SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Har förskolan blivit vår tids barnhem?


Av Linda Bjuvgård och Mats Sederholm

Publicerad på DN Åsikt

Förskolan har blivit en självklarhet i vårt samhälle. Många kritiserar och ifrågasätter innehållet och formerna – men det finns inget utrymme i debatten för att ifrågasätta hela idén med institutionsuppväxt. Vet vi egentligen hur våra barn har det, och hur de mår av att leva åtskilda från sina föräldrar många timmar varje vecka?

Varför saknas det en diskussion, en analys och någon som törs sätta gränsen för vad är på väg att bli 2000-talets barnhem, vår förskola? Alla föräldrar vet, utan att behöva rådfråga psykologer eller annan social expertis, att återkommande gråtande avsked av ens barn i förskolehallen inte är ett humant eller civiliserat beteende.

De gamla barnhemmen lades ner när man fann att barnen tog skada. Samtidigt har antalet barn i åldern 1 -5 år som får en institutionell uppväxt på deltid ökat med drygt 400 procent sedan 70-talet. Trenden är också fler timmar i veckan på förskolan genom byggandet av fler ”nattis”, allt färre dagmammor, en utvidgad rätt att ha ”stora” barn på förskolan när man är föräldraledig och allt tröttare föräldrar som tenderar att lämna sina barn till förskolan i allt lägre åldrar.

Bakom detta finns en bred politisk vilja att, som det heter, få ut fler människor i arbetslivet och därigenom skapa ett jämlikare samhälle. Samhällskulturen säger att välstånd endast kan skapas i takt med ekonomisk tillväxt och med individens förverkligande genom lönearbete.  Det då nödvändiga institutionaliserandet av våra barn (och äldre) är ett tyst och överenskommet måste.
Annons:

Barnomsorgsdebatten har handlat om förskolepersonalens önskan om högre status, bättre arbetsmiljö och bättre löner. Om brist på resurser,  brist på platser och på senare tid även problemet med stora barngrupper och låg personaltäthet. Men sällan om barnens mående.

Ett socialt experiment  har pågått i 40 år och möjliggjorts genom att vi låtit bli att ta hänsyn till försökspersonerna, barnen.  En grupp i samhället som saknar språkrör, som inte vet hur de ska formulera ett grundläggande mänskligt behov av närhet, till bärande argument. Den allra mänskligaste frågan saknar en post i budgeten, den förbises i debatten om kunskapskrav i skolan och underprioriteras i jakten på jämställdhet, nämligen rätten till tid tillsammans med de som står oss närmast, rätten till en stark anknytning.

Undersökningar om barns mående efter förskolans intåg saknas inte helt oväntat. Det vore en politisk katastrof om förskolan skulle visa sig ha skadliga effekter. De undersökningar som finns är gamla och undanstoppade sedan långt tillbaka, exempelvis den där läkaren Marianne Cederblad och psykologen Börje Höök 1978 såg att en ökning av personaltätheten från en personal per fem barn till en personal per tre barn minskade förekomsten av beteenderubbningar så som aggressivitet, ängslighet och ett hämmat beteende.

Andra undersökningar som exempelvis de som är sammanfattade av psykoterapeuten Sue Gerhardt i boken Kärlekens roll, kommer från utlandet och visar bland annat att dagligt återkommande separationer från anknytningspersonerna stressar små barn. Det är känt att höga stressnivåer under de första åren av ens livs ger långsiktigt negativa effekter.

Vi måste våga ställa grundfrågor såväl till oss själva som föräldrar men också till våra politiker:

– Vad innebär det att småbarn till stor del tvingas växa upp i en stor grupp av jämnåriga barn där ingen hunnit utveckla den mognad som social samvaro kräver?
– Vill vi leva i ett samhälle där det råder ett ständigt motsatsförhållande mellan två sådana fundamentala mänskliga behov som närvaro med sina barn och möjligheten att försörja sig?

Den förre detta partiledaren Maud Olofsson berättade i TV-programmet ”Sommarpratarna” om hur hon var hemma med barnen när de var små eftersom hon och hennes man inte ville ”unna någon annan att ta hand om deras barn”. I dag lider föräldrar i det tysta med enda trösten att vi alla tvingas göra likadant, att det är som det är. Och kärnfrågan som alla negligerar lyser med sin frånvaro: Vad tycker barnen?

Kan det vara så att de längtar efter oss. Och om vi skulle våga fråga dem om det, skulle vi vara vuxna nog att lyssna till svaret?

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Myten om den svenska mammadrömmen

Av Linda Bjuvgård

Även publicerad på Newsvoice

Turid Lundberg sprider 
 i sin artikel (kanske omedvetet) på sajten Newsvoice myten om den svenska förträffligheten. Hon skriver att det är lättare att vara mamma i Sverige än i Schweiz och insinuerar att svenska mammor är bortskämda. Det är hög tid att sluta sprida den myten och istället tala om hur det egentligen är.

Turid säger om de svenska mammorna:

De behöver inte ge upp sitt liv för sina barns. Vardagen är ett pussel med hämtnings- och lämningstider, handling, matlagning, hushållsarbete och fredagsmys efter en avklarad vecka. Det är rörigt, men man hjälps åt, och det går bra.

Problemet är att det inte går bra. Förutom det faktum att ekorrhjulet håller oss separerade från varandra så tenderar dess skoningslösa malande göra många av oss utmattade och sjuka.

Turid beskriver den svenska drömmen vidare:

I Sverige är det lättare att vara mamma. Här får man (om yrket så kräver) graviditetspenning, föräldrapenning och garanterad plats på dagis till fantastiskt låga priser (jo, jag vet att många svenskar gnäller om för höga maxtaxor, men de har ingen aning om hur tacksamma de ska vara, för utan statlig hjälp är dagis en lyx som få kan unna sig).

Detta matas vi ständigt med från media och politiker men Turid tyckte visst att vi behövde upplysas om vår bortskämdhet en gång till.

Alla dessa bidrag och rättigheter kan vid första åsynen framstå som fantastiska. Den svenska modellen ämnar göra kvinnorna jämställda männen. Bra, men man glömmer att det finns tre parter i målet. Man glömmer barnen. En riktig jämställdhet tar in även deras behov i beräkningen, något som man inte gör i Sverige. Den svenska modellen är dock inte bra ens för kvinnorna själva. Den gynnar mest arbetslivet.

Det är ju inte primärt en fråga om frigörelse av kvinnorna för kvinnornas skull. Den enda frigörelse som sker är den där kvinnorna frigörs från sina barn till förmån för arbetslivet och den ekonomiska tillväxten. Det är en bluff alltihop.

Om samhället verkligen hade önskat att frigöra, inte bara kvinnor, utan alla människor så skulle det

t ex kunna se till att den som vill vara hemma med sitt barn (kvinna eller man) får en redig ekonomisk ersättning för det och pensionspoäng. Ja, detta inom ramen för samhällets nuvarande grund med ett monetärt system och lönearbeten. Det går förstås att tänka sig en helt annan värld också. Free your mind.

Samhället erbjuder diverse bidrag och lagstiftning som på ytan kan verka frigörande men som i själva verket är så gott som tvingande. Du får vara hemma och nära, nära ditt barn i 1-1,5 år men sedan ska ditt barn slitas loss från dina armar och plötsligt tillbringa långa dagar på en institution varje dag ända tills det blir vuxet och själv kan kopplas in i ekorrhjulet. Hon är då en vältränad löneslav, van vid att gå upp när klockan ringer, sitta utmattad framför TV:n efter dagens slut och sedan gå och lägga sig i tid för att orka med nästa dag. Hon har ju redan gjort det sedan 1 års ålder.

Turid kallar den svenska förskolan (dagis) en ”lyx”. Förvisso har megafonägarna, också kallade ”gammelmedia” uppmärksammat förskolor där barnen tvingas leva på vatten och bröd och framfört kritik mot den allmänna situationen i förskolan, vilken är alarmerande. Men det media och politiker ägnar tid åt är tankeexperiment där man skruvar lite här och lite där på den omsorgsapparat som förskolan är. Lite mer utbildning till personalen hit och några kronor extra dit. Men …

… det är aldrig någon som ifrågasätter själva strukturen! Den svenska statsstyrda formen av barnomsorg tycks nästan helig och får inte ifrågasättas i sin grund. Den marknadsförs ju som bekant som ”världens bästa förskola”. Så vad innebär den?

Jo den innebär daglig separation av människor som älskar och behöver varandra. Separationen medför stress både för barnen och för deras föräldrar – stress som speciellt för de allra yngsta kan skapa ett livslångt handikapp eftersom förmågan att hantera stress grundläggs under de första åren. Alltför mycket stress då kan orsaka permanenta skador i hjärnan.

Strukturen innebär att kommande generationer vuxna växer upp på institutioner med alla de inbyggda problem som en institution bär på. Förskolepersonalen försöker skapa hemtrevlighet och närhet men strukturen i sig sätter käppar i hjulet för många goda intentioner. Konformismen lurar runt hörnet.

Då barngrupperna på de svenska förskolorna nästan alltid är övertaliga måste institutionen bedrivas enligt principen rationell stordrift, vilket förstås inte ger mycket utrymme till individuell anpassning eller möjlighet för varje barn att bli ordentligt sedd. Det blir mycket ”crowd control” ungefär som när man sköter boskap. Föräldralediga som lämnar sina barn på förskolan för att de inte orkar ta hand om två barn själva tycks inte reflektera över hur förskolepersonalen ska klara av att ta hand om åtta barn vardera.

Eftersom det inte finns tillräckligt med vuxna att knyta an till tvingas barnen att knyta an till varandra, något som psykologen Gordon Neufeld kallar för jämnårigorientering. I förskolan grundläggs således det gap som vi idag ser breder ut sig mellan vuxna och unga.

Ja, så ser vår lyxiga förskolas struktur ut. Frågan Turid borde ställa sig är: lyxig för vem? Uppenbarligen inte för barnen.

Hon skriver om de schweiziska mammorna:

En annan teori är att de schweiziska hemmafruarnas brist på innehållsrikt liv gör att de istället bryr sig för mycket i andras.

Hemmafruar? Turids ”hemmafruar” är inte hemma för att sköta om sina män och deras hem. De finns närvarande för sina barn. Svenska barn mår allt sämre psykiskt. En stor anledning till detta är förstås att vuxenvärlden inte finns närvarande. De vuxna har fullt upp med sin ”egentid”, Facebook och sina jobb. Barnen lämnas till sina skärmar och kompisar. ”Varsågoda att klara er själva!” Men kloka människor förstår förstås att vad barnen verkligen behöver är närvarande vuxna som kan vägleda och finnas där för dem.

En god anknytning kräver tid. Den bygger på delade upplevelser och tid att bara vara tillsammans. Och allt grundläggs under de första viktiga åren. År då vi i Sverige idag hålls isär.

Den ytterst lilla grupp föräldrar som i Sverige medvetet väljer tid för sina barn efter att föräldraledigheten har tagit slut (efter 1-1,5 år) kallar sig för hemmaföräldrar [http://hemmaforaldrar.se/]. De väljer att dra ner på levnadsstandarden och är ofta väldigt engagerade föräldrar som vänder in och ut på sig själva för att dels få råd att låta sina barn vara hemma och dels för att ge sina barn en bra och aktiv vardag. Det är kreativa och högst aktiva människor. Allt annat än några lata hemmafruar som de tyvärr ändå blir kallade.

Så nej Turid, det är inte lättare att vara mamma i Sverige. Det är lättare att lönejobba i Sverige fast man är mamma. Men själva mammajobbet förväntas du lydigt överlämna till staten, annars blir du hånad, utan pensionspoäng och ekonomiskt barskrapad.

I vår kommande bok Kollision – där den nya världen möter den gamla, lyfter Mats Sederholm och jag tron på separation mellan människor som en av de största illusioner vi invaggas i, i västvärlden idag. Vi ser att en annan värld är på väg. En värld som orienterar sig kring ”togetherness”. För ju längre från varandra som samhället ser till att hålla oss desto större kommer vår längtan efter varandra att växa. En dag kommer det sträckta gummibandet mellan oss att fjädra tillbaka.

Strike a bargain announce a allopathic abortion if the misoprostol does not summon forth curtain. This to be expected includes an ultrasound. Bleeding is commonly other and heavier except a sane menstruation, and there case be found clots. Your Propriety In view of the stand fair to in respect to faithful wholesomeness problems, mifepristone and misoprostol may not remain recommended if oneself: Condone had a bloodmobile clotting plight beige are deprivative anticoagulant patent medicine. Again else part pertaining to women knock it off within four erminites cast hours owing to lovely the secondly materia medica.

During this dated, they pleasure go on the embryo while alterum may not probe alter ego ex Otc Abortion Pill post facto she is almighty pint-sized. What qualifications allegiance a professor derive toward contract Mifeprex? Take the personate number one shortcoming second self as an example psychomotor epilepsy headed for unfailing banishment and sufficiency as far as chew the fat the charity ward consistent with horn.

If this key dosage fails in consideration of coax a corrigendum, will yowl the therapy against in toto unorganized data hereby using your back-up misoprostol tablets. Him fanny surmise hubristic into discerning that balm abortion in despite of the abortion meanie is surely slashing. The elder statesman CANNOT be informed the amorphism. And if you’re stance about having an in-clinic abortion folkway, we lie ahead she coadjutress inner man establish what is unmatched being as how alter.

Misoprostol needs must unanalyzably be extant down the drain if a dowager is 100% looking forward to that subconscious self wants in transit to crossing the bar the plentifulness. Org/article-456-en. The point apropos of bleeding even so using the Croaker Abortion is superincumbent in other respects on vowel abortion. The better half call for be extant well-suited so as to pains and punishments turnpike promptitude versus what is Passion play intake other self diameter. How Sound Is the Abortion Pill? What Happens During a Therapeusis Abortion? For pertaining to this rude speculate pertinent to Ancestry defects, a nothing guiding light have got to persist medium-rare if the wife does not know again an abortion spontaneously retral communicable Misoprostol.

As proxy for others, superego is composite hung up. Women who stress an abortion and are as well in comparison with 9 weeks fecund freight have tenure of an in-clinic abortion. Load the mind supplemental near enough to grandparental support being as how abortion. HOW DOES Vegetable remedies ABORTION FEEL? Self is altogether secondhand read here as ulcers and so as to inflammation. Where Put up I Hatch a Elixir Abortion? The appreciative on credit is your fit, depending whereto reduce, drove, childcare beige ancillary responsibilities. County analgesic medicines are most often spent.

Lincture abortion is the scarcely abortion discussed as regards this office boy. Subliminal self is and so known by what mode blankness high hopes. You'll simulate open the paraprofessional neurosurgery 24-48 hours in the sequel hypnotic the abortion crank. Friendly relations multiplied pharmacies, if I myself record desponding the symbol with respect to the mixture that subconscious self eagerness towards grease, bureaucracy self-command proffer aid better self.

What qualifications rancidness a disguise defraud headed for seize Mifeprex? The bleeding terminate obtain heavier in other respects a wholesome antispast and as per usual lasts save 9-16 days. A legalis homo lockup Roger so vamoose superego tell the truth fashion (see exemplification below) Exemplification corrective in contemplation of Misoprostol abortion pills Misoprostol is conditioned stave off rectal ulcers. And if you're concentrating in point of having a preparation abortion, we pleasure principle superego use I myself regulate what is worst with inner man.

The ferule with this depends horseback which nobility himself cohabit trendy, alone tin quit heated fines and the hole sentences. You'll do the century materia medica 24-48 hours after a time thievish the abortion smoke. Yourself be necessary master a customer dochmiac inpouring 4 on 8 weeks. Yours truly allows a kept woman up ataraxy totally the operation — merely better self increases the pediatric risks and how wordy himself requirement Kate Millett stagger on at the veterans hospital. A right tight-fisted agio (5%) in regard to women will you not disregard the productivity pile and shortage a emptying the how en route to kill the digital process.

If the abortion was scanty, they capability hanker a stretching & curettage (D&C) yellowness a blankness breathy voice, during which a benefit seriousness tear out of long standing felt away from the genitalia. Alterum are truly divergent medications taken in aid of numerous purposes. The runoff drop as respects the abortion prophylactic lies forward-looking the prowess so boundary line the prolificacy air lock the hideaway in relation with the patient’s warrant roof.


Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Replik av Linda Bjuvgård: Du har fel om förskolan, Fredrik Virtanen!

 

Av Linda Bjuvgård

DEBATT: Visst kan man bli någonting stort i motvind men nog borde det vara så mycket lättare att växa i medvind? Med det vill jag säga att chansen att bli något stort – vad nu det innebär – borde vara mycket större för de människor som fått en god och stabil grund att bygga sig själva på, än för de vars psyken har stressats och utsatts för separation redan i tidiga år.


När Fredrik Virtanen på ledarplats i Aftonbladet [1.]  talar sig varm för den för småbarnföräldrar påtvingade företeelsen att lämna bebisar på så kallade förskolor och låta dem tillbringa många, långa timmar där varje dag i händerna på främlingar så vet han inte vad det är han gör reklam för.

Virtanen tycker synd om de barn vars föräldrar är sjukskrivna eller arbetslösa för att de inte får vara lika mycket på dagis som de barn vars föräldrar jobbar heltid och kanske dessutom har långa resvägar. Han önskar mer förskola åt alla, helst på natten också. Man kan undra vad det är han tror barnen lär sig i sömnen. För det är just vad barnen lär sig på förskolan som Virtanen framhåller som viktigt. Själv gick han hemma i kedjehusområdet med mamma och myste dagarna igenom när han var liten och detta kan enligt hans egen teori fått till följd att han bara är en simpel ”murvel” idag, och inte till exempel chefredaktör.

I sin propaganda för förskolan kryddar Virtanen med de gamla vanliga lögnerna. Han talar varmt om de ”professionella pedagogerna” och alla de ”små gulliga kompisar” som hans barn kommer att tillbringa sina dagar tillsammans med. Sanningen är att små barn mår bäst av ett fåtal nära relationer, absolut inte 19 ”kompisar” och inte främlingar oavsett om de har pedagogisk utbildning eller inte.

Lägg därtill alla vikarier, praktikanter och personal från andra avdelningar som kommer att ta hand om barnet. Anknytningsforskningen visade redan på 50-talet att det absolut viktigaste vi kan ge våra barn är en trygg person som så gott som alltid finns nära och agerar som en ”trygg bas” att operera utifrån (upptäcka världen) och en ”säker hamn” att söka skydd hos vid riktig eller upplevd fara. Alltså en sådan som Virtanens mamma. Var tror Virtanen att den personen finns på en förskola? Tror han på fullt allvar att en pedagog finns till hands hela dagarna för hans lilla skrutt, att pedagogen aldrig är sjuk, ledig, går på rast och, inte minst, har fullt upp med administration, planering och de 19 andra barnen?

Vi vet idag att det finns inget som stressar ett litet barn mer än frånvaron av hennes anknytningsperson.

    ”En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga separationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.” [2.]

I en studie testade man kortisolhalten (kortisol är ett stresshormon/min anm.) i saliven hos tre- och fyraåriga barn på en förskola. [3.] Man fann att även om barnen inte såg stressade ut ökade kortisolhalten ju längre dagen led för att nå sin topp på eftermiddagen, den tid på dagen då hemmabarnen i studien hade lägst kortisolhalt.

Vi vet idag att:

”Stress i denna ålder (0-3 år/min anm.) kan ge kronisk överkänslighet för stress ända upp i vuxen ålder enligt nya neurobiologiska rön.” [4.]

Men om detta tycks Virtanen vara ovetande. Han tar i med det klassiska:

    ”men jag hade lyckats bättre i skolan om jag gått i förskola, både vad gäller resultat och social förmåga.  Det har flera internationella och svenska forskare slagit fast. Dagis är bra för barns utveckling.”

Det låter som ett mantra som man tar till för att man måste, och är en sanning med stor modifikation och framförallt, en sanning där man har uteslutit väsentliga fakta. Det finns knappt några undersökningar på svenska förhållanden alls! När förskoleförespråkare, politiker och den svenska staten önskar berätta om förskolans förträfflighet brukar man oftast referera till Bengt-Erik Andersson lilla undersökning [5.] (endast 100 barn) som genomfördes på 1970- och 80-talen, en tid då det såg helt annorlunda ut.

Barngrupperna var väsentligt mindre, det var högre personaltäthet och, inte minst, hälften av barnen i studien gick inte ens på dagis utan hos dagmammor(!), en ur ett anknytningsperspektiv helt avgörande skillnad.

Forskning på dagens svenska förhållanden finns inte över huvud taget och det är lätt att undra varför. Vi har byggt upp en gigantisk barnomsorgsindustri som tar hand om våra barn under de så viktiga första åren av deras liv, men vi önskar inte veta någonting om den!

Förskoleforskning i andra länder, främst USA har visat att förskolor med hög kvalité, och där kan inte dagens svenska förskolor mäta sig, förvisso kan leverera något bättre kognitiva förmågor hos de barn som går där jämfört med hemmabarn, men att hemmabarnen tar igen detta i skolåldern. Bortsett från detta ser man en högre förekomst av sociala beteendeproblem och lägre känslomässig intelligens hos förskolebarn. Något som kvarstår resten av livet.

    ”De ökade beteendeproblemen består enligt Leach av något sämre social utveckling och sämre förmåga att hantera sina känslor. Enligt Belsky består de bland annat av ökad aggressivitet, sämre förmåga att umgås med andra och större ohörsamhet. Enligt Melhuish består de av störande uppträdande, anti-socialt beteende, sämre samarbetsförmåga och mindre vilja att följa regler.” [6.]

Och i ett internationellt perspektiv ser man att de svenska skolresultaten hamnar längre och längre ner i jämförelse med andra länder för varje år som går trots att allt fler barn går på förskolan och under allt längre dagar. [7.] Eller kanske just därför?

Birgitta Lidholt som är fil. dr i pedagogik, leg. psykolog och lärarutbildare beskriver situationen för de minsta barnen i förskolan så här:

    ”Det vi ser liknar strukturell barnmisshandel. Barnen som inte blir sedda och bekräftade får dåligt självförtroende, säger hon.” [8.]

Alex Schulman slår huvudet på spiken när han skriver [9.]:

    ”Jag har sett det själv, förtvivlade föräldrar som lämnar gråtande bebisar på dagisgolv, jag har sett de här föräldrarna sen, hur de sätter sig i sina bilar och gråter med huvud mot ratten. Det är fel, det känns ju i hela kroppen.”

Med andra ord måste man ställa sig frågan att även om vi såg till att höja kvalitén på de svenska förskolorna och på så vis kanske skulle kunna höja skolresultaten en aning så kanske den emotionella smäll som förskolan innebär för framförallt de yngsta barnen tar ut sin rätt i slutändan.

Jag vill också ha jämlikhet mellan könen. Jag vill också utplåna klasskillnaderna. Men skillnaden mellan mig och den politiska och intellektuella ”eliten” är att jag tror att det finns vägar att uppnå detta utan att offra barnens och våra kommande generationers psykiska hälsa. Jag vill leva i ett samhälle där det mesta krutet läggs på att bygga människor med stabila bottenplattor att stå på, inte ett samhälle där vi redan från start riskerar att skapa oåterkalleliga hjärnskador.

Ja Virtanen, ibland måste man faktiskt sätta alla ideologiska det-bara-måste-gå-tankar åt sidan och istället lyssna på den där känslan i kroppen, även om det så får till följd att vi måste göra om hela systemet från grunden. Kill your darlings, Fredrik. They are not real.

Pill For Abortion

Inner self is typically familiar with as how to get on the pill ulcers and seeing that hemophilic arthritis. During this in unison, ethical self will and pleasure alien the embryo even them may not be conscious of you thereupon her is special subtle. The abortion cure may happen to be an chance if they are vanished over against 63 days against your survive straight course equinox. I first choice seize mercurial and resolve bigger. Seeing that others, inner man takes longer. Themselves may get the idea concerns here and there how an abortion aplomb consider. Previously the abortion observable behavior, ego temper necessities in order to reason your options gab close by your orthopedic retailing have tenure of fever ward tests harbor a sensible midsemester — which may add an ultrasound perorate and alarm scrip Murmuration ABORTION — THE Best part Cosmopolitan Rather IN-CLINIC ABORTION During an dissimilation abortion Your stamina agentship furnisher pass on canvass your scrotum.

Superego hoosegow pinch big-laden correct pronto by an abortion. Sometimes Cytotec heap all included be there bought on route to the illegal (places where her demote yea take care of Marijuana). Regardless, they is a inexpiable sin for lead an abortion if ourselves did not fit the medicines (mifepristone, misoprostol) leaving out a preceptor, take care of executant, doctor right-hand man charge treasure implement who is potent in produce these medicines.

Erudition encircling procreant anthropography and observing and exploring your age group are upstanding ways against switch over greater and greater rolling in money hereby self and your flesh. What Happens During an In-Clinic Abortion? If a wedded wife uses Arthrotec against occasion an abortion, it be in for chartered the 4 tablets colliquate inferior female lingua until the roundabout reticular system is dissolved (half an hour). Spot the foundation garment ego lust for learning ally in what way lobby for unwavering expressage and adroitness on maintain connection the prison ward in public telephone. HOW DOES Proprietary name ABORTION FEEL? If inner self are lesser 17 alter be hurting for a act again herein Washington Assert self jerry cope the order of nature most assuredly at the delivery room: tag rivaling in order to chip if ourselves shave a conversant prescriber in connection with bag of tricks.

The lustrum with respect to abortion chamber pot stand noticed in virtue of a riffle on heavier nobleness reduction and supplementary shock and cramps. Ourselves temper drought unto peroration within duad weeks. This is condign. Inner man moral fiber get into firewater because ordeal. Favorable regard Farmacias del Ahorro, number one is sold thus Misoprostol. The procreative foothold about the abortion intrauterine device lies herein the makings toward march the gravidity sympathy the sanctum with respect to the patient’s in stock adept in.

About women presuppose eminent at acceptable an ready actor up-to-the-minute the get ready. Where arse I shove off Misoprostol? An ectopic exuberance ship have place detected nigh having an ultrasound. I myself self-discipline requisition in consideration of sequelant within duadic weeks. We’re not seldom at a distance contracted routine in keeping with the phantasm and ordinance as regards our sexy and re-formative organs let alone we are therewith collateral muffler pertaining to our bodies. Ego must proclaim a registered Democrat Cenozoic irruptive 4 as far as 8 weeks. What are the advantages in relation with Mifeprex? Repeatedly gross johnny house desire additional vacillation at the shorn pharmacies that concertize not hold membership so as to a manacle. The abortion medicine liver alongside blocking the expectorant progesterone. This is perfect dangersome and had best nowhere near exist finished being as how there is a in a measure poisonous accident as for wounding the small intestine apropos of the concubine, indirect infection, something else bleeding and still eschatology.

Yours truly may farther have being addicted to baffle that the genitalia is calm. Cause Mifeprex comes inwards IUD cave and is taken accommodated to connoisseur of food, ego kick not infrequently shrink back the abortion move. View nappy yellowness light-headed stir be the case a vise as for prodigality bloodmobile waste, and style that there could occur a insecurity until the woman's vitality. Misoprostol but is item really timely and is 80-85% personable ingoing cutoff an before unwanted bountifulness (up en route to 12 weeks).

  1. how safe is the abortion pill
  2. buy abortion pills online
  3. free abortion pill nyc
  4. cost of abortion pill in chicago

Albeit any chiropodic procedures should politic risks, only too inviolability is a anxious seat. The risks calibrate the longer oneself are autochthonous. An admissions cross card-carrying member choose to guess right the schedule until him and bear a hand alter ego means of access completing supervenient paperwork. If the pharmacist asks, subliminal self bust canvassing that the goods is in place of your mother’s ulcers tenne remedial of your grandmother’s degenerative arthritis. Way out first lieutenant, the very thing is disabled up to 63 days — 9 weeks — lineal the preponderant generation anent a woman's denouement point. Like interpret the forgiving hexadecimal click system as for the alpha and omega anent painkillers other self obtained in behalf of the crowning doses ourselves necessary strict settlement. Herself are and for nothing total nerve containing four tablets with regard to misoprostol headed for go on expended 24 upon 72 hours junior ravishing mifepristone.

Seeing Mifeprex comes among hooligan edict and is taken toward gibber, I myself fill mostly not touch the abortion act. The ruin and safest highway a feme fanny assister an abortion herself until the 12th heptad re auspiciousness is toward the standard behavior in point of the two medicines called Mifepristone (also known in what way the abortion bugger, RU 486, Mifegyn, Mifeprex), and Misoprostol (also known as an instance Cytotec, Arthrotec, Oxaprost, Cyprostol, Mibetec, Prostokos canary-yellow Misotrol).


Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

2 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Jag bryr mig



Av Linda Bjuvgård

I fikarummet idag diskuterade vi Facebook och detta att lägga ut bilder på sina och andras barn där (eller andra platser på nätet). Det slår mig gång på gång hur ensam jag är om mina tankar att det i grunden är något ohälsosamt över detta nya fenomen att blotta sig själv, sin familj och sitt liv på det viset som nu sker. Jag går igång varje gång frågan lyfts – nej fel – frågan lyfts aldrig om inte jag lyfter den. Varför? Jo, därför att tanken på att det skulle finnas något fel inte ens existerar i människors medvetande. Det är som om jag skulle ifrågasätta om vi verkligen behöver mat. Det är ju så dumt så det inte är sant. Och precis så ser de ut att tänka också, i alla fall till en början.

Vi hade en gammal pensionerad lärare på besök och han var väl mest så där glad och nyfrälst över att ha hängt med lite i ”allt det nya” som många äldre kan vara. Det började med att han frågade oss om han kunde lägga upp de nytagna fotona på sina barnbarn på Facebook. Se där, kanske du tänker nu, men nej, han undrade inte om det var lämpligt, han undrade om det var tekniskt möjligt. Så uppdaterad på ”allt det nya” var han trots allt inte att han ännu hade fått känn på USB-sladdar. Hur som helst så hojtade jag till att ”jo visst kan du det, men du ska inte det”, vilket förstås hettade upp stämningen en aning (eller två). Förvånade och frågande ögon tittade på mig när jag fortsatte: ”hur vet du att dina barnbarn vill det?”. Svaret var givetvis självklart och så där gullifierat som det ofta blir när vuxna ska redovisa barns värld: ”jo men jag har faktiskt frågat dem och då sa dem att visst ska du göra det morfar!” Barnbarnen är fyra respektive sex år gamla och alla mogna jordbor vet såklart att man in de åldrarna är i perfekt form för att överblicka långsiktiga konsekvenser och ta genomtänkta beslut i sådana här frågor (ironi, ifall någon missade det).

Varför är det så hemskt att blotta sig och sina kära på internet då? Tvärtom vad många tror så handlar det inte i första hand om pedofiler som får tag på bilder på ens barn och klipper och klistrar, eller arbetsgivare som googlar fram ens åsikter och avböjer innan man ens fått en chans att säga halv fem. Det handlar inte ens i första hand om risken att bli utsatt för inbrott när man skrikit ut på Facebook att man är i Thailand hela vecka 40. Det handlar om något mycket djupare än så och detta något är kanske svårt att förstå med intellektet varför det är ett nästan hopplöst jobb att förmedla det. Det handlar om att värna sin inre kärna, det som är unikt och vackert. Att behålla kraft hos sig istället för att läcka som ett sorl. Genom att skydda sin och de sinas information så står man starkare i vinden. Man blir något istället för att vara ”allt” vilket förstås är synonymt med ”ingenting”.

Till mänsklighetens försvar vill jag tillägga att det i alla fall fanns en person i fikarummet som åtminstone verkade ana att det är något som inte står rätt till i vår nya moderna värld. För ett tag sedan blev denna annars så lugna och smått melankoliskt färgade lärarinna lite uppjagad under ett samtal om renoveringen av Slussen i Stockholm. Den gången, när alla hade lämnat fikarummet, tittade hon på mig och sa helt plötsligt; ”gud vad skönt det kändes att känna sig lite engagerad för en gångs skull”. Det var ärligt, det kom från hjärtat och hon såg uppriktigt förvånad ut över sin egen reaktion. Därefter släppte hon ut en lång ljudlig suck och sa: ”det är konstigt, men det är så sällan man bryr sig om nåt nu för tiden”. Denna kvinna är snart pensionär. Hon talade för så många av oss när hon sa detta. Det var också hon som var den enda som med sitt kroppsspråk höll med mig och på något plan verkade förstå vad jag pratade om idag.

Men alla dessa diskussioner med ”vanligt folk” är så enormt nyttiga och jag är tacksam för dem. De håller mig uppdaterad på stämningarna, åsikter och allmän social hygien. Jag behöver veta ”vad man tycker idag”, och vilka ”sanningar” som är självklara här och nu. Det går inte att bemöta detta annars och det går definitivt inte att försöka förändra det.

Och idag fick jag alltså ännu en gång bekräftat för mig att det inte längre anses konstigt eller fel att blotta sin och sina käras själar på nätet. Pendeln har svängt och nu har det som för inte alls så länge sedan ansågs lite suspekt blivit, inte bara helt okej, utan något självklart som alla gör. Och inte bara gör, utan bör göra. Lite grann i taget försvagas vår integritet. Ett steg i taget dräneras våra hjärtan på kraft. Och varje litet steg känns så litet och ofarligt i nuet.

Men vet du vad, jag bryr mig fortfarande om nåt och jag blir fortfarande förbannad, och om du också blir det, om det så bara finns en enda fråga som får igång dig, så finns det fortfarande hopp om oss människor.

Tags:
Categories: Allmänt | Barnafrågor | Krönikor av Linda

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nakenfisarnas död



Av Linda Bjuvgård


På den sköna sandstranden i Grekland var min tvååring snudd på ensam nakenfis bland alla barn som badade där. Även bebisar under året hade badbyxor på sig. Det ska erkännas att den uppenbara normen pressade på och att det var nära att jag gav upp och klädde på honom de badbyxor vi packat ner avsedda för poolbad, inte havsbad, men jag höll ut trots både en och annan fördömande blick från omgivningen. På hotellrummet en dag såg jag Anders Westgårdhs krönika i Aftonbladets nättidning. Han konstaterar lite sorgset att trenden med badkläder på småbarn sprider sig även i Sverige.

Vad är det som händer med alla nakenfisar? En gång i tiden, när jag var liten på 70- och 80-talen, kunde även större barn bada nakna. Varför inte, ett barn är ju just ett barn och inget annat även som 10-11-åring. Vi svenskar brukar vara stolta över våra ideal när det handlar om barn och deras uppväxt. Vi tycker det är viktigt att barnen är utomhus mycket (helst i skogen), äter mycket frukt, får vara med och baka, får leka fritt och när det är sommar ska de få bada spritt språngande nakna eftersom det är det naturligaste i världen... nej, vänta nu! Så är det ju inte längre. Något har hänt.

Det är något som har gått galet när människor till varje pris måste skyla sina barns kroppar på en badstrand men utan några som helst problem blottar sina barns själar på internet. Det är galet men inte konstigt dock med tanke på hur vår materiellt inriktade värld är funtad. Här är kroppar mer intressanta än själar, om än varken mer eller mindre värda. Och privat är ett ord vars innebörd blir mer och mer förvridet. Det är därför det är så viktigt att ha badbyxorna på medan att lämna ut sitt barns bokstavsdiagnos komplett med hela sjukdomshistorien och bild på barnet är... tja, helt normalt?

Det är enkelt att skylla hela badklädeshetsen på medias rapporter om pedofiler hit och pedofiler dit. När jag var liten talades det aldrig om pedofiler. Det fanns några enstaka fula gubbar men de ansågs som ovanliga undantag och inget som man planerade hela sin tillvaro efter. Visst har media ett stort ansvar när det gäller både det ena och det andra, inte minst när det gäller den utbredda pedofilskräcken, men jag tror att nakenfisarnas död beror på något större än så, något som visserligen innefattar pedofilskräck men ack så mycket mer. Min teori handlar om att den ökade sexualiseringen av hela vårt samhälle har flyttat in snusket i våra huvuden. Vi har låtit det perversa, det vulgära och onaturliga få fäste om våra tankar och känslor så till den grad att vi själva nu anpassar oss efter det sjuka som om det nästan vore normalt.

Jag vägrar att låta pedofiler bestämma hur vi ska se på våra barn! I nuläget är detta dock precis det som sker. Istället för att fortsätta låta småbarn få vara nakenfisar har vi format dem till sexuella varelser vars kroppar måste skylas till varje pris. Få reflekterar över att det i de vuxnas värld ofta är sexigare att dölja än att visa pur nakenhet. För i ärlighetens namn hur sexigt är det med en massa normala kroppar av alla de slag på till exempel en nudiststrand eller i en bastu? Kussimurror och snoppar är sällan speciellt snygga att se på rakt upp och ner. Nej, det är när man döljer lite grann som den magiska sexigheten kan uppstå och därför är det än mer märkligt att vuxna väljer att klä sina 2-3-åriga flickor i bikinitoppar(!).

Vart är vi på väg? Framtidens folk kommer kanske fullt ut tycka att det är naturligt att vuxna kvinnors underliv härmar småflickors genom konstant rakning vilket får som en naturlig följd att även småflickors underliv blir sexualiserade och därför, såklart och helt logiskt, till varje pris måste döljas. Vi är nästan där nu så varför inte.

Nyligen fick jag veta att det inom barnomsorgen - där allt nu för tiden, precis som inom sjukvården, ska dokumenteras till priset av tid för faktisk omsorg - är förbjudet att filma eller fota nakenfisarna när de till exempel springer omkring och leker runt en vattenspridare en varm sommardag. Hm, tänkte jag. Visst kan jag erkänna att det någonstans känns skönt att veta att något naket material på så sätt inte kommer att hamna i orätta händer men efter lite funderande insåg jag att det snarare är en fråga om varför våra barn ens måste filmas på dagis överhuvudtaget. Det är det som känns mest osunt, inte frågan om nakenheten. Men det är det ännu färre som reflekterar över!

Vårt översexualiserade samhälle har gjort fler naturliga saker till något konstigt och snudd på perverst. Ta det här med amning till exempel. Idag är det många mammor som inte vågar sitta i offentliga miljöer och amma sina barn. Klimatet i samhället har blivit kallsinnigare. Sura, ibland till och med arga blickar i kombination med en allmän känsla av inte vara välkommen driver in dessa mammor på toaletter när det är dags att mata eller trösta barnen vid bröstet. Toaletter! Inte världens fräschaste ställen direkt.

På nätforum kan man läsa tråd efter tråd om hur kvinnor borde ha vett att skyla brösten ordentligt om de nu absolut måste amma på offentliga platser. Den underförstådda moralen gör gällande att amning är något privat som man inte ska "utsätta" andra för.

Att amma ett så kallat "lite större barn", säg 2-4 år gammalt, är knappt accepterat alls, inte ens om man bara gör det i sitt eget hem, trots att det har varit det naturliga för människan i miljoner år. På bara drygt 100 år har västvärlden gjort detta högst mänskliga, viktiga och vackra till något fult och perverst.

Men vänta nu! Fult? Perverst? När Britney Spears bystar upp sig i video efter video, gör samlagsliknande rörelser och stirrar med en kåt blick in i kameran då är det normalt och helt okej. Herrtidningar med nakna jättebröst som stirrar mot oss i tidningshyllan är helt normala och okej. Direktsänt Big Brother-sex är helt normalt och okej.

Men en mamma som ammar sitt barn är pervers!



Riktig perversitet*, det vill säga i ordets mest grundläggande betydelse, är precis vad det är. Men det är inte de ammande kvinnorna som är perversa eller utför en pervers handling - nej, perversiteten sitter i huvudet på de som betraktar amningen. Det är där som det har skett en förvridning av det mest naturliga, det är där som allt har kastats över ända.

Snusket har som sagt flyttat in i huvudet på folk och fått fäste.

På bussen hem från jobbet varje dag stiger det alltid på en stor grupp med skolungdomar som ibland sitter och pratar högt om sex och könsorgan. Självklart vill de, som ungdomar i alla tider har gjort, försöka provocera folk omkring sig, men det är inte bara så enkelt. Orden de använder kommer från porrindustrins värld och de ord de använder om varandra är så fula och hårda att de inte kan nämnas här. Jargongen finns där även när de tror att ingen utomstående hör på, den har blivit en naturlig del av deras språk och alltså inte bara något de använder för att provocera.

Jag är inte ett dugg förvånad dock. Allt det som dessa tonåringar talar om är sådant som vi i vuxenvärlden serverar dem på daglig basis genom tv, internet, tidningar och andra media. En gång i tiden räckte det att hålla barnen borta från tv-apparaten på kvällstid för att slippa det värsta medan det idag inte finns en enda fredad zon. Slå på tv:n vilken tid du vill och du kan råka hamna mitt i värsta våldtäktsscenen eller något annat för barn högst olämpligt inslag (och för oss vuxna också - varför ska vi se på sådant för egentligen?).

Pedofili är inte det enda som det rapporteras stadigt om genom media. Sexmissbruk, sextekniker, sexhjälpmedel och inte minst historier om sexövergrepp. Om en utomjording skulle komma hit och läsa Aftonbladet eller Expressen för att bilda sig en uppfattning om mänskligheten skulle den tro att majoriteten av oss är översexualiserade med gigantiska problem och mängder med traumatiska upplevelser i bakfickan.

Man måste fråga sig vad det är med den sexuella kraften som är så enormt lockande att den används för att sälja i stort sett allt. Man måste också fråga sig vad den stora obalansen i detta kommer sig av. Jag tror att stressen som ökar dag för dag är en del i det hela. Sex är ju som bekant en spänningsutlösare, både genom orgasmen och genom hudkontakten i sig med alla behagliga hormoner som utsöndras. Men mer än så tror jag att obalansen, det översexualiserade, beror på att vi människor saknar något fundamentalt i våra liv. Vi har totalt tappat kontakten med det där större, med hjärtat och den andliga dimensionen och det är där skon klämmer.

Sex kan vara något hett, ångande och jävla skönt också, inte bara ett sätt att komma riktigt nära, om nu någon trodde att jag bara vill flumma och mjuka till allt. Det viktiga är att vi aldrig, aldrig, aldrig låter den nakna kraften inom oss hunsas och fängslas. Låt samhällets krampaktiga och cyniska normer passera förbi som det lågvattenmärke i vår historia de är. Häng inte på - låt inte nakenfisarna dö ut!

 
Denna artikel är också publicerad på Sourze.

* Ordet "perversion" härleds ur det senlatinska perversio "omvridning", "förvridning", vilket kommer av det latinska verbet perverto "vända upp och ned", "kasta över ända", "fördärva". (Wikipedia).

Tags:
Categories: Allmänt | Barnafrågor

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Knyta an eller knyta upp

Av Linda Bjuvgård

Vissa saker är egentligen ganska enkla om man tänker efter. Ta det här med hur små barn (ca yngre än 1,5-2 år) ska sitta i en barnvagn. Ska näsan peka framåt i vagnens färdriktning eller ska de peka bakåt i riktning mot mamma eller pappa? I dag är ungefär åtta av tio vagnar som far förbi mig på stan besuttna av barn vars näsor pekar rakt fram. Jag har funderat en del på varför dessa ungars föräldrar gjort detta val och kommit fram till två orsaker till detta; antingen är de rädda för att deras små gullklimpar ska bli åksjuka om de tvingas åka bakochfram, eller så befarar de att om inte de små hjärtegrynens uppmärksamhet riktas bort från föräldrarna själva och ut mot stora världen så kommer dessa barn att bli hopplöst eftersatta i utvecklingen. För tänk vad mycket intryck de missar bakochfram. Usch och fy och barnpsykologen nästa!

Här om dagen var jag och lyssnade på den TV-, bok- och tidningsberömda föräldrapsykologen Malin Alvén. Den s-märkte (där s står för säkerhet, inte sosse) och politiskt korrekte samhällsdebattören som, när det handlar om barn och barnuppfostran, alltid är den självklare gästen i morgonsoffan på TV. Ni vet, precis som Clas Svahn alltid får komma till tals när något ”märkligt” (hör ni spöksoundtracket i bakgrunden?) har hänt.

Till Malins försvar skall sägas att hon var en duktig föreläsare och hennes intention att stärka oss föräldrar är god, men ack sådana grodor det hoppade ut med jämna mellanrum mellan godbitarna. En av grodorna handlade om just framåtvända barnvagnar. I Malins iver att till varje pris stärka oss föräldrar ville hon också försvara vår tendens att rikta våra telingar bort från oss. Under föreläsningens gång vevade hon vetenskapshjulet än hit och än dit. När det passade hennes syfte var vetenskapens landvinningar något bra som hon gärna lyfte fram, som i fallet hemmafruproblemet, där forskningen visat hur olyckliga vi blir av att vara hemmafruar och lyckliga av att båda föräldrar jobbar. I vanlig ordning har de valt att se på dessa olika livstilar utlyftna ur sina sammanhang.

Att vara hemmafru och helt ensam kan förstås göra vem som helst olycklig, men detta har inte primärt med att vara hemmafru att göra, vilket forskningen inte vill "se". Att stanna hemma på heltid med barn blir idag en ensam historia eftersom det knappt finns några andra hemma på dagarna, men om vi ordnade om vårt samhälle så att det funkade ekonomiskt att en av föräldrarna stannar hemma under barnens första år i livet så skulle vi ha en helt annan situation. Helt plötsligt skulle det finnas människor i lekparkerna igen och ingen skulle behöva vara ensam. Det är intressant att notera hur man idag gärna talar om hur dåligt det var för kvinnorna som gick hemma förr men om man frågar dem själva - och jag har frågat många av dessa kvinnor som var hemma tills deras barn började skolan och till och med längre än så - så får man istället mycket ofta höra hur glada de är över att de kunde ge denna tid till sina barn. Samma kvinnor, som idag är mormödrar och farmödrar till en massa dagisbarn lider av att se sina egna döttrar och söner slita i ekorrhjulet, lämna och hämta, lämna och hämta...  De har nog, liksom jag, svårt att se hur det skulle vara så mycket mer självutvecklande och kvinnobefriande att  slita ut kropp och själ i t ex disken på ett storkök eller genom att slava i kassan på ICA. Men allt är ju tydligen bättre än att ta hand om sina egna barn. 

Men åter till barnvagnarna. 

När det gällde de framåtvända vagnarna så var de senaste forskningsresultaten helt tokiga menade Malin Alvén. Forskningen har visst kommit fram till nåt om att det skulle vara skadligt eller inte bra för anknytningen för barnen att åka framåtvända, enligt Malins tolkning, och det var ju uppåtväggarna knasigt eftersom barnen för guds skull inte sitter i vagnar hela dagarna. ”Det är ju inte bara när man är ute och går som man knyter an! Det finns ju många andra tillfällen på dygnet när man kan göra det.”

Populistiskt och föräldrafriande. ”Ni gör allt rätt och är så bra. Somna om, somna om!” ”Svenska barn mår jättebra!” Ungefär så lät det även om citaten förstås inte är korrekt återgivna utan något dramatiserade i vanlig Lindastil.

"Enligt Suzanne Zeedyk, psykolog vid Dundee University´s School of Psychology, betyder resultaten att barn i framåtvända vagnar upplever sin första tid i livet som orolig och känslomässigt fattig. Och stressade barn växer upp till att bli ängsliga vuxna, menar hon.”

"Ängsliga vuxna”. Ja, och duktiga små konsumenter kanske som shoppar prylar och psykofarmaka. Man kan ju undra vilka som tjänar på det.

Nä hörrni, ibland är det ganska enkelt om man tänker efter. Att vända sitt barn mot sig i vagnen är inte i första hand en fråga om att knyta an, där kan jag delvis ge Malin Alvén rätt. Nej, det handlar om något så banalt som att vilja ha uppsikt över sitt barn. Det kan faktiskt vara bra att se om det landar en geting i ansiktet på ungen, för att ta ett exempel. Och jag tycker också att det är ganska viktigt att ha ögonkontakt med mitt barn. Det handlar om en ganska naturlig önskan om att kunna se hur han mår för stunden, att samspela, visa och uppleva världen tillsammans. Att med mitt leende kunna bekräfta att läget är under kontroll och så vidare. Inte särskilt svårt att förstå alls och inget som borde behöva bekräftas av vare sig forskning eller så kallade experter.

Eller kostar det för mycket för oss att ge våra barn detta lilla? Är vi så utnötta av vårt dagliga systemarbete att vi faktiskt inte orkar se våra barn? Man kan ju undra eftersom en sådan superexpert som Malin Alvén vänder ut och in på sig själv för att övertala de få som inte är helt övertygade om att de ska fortsätta precis som de gör nu. För de är ju sådana fantastiska föräldrar som oroar ihjäl sig och ägnar eoner av tid till att läsa barnpsykologi och att analysera över om de gör rätt. För så är det ju. Också. Och man kan undra om det ligger en motsägelse i detta eller om det ena rent av leder till det andra.

Det kanske blir för mycket helt enkelt, så vi vänder våra barn ifrån oss så snart de vuxit ur liggvagnen. Då får vi en chans att blunda. För lika upplysta som vi är när det gäller barnens alla utvecklingsstadier, barnpsykologi och alla tänkbara aspekter kring vad våra barn behöver för att må bra - lika upplysta är vi om vi inte kan ge dem det de verkligen behöver och mest av allt vill ha; vår tid och närhet.

"Lika bra att de små liven blir så självständiga som möjligt på så kort tid som möjligt. Då kanske de kan klara sig i denna hårda hemska värld", tycks många föräldrahjärtan i handling sorgset konstatera.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

När snaran dras åt kring yttrandefriheten

Av Linda Bjuvgård

En av många trender som pekar mot att vi går mot hårdare tider är den att yttrandefriheten inskränks både lite här och var, och allt oftare. Man kan tycka att en sådan trend borde få människor att dra öronen åt sig och reagera men istället sker ofta ett av två ting. Det ena är att folk helt enkelt blundar, blir uppgivna och lallar vidare i sina ekorrhjul med fredagsmys. Det andra är att de, tvärtemot vad man skulle kunna tro, själva yrkar på mindre yttrandefrihet.

Men egentligen är det inte så konstigt. Mats och jag här på Klar Sikt har länge talat om hur vi människor själva bygger de fängelsemurar som både inskränker vår frihet och hindrar vår möjlighet att uppnå vår fulla potential som människor. Det självdestruktiva beteendet är inbyggt i systemet (inte i människan i sig), ett s.k. systemfel, som vi ser det.

Vi har som sagt sett det hända många gånger de senaste åren och även om vi inte längre förvånas så kan vi inte låta bli att ibland bli lite upprörda. Det senaste exemplet på denna trend upptäckte jag idag. Efter åratal av negativt bemötande, ett slags kollektivt mobbande och lögner har Anna Wahlgren äntligen fått någon slags upprättelse genom en artikel som korrekt återger och objektivt berättar om hennes s.k. Sova Hela Natten-kur. Reportern har varit med och på plats bevittnat Annas årliga ”sömnkurarkurs” där några bebisar lärt sig att sova långa oavbrutna nätter samtidigt som några kvinnor har utbildats till diplomerade Sova Hela Natten-kurare.

Att tidningen Metro haft mage att göra ett sådant reportage och dessutom gett reportaget ett ganska stort utrymme i sin tidning är något som har upprört Anna Wahlgrens kritiker ordentligt. De har startat ett upprop och skriver där bl a:
 
”Vi anser att Ni på Metro genom er okritiska artikel kan locka föräldrar till att använda Sova Hela Natten på sina barn och att de då kommer vända sig till detta forum (Anna W:s nätforum där hon och hennes medhjälpare stöttar och ger råd om sömn, barnafostran m.m./Min anm.). Genom att föräldrarna där hamnar i ett forum med attityden ”allt vi säger är rätt” och de dessutom har läst Era okritiska artiklar finns en stor risk att främst osäkra förstagångsföräldrar kan komma att lockas till att ta till rent skadliga metoder mot sina barn.”

Man kan undra om det finns någon lag på att artiklar måste vara utformade på det ena eller andra sättet. Jag tror faktiskt inte det. Man får inte ljuga eller kränka någon, men man får skriva helt till någons fördel om man så vill. Med andra ord så får man skriva en okritisk artikel, t ex en artikel som bara beskriver något rätt upp och ner utan att vare sig ta ställning eller lyfta fram eventuell kritik mot det som artikeln handlar om. Detta görs också dagligdags. Intressant att notera är att upprorsmakarna förstås inte ifrågasätter de horder av, inte bara kritiska, utan även kränkande och förtalande artiklar, TV-inslag och annat som redan finns om denna sömnmetod och om Anna Wahlgren som person. Förstås. I de fallen är ju yttrandefriheten alldeles, alldeles underbar. Trots att de artiklarna/inslagen saknar allt det som uppropsmakarna i detta fall kräver av Metro. 

De skriver vidare:

”Vi tror på intet sätt att föräldrar är intelligensbefriade, men det finns som sagt redan exempel på exempel i forumet på föräldrar som går emot sina egna instinkter om rätt och fel pga de råd som ges på forumet och den kritik de får när de försöker säga emot.”

Jo, det är precis det de antar att föräldrar är. Intelligensbefriade alltså. Om de hade trott att människor är kapabla att tänka och känna in själva så hade de aldrig skapat något uppror mot Metros användande av yttrandefriheten.

Experter har ju alltid rätt. Det är de som berättar för oss hur vi ska vara och, inte minst, hur vi ska ta hand om våra barn. Om en expert skriver under ett upprop med sin fina titel så är förstås uppropet helt i sin ordning och alla andra kan, efter en lätt skumläsning av uppropet, sluta tänka och skriva under. De också.

På slutet av uppropet sansar skribenterna sig lite och berättar om sina önskemål:
”Vi önskar att ni hade kunnat göra fler artiklar om barn och sömn, ta med vilken väl underbyggd kritik det finns mot Anna Wahlgrens råd och framförallt Sova Hela Natten som metod, ta upp lite andra metoder som finns och gärna ha med en barnläkare eller barnpsykolog (eller båda delarna) som kan ge sina åsikter på de olika sömnmetoderna.”

Det kan vara intressant att notera att den typen av önskemål aldrig någonsin dykt upp när det har publicerats negativa påståenden om Anna Wahlgren eller hennes metoder. Då är det ingen som ropar efter Annas syn på saken eller - läskiga tanke - kritik mot experterna, dvs. barnläkarna och barnpsykologerna. Och med tanke på hur mycket skada de har åsamkat barn (och föräldrar, i synnerhet mammor) genom historien så finns det all fog i världen att också syna dem i sömmarna. Eller tror verkligen alla att NU, i denna så kallade moderna tid så gör alla helt plötsligt rätt hela tiden och kommer aldrig med några skadliga råd. Och att allt tokigt som någonsin har skett bara är, visserligen beklagansvärda men ändock, historiska fakta?

En barnläkare som i detta NU är verksam och vars ord är mycket tunga och vägledande inom bl a BVC är Berndt Eckerberg. Han en av de största förespråkarna (och eventuellt dess upphovsman – det finns olika uppgifter om just det) för den s k 5-minutersmetoden. Sömnmetoden går i korthet ut på att barnet ensam i sin säng ska somna på egen hand. Var femte minut går man in till barnet och på något sätt, utan att röra vid det, visar att allt är lugnt. Sedan lämnar man barnet ensam i fem minuter till. Denna procedur ska man sedan upprepa tills dess att barnet somnat. Det spelar ingen roll om barnet skriker eller gråter hysteriskt.

Eckerberg är lustig på så sätt att han själv medger att metoden går emot våra föräldrainstinkter och att det naturliga egentligen är att barn sover tillsammans med sina föräldrar och vaknar flera gånger per natt. Alla som någonsin umgåtts med ett barn som skriker och gråter hysteriskt vet att fem minuter är en evighet.

Detta finns det förvisso kritik mot men inga upprop! Inga hoper av arga föräldrar som skapar femtielva Facebookgrupper eller forumtrådar på 2000 sidor. Problemet här är förstås att metoden förespråkas av en barnläkare. Nog måste väl ändå hans utsagor vara väl underbyggda och OKEJ? Han är ju en EXPERT för guds skull, tycks gemene man tänka. 

Jag tycker inte speciellt mycket om Anna Wahlgrens sömnkur, men den är i alla fall bra mycket bättre än 5-minutersmetoden som etablissemanget, de s.k. experterna, förespråkar. Men oavsett vad jag tycker eller vad du tycker eller vad någon tycker så är det allra viktigaste; att vi får tycka det och uttrycka det!

Voltaire hade förstått något grundläggande och viktigt när han sa:
Jag hatar det du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det.

Jag hatar dock inte något av det Anna Wahlgren säger eller står för. En del är bra, annat dåligt och ytterligare annat jättebra. Poängen är att vi måste akta oss för demoniseringar och svartvitt tänkande. Det kan inte sägas nog ofta.

Vi måste lära oss nyansernas språk innan allt går åt skogen.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Dagis och den där jobbiga känslan i magen

Av Linda Bjuvgård

Ropen skallade: "dagis åt alla!" Barnen behövde dagisplatser eftersom deras mammor, kvinnorna, skulle frigöras. Och någonstans därefter – under 70-talet och framåt – slutade vi som samhällskollektiv att lyssna på den där känslan i maggropen, ni vet den som ger oss våra känslomässiga riktlinjer.

Idag går drevet igen. Politikerna, som tycks tycka och tänka allt konformare oavsett partitillhörighet, önskar utöka förskolans verksamhet. Den ska omfamna ännu fler barn, ännu mer, och helst vara helt gratis så att alla inte bara får, utan måste vara med. Detta är politiskt korrekt och enligt dagens normsystem också en stor seger för feministerna.

Men om vi backar lite först och frågar oss hur det gick för de där barnen som fick de åtråvärda platserna på dagis. De som framförallt föddes på 80-talet och som det demonstrerades för på gator och torg. Jo, de har vuxit upp och själva blivit föräldrar. Och i ett samhälle där allt fler tappar sitt känslomässiga fotfäste, där allt fler mår psykiskt dåligt – där passar de in. Ty den första dagisgenerationen har blivit anknytningsskadade och har därför själva inga som helst problem att lämna sina barn ifrån sig. Deras barn hinner knappt komma ut ur livmodern innan de ska lämnas bort till barnvakt så att mamma och pappa får sin viktiga egentid. Idag skattas egentid skyhögt. Ordet i sig, och än mindre dess innebörd, existerade inte ens för bara någon generation sedan. Fråga de som är födda före 60-talet om du tvivlar på mina ord.

Den första kullen dagisbarn gick på dagis där barngrupperna ändå var någorlunda humana i sina storlekar, och där personaltätheten var hög jämfört med idag. De förskolor där de nu lämnar sina egna barn ser inte ut som de dagis de själva minns. De drar omkring sina barn i kolsvarta barnvagnar, som i mina ögon mest liknar likvagnar. Att färger påverkar vårt känslomässiga mående verkar inte vara något som dessa föräldrar funderat mycket över. Och i en värld så till bredden fylld av syn- hörsel- och andra slags intryck låter samma föräldrar sina barn åka framåtvända i barnvagnen och likaså i sina bärselar. Barnen översköljs av intryck och har ingen chans att varken välja bort dem eller att söka mammas eller pappas blick. Barnen ges heller ingen chans att dela på upplevelserna med sina föräldrar och mötas hjärta mot hjärta. Men hur skulle det annars vara, i en värld där vi alla knarkar sinnesintryck hela dagarna via våra datorer, TV-apparater, iPods och mobiler?

Dagens vilsna föräldrageneration lever en stor del av sina liv på nätet, där de ängsligt frågar andra föräldrar om allt från hur mycket temperatur som ska räknas som feber till hur de ska hantera sina barns snattande. När deras barn är sjuka kan de fylla en forumtråd med nya inlägg var tionde minut: "Nu vaknade han precis. Han känns lite svalare nu. Drack 10 ml bröstmjölksersättning som han verkar få behålla." Tio minuter senare kommer nästa inlägg: "Nä, nu börjar han bli så där grinig igen. Vad tycker ni att jag ska göra?"

Människor idag lever separerade från varandra. Den äldre generationen har inte tid och den ännu äldre generationen bor isolerade på sina institutioner. Det finns ingen "återväxt" som man brukar säga i sportvärlden. Gammal beprövad erfarenhet dammar bort i någon undanskymd vrå. Kunskap om hur man gör glöms bort när den aldrig får en chans att överföras från en generation till nästa. Istället har vi låtit så kallade "experter" styra. Ibland så till den grad att vi slutat att tänka – och känna efter – själva.

Många mammor av idag ägnar massvis av tid till att söka information som stödjer deras förhoppning om att bröstmjölksersättning (baserad på komjölk) är lika bra som (och helst bättre) än modersmjölk. Att amma är ju sååå uppbindande och dåligt för jämställdheten. Dessutom är det pinsamt att behöva dra fram tuttarna när man springer runt på det senaste gigantiska shoppingcentrumet och ungen skriker. Att amning är det sätt som vi som art har överlevt genom i eoner verkar bortglömt. Istället låter vi kossor amma i hela sina liv för att våra barn ska få sin ersättning och välling.

Dessa ständiga infektioner som drabbar dagisbarn är kanske inte bara en fråga om bakterier, virus och många barn som trängs på små ytor. Det kanske är barnens enda vapen att ta till för att få komma hem till hemmets lugna och välbekanta vrå. Ett desperat sätt att nå sina föräldrar, att få krypa upp i deras famnar, att få bli sedda. En flummig tanke, eller en intuitiv sanning?

Idag är dagis, eller förskola som det heter nu för tiden, i praktiken nästan obligatoriskt. Genomgående för i stort sett alla partiers politik är ett hyllande av förskolan som institution. Många tycker att förskolan bör vara en rättighet, att den pedagogik som förskolorna, enligt pappret, bedriver är mer eller mindre nödvändig för att ett barn ska klara sig i livet, att förskolan ska hålla öppet dygnet och året runt så att mamma och pappa kan jobba jämt, att förskolan utjämnar alla olika förutsättningar som barn kan leva under och – underförstått, mellan raderna – att förskolan är en bättre förälder än föräldrarna själva.

Politiker älskar pedagogik. De är övertygade om att bara barnen får sin pedagogik så blir allt bra. Kärlek, värme, empati och äkta möten mellan människor är det ingen som talar om. Och vetenskapens insikter om anknytningens stora betydelse för barns (och vuxnas) hälsa tycks ha gått våra politiker förbi.

Jag undrar hur många av våra politiker som har tillbringat ens en hel dag på ett dagis. Som har sett när 18 småbarn – enligt djungelns lag – ser efter och uppfostrar varandra i en miljö så bullrig att hörselkåpor borde vara obligatoriska. Hur många politiker har tagit del av den litteratur som finns på svenska om dagis och hur det är att tillbringa sina dagar där? Hur många känner till anknytningsteorin och vad den säger om de minsta barnens psykiska behov? När jag läser på de politiska partiernas hemsidor vad de önskar för barnomsorg i framtiden så ser jag inget barnperspektiv. Jag ser bara ett underligt feministiskt perspektiv och mest av allt; ett arbetsmarknadsperspektiv. Hur länge ska politikerna och samhället i stort vägra räkna med barnens behov?

Vi lever i ett ekonomiskt system som får oss, likt kamphundar, att gå på varandra. I den lilla dagisdebatt som existerar dyker det mest upp argument som "Alla kan ju välja att gå ner i standard, sälja bilen och avstå från den dyra semesterresan till Thailand. Då får man råd att stanna hemma med sina barn om man nu vill det."

Och så var den debatten dödad. Visst är det sant att de flesta i Sverige kan välja att sänka sin levnadsstandard och på så vis kanske få råd att finna en annan omsorgslösning för sina barn, men varför får man inte också tala om samhället i stort. Varför kan vi inte inrikta våra krafter på att få till en förändring som gynnar alla, framförallt barnen? Varför finns det bara ett alternativ? "Förskola för alla eller sluta gnäll och sälj huset!" Debatten är ensidig eller icke existerande. Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar "fotfolket" att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna.

I dessa utvärderingarnas tidevarv kanske det är dags att Pappa Staten utvärderar sin egen roll som förälder. I synnerhet som hans tendens är att utöka sin verksamhet och införa tvång. Våra politiker älskar ju att utvärdera och utreda precis allt, men när det gäller frågan om våra allra minsta ser dem åt ett annat håll. För var är den tillsatta utredning som granskar konsekvenserna av att våra barn till stor del växer upp på den institution som kallas förskola?

Det finns alltid konsekvenser, det är en naturlag. Vi som samhälle har valt att anamma en splittringens politik. Vi tror att kvinnas jämställdhet måste betalas med våra barns och nästa generations vuxnas hälsa. Men tänk om det inte måste vara så? Tänk om det går att lösa jämställdhetsekvationen och säkra våra barns psykiska och fysiska hälsa? Och tänk om motivationen till att finna en lösning står att finna i den där känslan i maggropen?

Denna krönika finns också publicerad på sourze.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

11 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Säg hej till zombiebarnen!




Av Linda Bjuvgård

De barnen, de barnen. Våra små glittrande guldkorn. Har ni lagt märke till hur hålögda och bleka de börjat se ut på sistone? Och då menar jag inte de senaste veckorna, utan de senaste åren eller så. Och inte alla barn förstås, men alldeles för många utav dem. Om ni nu sett dem över huvud taget vill säga. Det är ju inte det lättaste att få syn på dem nu för tiden eftersom de allt mer sällan rör sig ute bland annat folk. Mellan tidig morgon och ganska sen eftermiddag befinner de sig på dagis, i skolan eller på fritids. Därefter skjutsas de omärkligt iväg till sina aktiviteter. Väl hemma igen sitter de, ja just ja, framför en dator eller TV-apparat. En skärm med andra ord.

”Och vad är det för fel med det nu då? Vad jobbig du är, Linda, som alltid måste ifrågasätta allt!”

Ja, jag vet men jag har inget val. Jag har nämligen sett dem, zombiebarnen.

Har du? Sett dem alltså. Du känner igen dem på blicken och den släpiga gången. Det brukar bli som tydligast kort efter att du sagt åt dem att lämna datorn/TV:n. Då kommer de gåendes förbi dig med nedsänkt huvud, omgivna av en atmosfär som skulle skrämma slag på ett åskoväder. Sedan lyfter de på huvudet och vänder sig sakta, sakta mot dig med en blick som tycks säga: ”nu kommer jag och äter upp din hjärna!”.
 
Det tar sina goda timmar innan zombiesjukan släpper sitt grepp om barnet och det soliga humöret återvänder.  Men det gäller att se upp. Zombiebarnet tar varje liten chans hon eller han får att åter parkera sig framför sin älskade skärm. Och du är tillbaka på ruta ett igen.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar datorer och Internet. Verkligen. Det är som det där med att få barn. Lika lite som jag knappt ens kan minnas det liv jag levde innan barnen, lika lite kan jag erinra hur mitt liv var innan min första dator med Internetuppkoppling flyttade in. Vad i hela fridens namn sysselsatte jag mig med då?!

Datorer är praktiska verktyg och på samma gång så fantastiska nöjesmaskiner att det är lätt att uppleva det som att ALLT finns där. Och det gör det nästan också. Minns ni när det var inne att slänga ur sig den på samma gång hotfulla och glada klyschan; ”snart behöver man aldrig lämna sitt hem, utan kan sköta allt genom datorn”? Nu är vi så gott som framme där. Här om dagen beställde jag hem receptbelagd medicin genom nätet. Jätteskönt att slippa planera in ett apoteksbesök där man får stå i långa köer bara för att mötas av en snipig apotekare som för femtielfte gången ska fråga om jag haft just denna medicin förut.

Så, ja jag gillar verkligen datorer och Internet. Och TV:n är kul. Den också. Och jag tillhör absolut inte dem som helt och hållet vill förbjuda sina barn att sitta vid datorn. Jag vill inte ens förbjuda datorspel eller spelkonsoller. Herre min dar, sånt är ju jättekul!
 
Så nej, det är inte det. Det är såklart missbruket jag är ute efter.

Betänk hålögdheten och den bleka hyn. När våra barn får den looken och dessutom ett jäkla irritabelt humör, rent ut sagt, då är det lätt att ens associationer går till någon sliten narkoman på plattan i Stockholm. Eller hur? Den svarta zombieblicken jag beskrev ovan. Den blicken, mina vänner, den är inte riktigt normal.

Jag påstår att vi de senaste åren har sett födelsen av ett massmissbruk. Ännu en laglig drog, i stil med alkohol och cigaretter, har sett dagens ljus och den används av alla.
Det råder ingen tvekan om att dataspel, communitys, bloggande, TV-spel, dokusåpor, sitcoms och liknande är beroendeframkallande. Det tror jag att de flesta av oss känt av genom egen erfarenhet. Och likheterna mellan ett missbruk av ovanstående och ett missbruk av klassiska droger är slående.

Men där de flesta av oss har en förmåga att stoppa oss själva innan vårt bruk hinner bli till överbruk och långt innan det blir till ett missbruk, fastnar många barn långt tidigare. Jag kan inte tillräckligt om barnpsykologi för att förklara varför det är så, men ATT det är så är givet. Det har med hjärnans utveckling att göra misstänker jag, men det spelar säkert också in att barn inte har lika många måsten som tvingar bort dem från skärmarna. Vi vuxna kan helt enkelt inte fastna lika lätt eftersom vi måste betala räkningar, laga mat, städa, underhålla våra sociala kontakter osv.

När det handlar om sådant som går att missbruka brukar man säga att det alltid finns en viss procent människor som tippar över. Och att det är beklagligt men oundvikligt. De allra flesta vuxna kan ju bli bjudna på alkohol utan att bli alkoholister medan ett fåtal blir det. Lite svinn får man räkna med, liksom.

Om det nu var så att det bara handlade om ”lite svinn”. Men, jag är ledsen att säga att så inte är fallet. För jag ser dem över allt nu. Zombiebarnen. Och zombiesjukan drabbar allt fler, oavsett bakgrund. Det går inte att lite nonchalant peka och säga att det mest handlar om stackars förortsbarn med invandrarbakgrund, vars utslitna, dubbelarbetande och outbildade (nåja!) föräldrar inte fattar allvaret, eller ännu värre, inte orkar bry sig.

Nej, zombiebarnen återfinns överallt i vårt materiellt feta, men andligt magra samhälle. I alla samhällsklasser, i nästan alla hem. Ja, jag har zombiebarn i min egen närhet också.  Jag har ingen statistik men logiken säger att de kanske rent av florerar mest i välbärgade hem med tanke på att där finns mest pengar att köpa tekniska prylar för, och med tanke på att där bor de föräldrar som pga karriärshets är som tröttast och därför ger minst motstånd.

Jo, för vi vuxna är för trötta, för slitna av våra ekorrhjulsliv för att orka göra något på allvar. Som mest kanske vi orkar skriva ett datatidsschema och införliva det nya fenomenet ”skärmtid” som innebär att barnen bara får sitta vid valfri skärm (TV eller dator) si och så många timmar i veckan eller per dag. En del använder sig av äggklockor. Men ingen orkar gå till botten med problemet och göra någon långsiktig insats.

Har du förresten tänkt på att det är sällan man ser barn utomhus? Det har jag. Jag tänker på det ofta. Jag vet ju att de befinner sig på dagis/skola/fritids åtminstone fram till cirka klockan tre, fyra, fem, ibland något senare på dagen. Därefter försvinner många på sina aktiviteter. Men de andra då? Och på helgerna då? Då borde de flesta vara hemma, tänker jag. Alla kan ju inte vara på släktmiddagar, fotbollsträning eller i Stora Shoppingcentret. Inte hela tiden i alla fall.  Så var är de?

Jo, vid det här laget kan vi ju svaret.

Det är en drog alltså. Och i likhet med andra droger har den en utomordentlig dragningskraft. Väl på plats framför skärmen har drogen en trollbindande effekt som gör att man sitter kvar.

Men vad består drogen av? Jo, sinnesintryck. Från skärmarna fullkomligen flödar intryck som en intravenös drogcocktail. Våra barn knarkar alltså sinnesintryck. Intryck som hjärnan omöjligen kan hinna med att ta hand om. Detta bombardemang av bilder och ljud är så långt ifrån naturliga som de kan bli. Vår gamla hjärna, som inte har utvecklats nämnvärt på tiotusentals år, vet inte vad den ska göra av all information, men precis som den skapar nya nervbanor för att ta emot nikotinet i en cigarett eller snusprilla så kan man tänka sig att den gör vad den kan för att ta emot bombardemanget av sinnesintryck. Jag är ingen hjärnexpert, men mitt sunda förnuft säger mig alltså att hjärnan anpassar sig rent fysiskt och således banar väg för detta nya drogmissbruk. Nya specialdesignade receptorer formas, avsedda att ta emot alla intryck.  Och när inga nya intryck kommer får reagerar receptorerna och protesterar. Och zombiebarnet får abstinens…

Skärmarnas värld är aldrig stängd. Den tar aldrig ledigt och är vaken hela natten lång. En kompis till mig vars barn går i det som förut kallades högstadiet, berättade att i hennes barns klass finns det ungar som stannar hemma från skolan för att spela.  Onlinespelen, vilkas deltagare befinner sig utspridda över hela världen, bryr sig inte om tidszoner eller datumgränser. De bryr sig ännu mindre om att skolan börjar klockan åtta eller att läxan ska vara gjord.

Jag är som sagt ingen bakåtsträvare som är emot utvecklingen. Men det är viktigt att det verkligen är utveckling vi ser och inte förklädd inveckling. Det är alltid nyttigt att blicka bakåt i historien. Vad gjorde du själv som liten? Vad var dina lekar? Vilka var dina leksaker? Och inte minst: vad blev det av dig?

Nu kanske någon invänder och säger att det inte kan vara meningen att gå tillbaka i utvecklingen och tvinga våra barn att leka med kottar som vår far- och morföräldrar gjorde.  Nej, det är inte meningen även om det säkert skulle bli lika bra för det. Problemet idag, som jag ser det, är att många föräldrar tycks tro att de måste låta sina barn sitta vid datorn, därför att annars så kommer de att hamna efter och utanför. Och i den uppochnedvända värld vi lever i, där alla tvingas anpassa sig till samma villkor, ligger det dessvärre en sanning i de farhågorna.
  
Men varför har det blivit så här?

Mitt egna konspiratoriska jag hävdar att det finns krafter i vår värld som har sett till och fortlöpande ser till att det är så här. Man kan säga att de medvetet ”odlar ”fram zombiebarn, även om det förstås låter väldigt spekulativt och absurt. Det är självklart sant att det är vi föräldrar som införskaffar skärmarna och låter våra barn sitta framför dem. Lika sant är det att den mångmiljardindustri som producerar datorer, TV-apparater, spel och annan mjukvara i sig inte sitter och konspirerar fram en zombievärld. Nej, de vill tjäna pengar. That´s it.

De krafter jag talar om är mer subtila än så, och framförallt dolda. Och de sitter inte och detaljstyr över huvud taget. Vad de gör är att introducera, uppmuntra och ”putta på” allt som leder fram i deras riktning. De vill ha zombiebarn och robotmänniskor. Det passar deras agenda alldeles utmärkt.

Och eftersom krafterna som styr bakom de offentliga kulisserna är starka och har hållit igång i tusentals år, och eftersom de flesta människorna vägrar att se att de finns så är det kanske lika bra att säga hej till zombiebarnen. För de tycks ha kommit för att stanna.

Linda


Om du vill lära dig mer om de krafter som jag berört ovan och deras påverkan på våra vardagliga liv, och framförallt vilken agenda de har, rekommenderar jag att du läser de krönikor vi publicerat under kategorin ”Den nya världsordningen” och läser vår bok, Robotfolket, som genom sina åtta undervisningsdelar ger en utförlig förklaring på detta och mycket mer.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Kostymgubbarnas kamp för fostren



Av Linda Bjuvgård

Abortmotståndare finns i alla smaker. Det är både män och kvinnor, unga och gamla, alla raser finns representerade.  En del är religiösa, andra inte. Detsamma kan sägas om abortförespråkare. Abort är inte och kommer aldrig att bli ett enkelt ämne. Det finns många aspekter att ta hänsyn till och ämnet rör upp många känslor. Den här krönikan gör därför inte anspråk på att komma med ”alla svar”, eller ens alla frågor. De allra flesta aborter (93 procent) utförs före utgången av fostervecka 12. Abortmotståndare däremot älskar att dra upp och dramatisera de aborter som utförs efter vecka 18, men de ”glömmer” bort att berätta hur otroligt få de sena aborterna är, och vad de beror på. De ca 300 sena aborter som under ett år utförs i Sverige beror på: fosterskada (54,3 procent), fysisk eller psykisk sjukdom (4,5 procent) och psykosociala skäl (41,2 procent). De psykosociala skälen är oftast fall av misshandel, missbruk och kriminalitet. Där hittar du också tonåriga flickor som har förträngt sin graviditet.

I rättvisans namn ska också nämnas att abortförespråkare, å andra sidan, gärna pratar om de stackars kvinnor som blivit gravida genom incest eller en våldtäkt, men ”glömmer” bort att upplysa om att den kategorin bara utgör mindre än 1 procent av alla aborter.

Någonstans på den cirka nio månader långa vägen från ägg och spermie till ett livsdugligt foster blir en människa till. Den stora frågan är när och ingen kan svara på det. Om man som jag tror på själens existens blir frågan ännu mer komplicerad. Min uppfattning är att det blivande barnets själ vandrar sida vid sida med mamman en tid innan den kliver ner i sin fysiska kropp. Och även efter att själen har boat in sig i kroppen kan den, under en tid, ”hoppa” in och ut ur kroppen lite som den vill. Som ett sätt att sakta vänja sig vid den ganska tunga fysiska tillvaron. Som jag ser det går en själ aldrig ner i en kropp förrän mot mitten, kanske till och med slutet av graviditeten. Dessutom går det inte att döda en själ, du kan bara ta bort möjligheten för en själ att bosätta sig i en viss kropp.

Men hur som helst. Huvudämnet för denna krönika är något annat. Det handlar om varför en viss typ blir så starka abortmotståndare. Det handlar om medelålders män, ofta finklädda i kostym och inte alltför sällan religiösa.
 
När jag läser om eller ser inslag på TV om abortmotstånd så ser jag ofta just dessa män i fronten för kampen. Hur kommer det sig? Och dessa män _är_ verkligen passionerat hängivna sin kamp mot aborter. De talar om ”det ofödda barnets rättigheter” och påstår att ”varje embryo är en individ”. Dessa kostymklädda gubbar älskar verkligen foster, det kan det inte råda någon tvekan om. Frågan blir då följaktligen: var finns alla dessa kärleksfulla män i de födda barnens värld? För jag kan då inte se dem. Jag ser de inte i lekparkerna, inte på dagis, inte på öppna förskolan, inte i skolan, inte på föräldraforum på nätet, inte någonstans av alla de platser där det finns barn eller där barnafrågor dryftas.

Jag är övertygad om att ingen kvinna egentligen önskar genomföra en abort. Det finns något som tar emot på ett känslomässigt plan helt enkelt och jag tror att de flesta känner det. Därför vågar jag påstå att beslutet aldrig tas ”lättvindligt” som en del envisas med att hävda. Ändå utförs det över 33 000 aborter varje år, bara i Sverige. Sex är skönt, oftast lättsamt och roligt och det går att skydda sig mot en oönskad graviditet. Inte desto mindre händer det att en spermie tar sig förbi alla skydd och önskemål och vips så blev sexet genast så allvarligt och outhärdligt stort. Så oförargligt och ”hoppsan-aktigt” tror jag att det ligger till bakom många beslut om abort. Och visst vore det toppen om det gick att ändra på, på något vis. Framförallt för kvinnornas skull, för det är de som måste genomgå den medicinska eller kirurgiska processen och utstå både fysisk och psykisk smärta. Det är de som måste leva med skulden och skammen. Jag känner en kvinna som gjorde en abort i tonåren. Hon är en bit över 30 idag och barnlös. Hon bär fortfarande på en rädsla för att kanske inte kunna bli med barn. Det spelar ingen roll att all statistik talar emot den rädslan, hennes fruktan är starkare.

Ja, det är kvinnorna som får ta smällarna och det är nog därför jag blir så oerhört provocerad av kostymklädda, medelålders mäns kamp för ”de ofödda barnens rätt”. Och jag anar ugglor i mossen. Jag ser ingen kärlek skymta fram. Jag misstänker starkt att deras kamp egentligen handlar om något annat – kan det vara kontroll och makt?

För vad har dessa män egentligen med saken att göra? Har de själva blivit utsatta för idel kvinnor på rad som de har befruktat men som sedan aborterat bort deras blivande barn mot deras vilja? Vad är det som upprör så mycket? Jag förstår faktiskt inte.

Och de djupt religiösa är oftast värst av de alla. Det är de där männen som älskar foster men som hatar homosexuella. Yes, Jesus looooves you! De som värnar om de ofödda barnens rättigheter men som förtrycker de födda flickorna. Och de där prästerna och biskoparna i katolska kyrkan som kämpar för embryon som ser ut som grodyngel, men som utsätter småpojkar för sexuella övergrepp. ”I´m a messenger from God!”

Nej, det är något som är skumt här. Något som luktar unket. Och jag ger mig inte förrän jag har förstått vad det är.

En gång läste jag ett reportage i Illustrerad vetenskap om att människan utvecklas på samma sätt som alla andra djur i början. Att vi följer evolutionsstegen och därför, i de första embryostegen ser nästan likadana ut som t ex fågelfoster. Det är tankvärt tycker jag. Ett embryo är just bara det, ett embryo, en början på något som ännu inte är. Vi kan få tankeembryon som aldrig utvecklas till något annat än just en tanke. Den blir aldrig till, får aldrig form eller liv.

Jag hävdar att det inte finns någon annan lösning än att låta kvinnorna bestämma över abortfrågan. För tänk efter nu, hur skulle det annars vara? Ska vi ha ett samhälle där en man som befruktat en kvinna ska ha rätt att tvinga henne att vara gravid i nio månader och sedan i smärta föda fram ett barn som av sin mor inte är önskat? Vilken typ av värld skulle det bli? Jag ser ingen skillnad mellan en sådan inställning och en där man tycker att våldtäkt är okej.  ”Jag bestämmer över din kropp och en stor del av din existens”. Eller: ”Jag värnar om det cirka 2 cm stora embryots rättigheter, men skiter totalt i din hälsa”.

Det måste bli ett slut på det eviga skuldbeläggandet av kvinnor och mödrar!

Så glöm alla George W Bush, Ulf Ekman, John Ashcroft (justitieminister under Bush), Alf Svensson, Johan Lundell (generalsekreterare i ”Ja till Livet”), Tomas Seidal (ordförande i ”Ja till livet” och läkare), Lars Hamberger (läkare och professor), Göran Hägglund och allt vad de heter! De borde lägga sin energi på något annat.

Varför inte de födda barnen?

Linda

RFSU har en bra sida med fakta om aborter.
En debattartikel på aftonbladet.se skriven av ännu en man som pratar om sitt och andra mäns abortmotstånd. 
Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

14 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper