Av Mats SederholmÄven publicerad på
Sourze i en något kortare version
Tempen stiger och även om det dröjer innan det når Ebba Grön:s 800 grader så blir det allt tydligare, informationskriget och insikten om vår haltande demokrati och vårt samhälle, tar nya former.
Den 15:e januari blev en dag där man över hela världen demonstrerade(”Freedom of Information Rally”) för yttrandefrihet, pressfrihet och mötesfrihet, på initiativ av rörelsen
”Why we protest”.
Wikileaks har dragit ur en propp, hur stor den är vet jag inte, men medvetenheten om att vår yttrandefrihet inte är så självklar, att vårt samhälle inte är så demokratiskt och gott, har ökat.
De, ännu fåtalet, som har vaknat till anar att det finns ett annat sätt att se på tillvaron, ett medvetandeskikt till att nå, ett skikt ovanför det kollektiva som vi alla fostras in i att tro är det självklara och alldeles omfattande.
”Vi lever i en demokrati, vi har det bra, vi har rättigheter som inte är så självklara överallt i världen…”. Ja, ni vet, det där vi tar till när vi behöver känna oss ”hemma”, när vår existentiella ångest behöver lugnas. Vårt blåa Matrix-piller vi slänger i oss för att slippa veta hur djupt kaninhålet är. Pillret som samlar flocken i en vaggande koncensus. Men också pillret som gör oss dömande över de som lämnat detta skikt och som förändrat sitt medvetande, sin syn och sina känslor inför världen. Den intellektuella främlingsfientligheten, med rädslan att mista sin samhällsillusion som grundkraft, tar samma former som all annan främlingsfientlighet. Den präglas av glåpord, fördomar, generaliseringar och framförallt brist på kunskaper. Media, politiker och andra konservativa instanser och försvarare av vårt samhälle gestaltar rädslan med ständiga angrepp på alternativa förklaringsmodeller, på alternativa förklaringar på hur vårt samhälle styrs och hur det påverkar människor.
Har ni sett filmen ”Inception” med Leonardo DiCaprio? Många av er vet hur det är att i drömmen vara medveten om att man drömmer eller att i drömmen vakna upp och tro att man är vaken fram tills att man inser att man fortfarande drömmer. I filmen utspelar sig handlingen på flera av sådana här olika drömnivåer. Och precis som i drömmarnas värld så saknas för vissa insikten om att det just finns en ”nyktrare” nivå ovanför. De tror fortfarande att vår värld är ganska hygglig, att våra politiker står för en framtid där människor kan må bättre, de tror fortfarande att media ändå rapporterar det viktigaste, att de skapar bilder av vår värld som ger oss en nykter uppfattning av vårt samhälle och att vårt samhälle nog ändå är det bästa man kan få fram med tanke på att människan av naturen ändå är ond. Eller att i valet mellan de två ”enda” existentiella samhällssystemen, kommunism eller kapitalism, så har det senaste lyckats förhållandevis bäst och eftersom det bara finns två så är valet klart. De tror att pengar och vårt monetära system är lika självklart som våra naturlagar och reflekterar aldrig ens över dess existens. De tror fortfarande att makten i samhället utgår från folket och att det är våra folkvalda som styr samhället. M.a.o. keep on dreaming.
Det här är gamla tankar, gamla vägval med förbrukningsdatum som ett efter ett håller på att gå ut. En annan framtid, ett annat skikt av medvetenhet kan anas om man kisar genom dammet och i kaoset bland rasande pelarsegment i vårt fallande Atlantis. För bara en eller två frågor bort från vår drömvärld så väntar stupet och mörkret, där tar illusionen slut och ”verkligheten” börjar lösas upp.
- Fråga inte om Afghanistan och Orwells uttryck "Krig är Fred".
- Fråga inte varför vi människor är här utan fortsätt att hålla spelet igång. Tvätten, disken, barnaktiviteterna, lönearbetet, huvudvärken, den nya tv-serien håller dig ”levande” tills du är gammal och dör.
- Ställ inga frågor om demokratin och EU.
- Ställ inga frågor om varför alla tidningar har samma nyheter.
- Ställ inga intelligenta frågor om hur pengar egentligen skapas.
- Fråga dig inte hur vi ska kunna få ett rikare liv där både själ och hjärta har sin plats när den ”livsviktiga” tillväxten kräver att vi måste konsumera mer saker och allt snabbare.
USA:s och västvärldens snabba och omedelbara reaktion på Wikileaks senaste avslöjanden, med styrning av företag som förmedlar penningtransaktioner, med krav på utelämnande av personuppgifter från Twitter, med lobbandet bland politiker världen runt i syfte att till vilket pris som helst brottsrubricera Julian Assange, är som debatten redan konstaterat, helt i linje med gamla öststatsmodeller. Men hur många törs göra några verkligt medvetna insikter av detta? Inte många. Det viktigaste är ändå att det skapar underströmmar i människors medvetanden som långsamt tunnar ut de programmerade tankarna, som en varm havsström som sakta gör isen bräckligare att gå på.
Tankesmedjan Mänsklighet (TM) fick nyligen ett 80-tal artiklar bortraderade av Face book. De handlade om Wikileaks, om Bilderberg-gruppen och mycket annat som andas alternativ information. En helt osannolik händelse som tagen ur 1984 eller liknande litteratur. Flera politiker protesterade när TM publicerade listor på politiker som deltagit i Bilderberggruppens senaste möten. En Mp-politiker försökte anmäla TM för spam, när de skickade ut information till sin Face book-grupp (som politikern var med i) om sin egen granskning av Assange-händelserna. Det sista politiska fästet för en kritisk syn på EU-anslutningen, Vänsterpartiet, reagerade när TM kritiserade dem för deras stöd till ändringen i den svenska grundlagen vad gäller Sveriges koppling till EU. När politiker som Jonas Sjöstedt (V) bl.a. anser att grundlagsändringen
"inte var någon större förändring" så inser man att behovet av en alternativ debatt är närmast desperat.
Men hoten mot yttrandefriheten på internet kommer inte enbart från privata företag eller från politiker, de kommer också från tidskriften EXPO som utan urskiljning försöker "extremisera" det mesta som kan tänkas avvika från debattkoncensus och den gamla samhällssynen. Och även från akademiska kretsar märks nervositeten. I december yttrade sig statsvetaren Markus Gossas i tidskriften ”
Framtider” (Institutet för framtidstudier) på temat "Katastrofer, om konspirationsteorier på nätet". Han skriver:
”Samtidigt finns det problematiska sidor hos informationsrevolutionen. Genom webbläsare filtreras innehållet på internet och det bildas slutna kretsar med likasinnade som söker sig till varandra. Resultatet är virtuella gemenskaper eller ”pseudooffentligheter” avskärmade från verklig debatt – gemenskaper som dessutom kan fungera som grogrund för extrema rörelser och idéer”.
Det är alltså ett problem när människor med likasinnade intressen finner varandra och ”på sin kammare” diskuterar vad de är intresserade av!?
Den ”verkliga debatten” är alltså den debatt som man här får tolka som den ”riktiga”, den av samhället mer ”godkända”.
Vad Gossas (och många andra) inte uppfattar är att den etablerade debatten lika mycket är en isolerad företeelse. Människor idag tappar alltmer förtroende för de verklighetsbilder som konformt pumpas ut av politiker och media. Möjligtvis är alternativa förklaringsmodeller eller visioner om vår värld isolerad från Gossas, men det har med hans personliga anknytning till verkligheten att göra och med en akademisk kultur att göra och inte med den alternativa debatten. Den florerar för fullt och stänger i allmänhet inte någon ute. Problemet är tvärtom, den ges ingen publik ingång, varefter t.ex. statsvetare, utan insikt om medias makt, kommer att betrakta den som just isolerad. Cirkeln är därmed sluten.
Förutom den närmast fascistoida attityden så är hela artikeln en akademisk variant på skitsnack som med sitt språk säkert får somliga att sluka betet, men för de som kräver sakinformation, fakta och ett uns av balans, så är den smått chockerande.
I sin forskningsrapport "
Ubikvitär framtid?" skriver han tillsammans med Torbjörn Lundqvist:
"I stället för en allmän kunskapsrenässans ser vi här snarare en renässans för utdaterad, marginaliserad och ”alternativ” kunskap. Ett genomgående drag är misstänksamhet eller fientlig inställning till institutioner som etablerad religion och vetenskap, en revisionistisk inställning till etablerad historieskrivning och en konspiratorisk förklaringsmodell till politiska skeenden".Det instutionella och det etablerade ställs mot "galenskapen". Vilken diktator eller odemokratisk regim som helst hade med glädje tagit med sånt här i sina propagandistiska tal till folket. De hade säkert också haft samma namn på en av sina siter som hobby-akademikerna VoF har, nämligen, "Tankebrott". VoF, vetenskapens egen milis, föreningen för grabbar (i alla åldrar) med vetenskaps-komplex och med en dysfunktionell obalans där den vänstra hjärnhalvans mekaniska tro på en materialiserad och regeldikterad verklighet, dominerar.
I SR:s "Vetenskapsradion forum" svarar Vaken.se:s Mikael Cromsjö på Gossas artikel. Lyssna
här.
För de som fortfarande lever i det djupaste av drömtillstånd så blir de alltmer hätska och ivrigare angreppen på alternativa förklaringsmodeller av samhällsutveckling och händelser, en tröst. För även om man som i Gossas artikel eller i medias snytingar saknar fakta och argument, så håller retoriken de trogna hoppfulla om den totalitära trygghetens eviga bestånd.
Nästan all offentlig debatt består av ryggdunkare som håller drömtillståndet vid liv.
- Man diskuterar jämställdhet som en särfråga när det i själva verket är en kärnfråga.
- Man diskuterar särfrågor om kunskap i skolan, när kärnfrågan är om barn i första hand ska formas till drönare i syfte att hålla tillväxten igång eller till människor som i första hand ges en kärleksfull och kraftfull mänsklig basis att stå på så att kunskaper blir underordnat vishet och inte tvärtom.
- Man diskuterar särfrågan barnomsorg när kärnfrågan är varför samhället inte förmår att ge föräldrar en möjlighet att få vara där de borde vara, med sina barn, i ett levande samhälle, istället för på institutioner.
- Man diskuterar särfrågorna skatter och löner när kärnfrågan är i fall det ekonomiska systemet är rätt eller fel.
- Man diskuterar särfrågor som effekterna av övervakningskameror när kärnfrågan är ifall vi vill skapa ett samhälle där människors integritet sakta ska vänjas bort.
- Man diskuterar sjukfrågor istället för ”varför-vi-inte-är-friska” frågan.
Listan är oändlig. Drömtillståndet är kompakt, likt en tät dimma och med människor som tyvärr blir alltmer indignerade.
En som inte är indignerad trots sina 93 år är fransmannen Stephane Hessel, han fanns med i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och har just utkommit med en bok ”Indignez-vous” som sålt över 600.000 ex! Han uppmanar till revolt mot bl.a. konsumtionssamhället och mot likgiltigheten. Men det allra viktigaste är hur han tagit sig ur drömtillståndet vilket man förstår av citatet:
”Allt vi stred för, allt som motståndsrörelsen fick igenom – sjukförsäkring för alla, pensioner, trygghet för sämre ställda, en fri press, allt är på väg att krossas av en makt som är så spridd att någon anfallsyta inte går att se.”
Se Bodil Malmstens
artikel på DN
För det är just så när man drömmer, illusionen är allt, den går inte att se. Den mest effektiva makten är den med de allra subtilaste kontrasterna. Och för att upptäcka illusionen så måste man granska sin omvärld ännu mer subtilt. De skenbara kontrasterna i samhället såsom t.ex. röd och blå politik håller endast illusionen vid liv och döljer sanningen. ”Den riktiga debatten”, ”De riktiga kunskaperna”, ”De normala åsikterna” är vad den gamla världen såsom Gossas och så många andra medvetet eller omedvetet försöker binda oss kvar vid.
Så hur gör vi för att lämna det gamla. Det finns mycket att säga om det men jag nöjer mig med att citera den gamle,
”Lyssna till allt och rätta dig inte efter någonting.”