SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Utmaningen vi alla väntar på



Av Mats Sederholm

Har ni uppmärksammat kampanjen och filmen om jobbstressen.

Den är välgjord och berör vår tids största fysiska och psykiska problem. Stressen, otillräckligheten, ensamheten och ett samhälle som är iskallt.
Men problemen har inte sina ursprung eller orsaker i arbteslivet, de har sina ursprung i hela vår livskultur och är politiska, existentiella och filosofiska problem.

Arbetsmiljöverkets webbsida borde ha varit "Livsmiljöverkets" sida och sett ut som nedan:

 


Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Hälsa/helande | Krönikor av Mats

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Självkänslan som saknas

Av Mats Sederholm

Har ni märkt det också?

Jo ni kommer att märka att detta är en riktig gnällkrönika men det var inte det jag menade nu.

Jag menade: Man får inga besked.

Man bjuder ett helt gäng till fest, inget svar.

Man skickar tonvis med jobbansökningar, inget svar.

Man skickar manus till en hög förlag, inget svar.

Man berättar för sina släktingar om allt som engagerar en, inget svar.

Det enda svar som kommer är när någon vill HA NÅGONTING AV EN.

Är det nåt virus som går, eller är det bara vad vi i Robotfolket kallar för splittringen som ökat på.

Energitapp och trötthet som sprider sig. Samhället rasar och var och en får klara sig själv. Alla blir alltmer krassa. Hur som helst är det oartigt, oengagerat, nonchalant och ohövligt att inte svara på inbjudningar, kontaktförsök eller andra initiativ till samordning.

Alla ser över sin energibudget och ju mindre man behöver göra, typ svara på mejl, desto mer energi vinner man. Det man inte behöver göra omedelbart och enbart för sin egen skull skiter man i. Är det inte lite konstigt när högen mejl från ryska tjejer som gärna vill bli ens ”vän” är de vanligaste sociala och inbjudande mejlen.

Jag reagerar motsatt, jag trycker på EXTRA MYCKET OCH UNDRAR VAD SOM HÄNT MED JUST DIG EFTERSOM DU INTE SVARADE PÅ FÖRRA MEJLET; ÄR DET NÅGOT ALLVARLIGT SOM HÄNT DIG ELLER….?

Jag håller just nu på att söka jobb och snacka om att jag brutit med alla vanliga osagda regler. (Tja rätt så vanligt för min del) När en arbetsgivare inte hör av sig så mejlar jag och ”jag antar att min ansökan som jag inget hört något om, inte var intressant”, och skulle vilja lägga till, ELLER ÄR DET BARA NÅN SLAGS SLAPPAR-ATTITYD SOM BRETT UT SIG HOS ER?

Faktum är att jag, just för att jag inte accepterar detta, både blivit erbjuden jobb och kommit vidare i flera processen eftersom arbetsgivaren "tappat bort" min ansökan eller helt enkelt bara uppskattat att jag tjatar.

Energikriget blir starkare och människor blir mer krassa hela tiden. En av de mest synligaste och duktigaste aktörerna inom sanningsrörelsen, en tankesmedja som jag hade en bra och hjärtlig kontakt med ville ha min hjälp med sin hemsida. Jag svarade och berättade hur knökfullt mitt tidschema var och att det tyvärr inte fanns någon tid över. Jag öppnade ändå för någon slags stöd trots allt. Det slutade med att dom tyckte att jag var oförskämd och att mina förklaringar hade en väldigt dålig ton, de hade minsann också mycket att göra och jag skulle inte tro att jag var speciell!

Jag satt och gapade och undrade vad som hände. Hur kan man vrida om hela scenariot så att den man ber om hjälp blir den skyldige när denne ärligt och hjärtligt förklarar att det inte fungerar men ändå försöker hitta en öppning. Man ska rädda världen men saknar fortfarande en grundläggande förståelse för respekt och andras integritet. Jodå, jag har mött den typen förut inom sanningsrörelsen.

Ovan beteende är inte ovanligt och finns i olika dialekter. Man tvingas att stå till svars för sina ursäkter eftersom den andre inte kan föreställa sig hur min värld ser ut. Då ska man förhöras om ifall det verkligen är sant det jag säger. Och ifall den andre inte själv har varit med om just min livssituation så ska man misstänkliggöras och oskrivet dömas. Jag var nyligen med om hur en person skulle börja gräva sig in i min tidsplanering och mina prioriteringar eftersom han inte riktigt trodde på vad jag sa eller kunde föreställas sig mitt liv. Man blir helt slut och dessutom ska man behöva känna sig skyldig.

Men dessa småspel, dessa små energidramer finns i alla möjliga valörer och energibovarna finns i olika former.

Känner ni igen den här? Man får en present av någon. När det gått något år så återkommer givaren och frågar ifall man använt presenten.
- Tja, några gånger i alla fall.
- Ja för annars tänkte jag att personen x kunde ta den där för han/hon skulle verkligen behöva den.

Men vänta nu, jag fick den i present va, och då är den min och du kommer aldrig mer att ha något ägarskap över den eller hur? Flytande gränser, rörigt och stressigt, desperation, dålig självkänsla är egenskaper som ligger bakom personers dramer. Nästan i alla fall handlar det om att den andre inte tror den är värd något, att den personen blir missunnad något, att den blir bedragen i någon mening.

Hur handskas man med sådana här människor?

Det värsta är att, för att kunna räta ut sådana här relationsproblem och skapa en fredsstämning, så måste man pumpa in energi i den andres svarta hål av dåliga självkänsla så till den graden att man själv går minus på allt, medan den andre blir återställd med hjälp av min energi. Man slutar som en förlorare hur man än gör!

Byt ut sådana här människor i din omvärld säger många helt riktigt.

Jo fast ibland är man helt beroende av omvärlden.  Myndigheter och företag kan man inte bestämma över. Sedan finns det människor som man tycker ÄR viktiga och har så många andra goda egenskaper så det finns inga givna enkla svar.

Och vad gäller släktingar så är det inte helt lätt heller.  Jo visst kan man göra som i ett fall. Systern hade inte tid att komma på brorsonens dop just vid det tillfället varvid brodern sa upp relationen! Han hade ju hjälpt henne med några praktiska saker tidigare och tyckte då att man villkorslöst kunde förvänta sig systerns närvaro vid samtliga framtida släktträffar, annars var det bara för djäääävligt. Och plötsligt så har ett slags ägarskap uppstått.  Familjen hade plötsligt utvecklats till någon slags maffia-familj. Ställ upp annars är du dömd! Syskonkärlek, men bara ifall det är lönsamt!

Tja förresten, välkommen till denna mer bloggliknande krönika.

Nån som kör bil ofta? Här bjuds det på en oändlig uppsjö av energislukar situationer.

Fall 1

Du ligger i vänsterfil på motorvägen och märker hur en bil sakta närmar sig bakifrån. Man gör sig beredd på att byta fil och släppa fram den andre, men plötsligt så saktar den in och lägger sig på ett ”jag vill nästan köra om dig tror jag avstånd”. Jag byter fil i alla fall, men bilen vill i alla fall inte köra om. ”Men va fan, du har ju kört fortare än mig hela tiden alldeles till just nu när du är ikapp, vad hände?”. Man får känslan av de tycker det är skönt att bara hänga på och lura sig mot en!

Några gånger har jag varit med om att den andra bilen också byter fil och lägger sig direkt bakom en. Alldeles för nära. Jag byter fil igen för att visa att jag ogillar det korta avståndet. Då byter den andra bilen också fil och ligger strax bakom en. Då gör jag så här: Jag slår blinkersen och börjar byta fil igen, bilen bakom påbörjar förföljelsen och mitt i filbytet så ändrar jag mig och svänger tillbaka. Dååå brukar förtrollningen brytas och den andre bilisten medvetandegörs om sitt hypnostillstånd och kör sen för egen maskin.

Fall 2

Men värst är förstås de där som bara ligger kvar i vänsterfil då man själv vill köra om. Man tutar, man blinkar med helljus men det är helt lamslaget i bilen framför. Han, ja nästan alltid en han, har förmodligen alldeles för lite kontroll över sitt liv men kan nu få mästra över vänsterfilen. Då brukar jag snabbt köra om på högersidan varvid somliga får rena vansinnesutbrottet. De förlorade kontrollen över situationen igen!

Okej, jag seglade iväg en del från ämnet kanske, men å andra sidan så tänker jag inte vara så jäkla pretentiös idag. 

Tillbaks till smådramerna. Till vad människors dåliga självkänsla kan ställa till med. Har någon av er  försökt gå ner i vikt eller bara ändrat sin diet av någon annan anledning. Säg inget till nån!!

Hela världen är knökfylld av dietexperter(mest måendeintresserade kvinnor)  och det enda som är säkert är att just DU gör FEL. Äter du frukt så är det fel, äter du inte frukt är det fel. Äter du fett är det fel.... eller inte fel. Ta inte aspartam, det är giftigt, ta inget socker för då går jag upp i vikt och drabbas av hjärtattack,.

Allt beroende på vem du frågar. Problemet är att ALLA är HELSÄKRA på just sin diet. Någon frågade om jag skulle beställa något pulver via internet. Det VERKLIGEN fungerade! Han kunde fixa det. Hmmm .... och tjäna en hacka visade det sig.
Alla vet EXAKT vad man gör för fel och att man bara måste pröva metoden X. Och ifall man berättar att man prövat den metoden men att den inte fungerar så vägrar de att inse detta. Här finns två bemötanden.

1 "Du måste fortsätta längre, det tar tid. Kanske flera månader, ja ett år".  Suck, ja och religion tar sig många former.

2 Misstroende och nedslagenhet. Man har sårat personen. Att det är en själv som har grundproblemet är då redan glömt. Nu handlar det om metoden och den människa som tror på metoden.  Det är han/hon som besviket kan säga - Ja, ja, men kör som du vill da!! Du är så envis!

Envis, men det var ju jag som systematiskt redan prövat den!

Dålig självkänsla var det.

Okej, med risk för att jag är privat och inte bara personlig.  Jag träffade en dietist.  Jag berättade och redogjorde i detalj för allt jag äter vilket jag bokfört de senaste fem åren.  Jag ligger ca: 1000 kalorier om dagen under ett normalt intag. Jag är alltså konstant hungrig men ökar nästan i vikt i alla fall. Dietistens råd var att, flytta lite mat från middan till lunchen!

Va!?

Men problemet är att jag äter mindre än vår elvaåring i huset men väger tre-fyra gånger så mycket, kan man få en kommentar på det?

Tystnad.

Hela min historia var ju "omöjlig" sett ur dietistens världssyn och konservativa räkna-kalorier-metod. och därför omöjlig att bemöta." Ledsen att du har så jäkla taskig självkänsla, men du kan väl åtminstone erkänna att det här är lite märkligt"... skulle man vilja säga.

Dietisten kostar istället på sig att förkasta på Annika Dahlkvist, äta-fett-och-inte-kolhydrater-gurun, helt utan .  Hatad av vetenskapen, VoF och säkert av vetenskapsreportern Karin Bojs, för evigt  köpt och färdigmarinerad av vetenskapspatriarkerna .

Jaha så blev man indragen i ytterligare ett drama man inte är intresserad av.Jo, jag har prövat LCHF också ifall nån undrar, gick upp i vikt!

Hmm, är den här krönikan ett skrik på hjälp eller? Nja, Jag ligger på ett BMI strax över normal så jag skäms inte i spegeln eller så, det bara krävs en stålmannen-disciplin dygnet runt. Tänkte att jag var värd att få bli mätt nån gång i mitt liv.

Hörrni, vänner och bekanta som nu sitter där med sin dåliga självkänsla och tänker. Han menar miiiiiiig är det så illa?? Sluta grina! Det finns viktigare saker än ett uteblivet svar på en inbjudan, typ en hjärtlig vänskap och människor man kan finna glädje och gemenskap med.

Likgiltigheten och kulturen att "det som inte direkt kan ge mig och min livssyn energi skiter jag helt i" ÄR en del av utvecklingen just nu. Människor blir alltmer oreflekterande och krassa i sin relation till omvärlden. Helt enligt  formeln. Alltså, genom att stressa människor ekonomiskt och tidsmässigrt så kan man få dem att sluita tänka på annat än just sin lilla värld. FUll kontroll med andra ord.

Håll stilen, sköt dig gentemot dina medmänniskor, var enkel och tydlig.
Gör makten en gentjänst.

Debattlänkar: DN

Tags:
Categories: Allmänt | Hälsa/helande | Krönikor av Mats

2 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Svininfluensan och tankekriget


Av Mats Sederholm


Så står det klart. Det som ett fåtal anade och ville lyfta fram förra hösten, nämligen att svininfluensan och vaccinationshysterin var en bluff, ett överdrivet påhitt utan verklig täckning.

Debattörer, media, vetenskapliga skribenter och konservativa försvarare av samhällsordningen kallade ifrågasättandena för konspirationsteorier.  Myndiga läkare och professorer som med en allvarlig och vuxen ton framträdde i tv och som uppmanade till vaccination hade INTE koll på läget. Medias skrämselpropaganda var INTE berättigad. Nu när pandemin, som aldrig varit en pandemi, officiellt är över enligt WHO så visade det sig att de två miljoner människor som skulle dö stannade vid 18.000!

Den katastrofkommitté inom WHO som bestämmer huruvida en influensa ska klassas som en pandemi består av femton personer. Sex av dem har erkänt att de får pengar från läkemedelsindustrin i olika sammanhang och i olika former.
Sverige kastade bort hundratals miljoner på onödigt vaccin för att, i mitt fall, förhindra feber och snuva i typ två dar.

Men den största förlusten består i att samhället vann lobbyingen, de lyckade ta befälet över människors tankar och egna instinkter. De vann tankekriget.

Den 16:e september förra året, mitt under den värsta hysterin, skrev jag i en artikel på Sourze:

"Inte minst har svininfluensahysterin påmint oss om hur medias bilder går före fakta och sunt förnuft."

Om man är journalist och påstår sånt här så ramlar man självklart ner på karriärsstegen. Det är "politiskt inkorrekt". Den Österrikiska journalisten Jane Burgermeister blev anklagad för en serie brott, helt uppdiktade, för att på så sätt bli undanröjd.

Det viktigaste man nu kan göra är att just påminna sina medmänniskor om hur lätt samhället kan styra människors tankar och handlingar. Gammelmedia och konservativa samhällskrafter samt individer står på ena sidan, sanningssökare och självständigt tänkande människor på den andra.

Historien om vaccinationshysterin är som sagt ett utmärkt exempel att använda sig av för att få människor att vakna. Ett annat är den nobelprisbelönade klimatpanelen IPCC med sina bluffrapporter om glaciärsmältning på Himalaya, eller propagandisterna och lögnarna inom forskarkåren( det s.k. "Climategate") och inte minst den kända grafen "hockeyklubban" som berättade om temperaturutvecklingen och som fabricerats fram av forskare kopplade till IPCC. Bluffen om massförstörelsevapen som ledde fram till Irakkriget var ett annat exempel.

Hoper av experter och drivor av människor som ogillar åsikter mot strömmen är ingen lätt match att stå emot för er som fortfarande undrar "vem ska man tro på". Men det är nödvändigt med fler människor som törs stå stadigt när koncensusstormen viner och när omgivningen pekar finger åt en.

Tankekriget kommer att intensifieras allteftersom världen byter skepnad och gamla auktoritära krafter förlorar greppet. Konservativa krafter mot sanningssökare, vilken sida väljer du?

Mats

Debattlänkar: SvD Aftonbladet

Krönikan finns också publicerad på sourze


Tags:
Categories: Hälsa/helande | Krönikor av Mats

11 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Varför vi hellre lagas än helas

 

Av Linda Bjuvgård


I vårt samhälle delar vi in sjukvården i två huvudgrupper. Först (och främst i deras egna ögon) har vi den konventionella vården, den i samhällets ögon godkända skolmedicinen. Därutöver finns den så kallat alternativa vården (alternativmedicin), ja ni vet allt sådant som stavas homeopati, healing, energimedicin, aromaterapi, chakrabalansering, hypnoterapi, Shiatsu med mera.

Många alternativa behandlingsformer utgår från att människan är så mycket mer än sin fysiska kropp. Vi har energikroppar och en själ också. Och om man erkänner deras existens så borde en naturlig följd bli att man också inser att den utgångspunkten ger betydligt större möjligheter att bota sjukdomar än vad ett begränsat synsätt, så som den konventionella vårdens, gör.

Och det gör jag.

Men efter en vår med många besök på sjukhus har jag börjat fundera över varför jag och de flesta andra av oss, s.k. öppna människor – när det väl gäller – ändå väljer den konventionella sjukvården framför den alternativa. Det känns sorgligt på något vis. Jag tror ju på mycket av det den alternativa vården står för. Jag tycker att det är självklart – en logisk konsekvens – t ex att vi har ett energisystem som människor med sina egna kroppar och sin egen energi kan behandla hos andra människor. Inga nålar nödvändiga!

Jag vet att vårt energisystem är indelat i olika s.k. energikroppar. Och givetvis borde det vara möjligt att behandla sjukdomar genom att ”pilla och mecka” med de energikropparna (genom t ex energimedicin och chakrabalansering). Vi är alla genomsyrade av en livsenergi som, oavsett om man väljer att kalla den för chi, prana eller Kalle Anka, går att överföra i läkande syfte till allt och alla som lever (genom t ex healing). Jag vet detta genom min intuition men också genom år av självutbildning och intresse. Och, inte minst, genom att dra logiska slutsatser.

Och just därför är jag alltså tvungen att ta mig en funderare över varför jag – när det väl gäller - ändå ratar det alternativa.

Svaret är det enkla faktum att den konventionella vården fungerar så mycket oftare än den alternativa! Något som folk som är inne i de alternativa kretsarna ofta har svårt att erkänna, ens för sig själva.

Men alla som har ögon att se med kan notera att det är på det här viset. En operation eller en antibiotikakur ger ju så påtagliga resultat. Det går det inte att komma ifrån. Två tabletter Alvedon må inte vara speciellt hälsosamt att ta men de tar i alla fall bort huvudvärken. Healing eller aurarening har för det mesta inte lika enkla eller snabba vägar fram till det smärtfria. Och en del alternativ vård funkar dessutom inte alls. Varför inte lika gärna erkänna det?

Men varför är det då så? Om nu alternativmedicinen är så bra och omfattar så många möjligheter – varför funkar den inte lika bra som den vanliga medicinen?

Svaret är komplicerat.
         
Jag vill påstå att den alternativa vården är hindrad på många olika sätt och fronter. Låt oss därför bena ut ett hinder i taget:

1. Den alternativa vården fokuserar nästan alltid på helheten, långsiktighet och ”friskdom” framför sjukdom och enstaka symtom. Den konventionella vården är väldigt ofta diametralt motsatt. Och denna skillnad är fundamental och utgör (underligt nog) ett stort hinder för den alternativa vården i nuläget. Vi lever i ett splittrat samhälle där det råder en stor obalans. Allt, precis allt, är uppdelat och fragmenterat. Gå in på ett sjukhus och du möts av femtioelva olika divisioner, alla designade för sjukdomar i varsina kroppsdelar. Ve dig om du vill ha hjälp för dina ledbesvär när du befinner dig på astmadivisionens mottagning! Att du har besvär med både lederna och lungorna är inte intressant för läkarna på någon division. De vill bara handskas med just det besvär som just de har valt att specialisera sig på.

I denna splittrade värld är inte helhetstänk, långsiktighet och friskdom välkommet. Det passar inte in, det är inte förstått och det ger inte lika mycket jobb. Och framförallt så generar det inte lika mycket PENGAR.

Och detta är förmodligen det största och mest grundläggande hindret för den alternativa medicinen.

2. Den alternativa världen bär på mycket kunskaper och snuddar ofta vid stora sanningar om våra kroppar och existensen av en själ. Det gör knappast den konventionella vården men ett snuddande räcker inte för att ge de fullständiga resultat som behövs och det är ännu en anledning till att den konventionella vården drar mest folk. Om du får en inflammation i blindtarmen så hjälper det dig inte särskilt mycket att du får förklarat för dig att inflammationen beror på en obalans i ett av dina chakran, något som i sin tur beror på att du inte ger uttryck för dina arga känslor gentemot din pappa. Det spelar ingen roll att detta kan vara hur sant som helst och att du – nu när du vet detta – kan förebygga framtida inflammationer i dina inre organ, eftersom du behöver hjälp här och nu! Och där står sig tyvärr den alternativa medicinen sig slätt (vad jag vet i alla fall). Den konventionella vården kan åtminstone snabbt operera bort det som gör ont. Vad gör den alternativa i nuläget?

3. Det finns oseriösa och inkompetenta behandlare inom både den konventionella och den alternativa vården. Problemet med den alternativa vården är att procenttalet kvacksalvare är betydligt högre. Detta beror förstås delvis på att den vården inte är lika övervakad eller granskad, vilket i sin tur är en naturlig följd av att samhället inte tar den på allvar. Ett s.k. moment 22 med andra ord. Det alternativa blir på så sätt inte heller bekräftad som riktig och den blir inte ej heller lika säker.

Och eftersom det alternativa aldrig får en rättvis chans att utforskas, utvecklas och förfinas (så som den konventionella får och alltid har fått) så kommer den inte till sin rätt. Allt blir halvdant. En healingssession funkar kanske vid det ena tillfället men inte det andra. Eller på den ena personen men inte på den andra. Klassisk vetenskap blandas vilt med alternativa teorier som kan vara hur vettiga som helst men tyvärr också ibland rent ut sagt galna. Vad som ofta händer är att de vettiga teorierna smutsas ner av det galna och därmed skrämmer bort många människor.
 
***

Skolmedicinen känns klumpig, primitiv och ganska brutal. Det känns som om vi borde ha kommit så mycket längre. Att vi borde fattat några grundläggande saker vid det här laget. Vissa vetenskapliga ”upptäckter” som stolt presenteras i läkartidningar, broschyrer och inför patienter och deras anhöriga är så självklara och grundläggande att jag nästan skäms för mänskligheten när jag hör om dem. Ett exempel är ett av de senaste rönen inom barnvården. Där har de kommit på att barn mår bäst och tillfrisknar fortast om de får vårdas i hemmet. Vilken fantastisk upptäckt! Suck. Men så var det inte många årtionden sedan som de ”kom på” att spädbarn faktiskt kan känna smärta också… Eller att barnen mår bäst om de får ha sina föräldrar hos sig. När jag var bebis på 70-talet var mina föräldrar tvungna att lämna mig ensam på sjukhuset när jag skulle genomgå en ögonoperation! Det är inte för inte som man undrar hur läkarna tänkte då.

Nej, den alternativa vården känns modernare, mer empatisk, mer human och mer tilltalande i största allmänhet.  Den alternativa vården är ibland är långt före sin tid medan det konventionellas envisa och normunderstödda motstånd håller tillbaka framtiden. Det konventionella tar alltför lång tid på sig för att utvecklas, något som bara till en väldigt liten del kan rättfärdigas av deras säkerhetstänk. Till största delen beror det istället på att skolmedicinen inte vill ha någon grundläggande förändring. De vill inte släppa fram några själar på operationsborden. Det blir för jobbigt för dem, för mycket samspel mellan hjärnhalvorna i deras vänsterhjärnhalvedominerade värld. I deras ögon skulle en sådan radikal förändring krångla till det och vända upp och ner på alla sjukhushierarkier, urholka den självklara läkarpondusen och auktoriteten, tvinga dem att skola om sig från grunden och så vidare... För att inte tala om vad det skulle innebära för läkemedelsindustrin (men det är en helt annan historia).

Det skulle också ta för mycket tid i anspråk eftersom ett helhetstänk inte låter nöja sig med 15 minuter hos husläkaren. Att den extra tid man bjuder på i inledningen av ett helande betalar tillbaka sig självt tusenfalt i ett lite mer långsiktigt perspektiv är inte en tanke som tycks hitta hem i läkarland.

Nej, det är betydligt lättare för skolmedicinarna och samhället att konsekvent blunda för tillvarons andliga och mystiska sidor än att öppna upp och ge ALLA möjligheter en rättvis chans. Och den tid och de pengar som krävs för att utforska, granska, säkerställa och utveckla det nya. Det som idag nästan aldrig utgör ett riktigt alternativ, trots sitt namn.

Linda
Tags:
Categories: Hälsa/helande | Krönikor av Linda

8 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper