SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Lämna ut "Greekfiles"


Av Mats Sederholm

Även publicerad på ETC.se samt i den tryckta versionen av helgbilagan


Den europeiska centralbanken (ECB) vägrar att lämna ut de juridiska förutsättningarna som ledde fram till att man stängde ner hela det grekiska banksystemet 2015. ECB och Eurogruppens hemlighetsmakeri och utpressning av det grekiska folket tål uppenbarligen inte en öppen granskning. Europas invånare ges ännu mer anledning att ifrågasätta rådande demokrati och politiker.

I juni 2015 ströp den europeiska centralbanken ECB likviditeten till grekiska banker efter att den grekiska regeringen utlyst en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera förutsättningarna för ett nytt nödlån. I omröstningen röstade det grekiska folket nej till villkoren eftersom det skulle hålla landet kvar i en depression. Den grekiska regeringen accepterade trots detta villkoren och fortsatte att underkasta sig centralbanken och EU-politikers makt.

Kort därefter avgick Greklands finansminister Yanis Varoufakis. Han skäl var att regeringen vann valet genom att utlova en anständig uppgörelse med ECB men att detta aldrig uppfylldes. Varoufakis var beredd på ett Ja till ECB:s förslag och att den Syriza-ledda regeringen då skulle ta sitt ansvar och avgå. Han till och med räknade med ett ja eftersom media så starkt skrämt upp det grekiska folket med konsekvenserna av att säga nej till villkoren. Efter folkomröstningen konstaterade Varoufafakis:

”Min premiärminister såg annorlunda på saken. Han sa till mig att ”Det är tid att ge upp.””

Premiärministern Tsipras och vänsterpartiet Syriza gick banker och en elit av EU-politiker till mötes.

2015 presenterades demokratirörelsen DIEM25 med Yanis Varoufakis som medgrundare. Rörelsen var en reaktion på ett EU som potentiell europeisk superstat. DIEM:s motto är: ”Antingen så demokratiseras EU eller så vittrar det sönder”. DIEM25 söker en politisk bredd: ”Därför har vi samlats trots skilda politiska traditioner – Gröna, radikal vänster, liberala – för att reparera EU”.
Sedan dess har medlemsantalet drastiskt ökat till 25 000 medlemmar i 56 länder.

Som enda svenska officiellt aktiva medlem i DIEM25 och Validating Council kan jag sorgligt konstatera att uppmärksamheten för DIEM25 i Sverige varit i stort sett obefintlig i skuggan av populistskräcken som sörjt gör en återgång till ett politiskt status quo och den gamla samhällsordning som innebär en fortsatt acceptans av ett anti-demokratiskt ECB, EU och Europa.

I februari 2016 startade Varoufakis och Frankrikes vänsterradikala ledare Benoit Hamon ett upprop för att rannsaka ECB och på vilka legala grunder de kunde stänga ner greklands banker 2015. Innan beslutet togs om att stänga de grekiska bankerna och utöva utpressning mot den grekiska regeringen  och demokratin, konsulterade ECB en privat juristfirma för att formulera det juridiska. De här juridiska utlåtandena kallas även ”greek files”.

Man utredde beslutet tillsammans med den så kallade Eurogruppen bestående av finansministrar från medlemstater inom Eurozonen. Gruppen tar avgörande beslut för EU och dess framtid men agerar utanför några som helst juridiska formaliteter och dokumenterar heller inte vad som sagts under möten. Tvärtom, all information måste hållas konfidentiell.

I juli 2015 tillfrågades Mario Draghi, ECB:s president, om att lämna ut ”greekfiles” men Draghi vägrade. Han hänvisar till juridiska omständigheter men som just från juridiskt håll blivit ifrågasatt.

Finns det en anledning att dölja de legala omständigheter som ledde fram till nedslängningen av de grekiska bankerna? Är ECB, som vill framstå som en unikt självständig centralbank och politiskt oberoende, egentligen ett politiskt verktyg för politikerna i Europgruppen som bakom stängda dörrar och i en autokratisk anda tillåts agera bortom medborgares inflytande och insyn?

Det ökande missnöjet med politiker och media som till viss del yppar sig i högerpopulism, har delvis sin grund i just sådana här misstänkt korrupta omständigheter. När en serie av korruptionsskandaler med banker och politiker i Spanien uppdagades ledde det fram till partiet Podemos framgångar och en ny folklig insikt om ett samhälle där makten i sig, likt ett kastsystem, egentligen utgör grundproblemet.

Svenskar närmar sig opinionsmässigt ett Swexit. Trots alla varningar och erfarenheter av nya politiska strömningar tycks ingen vilja förflytta sig från sin politiska komfortzon och verkligen ta tag i de odemokratiska krafter som redan huserar med våra vanligaste politiska färgers signatur mitt i Europas politiska epicentrum. DIEM har valt att inte kalla Bryssel för ett politiskt träsk som måste rensas upp. Men det är bara en tidsfråga innan någon annan kommer att fånga ett rättmätigt missnöje med sådana ord och sedan driva den politiska agendan mot en annan typ av autokrati.

Mats Sederholm
Aktiv medlem DIEM25, författare och krönikör


Mer information
Greek Files Campaign


Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny uppgörelse för Europa

Av Mats Sederholm

Denna helg kommer DIEM25 (Democracy In European Movement before 2025) i samband med EU:s 60-års firande att i Rom presentera ett nytt ekonomiskt alternativ till Europa.
Deras alternativ till "Det finns inga alternativ."

EU har ingenting att fira annat än att bevaka ett status quo. Politiker och banker hand i hand i en i grunden odemokratisk konstruktion är på väg att tappa människors förtroende. Vårt samhälle styrs av systemförvaltare och inte av visioner och förnyelse.

 


Tags:
Categories: Politik | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Populism - Vad är det?

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare.

De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”.

Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har dock funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp. Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en oppositionen mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten, inte hur eller var den utspelas.

Eftersom populism, folkets uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all form av systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen generaliseras och hatas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti. Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.

Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta, för dem, mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.


Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.

Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism.
Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”. Men tro inte att du är "rätt" eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:


”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

"Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Källor

    DN Ledare: Höj rösten för demokratin i Polen
    Anders Heinö: TIMBRO AUTHORITARIAN POPULISM INDEX
    Free Assange Now: ”First the came for Assange”

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Människor svär

 

Av Mats Sederholm

Valet i USA kommer allt närmare. Det mesta handlar om Trump's vara eller inte vara.

Jag har ju länge eftersökt en debatt och artiklar där man söker nyanserade svar på varför hela västvärlden står inför en politisk kris. Men tyvärr så ropas samma entydiga budskap ut:
”Dumma Putin, tokiga Trump och alla dessa vilsekomna och skränande populister.”

BREAKING NEWS:
BJÖRKLUND ÖPPNAR FÖR SAMARBETE MED SOCIALDEMOKRATERNA. ÄR DET SANT!?

Så ser det ut, inne i låddan!

En krets av konsensuspartier drar ytterligare en tråd mellan sig i något som redan liknar ett garnnystan. De är redan överens om i stort sett allt, från vänster till höger via beige och grönt. Ändå så lyckas analytiker i media få den politiska situationen att framstå som intressant och nydanande. Och snart är det partiledarduell, wow ...   

Mer arbetslinje, mer konsumtion och håll undan för extremisterna. De senare blir ju allt fler, riktigt illa. Vi har ju populister både på högersidan och vänstersidan, konstaterar Björklund bekymrat och hans grundrecept är då; gå samman. Men hur lika kan ni bli?

Och varför blir det allt fler populister i Europa och världen?

Ni konsensuspolitiker ju färre och mer likriktade medan de politiska alternativen och visionerna, den levande politiken, den som diskuteras av ivriga människor bland protester och demonstrationer, de spännande som tokiga alternativen är de som just nu "växer som ogräs" i era ögon. Medan ni har samlats i kylskåpet och stängt dörren. Åkesson får nöja sig med att sitta bland de utgångna påläggstuberna i kylskåpsdörren, men trots allt, han är ju med nu. Decemberöverenskommelse pajade, nån som trodde nått annat bortsett från statsministern eller?

Nja "problemet" med populisterna har sitt ursprung i flyktingkrisen och en ekonomisk kris lyder svaret, inte bara från Björklund utan från en rad "intelligenta" analytiker lite här och var. Klyschornas klyscha.

"Populisterna måste anfallas rakt framifrån, deras sjabbiga argument måste avvisas punkt för punkt och deras ursinniga attacker mötas med lugna rationella resonemang."
DN Kolumnen 7/10-2016

Känner vi igen den där lite patriarkala, härskande och styva tonen. Det kunde lika gärna vara förälderns ord till den protesterande men verbalt ostrukturerade tonåringen som blivit gammal nog att plötsligt inse familjestrukturen och makten. Uppvuxen i ett flott hus för 6 miljoner men inga föräldrar som orkar eller har tid att "leva" där. Ett existentiellt moras. Tonåringen flyttar hemifrån. Eller äktenskapet av gammal ordning där mannen är snäll och generös men där tyngdpunkten ändå alltid bestått av hans ägarskap om relationens grundläggande struktur och förutsättningar.  Kvinnan skiljer sig och börjar andas igen. Eller mig själv när jag en gång hoppade av flera andliga (ej religiösa) kretsar då jag insåg att det alltid fanns någon man eller kvinna i mitten som skulle ha ägarskap om sanningen och utmåla de goda och onda, dirigenten som delade ut beröm och varningar. Jag drog därifrån och började skriva om makten!

Ingen fattar någonting, allt var ju så bra, vi hade det så rätt.

Dessa skränande populister att de inte fattar hur bra vi har det!

Åsså Trump!

Trump är en gigantisk svordom från folket till etablissemanget. Svordomar är inte intelligenta, de tar inget ansvar, de bjuder inte på någon analys. Och det har aldrig varit meningen att de ska göra det.
Istället för att analysera vad Trump står för i sak så borde man analysera vad han representerar. Och inte minst vad Clinton representerar.

Men de duktiga i klassen, de som gjort bra ifrån sig på proven, som har ett rött äpple på skolbänken och aspirerar på att bli elevrådsrepresentanter, så småningom kårordföranden och kanske ledare för Muf, Röd Ungdom eller journalist och redaktör, håller förstås med läraren. De svär inte, de resonerar och hämtar argumenten inifrån ramverket och blir då karriärklara. De som står utanför, de som saknar argumenten, de blir aldrig sedda. De som tillhör den kreativa och progressiva arten, den utsatte som trots allt sett igenom allt det som "de lärde" saluför, inser till sist att de saknar representation och skydd. De får lära sig att drömmar är något som man måste beräkna och kalkylera sig fram till via de kunskaper som systemet tillgodoser en med. Passion, längtan och läran om mänsklighet fanns aldrig med på skolschemat.

Dra åt helvete!
Eller "TRUMP"!
Det heter så på amerikanskt populistspråk.

I DN kunde man häromdagen läsa en lång artikel om populism och Trump. Den var skriven av spanjoren Javier Solana, spansk politiker (socialist), och professor i fysik. Han har bland annat varit generalsekreterare i Nato och utrikespolitisk talesman i EU.

Han har tagit ett steg vidare än exempelvis Björklund och skriver:
"Det är naturligtvis inte enbart ekonomiska bekymmer som lägger bränsle på globaliseringskritiken; populismen har vunnit mark också i länder med låg arbetslöshet och stigande inkomster."

För att sedan i alla fall skriva:

"Enda sättet att hejda den stigande vågen av destruktiv populism och förhindra glidningen mot skadliga protektionistiska åtgärder är att angripa människors reella ekonomiska bekymmer."
Aha, allt handlar om pengar, jag som trodde att stålar var ett problem, nu inser jag, det är lösningen!  Okej, då sitter jag ner i klassen igen. Det är verkligen den ekonomiska krisen som ligger bakom allt. Pappa och mamma, kan ni inte jobba ännu mer så att min veckopeng blir högre. Jag får fler prylar och er träffar jag inte förrän strax före läggdags, arbetslinjen är trots allt evigheten, mig skall intet fattas. Isolation, lydnad är vägen. Jag har det sååå bra, massor att välja på och mindre mening med livet.

Nästa "insiktsfulla" artikel har ingressen:
"En våg av populism sveper över världen. Men kampen mot den förs inte bäst med selfies och hånskratt, utan genom att försöka förstå vilket behov den svarar mot. Jasenko Selimovic hittar ett svar i italienska Taranto."
Författaren Jasenko Selimovic tillhör Liberalerna och förmodligen den mest socialliberala falangen.

Artikeln innehåller flera poänger och lite borgerligt tarvliga men ändå ärliga försök till empati.
Det stora problemet är kategoriseringen av populisterna.

"Populisters framväxt bärs av ett behov.", "Populister kan springa runt på stan med järnrör, fara med lögner, men inget av detta spelar roll." eller "Ändrar vi oss inte, lär vi oss inte förstå dessa människor, riskerar vi att se populismen fortsätta vinna".
Vaddå dessa människor? Du lever väl själv mitt uppe i ett beroende av pengar, statusjakt, cyniskhet, trötthetssyndrom med mera? Vem tror du att du skriver till?

Någonting står inte rätt till, sättet att distansera sig, att hålla verkligheten utanför, den "problematiska" gruppen. Likt en förvisso empatisk läkare och den sjuka patienten.  De vetande och ovetande, de ansvariga och oansvariga, de friska och missanpassade. Det är maktspråk trots allt.

"TRUMP" säger jag bara.

Ja alltså, jag bara svor till igen, jag skulle heller aldrig rösta på en snubbe som tycker att Israel ska få ockupera hela Palestina för att bara nämna en av miljoner saker som inte står rätt till. Och inte på Clinton heller, kanske en av de mest patriarkala kvinnor världen skådat. Makten och stålarnas status quo så långt ögat kan se.
 Och på tal om det, har ni hört att Ryssland har annekterat Krim, nån som missade det eller? Inte ens de som flyttat ut i skogen och bor i en koja kan ha missat det. Fåglarna sjunger om det, vindarna viskar om det.  Och att Israel har annekterat Palestina under 50 år? Inte på tapeten riktigt, eller hur va? Sitt ner klassen, lyssna på läraren, skräna inte!

Valet i USA är som med flesta val i västvärlden, "a goddamned amusement park" för att citera från filmen Network.  Ta del av den underhållningen men ta det inte på allvar. Verka för demokrati i stället.

Några som än så länge verkar göra det är den politiska rörelsen DIEM25 www.diem25.org som jag följt, nyfiken som jag är på alternativ.  Den före detta grekiska finansministern, Varoufakis initiativ efter att på nära håll kunnat konstatera hur byråkrater, bankirer och politiker för maktspråk. De senaste månaderna så har man skapat en struktur och tillsatt konkreta människor som ska delta, föreslå, bevaka och verka för ett transparent EU och Europa. Hälften män och hälften kvinnor. Rörelsen har samlat människor med drivkraft från alla politiska läger som nu "undertecknat" sitt engagemang för rörelsen. Julian Assange, Brian Eno, Noam Chomsky för att nämna några av alla de som sett igenom samhällutvecklingen och tror på detta.

Hittade en gammal upplaga av DN i min ryggsäck häromdagen. Jag hade glömt en makalöst bra artikel av Roland Paulsen: "Välkomna tillbaka till jobbet - här får ni några goda råd" . Att vår värld är en cirkus vet ju alla redan, vi vet ju också att vi själva deltar i cirkusen.  Arbete och lydnad är Paulsens specialitet. Ingen kan formulera illusionerna så bra som han och med sån humor!

Bland hans tips kan man läsa:
Fokusera på att samhället är oföränderligt. Arbetsbördan kommer aldrig att minska, maktstrukturerna aldrig att förändras. Tänk inte på vad alternativet vore. Vi har tillväxt, kanske får du två procents löneökning i år. Fokusera på det.

Ägna all ledig tid åt att förbereda för nästa Ironman. Lägg den tid som inte går till träning på att uppdatera dina flöden med träningsbilder. Det kommer att lösa upp kontrasten mellan fritid och arbete – så att allt blir arbete.

Fortsätt skräna!

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | Proteströrelser | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Vi måste prata om Kevin



Av Mats Sederholm


Krönikan ursprungligen upplagd i april se föregående infoartikel om sajt problem

Som alla märkt så ökar användandet av ordet populism eller populister. Media , politiker med flera har, såsom de brukar göra, förklarat för befolkningen att detta, utan att behöva argumentera, är något ont. Självklart eftersom det är de själva som får underkänt. Populism är en spegling av ett alltmer odugligt och omedvetet etablissemang och ett samhälle som förlorar sin själ. En längtan efter något nytt måste få komma till uttryck, annars så kommer vi få ännu fler konflikter mellan folket och etablissemanget.

Donald Trump, Le Pen, Podemos, Bernie Sanders, SD, anti-nedskärningsrörelser, förre  finansministern Varoufakis nya rörelse Diem25  är några exempel på en ökande politisk oordning och på nya demokratiska initiativ bland rörelser i hela västvärlden.
 En polarisering och kollision mellan populister och anti-populister har vuxit fram och ser ut att öka. Enkelt uttryckt kan man säga att populister står för en bred folklig (”population”) kritisk syn och helhetsupplevelse av etablissemanget som en elit medan anti-populisterna intellektualiserar och svårförklarar alla problem så att de själva och det etablissemang de företräder, kan ges företräde till lösningarna och därmed till makten. Etablissemangets största rädsla är att förlora makten genom att inte längre hysa massornas förtroende vilket precis är vad som sker i västvärlden just nu.

Den här rädslan märks exempelvis på ledarsidor eller kultursidor då man upprepat väljer att peka på de mest osmakliga och farligaste destruktiva rörelserna. Man kortsluter alla nya strömningar till de mest hotfulla. Andra exempel är:

– Regeringens intresse för att delta i Stratcom, Natos center för strategisk kommunikation. ”För att bekämpa lögner och propaganda som sprids på nätet och i synnerhet sociala medier så överväger Sverige att gå med i Natos center för strategisk kommunikation” Källa: Sveriges Radio.
– I juli 2014 deklarerade BBC att man inte kommer att ge ”marginella” vetenskapliga åsikter något utrymme.
– I Spanien införde man 2015 ”munkavlelagen” som förbjuder människor att demonstrera på officiella platser. Listan kan göras hur lång som helst på liknande inskränkningar. När, som det ibland heter, mörkret sänker sig över Europa, så sker det på flera nivåer.

Jag tror vi måste börja prata om ”Kevin”.

Som ”föräldrar”, oavsett om vi är populister eller anti-populister måste vi våga börja prata om vårt gemensamma samhälle, det vi skapar och ombesörjer dag efter dag men inte längre tycks bry oss om. Hur är det ställt med demokratin, med hur människor mår till vardags, med lönearbetet, med en försvunnen gemenskap i en tid av individualisering, med gräsrötters uppgivenhet vad gäller medbestämmande eller med parlamentarism?
Anti-populister framhåller gärna fakta, upplysning och kunskap före känslor och retorik. Exempelvis så ansåg ett antal akademiker i en debattartikel i DN:
”Gör politiken evidensbaserad. Politiska beslut måste fattas på basis av evidens, snarare än populism eller ideologiskt motiverat tyckande.”
Problemet är att vårt samhälle redan är genomsyrat av dessa ideal.
Niklas Ekdal konstaterar i två olika artiklar i DN att: ”Samhällskontraktet försvagas överallt i världen.”. Men anser samtidigt att: ”Det finns ingen monolitisk elit, inte ens i lilla Sverige. Att bunta ihop en komplicerad verklighet på det sättet är en gåva till politiska populister.”
 
 Chefredaktör Peter Wolodarski skriver i en DN-ledare: ”Digitaliseringen och globaliseringen har drivit fram en grundläggande maktförskjutning över hela världen. I det framväxande ¬landskapet hämtar populister näring.”

Idag har den medvetna och medverkande människan eller den lilla affärsrörelsen falnat bort till förmån för affärskedjor, PR-byråer och politiska unioner. Verkliga människor har förvandlats till ”massorna”, till förbrukare längst ut i våra informationskanaler, till ekon på sociala-media-radarstationer vars beteenden sedan säljs till företag eller rapporteras till myndigheter. Människor förvandlas till omogna eller övermogna och förflyttas då till våra barn- och äldreomsorgsinstitutioner. Samhällskritiker av olika slag förvandlas till vad som blivit etablissemangets senaste trashuttryck: ”populister.” Likgiltighet sprider sig i en artificiell verklighet där den största delen av vår vakna tid går åt till att främja arbetslinjen. Däremellan söker vi i medelklassen kickarna som ska ge våra liv en mening. Matkickar, hälsokickar, spahelger, resekickar, inredningskickar likt sprakande gnistor i ett energisystem som är på väg att kollapsa.

Varför vill man inte se denna framväxande människofientliga kultur?

I Grekland har vi konstaterat hur EU, banker och politiker gemensamt styrt landet och hur befolkningen fått betala notan. I Spanien så vet vi redan att korrupta politiker och banker gemensamt urholkat all respekt och moral för de styrande.

Men någon elit, det vill inte anti-populisterna höra talas om.

Uppkomsten av populism vittnar om hur makthavare inte ser skogen för alla träden. Här krävs istället visioner och en förmåga att kliva bort från de rådande idealen och den vardagspolitiska debatten så att ”bilden” syns. Populism är lika utbredd som globaliseringen är. En utbredd reaktion på en lika utbredd världskultur dominerad av konsumism, lönearbete, individualism, kapitalism, ”kontrollism” och en allmän upplevelse av att världen är på väg att segla bort från allt vad varje verklig människa erfar som närhet, samröre och livskvalité.

”Kevin” mår inte bra och det är båda föräldrarnas ansvar. Det finns ingen familjerådgivare att ta till, det finns bara nödvändigheten av en ny debatt där de stora frågorna törs ventileras. Inte en gammal debatt där anti-populister har ägarskap om vad som är det goda samhället.

Den tiden är över.


Titeln Vi måste prata om Kevin är hämtad från filmen med samma nam

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper