst i skogen), äter mycket frukt, får vara med och baka, får leka fritt och när det är sommar ska de få bada spritt språngande nakna eftersom det är det naturligaste i världen... nej, vänta nu! Så är det ju inte längre. Något har hänt.

Det är något som har gått galet när människor till varje pris måste skyla sina barns kroppar på en badstrand men utan några som helst problem blottar sina barns själar på internet. Det är galet men inte konstigt dock med tanke på hur vår materiellt inriktade värld är funtad. Här är kroppar mer intressanta än själar, om än varken mer eller mindre värda. Och privat är ett ord vars innebörd blir mer och mer förvridet. Det är därför det är så viktigt att ha badbyxorna på medan att lämna ut sitt barns bokstavsdiagnos komplett med hela sjukdomshistorien och bild på barnet är... tja, helt normalt?

Det är enkelt att skylla hela badklädeshetsen på medias rapporter om pedofiler hit och pedofiler dit. När jag var liten talades det aldrig om pedofiler. Det fanns några enstaka fula gubbar men de ansågs som ovanliga undantag och inget som man planerade hela sin tillvaro efter. Visst har media ett stort ansvar när det gäller både det ena och det andra, inte minst när det gäller den utbredda pedofilskräcken, men jag tror att nakenfisarnas död beror på något större än så, något som visserligen innefattar pedofilskräck men ack så mycket mer. Min teori handlar om att den ökade sexualiseringen av hela vårt samhälle har flyttat in snusket i våra huvuden. Vi har låtit det perversa, det vulgära och onaturliga få fäste om våra tankar och känslor så till den grad att vi själva nu anpassar oss efter det sjuka som om det nästan vore normalt.

Jag vägrar att låta pedofiler bestämma hur vi ska se på våra barn! I nuläget är detta dock precis det som sker. Istället för att fortsätta låta småbarn få vara nakenfisar har vi format dem till sexuella varelser vars kroppar måste skylas till varje pris. Få reflekterar över att det i de vuxnas värld ofta är sexigare att dölja än att visa pur nakenhet. För i ärlighetens namn hur sexigt är det med en massa normala kroppar av alla de slag på till exempel en nudiststrand eller i en bastu? Kussimurror och snoppar är sällan speciellt snygga att se på rakt upp och ner. Nej, det är när man döljer lite grann som den magiska sexigheten kan uppstå och därför är det än mer märkligt att vuxna väljer att klä sina 2-3-åriga flickor i bikinitoppar(!).

Vart är vi på väg? Framtidens folk kommer kanske fullt ut tycka att det är naturligt att vuxna kvinnors underliv härmar småflickors genom konstant rakning vilket får som en naturlig följd att även småflickors underliv blir sexualiserade och därför, såklart och helt logiskt, till varje pris måste döljas. Vi är nästan där nu så varför inte.

Nyligen fick jag veta att det inom barnomsorgen - där allt nu för tiden, precis som inom sjukvården, ska dokumenteras till priset av tid för faktisk omsorg - är förbjudet att filma eller fota nakenfisarna när de till exempel springer omkring och leker runt en vattenspridare en varm sommardag. Hm, tänkte jag. Visst kan jag erkänna att det någonstans känns skönt att veta att något naket material på så sätt inte kommer att hamna i orätta händer men efter lite funderande insåg jag att det snarare är en fråga om varför våra barn ens måste filmas på dagis överhuvudtaget. Det är det som känns mest osunt, inte frågan om nakenheten. Men det är det ännu färre som reflekterar över!

Vårt översexualiserade samhälle har gjort fler naturliga saker till något konstigt och snudd på perverst. Ta det här med amning till exempel. Idag är det många mammor som inte vågar sitta i offentliga miljöer och amma sina barn. Klimatet i samhället har blivit kallsinnigare. Sura, ibland till och med arga blickar i kombination med en allmän känsla av inte vara välkommen driver in dessa mammor på toaletter när det är dags att mata eller trösta barnen vid bröstet. Toaletter! Inte världens fräschaste ställen direkt.

På nätforum kan man läsa tråd efter tråd om hur kvinnor borde ha vett att skyla brösten ordentligt om de nu absolut måste amma på offentliga platser. Den underförstådda moralen gör gällande att amning är något privat som man inte ska "utsätta" andra för.

Att amma ett så kallat "lite större barn", säg 2-4 år gammalt, är knappt accepterat alls, inte ens om man bara gör det i sitt eget hem, trots att det har varit det naturliga för människan i miljoner år. På bara drygt 100 år har västvärlden gjort detta högst mänskliga, viktiga och vackra till något fult och perverst.

Men vänta nu! Fult? Perverst? När Britney Spears bystar upp sig i video efter video, gör samlagsliknande rörelser och stirrar med en kåt blick in i kameran då är det normalt och helt okej. Herrtidningar med nakna jättebröst som stirrar mot oss i tidningshyllan är helt normala och okej. Direktsänt Big Brother-sex är helt normalt och okej.

Men en mamma som ammar sitt barn är pervers!



Riktig perversitet*, det vill säga i ordets mest grundläggande betydelse, är precis vad det är. Men det är inte de ammande kvinnorna som är perversa eller utför en pervers handling - nej, perversiteten sitter i huvudet på de som betraktar amningen. Det är där som det har skett en förvridning av det mest naturliga, det är där som allt har kastats över ända.

Snusket har som sagt flyttat in i huvudet på folk och fått fäste.

På bussen hem från jobbet varje dag stiger det alltid på en stor grupp med skolungdomar som ibland sitter och pratar högt om sex och könsorgan. Självklart vill de, som ungdomar i alla tider har gjort, försöka provocera folk omkring sig, men det är inte bara så enkelt. Orden de använder kommer från porrindustrins värld och de ord de använder om varandra är så fula och hårda att de inte kan nämnas här. Jargongen finns där även när de tror att ingen utomstående hör på, den har blivit en naturlig del av deras språk och alltså inte bara något de använder för att provocera.

Jag är inte ett dugg förvånad dock. Allt det som dessa tonåringar talar om är sådant som vi i vuxenvärlden serverar dem på daglig basis genom tv, internet, tidningar och andra media. En gång i tiden räckte det att hålla barnen borta från tv-apparaten på kvällstid för att slippa det värsta medan det idag inte finns en enda fredad zon. Slå på tv:n vilken tid du vill och du kan råka hamna mitt i värsta våldtäktsscenen eller något annat för barn högst olämpligt inslag (och för oss vuxna också - varför ska vi se på sådant för egentligen?).

Pedofili är inte det enda som det rapporteras stadigt om genom media. Sexmissbruk, sextekniker, sexhjälpmedel och inte minst historier om sexövergrepp. Om en utomjording skulle komma hit och läsa Aftonbladet eller Expressen för att bilda sig en uppfattning om mänskligheten skulle den tro att majoriteten av oss är översexualiserade med gigantiska problem och mängder med traumatiska upplevelser i bakfickan.

Man måste fråga sig vad det är med den sexuella kraften som är så enormt lockande att den används för att sälja i stort sett allt. Man måste också fråga sig vad den stora obalansen i detta kommer sig av. Jag tror att stressen som ökar dag för dag är en del i det hela. Sex är ju som bekant en spänningsutlösare, både genom orgasmen och genom hudkontakten i sig med alla behagliga hormoner som utsöndras. Men mer än så tror jag att obalansen, det översexualiserade, beror på att vi människor saknar något fundamentalt i våra liv. Vi har totalt tappat kontakten med det där större, med hjärtat och den andliga dimensionen och det är där skon klämmer.

Sex kan vara något hett, ångande och jävla skönt också, inte bara ett sätt att komma riktigt nära, om nu någon trodde att jag bara vill flumma och mjuka till allt. Det viktiga är att vi aldrig, aldrig, aldrig låter den nakna kraften inom oss hunsas och fängslas. Låt samhällets krampaktiga och cyniska normer passera förbi som det lågvattenmärke i vår historia de är. Häng inte på - låt inte nakenfisarna dö ut!

 
Denna artikel är också publicerad på Sourze.

* Ordet "perversion" härleds ur det senlatinska perversio "omvridning", "förvridning", vilket kommer av det latinska verbet perverto "vända upp och ned", "kasta över ända", "fördärva". (Wikipedia).

Tags:
Categories: Allmänt | Barnafrågor

Inlagt av linda on juli 24, 2011 21:43 3 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Knyta an eller knyta upp

Av Linda Bjuvgård

Vissa saker är egentligen ganska enkla om man tänker efter. Ta det här med hur små barn (ca yngre än 1,5-2 år) ska sitta i en barnvagn. Ska näsan peka framåt i vagnens färdriktning eller ska de peka bakåt i riktning mot mamma eller pappa? I dag är ungefär åtta av tio vagnar som far förbi mig på stan besuttna av barn vars näsor pekar rakt fram. Jag har funderat en del på varför dessa ungars föräldrar gjort detta val och kommit fram till två orsaker till detta; antingen är de rädda för att deras små gullklimpar ska bli åksjuka om de tvingas åka bakochfram, eller så befarar de att om inte de små hjärtegrynens uppmärksamhet riktas bort från föräldrarna själva och ut mot stora världen så kommer dessa barn att bli hopplöst eftersatta i utvecklingen. För tänk vad mycket intryck de missar bakochfram. Usch och fy och barnpsykologen nästa!

Här om dagen var jag och lyssnade på den TV-, bok- och tidningsberömda föräldrapsykologen Malin Alvén. Den s-märkte (där s står för säkerhet, inte sosse) och politiskt korrekte samhällsdebattören som, när det handlar om barn och barnuppfostran, alltid är den självklare gästen i morgonsoffan på TV. Ni vet, precis som Clas Svahn alltid får komma till tals när något ”märkligt” (hör ni spöksoundtracket i bakgrunden?) har hänt.

Till Malins försvar skall sägas att hon var en duktig föreläsare och hennes intention att stärka oss föräldrar är god, men ack sådana grodor det hoppade ut med jämna mellanrum mellan godbitarna. En av grodorna handlade om just framåtvända barnvagnar. I Malins iver att till varje pris stärka oss föräldrar ville hon också försvara vår tendens att rikta våra telingar bort från oss. Under föreläsningens gång vevade hon vetenskapshjulet än hit och än dit. När det passade hennes syfte var vetenskapens landvinningar något bra som hon gärna lyfte fram, som i fallet hemmafruproblemet, där forskningen visat hur olyckliga vi blir av att vara hemmafruar och lyckliga av att båda föräldrar jobbar. I vanlig ordning har de valt att se på dessa olika livstilar utlyftna ur sina sammanhang.

Att vara hemmafru och helt ensam kan förstås göra vem som helst olycklig, men detta har inte primärt med att vara hemmafru att göra, vilket forskningen inte vill "se". Att stanna hemma på heltid med barn blir idag en ensam historia eftersom det knappt finns några andra hemma på dagarna, men om vi ordnade om vårt samhälle så att det funkade ekonomiskt att en av föräldrarna stannar hemma under barnens första år i livet så skulle vi ha en helt annan situation. Helt plötsligt skulle det finnas människor i lekparkerna igen och ingen skulle behöva vara ensam. Det är intressant att notera hur man idag gärna talar om hur dåligt det var för kvinnorna som gick hemma förr men om man frågar dem själva - och jag har frågat många av dessa kvinnor som var hemma tills deras barn började skolan och till och med längre än så - så får man istället mycket ofta höra hur glada de är över att de kunde ge denna tid till sina barn. Samma kvinnor, som idag är mormödrar och farmödrar till en massa dagisbarn lider av att se sina egna döttrar och söner slita i ekorrhjulet, lämna och hämta, lämna och hämta...  De har nog, liksom jag, svårt att se hur det skulle vara så mycket mer självutvecklande och kvinnobefriande att  slita ut kropp och själ i t ex disken på ett storkök eller genom att slava i kassan på ICA. Men allt är ju tydligen bättre än att ta hand om sina egna barn. 

Men åter till barnvagnarna. 

När det gällde de framåtvända vagnarna så var de senaste forskningsresultaten helt tokiga menade Malin Alvén. Forskningen har visst kommit fram till nåt om att det skulle vara skadligt eller inte bra för anknytningen för barnen att åka framåtvända, enligt Malins tolkning, och det var ju uppåtväggarna knasigt eftersom barnen för guds skull inte sitter i vagnar hela dagarna. ”Det är ju inte bara när man är ute och går som man knyter an! Det finns ju många andra tillfällen på dygnet när man kan göra det.”

Populistiskt och föräldrafriande. ”Ni gör allt rätt och är så bra. Somna om, somna om!” ”Svenska barn mår jättebra!” Ungefär så lät det även om citaten förstås inte är korrekt återgivna utan något dramatiserade i vanlig Lindastil.

"Enligt Suzanne Zeedyk, psykolog vid Dundee University´s School of Psychology, betyder resultaten att barn i framåtvända vagnar upplever sin första tid i livet som orolig och känslomässigt fattig. Och stressade barn växer upp till att bli ängsliga vuxna, menar hon.”

"Ängsliga vuxna”. Ja, och duktiga små konsumenter kanske som shoppar prylar och psykofarmaka. Man kan ju undra vilka som tjänar på det.

Nä hörrni, ibland är det ganska enkelt om man tänker efter. Att vända sitt barn mot sig i vagnen är inte i första hand en fråga om att knyta an, där kan jag delvis ge Malin Alvén rätt. Nej, det handlar om något så banalt som att vilja ha uppsikt över sitt barn. Det kan faktiskt vara bra att se om det landar en geting i ansiktet på ungen, för att ta ett exempel. Och jag tycker också att det är ganska viktigt att ha ögonkontakt med mitt barn. Det handlar om en ganska naturlig önskan om att kunna se hur han mår för stunden, att samspela, visa och uppleva världen tillsammans. Att med mitt leende kunna bekräfta att läget är under kontroll och så vidare. Inte särskilt svårt att förstå alls och inget som borde behöva bekräftas av vare sig forskning eller så kallade experter.

Eller kostar det för mycket för oss att ge våra barn detta lilla? Är vi så utnötta av vårt dagliga systemarbete att vi faktiskt inte orkar se våra barn? Man kan ju undra eftersom en sådan superexpert som Malin Alvén vänder ut och in på sig själv för att övertala de få som inte är helt övertygade om att de ska fortsätta precis som de gör nu. För de är ju sådana fantastiska föräldrar som oroar ihjäl sig och ägnar eoner av tid till att läsa barnpsykologi och att analysera över om de gör rätt. För så är det ju. Också. Och man kan undra om det ligger en motsägelse i detta eller om det ena rent av leder till det andra.

Det kanske blir för mycket helt enkelt, så vi vänder våra barn ifrån oss så snart de vuxit ur liggvagnen. Då får vi en chans att blunda. För lika upplysta som vi är när det gäller barnens alla utvecklingsstadier, barnpsykologi och alla tänkbara aspekter kring vad våra barn behöver för att må bra - lika upplysta är vi om vi inte kan ge dem det de verkligen behöver och mest av allt vill ha; vår tid och närhet.

"Lika bra att de små liven blir så självständiga som möjligt på så kort tid som möjligt. Då kanske de kan klara sig i denna hårda hemska värld", tycks många föräldrahjärtan i handling sorgset konstatera.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Inlagt av linda on april 18, 2011 21:35 1 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

När snaran dras åt kring yttrandefriheten

Av Linda Bjuvgård

En av många trender som pekar mot att vi går mot hårdare tider är den att yttrandefriheten inskränks både lite här och var, och allt oftare. Man kan tycka att en sådan trend borde få människor att dra öronen åt sig och reagera men istället sker ofta ett av två ting. Det ena är att folk helt enkelt blundar, blir uppgivna och lallar vidare i sina ekorrhjul med fredagsmys. Det andra är att de, tvärtemot vad man skulle kunna tro, själva yrkar på mindre yttrandefrihet.

Men egentligen är det inte så konstigt. Mats och jag här på Klar Sikt har länge talat om hur vi människor själva bygger de fängelsemurar som både inskränker vår frihet och hindrar vår möjlighet att uppnå vår fulla potential som människor. Det självdestruktiva beteendet är inbyggt i systemet (inte i människan i sig), ett s.k. systemfel, som vi ser det.

Vi har som sagt sett det hända många gånger de senaste åren och även om vi inte längre förvånas så kan vi inte låta bli att ibland bli lite upprörda. Det senaste exemplet på denna trend upptäckte jag idag. Efter åratal av negativt bemötande, ett slags kollektivt mobbande och lögner har Anna Wahlgren äntligen fått någon slags upprättelse genom en artikel som korrekt återger och objektivt berättar om hennes s.k. Sova Hela Natten-kur. Reportern har varit med och på plats bevittnat Annas årliga ”sömnkurarkurs” där några bebisar lärt sig att sova långa oavbrutna nätter samtidigt som några kvinnor har utbildats till diplomerade Sova Hela Natten-kurare.

Att tidningen Metro haft mage att göra ett sådant reportage och dessutom gett reportaget ett ganska stort utrymme i sin tidning är något som har upprört Anna Wahlgrens kritiker ordentligt. De har startat ett upprop och skriver där bl a:
 
”Vi anser att Ni på Metro genom er okritiska artikel kan locka föräldrar till att använda Sova Hela Natten på sina barn och att de då kommer vända sig till detta forum (Anna W:s nätforum där hon och hennes medhjälpare stöttar och ger råd om sömn, barnafostran m.m./Min anm.). Genom att föräldrarna där hamnar i ett forum med attityden ”allt vi säger är rätt” och de dessutom har läst Era okritiska artiklar finns en stor risk att främst osäkra förstagångsföräldrar kan komma att lockas till att ta till rent skadliga metoder mot sina barn.”

Man kan undra om det finns någon lag på att artiklar måste vara utformade på det ena eller andra sättet. Jag tror faktiskt inte det. Man får inte ljuga eller kränka någon, men man får skriva helt till någons fördel om man så vill. Med andra ord så får man skriva en okritisk artikel, t ex en artikel som bara beskriver något rätt upp och ner utan att vare sig ta ställning eller lyfta fram eventuell kritik mot det som artikeln handlar om. Detta görs också dagligdags. Intressant att notera är att upprorsmakarna förstås inte ifrågasätter de horder av, inte bara kritiska, utan även kränkande och förtalande artiklar, TV-inslag och annat som redan finns om denna sömnmetod och om Anna Wahlgren som person. Förstås. I de fallen är ju yttrandefriheten alldeles, alldeles underbar. Trots att de artiklarna/inslagen saknar allt det som uppropsmakarna i detta fall kräver av Metro. 

De skriver vidare:

”Vi tror på intet sätt att föräldrar är intelligensbefriade, men det finns som sagt redan exempel på exempel i forumet på föräldrar som går emot sina egna instinkter om rätt och fel pga de råd som ges på forumet och den kritik de får när de försöker säga emot.”

Jo, det är precis det de antar att föräldrar är. Intelligensbefriade alltså. Om de hade trott att människor är kapabla att tänka och känna in själva så hade de aldrig skapat något uppror mot Metros användande av yttrandefriheten.

Experter har ju alltid rätt. Det är de som berättar för oss hur vi ska vara och, inte minst, hur vi ska ta hand om våra barn. Om en expert skriver under ett upprop med sin fina titel så är förstås uppropet helt i sin ordning och alla andra kan, efter en lätt skumläsning av uppropet, sluta tänka och skriva under. De också.

På slutet av uppropet sansar skribenterna sig lite och berättar om sina önskemål:
”Vi önskar att ni hade kunnat göra fler artiklar om barn och sömn, ta med vilken väl underbyggd kritik det finns mot Anna Wahlgrens råd och framförallt Sova Hela Natten som metod, ta upp lite andra metoder som finns och gärna ha med en barnläkare eller barnpsykolog (eller båda delarna) som kan ge sina åsikter på de olika sömnmetoderna.”

Det kan vara intressant att notera att den typen av önskemål aldrig någonsin dykt upp när det har publicerats negativa påståenden om Anna Wahlgren eller hennes metoder. Då är det ingen som ropar efter Annas syn på saken eller - läskiga tanke - kritik mot experterna, dvs. barnläkarna och barnpsykologerna. Och med tanke på hur mycket skada de har åsamkat barn (och föräldrar, i synnerhet mammor) genom historien så finns det all fog i världen att också syna dem i sömmarna. Eller tror verkligen alla att NU, i denna så kallade moderna tid så gör alla helt plötsligt rätt hela tiden och kommer aldrig med några skadliga råd. Och att allt tokigt som någonsin har skett bara är, visserligen beklagansvärda men ändock, historiska fakta?

En barnläkare som i detta NU är verksam och vars ord är mycket tunga och vägledande inom bl a BVC är Berndt Eckerberg. Han en av de största förespråkarna (och eventuellt dess upphovsman – det finns olika uppgifter om just det) för den s k 5-minutersmetoden. Sömnmetoden går i korthet ut på att barnet ensam i sin säng ska somna på egen hand. Var femte minut går man in till barnet och på något sätt, utan att röra vid det, visar att allt är lugnt. Sedan lämnar man barnet ensam i fem minuter till. Denna procedur ska man sedan upprepa tills dess att barnet somnat. Det spelar ingen roll om barnet skriker eller gråter hysteriskt.

Eckerberg är lustig på så sätt att han själv medger att metoden går emot våra föräldrainstinkter och att det naturliga egentligen är att barn sover tillsammans med sina föräldrar och vaknar flera gånger per natt. Alla som någonsin umgåtts med ett barn som skriker och gråter hysteriskt vet att fem minuter är en evighet.

Detta finns det förvisso kritik mot men inga upprop! Inga hoper av arga föräldrar som skapar femtielva Facebookgrupper eller forumtrådar på 2000 sidor. Problemet här är förstås att metoden förespråkas av en barnläkare. Nog måste väl ändå hans utsagor vara väl underbyggda och OKEJ? Han är ju en EXPERT för guds skull, tycks gemene man tänka. 

Jag tycker inte speciellt mycket om Anna Wahlgrens sömnkur, men den är i alla fall bra mycket bättre än 5-minutersmetoden som etablissemanget, de s.k. experterna, förespråkar. Men oavsett vad jag tycker eller vad du tycker eller vad någon tycker så är det allra viktigaste; att vi får tycka det och uttrycka det!

Voltaire hade förstått något grundläggande och viktigt när han sa:
Jag hatar det du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det.

Jag hatar dock inte något av det Anna Wahlgren säger eller står för. En del är bra, annat dåligt och ytterligare annat jättebra. Poängen är att vi måste akta oss för demoniseringar och svartvitt tänkande. Det kan inte sägas nog ofta.

Vi måste lära oss nyansernas språk innan allt går åt skogen.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Inlagt av linda on november 25, 2010 12:58 0 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Dagis och den där jobbiga känslan i magen

Av Linda Bjuvgård

Ropen skallade: "dagis åt alla!" Barnen behövde dagisplatser eftersom deras mammor, kvinnorna, skulle frigöras. Och någonstans därefter – under 70-talet och framåt – slutade vi som samhällskollektiv att lyssna på den där känslan i maggropen, ni vet den som ger oss våra känslomässiga riktlinjer.

Idag går drevet igen. Politikerna, som tycks tycka och tänka allt konformare oavsett partitillhörighet, önskar utöka förskolans verksamhet. Den ska omfamna ännu fler barn, ännu mer, och helst vara helt gratis så att alla inte bara får, utan måste vara med. Detta är politiskt korrekt och enligt dagens normsystem också en stor seger för feministerna.

Men om vi backar lite först och frågar oss hur det gick för de där barnen som fick de åtråvärda platserna på dagis. De som framförallt föddes på 80-talet och som det demonstrerades för på gator och torg. Jo, de har vuxit upp och själva blivit föräldrar. Och i ett samhälle där allt fler tappar sitt känslomässiga fotfäste, där allt fler mår psykiskt dåligt – där passar de in. Ty den första dagisgenerationen har blivit anknytningsskadade och har därför själva inga som helst problem att lämna sina barn ifrån sig. Deras barn hinner knappt komma ut ur livmodern innan de ska lämnas bort till barnvakt så att mamma och pappa får sin viktiga egentid. Idag skattas egentid skyhögt. Ordet i sig, och än mindre dess innebörd, existerade inte ens för bara någon generation sedan. Fråga de som är födda före 60-talet om du tvivlar på mina ord.

Den första kullen dagisbarn gick på dagis där barngrupperna ändå var någorlunda humana i sina storlekar, och där personaltätheten var hög jämfört med idag. De förskolor där de nu lämnar sina egna barn ser inte ut som de dagis de själva minns. De drar omkring sina barn i kolsvarta barnvagnar, som i mina ögon mest liknar likvagnar. Att färger påverkar vårt känslomässiga mående verkar inte vara något som dessa föräldrar funderat mycket över. Och i en värld så till bredden fylld av syn- hörsel- och andra slags intryck låter samma föräldrar sina barn åka framåtvända i barnvagnen och likaså i sina bärselar. Barnen översköljs av intryck och har ingen chans att varken välja bort dem eller att söka mammas eller pappas blick. Barnen ges heller ingen chans att dela på upplevelserna med sina föräldrar och mötas hjärta mot hjärta. Men hur skulle det annars vara, i en värld där vi alla knarkar sinnesintryck hela dagarna via våra datorer, TV-apparater, iPods och mobiler?

Dagens vilsna föräldrageneration lever en stor del av sina liv på nätet, där de ängsligt frågar andra föräldrar om allt från hur mycket temperatur som ska räknas som feber till hur de ska hantera sina barns snattande. När deras barn är sjuka kan de fylla en forumtråd med nya inlägg var tionde minut: "Nu vaknade han precis. Han känns lite svalare nu. Drack 10 ml bröstmjölksersättning som han verkar få behålla." Tio minuter senare kommer nästa inlägg: "Nä, nu börjar han bli så där grinig igen. Vad tycker ni att jag ska göra?"

Människor idag lever separerade från varandra. Den äldre generationen har inte tid och den ännu äldre generationen bor isolerade på sina institutioner. Det finns ingen "återväxt" som man brukar säga i sportvärlden. Gammal beprövad erfarenhet dammar bort i någon undanskymd vrå. Kunskap om hur man gör glöms bort när den aldrig får en chans att överföras från en generation till nästa. Istället har vi låtit så kallade "experter" styra. Ibland så till den grad att vi slutat att tänka – och känna efter – själva.

Många mammor av idag ägnar massvis av tid till att söka information som stödjer deras förhoppning om att bröstmjölksersättning (baserad på komjölk) är lika bra som (och helst bättre) än modersmjölk. Att amma är ju sååå uppbindande och dåligt för jämställdheten. Dessutom är det pinsamt att behöva dra fram tuttarna när man springer runt på det senaste gigantiska shoppingcentrumet och ungen skriker. Att amning är det sätt som vi som art har överlevt genom i eoner verkar bortglömt. Istället låter vi kossor amma i hela sina liv för att våra barn ska få sin ersättning och välling.

Dessa ständiga infektioner som drabbar dagisbarn är kanske inte bara en fråga om bakterier, virus och många barn som trängs på små ytor. Det kanske är barnens enda vapen att ta till för att få komma hem till hemmets lugna och välbekanta vrå. Ett desperat sätt att nå sina föräldrar, att få krypa upp i deras famnar, att få bli sedda. En flummig tanke, eller en intuitiv sanning?

Idag är dagis, eller förskola som det heter nu för tiden, i praktiken nästan obligatoriskt. Genomgående för i stort sett alla partiers politik är ett hyllande av förskolan som institution. Många tycker att förskolan bör vara en rättighet, att den pedagogik som förskolorna, enligt pappret, bedriver är mer eller mindre nödvändig för att ett barn ska klara sig i livet, att förskolan ska hålla öppet dygnet och året runt så att mamma och pappa kan jobba jämt, att förskolan utjämnar alla olika förutsättningar som barn kan leva under och – underförstått, mellan raderna – att förskolan är en bättre förälder än föräldrarna själva.

Politiker älskar pedagogik. De är övertygade om att bara barnen får sin pedagogik så blir allt bra. Kärlek, värme, empati och äkta möten mellan människor är det ingen som talar om. Och vetenskapens insikter om anknytningens stora betydelse för barns (och vuxnas) hälsa tycks ha gått våra politiker förbi.

Jag undrar hur många av våra politiker som har tillbringat ens en hel dag på ett dagis. Som har sett när 18 småbarn – enligt djungelns lag – ser efter och uppfostrar varandra i en miljö så bullrig att hörselkåpor borde vara obligatoriska. Hur många politiker har tagit del av den litteratur som finns på svenska om dagis och hur det är att tillbringa sina dagar där? Hur många känner till anknytningsteorin och vad den säger om de minsta barnens psykiska behov? När jag läser på de politiska partiernas hemsidor vad de önskar för barnomsorg i framtiden så ser jag inget barnperspektiv. Jag ser bara ett underligt feministiskt perspektiv och mest av allt; ett arbetsmarknadsperspektiv. Hur länge ska politikerna och samhället i stort vägra räkna med barnens behov?

Vi lever i ett ekonomiskt system som får oss, likt kamphundar, att gå på varandra. I den lilla dagisdebatt som existerar dyker det mest upp argument som "Alla kan ju välja att gå ner i standard, sälja bilen och avstå från den dyra semesterresan till Thailand. Då får man råd att stanna hemma med sina barn om man nu vill det."

Och så var den debatten dödad. Visst är det sant att de flesta i Sverige kan välja att sänka sin levnadsstandard och på så vis kanske få råd att finna en annan omsorgslösning för sina barn, men varför får man inte också tala om samhället i stort. Varför kan vi inte inrikta våra krafter på att få till en förändring som gynnar alla, framförallt barnen? Varför finns det bara ett alternativ? "Förskola för alla eller sluta gnäll och sälj huset!" Debatten är ensidig eller icke existerande. Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar "fotfolket" att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna.

I dessa utvärderingarnas tidevarv kanske det är dags att Pappa Staten utvärderar sin egen roll som förälder. I synnerhet som hans tendens är att utöka sin verksamhet och införa tvång. Våra politiker älskar ju att utvärdera och utreda precis allt, men när det gäller frågan om våra allra minsta ser dem åt ett annat håll. För var är den tillsatta utredning som granskar konsekvenserna av att våra barn till stor del växer upp på den institution som kallas förskola?

Det finns alltid konsekvenser, det är en naturlag. Vi som samhälle har valt att anamma en splittringens politik. Vi tror att kvinnas jämställdhet måste betalas med våra barns och nästa generations vuxnas hälsa. Men tänk om det inte måste vara så? Tänk om det går att lösa jämställdhetsekvationen och säkra våra barns psykiska och fysiska hälsa? Och tänk om motivationen till att finna en lösning står att finna i den där känslan i maggropen?

Denna krönika finns också publicerad på sourze.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Inlagt av linda on augusti 16, 2010 18:13 11 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Säg hej till zombiebarnen!

Av Linda Bjuvgård

De barnen, de barnen. Våra små glittrande guldkorn. Har ni lagt märke till hur hålögda och bleka de börjat se ut på sistone? Och då menar jag inte de senaste veckorna, utan de senaste åren eller så. Och inte alla barn förstås, men alldeles för många utav dem. Om ni nu sett dem över huvud taget vill säga. Det är ju inte det lättaste att få syn på dem nu för tiden eftersom de allt mer sällan rör sig ute bland annat folk. Mellan tidig morgon och ganska sen eftermiddag befinner de sig på dagis, i skolan eller på fritids. Därefter skjutsas de omärkligt iväg till sina aktiviteter. Väl hemma igen sitter de, ja just ja, framför en dator eller TV-apparat. En skärm med andra ord.

”Och vad är det för fel med det nu då? Vad jobbig du är, Linda, som alltid måste ifrågasätta allt!”

Ja, jag vet men jag har inget val. Jag har nämligen sett dem, zombiebarnen.

Har du? Sett dem alltså. Du känner igen dem på blicken och den släpiga gången. Det brukar bli som tydligast kort efter att du sagt åt dem att lämna datorn/TV:n. Då kommer de gåendes förbi dig med nedsänkt huvud, omgivna av en atmosfär som skulle skrämma slag på ett åskoväder. Sedan lyfter de på huvudet och vänder sig sakta, sakta mot dig med en blick som tycks säga: ”nu kommer jag och äter upp din hjärna!”.
 
Det tar sina goda timmar innan zombiesjukan släpper sitt grepp om barnet och det soliga humöret återvänder.  Men det gäller att se upp. Zombiebarnet tar varje liten chans hon eller han får att åter parkera sig framför sin älskade skärm. Och du är tillbaka på ruta ett igen.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar datorer och Internet. Verkligen. Det är som det där med att få barn. Lika lite som jag knappt ens kan minnas det liv jag levde innan barnen, lika lite kan jag erinra hur mitt liv var innan min första dator med Internetuppkoppling flyttade in. Vad i hela fridens namn sysselsatte jag mig med då?!

Datorer är praktiska verktyg och på samma gång så fantastiska nöjesmaskiner att det är lätt att uppleva det som att ALLT finns där. Och det gör det nästan också. Minns ni när det var inne att slänga ur sig den på samma gång hotfulla och glada klyschan; ”snart behöver man aldrig lämna sitt hem, utan kan sköta allt genom datorn”? Nu är vi så gott som framme där. Här om dagen beställde jag hem receptbelagd medicin genom nätet. Jätteskönt att slippa planera in ett apoteksbesök där man får stå i långa köer bara för att mötas av en snipig apotekare som för femtielfte gången ska fråga om jag haft just denna medicin förut.

Så, ja jag gillar verkligen datorer och Internet. Och TV:n är kul. Den också. Och jag tillhör absolut inte dem som helt och hållet vill förbjuda sina barn att sitta vid datorn. Jag vill inte ens förbjuda datorspel eller spelkonsoller. Herre min dar, sånt är ju jättekul!
 
Så nej, det är inte det. Det är såklart missbruket jag är ute efter.

Betänk hålögdheten och den bleka hyn. När våra barn får den looken och dessutom ett jäkla irritabelt humör, rent ut sagt, då är det lätt att ens associationer går till någon sliten narkoman på plattan i Stockholm. Eller hur? Den svarta zombieblicken jag beskrev ovan. Den blicken, mina vänner, den är inte riktigt normal.

Jag påstår att vi de senaste åren har sett födelsen av ett massmissbruk. Ännu en laglig drog, i stil med alkohol och cigaretter, har sett dagens ljus och den används av alla.
Det råder ingen tvekan om att dataspel, communitys, bloggande, TV-spel, dokusåpor, sitcoms och liknande är beroendeframkallande. Det tror jag att de flesta av oss känt av genom egen erfarenhet. Och likheterna mellan ett missbruk av ovanstående och ett missbruk av klassiska droger är slående.

Men där de flesta av oss har en förmåga att stoppa oss själva innan vårt bruk hinner bli till överbruk och långt innan det blir till ett missbruk, fastnar många barn långt tidigare. Jag kan inte tillräckligt om barnpsykologi för att förklara varför det är så, men ATT det är så är givet. Det har med hjärnans utveckling att göra misstänker jag, men det spelar säkert också in att barn inte har lika många måsten som tvingar bort dem från skärmarna. Vi vuxna kan helt enkelt inte fastna lika lätt eftersom vi måste betala räkningar, laga mat, städa, underhålla våra sociala kontakter osv.

När det handlar om sådant som går att missbruka brukar man säga att det alltid finns en viss procent människor som tippar över. Och att det är beklagligt men oundvikligt. De allra flesta vuxna kan ju bli bjudna på alkohol utan att bli alkoholister medan ett fåtal blir det. Lite svinn får man räkna med, liksom.

Om det nu var så att det bara handlade om ”lite svinn”. Men, jag är ledsen att säga att så inte är fallet. För jag ser dem över allt nu. Zombiebarnen. Och zombiesjukan drabbar allt fler, oavsett bakgrund. Det går inte att lite nonchalant peka och säga att det mest handlar om stackars förortsbarn med invandrarbakgrund, vars utslitna, dubbelarbetande och outbildade (nåja!) föräldrar inte fattar allvaret, eller ännu värre, inte orkar bry sig.

Nej, zombiebarnen återfinns överallt i vårt materiellt feta, men andligt magra samhälle. I alla samhällsklasser, i nästan alla hem. Ja, jag har zombiebarn i min egen närhet också.  Jag har ingen statistik men logiken säger att de kanske rent av florerar mest i välbärgade hem med tanke på att där finns mest pengar att köpa tekniska prylar för, och med tanke på att där bor de föräldrar som pga karriärshets är som tröttast och därför ger minst motstånd.

Jo, för vi vuxna är för trötta, för slitna av våra ekorrhjulsliv för att orka göra något på allvar. Som mest kanske vi orkar skriva ett datatidsschema och införliva det nya fenomenet ”skärmtid” som innebär att barnen bara får sitta vid valfri skärm (TV eller dator) si och så många timmar i veckan eller per dag. En del använder sig av äggklockor. Men ingen orkar gå till botten med problemet och göra någon långsiktig insats.

Har du förresten tänkt på att det är sällan man ser barn utomhus? Det har jag. Jag tänker på det ofta. Jag vet ju att de befinner sig på dagis/skola/fritids åtminstone fram till cirka klockan tre, fyra, fem, ibland något senare på dagen. Därefter försvinner många på sina aktiviteter. Men de andra då? Och på helgerna då? Då borde de flesta vara hemma, tänker jag. Alla kan ju inte vara på släktmiddagar, fotbollsträning eller i Stora Shoppingcentret. Inte hela tiden i alla fall.  Så var är de?

Jo, vid det här laget kan vi ju svaret.

Det är en drog alltså. Och i likhet med andra droger har den en utomordentlig dragningskraft. Väl på plats framför skärmen har drogen en trollbindande effekt som gör att man sitter kvar.

Men vad består drogen av? Jo, sinnesintryck. Från skärmarna fullkomligen flödar intryck som en intravenös drogcocktail. Våra barn knarkar alltså sinnesintryck. Intryck som hjärnan omöjligen kan hinna med att ta hand om. Detta bombardemang av bilder och ljud är så långt ifrån naturliga som de kan bli. Vår gamla hjärna, som inte har utvecklats nämnvärt på tiotusentals år, vet inte vad den ska göra av all information, men precis som den skapar nya nervbanor för att ta emot nikotinet i en cigarett eller snusprilla så kan man tänka sig att den gör vad den kan för att ta emot bombardemanget av sinnesintryck. Jag är ingen hjärnexpert, men mitt sunda förnuft säger mig alltså att hjärnan anpassar sig rent fysiskt och således banar väg för detta nya drogmissbruk. Nya specialdesignade receptorer formas, avsedda att ta emot alla intryck.  Och när inga nya intryck kommer får reagerar receptorerna och protesterar. Och zombiebarnet får abstinens…

Skärmarnas värld är aldrig stängd. Den tar aldrig ledigt och är vaken hela natten lång. En kompis till mig vars barn går i det som förut kallades högstadiet, berättade att i hennes barns klass finns det ungar som stannar hemma från skolan för att spela.  Onlinespelen, vilkas deltagare befinner sig utspridda över hela världen, bryr sig inte om tidszoner eller datumgränser. De bryr sig ännu mindre om att skolan börjar klockan åtta eller att läxan ska vara gjord.

Jag är som sagt ingen bakåtsträvare som är emot utvecklingen. Men det är viktigt att det verkligen är utveckling vi ser och inte förklädd inveckling. Det är alltid nyttigt att blicka bakåt i historien. Vad gjorde du själv som liten? Vad var dina lekar? Vilka var dina leksaker? Och inte minst: vad blev det av dig?

Nu kanske någon invänder och säger att det inte kan vara meningen att gå tillbaka i utvecklingen och tvinga våra barn att leka med kottar som vår far- och morföräldrar gjorde.  Nej, det är inte meningen även om det säkert skulle bli lika bra för det. Problemet idag, som jag ser det, är att många föräldrar tycks tro att de måste låta sina barn sitta vid datorn, därför att annars så kommer de att hamna efter och utanför. Och i den uppochnedvända värld vi lever i, där alla tvingas anpassa sig till samma villkor, ligger det dessvärre en sanning i de farhågorna.
  
Men varför har det blivit så här?

Mitt egna konspiratoriska jag hävdar att det finns krafter i vår värld som har sett till och fortlöpande ser till att det är så här. Man kan säga att de medvetet ”odlar ”fram zombiebarn, även om det förstås låter väldigt spekulativt och absurt. Det är självklart sant att det är vi föräldrar som införskaffar skärmarna och låter våra barn sitta framför dem. Lika sant är det att den mångmiljardindustri som producerar datorer, TV-apparater, spel och annan mjukvara i sig inte sitter och konspirerar fram en zombievärld. Nej, de vill tjäna pengar. That´s it.

De krafter jag talar om är mer subtila än så, och framförallt dolda. Och de sitter inte och detaljstyr över huvud taget. Vad de gör är att introducera, uppmuntra och ”putta på” allt som leder fram i deras riktning. De vill ha zombiebarn och robotmänniskor. Det passar deras agenda alldeles utmärkt.

Och eftersom krafterna som styr bakom de offentliga kulisserna är starka och har hållit igång i tusentals år, och eftersom de flesta människorna vägrar att se att de finns så är det kanske lika bra att säga hej till zombiebarnen. För de tycks ha kommit för att stanna.

Linda


Om du vill lära dig mer om de krafter som jag berört ovan och deras påverkan på våra vardagliga liv, och framförallt vilken agenda de har, rekommenderar jag att du läser de krönikor vi publicerat under kategorin ”Den nya världsordningen” och läser vår bok, Robotfolket, som genom sina åtta undervisningsdelar ger en utförlig förklaring på detta och mycket mer.
Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Inlagt av linda on oktober 28, 2009 22:28 4 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Kostymgubbarnas kamp för fostren



Av Linda Bjuvgård

Abortmotståndare finns i alla smaker. Det är både män och kvinnor, unga och gamla, alla raser finns representerade.  En del är religiösa, andra inte. Detsamma kan sägas om abortförespråkare. Abort är inte och kommer aldrig att bli ett enkelt ämne. Det finns många aspekter att ta hänsyn till och ämnet rör upp många känslor. Den här krönikan gör därför inte anspråk på att komma med ”alla svar”, eller ens alla frågor. De allra flesta aborter (93 procent) utförs före utgången av fostervecka 12. Abortmotståndare däremot älskar att dra upp och dramatisera de aborter som utförs efter vecka 18, men de ”glömmer” bort att berätta hur otroligt få de sena aborterna är, och vad de beror på. De ca 300 sena aborter som under ett år utförs i Sverige beror på: fosterskada (54,3 procent), fysisk eller psykisk sjukdom (4,5 procent) och psykosociala skäl (41,2 procent). De psykosociala skälen är oftast fall av misshandel, missbruk och kriminalitet. Där hittar du också tonåriga flickor som har förträngt sin graviditet.

I rättvisans namn ska också nämnas att abortförespråkare, å andra sidan, gärna pratar om de stackars kvinnor som blivit gravida genom incest eller en våldtäkt, men ”glömmer” bort att upplysa om att den kategorin bara utgör mindre än 1 procent av alla aborter.

Någonstans på den cirka nio månader långa vägen från ägg och spermie till ett livsdugligt foster blir en människa till. Den stora frågan är när och ingen kan svara på det. Om man som jag tror på själens existens blir frågan ännu mer komplicerad. Min uppfattning är att det blivande barnets själ vandrar sida vid sida med mamman en tid innan den kliver ner i sin fysiska kropp. Och även efter att själen har boat in sig i kroppen kan den, under en tid, ”hoppa” in och ut ur kroppen lite som den vill. Som ett sätt att sakta vänja sig vid den ganska tunga fysiska tillvaron. Som jag ser det går en själ aldrig ner i en kropp förrän mot mitten, kanske till och med slutet av graviditeten. Dessutom går det inte att döda en själ, du kan bara ta bort möjligheten för en själ att bosätta sig i en viss kropp.

Men hur som helst. Huvudämnet för denna krönika är något annat. Det handlar om varför en viss typ blir så starka abortmotståndare. Det handlar om medelålders män, ofta finklädda i kostym och inte alltför sällan religiösa.
 
När jag läser om eller ser inslag på TV om abortmotstånd så ser jag ofta just dessa män i fronten för kampen. Hur kommer det sig? Och dessa män _är_ verkligen passionerat hängivna sin kamp mot aborter. De talar om ”det ofödda barnets rättigheter” och påstår att ”varje embryo är en individ”. Dessa kostymklädda gubbar älskar verkligen foster, det kan det inte råda någon tvekan om. Frågan blir då följaktligen: var finns alla dessa kärleksfulla män i de födda barnens värld? För jag kan då inte se dem. Jag ser de inte i lekparkerna, inte på dagis, inte på öppna förskolan, inte i skolan, inte på föräldraforum på nätet, inte någonstans av alla de platser där det finns barn eller där barnafrågor dryftas.

Jag är övertygad om att ingen kvinna egentligen önskar genomföra en abort. Det finns något som tar emot på ett känslomässigt plan helt enkelt och jag tror att de flesta känner det. Därför vågar jag påstå att beslutet aldrig tas ”lättvindligt” som en del envisas med att hävda. Ändå utförs det över 33 000 aborter varje år, bara i Sverige. Sex är skönt, oftast lättsamt och roligt och det går att skydda sig mot en oönskad graviditet. Inte desto mindre händer det att en spermie tar sig förbi alla skydd och önskemål och vips så blev sexet genast så allvarligt och outhärdligt stort. Så oförargligt och ”hoppsan-aktigt” tror jag att det ligger till bakom många beslut om abort. Och visst vore det toppen om det gick att ändra på, på något vis. Framförallt för kvinnornas skull, för det är de som måste genomgå den medicinska eller kirurgiska processen och utstå både fysisk och psykisk smärta. Det är de som måste leva med skulden och skammen. Jag känner en kvinna som gjorde en abort i tonåren. Hon är en bit över 30 idag och barnlös. Hon bär fortfarande på en rädsla för att kanske inte kunna bli med barn. Det spelar ingen roll att all statistik talar emot den rädslan, hennes fruktan är starkare.

Ja, det är kvinnorna som får ta smällarna och det är nog därför jag blir så oerhört provocerad av kostymklädda, medelålders mäns kamp för ”de ofödda barnens rätt”. Och jag anar ugglor i mossen. Jag ser ingen kärlek skymta fram. Jag misstänker starkt att deras kamp egentligen handlar om något annat – kan det vara kontroll och makt?

För vad har dessa män egentligen med saken att göra? Har de själva blivit utsatta för idel kvinnor på rad som de har befruktat men som sedan aborterat bort deras blivande barn mot deras vilja? Vad är det som upprör så mycket? Jag förstår faktiskt inte.

Och de djupt religiösa är oftast värst av de alla. Det är de där männen som älskar foster men som hatar homosexuella. Yes, Jesus looooves you! De som värnar om de ofödda barnens rättigheter men som förtrycker de födda flickorna. Och de där prästerna och biskoparna i katolska kyrkan som kämpar för embryon som ser ut som grodyngel, men som utsätter småpojkar för sexuella övergrepp. ”I´m a messenger from God!”

Nej, det är något som är skumt här. Något som luktar unket. Och jag ger mig inte förrän jag har förstått vad det är.

En gång läste jag ett reportage i Illustrerad vetenskap om att människan utvecklas på samma sätt som alla andra djur i början. Att vi följer evolutionsstegen och därför, i de första embryostegen ser nästan likadana ut som t ex fågelfoster. Det är tankvärt tycker jag. Ett embryo är just bara det, ett embryo, en början på något som ännu inte är. Vi kan få tankeembryon som aldrig utvecklas till något annat än just en tanke. Den blir aldrig till, får aldrig form eller liv.

Jag hävdar att det inte finns någon annan lösning än att låta kvinnorna bestämma över abortfrågan. För tänk efter nu, hur skulle det annars vara? Ska vi ha ett samhälle där en man som befruktat en kvinna ska ha rätt att tvinga henne att vara gravid i nio månader och sedan i smärta föda fram ett barn som av sin mor inte är önskat? Vilken typ av värld skulle det bli? Jag ser ingen skillnad mellan en sådan inställning och en där man tycker att våldtäkt är okej.  ”Jag bestämmer över din kropp och en stor del av din existens”. Eller: ”Jag värnar om det cirka 2 cm stora embryots rättigheter, men skiter totalt i din hälsa”.

Det måste bli ett slut på det eviga skuldbeläggandet av kvinnor och mödrar!

Så glöm alla George W Bush, Ulf Ekman, John Ashcroft (justitieminister under Bush), Alf Svensson, Johan Lundell (generalsekreterare i ”Ja till Livet”), Tomas Seidal (ordförande i ”Ja till livet” och läkare), Lars Hamberger (läkare och professor), Göran Hägglund och allt vad de heter! De borde lägga sin energi på något annat.

Varför inte de födda barnen?

Linda

RFSU har en bra sida med fakta om aborter.
En debattartikel på aftonbladet.se skriven av ännu en man som pratar om sitt och andra mäns abortmotstånd. 
Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

Inlagt av mats on december 14, 2008 17:51 14 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Fröken, älskar du mig?

Av Linda Bjuvgård

”Inga ettåringar i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet. De första tre åren är de tillhörighetskänsligaste” har författaren och supermamman Anna Wahlgren sagt. Låter inte det ganska logiskt och rätt? Inte har väl ett barn på 1-2 år ett så stort behov av social stimulans att det utan vidare släpper det trygga taget om mamma/pappa och umgås med vem som helst, var som helst, som t ex dagis, hela långa dagarna? Snälla nån, de har fullt upp med den lilla världen, världen allra närmast de själva. Den världen består av den närmsta familjen och hemmet. Och räcker inte det när man är så liten?

Ändå blir vi alla itutade att dagis inte bara är en praktisk lösning för att båda föräldrarna i en familj ska kunna jobba om dagarna – nej, vi får höra att dagis är snudd på nödvändigt för att våra barn ska bli rekorderliga vuxna. Hur ska annars de små liven lära sig det sociala spelet, säger man. Vi får höra att det är en viktig träning inför skolan. Ja, inte bara viktig utan absolut nödvändig för en normal skolgång. Ända från första dagen på dagis ska barnen tränas inför skolan. De flesta barn av idag får alltså en mellan 4,5-5 år lång förberedelse för skolan och ändå…

…så är det så uppenbart för de flesta idag att skolan inte funkar! Hur kommer det sig? Alla är ju så förberedda som de någonsin kan bli, ändå måste skolminister Björklund ta i med hårdhandskarna och strama åt tyglarna.

Ja, hur kommer det sig…

…att majoriteten av de ungdomar som jag träffar på gymnasiet varje dag i mitt arbete, som också har gått på dagis sedan blöjtiden, ändå inte kan sitta still och lyssna på sina lärare i mer än två minuter åt gången?
…att jag och många andra 70-talister och äldre inte gick på dagis men ändå har klarat både skolan och livet ganska bra?

Och…

…hur kommer det sig att nästan alla dagisföräldrar (framför allt mammorna) gör allt de kan för att lämna så sent som möjligt och hämta så tidigt som möjligt – om det nu är så BRA på dagis?
…hur kommer det sig att så många pusslar och sparar dagar till både höger och vänster – allt för att förlänga föräldraledigheten så mycket det bara går – om det nu är så BRA med dagis?
…hur kommer det sig att ingen vill att deras barn ska bli kvar sist av alla – när nu dagis är en så bra miljö med så välutbildad och professionell personal?

Du känner förmodligen inte personalen som du anförtror det bästa och största du har till. Du vet inte vad de är för sorts människor, vilka värderingar de har, hur empatiska dem är eller inte är… De måste inte vara pedofiler för att det ska kännas olustigt. Men fröken Britta och fröken Cissi älskar inte våra barn, så mycket är i alla fall säkert. Av alla möjliga logiska och sansade skäl är de är noga med att inte bli för känslomässigt involverade i våra barn.

Man kan alltid se på saker och ting ur olika perspektiv, men ibland måste man låta det sunda förnuftet och maggropskänslan få råda. När nu nästan alla föräldrar upplever det som en hjärtslitande terror att lämna ett vilt gråtande barn i armarna på en främmande personal, så kanske det är dags att fundera över om det är ett bra sätt att leva på. Jag minns hur det var att lämna min son på dagis i början. Han grät och så snart jag promenerat bortom hans synfält så grät jag också. Ung och oerfaren som jag var gick jag nästan på dagispersonalens försök att skuldbelägga mig för att min son grät. De insinuerade att det var jag som inte kunde släppa taget om mitt barn och att det var därför han grät. Idag sju år senare har jag talat med många andra föräldrar som också de måste ha svåra problem med att släppa taget om sina barn eftersom även deras barn gråter förtvivlat när de ska lämnas på dagis. Och det är alla sorters föräldrar jag pratar om, inte bara hönsmammorna eller de överdrivet känslosamma.

En del brukar invända med att säga att människor alltid har lämnat bort sina barn för att kunna försörja sig och sin familj. Och det kanske är sant, men det är en sanning med modifikation. Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) tog man med sig barnen ”ut på fälten”. Ungarna hängde bokstavligen med i bärselen och bärsjalar. När barnen var för stora för att bäras på brukade någon närstående passa dem. Någon närstående alltså: en mormor, farfar, väninna, eller ett större syskon till exempel – inte en helt främmande människa som fått en teoriutbildning av farbror Staten. En viss skillnad med andra ord. 

Människor diskuterar barn som om de vore varelser från en annan planet, men herregud människor, har ni glömt bort att ni själva har varit små? Minns ni inte hur det kändes? Kommer ni till exempel inte ihåg känslan när någon vuxen sa någonting som tillintetgjorde er för en stund, något som fick alla runt omkring att skratta men som fick dig att vilja sjunka ner genom ett hål i marken. Alla har vi väl varit med om sådant, utan att för den skull varit med om de värsta sorternas kränkningar. Minns då hur det kändes, minns hur medveten du var och inse att dagens barn är lika medvetna.

Barn av idag är inga annorlunda mot de barn som vi en gång var! De har samma funderingar över livet, samma rädslor och samma behov. Och om vi alla tänkte på det, så skulle vissa frågor bli så lätta att svara på – inte sant?

Dagis är ingen bra miljö och alla vet det. Skulle du stå ut med att alltid behöva äta, sova, gå på toaletten och luftas samtidigt med alla andra– inte efter dina behov? Det finns en annan sorts institution där man också till stor del lever så – den kallas för fängelse.

Men vi fortsätter att svälja våra tårar, stoppa ner obehaget så långt ner det går och k o m p e n s e r a med prylar och ”häftiga upplevelser”. Och inget kommer att förändras så länge vi inte är ärliga nog att fråga barnet inom oss själva. Och faktiskt vågar lyssna på svaret.

(Anna Wahlgren skriver passionerat och fantastiskt bra om barn och dagis. Några av hennes artiklar hittar du här.)

Debattlänkar AF


Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

Inlagt av linda on november 4, 2008 23:01 8 Kommentarer
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper