SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

När snaran dras åt kring yttrandefriheten

Av Linda Bjuvgård

En av många trender som pekar mot att vi går mot hårdare tider är den att yttrandefriheten inskränks både lite här och var, och allt oftare. Man kan tycka att en sådan trend borde få människor att dra öronen åt sig och reagera men istället sker ofta ett av två ting. Det ena är att folk helt enkelt blundar, blir uppgivna och lallar vidare i sina ekorrhjul med fredagsmys. Det andra är att de, tvärtemot vad man skulle kunna tro, själva yrkar på mindre yttrandefrihet.

Men egentligen är det inte så konstigt. Mats och jag här på Klar Sikt har länge talat om hur vi människor själva bygger de fängelsemurar som både inskränker vår frihet och hindrar vår möjlighet att uppnå vår fulla potential som människor. Det självdestruktiva beteendet är inbyggt i systemet (inte i människan i sig), ett s.k. systemfel, som vi ser det.

Vi har som sagt sett det hända många gånger de senaste åren och även om vi inte längre förvånas så kan vi inte låta bli att ibland bli lite upprörda. Det senaste exemplet på denna trend upptäckte jag idag. Efter åratal av negativt bemötande, ett slags kollektivt mobbande och lögner har Anna Wahlgren äntligen fått någon slags upprättelse genom en artikel som korrekt återger och objektivt berättar om hennes s.k. Sova Hela Natten-kur. Reportern har varit med och på plats bevittnat Annas årliga ”sömnkurarkurs” där några bebisar lärt sig att sova långa oavbrutna nätter samtidigt som några kvinnor har utbildats till diplomerade Sova Hela Natten-kurare.

Att tidningen Metro haft mage att göra ett sådant reportage och dessutom gett reportaget ett ganska stort utrymme i sin tidning är något som har upprört Anna Wahlgrens kritiker ordentligt. De har startat ett upprop och skriver där bl a:
 
”Vi anser att Ni på Metro genom er okritiska artikel kan locka föräldrar till att använda Sova Hela Natten på sina barn och att de då kommer vända sig till detta forum (Anna W:s nätforum där hon och hennes medhjälpare stöttar och ger råd om sömn, barnafostran m.m./Min anm.). Genom att föräldrarna där hamnar i ett forum med attityden ”allt vi säger är rätt” och de dessutom har läst Era okritiska artiklar finns en stor risk att främst osäkra förstagångsföräldrar kan komma att lockas till att ta till rent skadliga metoder mot sina barn.”

Man kan undra om det finns någon lag på att artiklar måste vara utformade på det ena eller andra sättet. Jag tror faktiskt inte det. Man får inte ljuga eller kränka någon, men man får skriva helt till någons fördel om man så vill. Med andra ord så får man skriva en okritisk artikel, t ex en artikel som bara beskriver något rätt upp och ner utan att vare sig ta ställning eller lyfta fram eventuell kritik mot det som artikeln handlar om. Detta görs också dagligdags. Intressant att notera är att upprorsmakarna förstås inte ifrågasätter de horder av, inte bara kritiska, utan även kränkande och förtalande artiklar, TV-inslag och annat som redan finns om denna sömnmetod och om Anna Wahlgren som person. Förstås. I de fallen är ju yttrandefriheten alldeles, alldeles underbar. Trots att de artiklarna/inslagen saknar allt det som uppropsmakarna i detta fall kräver av Metro. 

De skriver vidare:

”Vi tror på intet sätt att föräldrar är intelligensbefriade, men det finns som sagt redan exempel på exempel i forumet på föräldrar som går emot sina egna instinkter om rätt och fel pga de råd som ges på forumet och den kritik de får när de försöker säga emot.”

Jo, det är precis det de antar att föräldrar är. Intelligensbefriade alltså. Om de hade trott att människor är kapabla att tänka och känna in själva så hade de aldrig skapat något uppror mot Metros användande av yttrandefriheten.

Experter har ju alltid rätt. Det är de som berättar för oss hur vi ska vara och, inte minst, hur vi ska ta hand om våra barn. Om en expert skriver under ett upprop med sin fina titel så är förstås uppropet helt i sin ordning och alla andra kan, efter en lätt skumläsning av uppropet, sluta tänka och skriva under. De också.

På slutet av uppropet sansar skribenterna sig lite och berättar om sina önskemål:
”Vi önskar att ni hade kunnat göra fler artiklar om barn och sömn, ta med vilken väl underbyggd kritik det finns mot Anna Wahlgrens råd och framförallt Sova Hela Natten som metod, ta upp lite andra metoder som finns och gärna ha med en barnläkare eller barnpsykolog (eller båda delarna) som kan ge sina åsikter på de olika sömnmetoderna.”

Det kan vara intressant att notera att den typen av önskemål aldrig någonsin dykt upp när det har publicerats negativa påståenden om Anna Wahlgren eller hennes metoder. Då är det ingen som ropar efter Annas syn på saken eller - läskiga tanke - kritik mot experterna, dvs. barnläkarna och barnpsykologerna. Och med tanke på hur mycket skada de har åsamkat barn (och föräldrar, i synnerhet mammor) genom historien så finns det all fog i världen att också syna dem i sömmarna. Eller tror verkligen alla att NU, i denna så kallade moderna tid så gör alla helt plötsligt rätt hela tiden och kommer aldrig med några skadliga råd. Och att allt tokigt som någonsin har skett bara är, visserligen beklagansvärda men ändock, historiska fakta?

En barnläkare som i detta NU är verksam och vars ord är mycket tunga och vägledande inom bl a BVC är Berndt Eckerberg. Han en av de största förespråkarna (och eventuellt dess upphovsman – det finns olika uppgifter om just det) för den s k 5-minutersmetoden. Sömnmetoden går i korthet ut på att barnet ensam i sin säng ska somna på egen hand. Var femte minut går man in till barnet och på något sätt, utan att röra vid det, visar att allt är lugnt. Sedan lämnar man barnet ensam i fem minuter till. Denna procedur ska man sedan upprepa tills dess att barnet somnat. Det spelar ingen roll om barnet skriker eller gråter hysteriskt.

Eckerberg är lustig på så sätt att han själv medger att metoden går emot våra föräldrainstinkter och att det naturliga egentligen är att barn sover tillsammans med sina föräldrar och vaknar flera gånger per natt. Alla som någonsin umgåtts med ett barn som skriker och gråter hysteriskt vet att fem minuter är en evighet.

Detta finns det förvisso kritik mot men inga upprop! Inga hoper av arga föräldrar som skapar femtielva Facebookgrupper eller forumtrådar på 2000 sidor. Problemet här är förstås att metoden förespråkas av en barnläkare. Nog måste väl ändå hans utsagor vara väl underbyggda och OKEJ? Han är ju en EXPERT för guds skull, tycks gemene man tänka. 

Jag tycker inte speciellt mycket om Anna Wahlgrens sömnkur, men den är i alla fall bra mycket bättre än 5-minutersmetoden som etablissemanget, de s.k. experterna, förespråkar. Men oavsett vad jag tycker eller vad du tycker eller vad någon tycker så är det allra viktigaste; att vi får tycka det och uttrycka det!

Voltaire hade förstått något grundläggande och viktigt när han sa:
Jag hatar det du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det.

Jag hatar dock inte något av det Anna Wahlgren säger eller står för. En del är bra, annat dåligt och ytterligare annat jättebra. Poängen är att vi måste akta oss för demoniseringar och svartvitt tänkande. Det kan inte sägas nog ofta.

Vi måste lära oss nyansernas språk innan allt går åt skogen.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Vårt nästa alster


Av Mats Sederholm och Linda Bjuvgård

Hej på er. Idag tänkte vi säga några ord om vad som tar upp vår fritid just nu. Det påverkar nämligen frekvensen på krönikorna här.  Förutom småbarn och två heltidsjobb har vi sedan några månader tillbaka påbörjat vårt nästa bokprojekt som är utan namn än så länge.

Ett projekt vi inte vetat om vi skulle ta itu med över huvudtaget för ett halvår sedan. Men med hösten, som alltid är den bästa perioden att sätta igång nytt på, så föll det sig naturligt.

Innan vi går vidare så vill vi säga att arbetet med Robotfolkets spridande fortsätter. Det tickar på med beställningar, budgeten är klar sedan en tid tillbaka och bara den här veckan så har vi fått ett samtal från en läsare som var överväldigad av boken, som var påläst, äldre och duktig på skrivande och på litteratur.  Vi skickar nu i helgen, och efter visat intresse, ett recensionsex till en av Sveriges mest synliga journalister, för att nämna några händelser kring boken. Konkurrensen i att sälja och marknadsföra böcker är stentuff.

Som alla förstår så är det en oerhört stram tidsbudget vi arbetar med till vardags. Detta är ytterligare ett ”omöjligt projekt” ungefär som med Robotfolket som byggdes under nätterna. Nu har vi ännu mindre tid. Så viljan är stark!

Den nya romanen är inte en fortsättning på Robotfolket. Men självklart kommer läsaren att känna igen sig i spänningen och i vad för insikter som förmedlas.

Den utspelar sig i framtiden men inte allt för långt bort. Karaktärerna kommer att vara friare, mer ”vanliga människor”, men samtidigt väldigt ovanliga ska det visa sig. Vi kommer att släppa in lite mer av andliga fenomen eftersom detta egentligen är något som vi båda i grunden gillar skarpt och inte minst, har djupa kunskaper om. Även science-fiction konceptet är något som vi älskar och kanske främst Linda. Tja, science-fiction ,vi väljer att kalla romanen för en dystopi.  Den kommer hur som helst att vara rasande spännande i en ytterst omvälvande tid. Våra reflektioner om samhället finns självklart med, men inte i Robotfolkets undervisningsform.  Våra insikter om världen växer för varje dag. Därför är det att förvänta sig att nästa bok kommer att vara ännu mer träffsäker.

Vi hoppas vi har lärt oss massor av äventyret med Robotfolket och förväntar oss att kunna skapa en bok som är bättre på alla sätt. Språkligt, dramaturgist och insiktsmässigt. Vi hoppas också kunna producera den här på mycket kortare tid än Robotfolkets 2 ½ år. Att skapa en bok är en gigantisk apparat.

Just nu håller vi på att skissa på storyn. Det fungerar väl så här långt. Fantasin flödar på. Några karaktärer bestämde vi oss för från början även om vi inte exakt visste hur de skulle vara. Just nu växer de fram allteftersom handlingen utkristalliserar sig. Även namnen på dem låter vi växa fram så att det synkar med deras karaktärer.

Linda har suttit och researchat  i några veckor kring teknologier och ämnen som vi vet att många som läst Robotfolket tycker är intressant men också skrämmande. Att se in i framtiden är svårt, men vår tanke är att låta dagens utveckling fortsätta och sedan låta läsaren kliva in i bokens handling. Vi lovar, det kommer att väcka många läsare till insikt!

Bokens titel är oerhört viktig. Vi längtar efter den eftersom den är en grundbult rent energimässigt i arbetet med boken, men samtidigt är den så viktig att det får dröja ett tag till.

Bokens handling berör hela planeten. Både delar av en okänd historia och inte minst det dramatiska öde som den går till mötes.  Men den är tänkt att vara lika dramatisk på det lilla och mänskligt nära planet. Intressanta personligheter och relationer har varit några nyckelord för oss.

Vi kommer att fortsätta med ”innehållsdesign” och research i flera månader framöver. Vi hoppas kunna skriva de första raderna under 1:a kvartalet 2011. Med mycket flyt så är den ute i bokhandeln till julen 2011. Men som sagt, vi har en fruktansvärt tight tidsbudget, så detta är bara spekulationer.

Självklart kan vi inte trolla med tiden varför Klar Sikt blir aningen drabbat. Främst för Linda som har tajtare tidsramar än mig själv.  Men även en massa annat skrivande och läsande här och var på nätet kommer att minska. Även mejlkorrespondensen kommer att gå långsammare. Vi hoppas att ni har överseende med detta.

Ett nytt alster är på väg, ett barn, en skapelse som kommer att krypa innanför många av er. En bok med vemod, glädje, rädsla och en okuvlig kamp. En bok med människor som handlar på instinkt, en bok som kommer att lyfta upp människan, som kommer at ge människan upprättelse. En bok som gör upp med all den indignation som många av våra läsare upplever just nu och skriver till oss om. Men det är också en bok med en kittlande magi i en oerhört omvälvande framtid.

Vi återkommer.

Mats & Linda

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda | Krönikor av Mats

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Dagis och den där jobbiga känslan i magen

Av Linda Bjuvgård

Ropen skallade: "dagis åt alla!" Barnen behövde dagisplatser eftersom deras mammor, kvinnorna, skulle frigöras. Och någonstans därefter – under 70-talet och framåt – slutade vi som samhällskollektiv att lyssna på den där känslan i maggropen, ni vet den som ger oss våra känslomässiga riktlinjer.

Idag går drevet igen. Politikerna, som tycks tycka och tänka allt konformare oavsett partitillhörighet, önskar utöka förskolans verksamhet. Den ska omfamna ännu fler barn, ännu mer, och helst vara helt gratis så att alla inte bara får, utan måste vara med. Detta är politiskt korrekt och enligt dagens normsystem också en stor seger för feministerna.

Men om vi backar lite först och frågar oss hur det gick för de där barnen som fick de åtråvärda platserna på dagis. De som framförallt föddes på 80-talet och som det demonstrerades för på gator och torg. Jo, de har vuxit upp och själva blivit föräldrar. Och i ett samhälle där allt fler tappar sitt känslomässiga fotfäste, där allt fler mår psykiskt dåligt – där passar de in. Ty den första dagisgenerationen har blivit anknytningsskadade och har därför själva inga som helst problem att lämna sina barn ifrån sig. Deras barn hinner knappt komma ut ur livmodern innan de ska lämnas bort till barnvakt så att mamma och pappa får sin viktiga egentid. Idag skattas egentid skyhögt. Ordet i sig, och än mindre dess innebörd, existerade inte ens för bara någon generation sedan. Fråga de som är födda före 60-talet om du tvivlar på mina ord.

Den första kullen dagisbarn gick på dagis där barngrupperna ändå var någorlunda humana i sina storlekar, och där personaltätheten var hög jämfört med idag. De förskolor där de nu lämnar sina egna barn ser inte ut som de dagis de själva minns. De drar omkring sina barn i kolsvarta barnvagnar, som i mina ögon mest liknar likvagnar. Att färger påverkar vårt känslomässiga mående verkar inte vara något som dessa föräldrar funderat mycket över. Och i en värld så till bredden fylld av syn- hörsel- och andra slags intryck låter samma föräldrar sina barn åka framåtvända i barnvagnen och likaså i sina bärselar. Barnen översköljs av intryck och har ingen chans att varken välja bort dem eller att söka mammas eller pappas blick. Barnen ges heller ingen chans att dela på upplevelserna med sina föräldrar och mötas hjärta mot hjärta. Men hur skulle det annars vara, i en värld där vi alla knarkar sinnesintryck hela dagarna via våra datorer, TV-apparater, iPods och mobiler?

Dagens vilsna föräldrageneration lever en stor del av sina liv på nätet, där de ängsligt frågar andra föräldrar om allt från hur mycket temperatur som ska räknas som feber till hur de ska hantera sina barns snattande. När deras barn är sjuka kan de fylla en forumtråd med nya inlägg var tionde minut: "Nu vaknade han precis. Han känns lite svalare nu. Drack 10 ml bröstmjölksersättning som han verkar få behålla." Tio minuter senare kommer nästa inlägg: "Nä, nu börjar han bli så där grinig igen. Vad tycker ni att jag ska göra?"

Människor idag lever separerade från varandra. Den äldre generationen har inte tid och den ännu äldre generationen bor isolerade på sina institutioner. Det finns ingen "återväxt" som man brukar säga i sportvärlden. Gammal beprövad erfarenhet dammar bort i någon undanskymd vrå. Kunskap om hur man gör glöms bort när den aldrig får en chans att överföras från en generation till nästa. Istället har vi låtit så kallade "experter" styra. Ibland så till den grad att vi slutat att tänka – och känna efter – själva.

Många mammor av idag ägnar massvis av tid till att söka information som stödjer deras förhoppning om att bröstmjölksersättning (baserad på komjölk) är lika bra som (och helst bättre) än modersmjölk. Att amma är ju sååå uppbindande och dåligt för jämställdheten. Dessutom är det pinsamt att behöva dra fram tuttarna när man springer runt på det senaste gigantiska shoppingcentrumet och ungen skriker. Att amning är det sätt som vi som art har överlevt genom i eoner verkar bortglömt. Istället låter vi kossor amma i hela sina liv för att våra barn ska få sin ersättning och välling.

Dessa ständiga infektioner som drabbar dagisbarn är kanske inte bara en fråga om bakterier, virus och många barn som trängs på små ytor. Det kanske är barnens enda vapen att ta till för att få komma hem till hemmets lugna och välbekanta vrå. Ett desperat sätt att nå sina föräldrar, att få krypa upp i deras famnar, att få bli sedda. En flummig tanke, eller en intuitiv sanning?

Idag är dagis, eller förskola som det heter nu för tiden, i praktiken nästan obligatoriskt. Genomgående för i stort sett alla partiers politik är ett hyllande av förskolan som institution. Många tycker att förskolan bör vara en rättighet, att den pedagogik som förskolorna, enligt pappret, bedriver är mer eller mindre nödvändig för att ett barn ska klara sig i livet, att förskolan ska hålla öppet dygnet och året runt så att mamma och pappa kan jobba jämt, att förskolan utjämnar alla olika förutsättningar som barn kan leva under och – underförstått, mellan raderna – att förskolan är en bättre förälder än föräldrarna själva.

Politiker älskar pedagogik. De är övertygade om att bara barnen får sin pedagogik så blir allt bra. Kärlek, värme, empati och äkta möten mellan människor är det ingen som talar om. Och vetenskapens insikter om anknytningens stora betydelse för barns (och vuxnas) hälsa tycks ha gått våra politiker förbi.

Jag undrar hur många av våra politiker som har tillbringat ens en hel dag på ett dagis. Som har sett när 18 småbarn – enligt djungelns lag – ser efter och uppfostrar varandra i en miljö så bullrig att hörselkåpor borde vara obligatoriska. Hur många politiker har tagit del av den litteratur som finns på svenska om dagis och hur det är att tillbringa sina dagar där? Hur många känner till anknytningsteorin och vad den säger om de minsta barnens psykiska behov? När jag läser på de politiska partiernas hemsidor vad de önskar för barnomsorg i framtiden så ser jag inget barnperspektiv. Jag ser bara ett underligt feministiskt perspektiv och mest av allt; ett arbetsmarknadsperspektiv. Hur länge ska politikerna och samhället i stort vägra räkna med barnens behov?

Vi lever i ett ekonomiskt system som får oss, likt kamphundar, att gå på varandra. I den lilla dagisdebatt som existerar dyker det mest upp argument som "Alla kan ju välja att gå ner i standard, sälja bilen och avstå från den dyra semesterresan till Thailand. Då får man råd att stanna hemma med sina barn om man nu vill det."

Och så var den debatten dödad. Visst är det sant att de flesta i Sverige kan välja att sänka sin levnadsstandard och på så vis kanske få råd att finna en annan omsorgslösning för sina barn, men varför får man inte också tala om samhället i stort. Varför kan vi inte inrikta våra krafter på att få till en förändring som gynnar alla, framförallt barnen? Varför finns det bara ett alternativ? "Förskola för alla eller sluta gnäll och sälj huset!" Debatten är ensidig eller icke existerande. Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar "fotfolket" att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna.

I dessa utvärderingarnas tidevarv kanske det är dags att Pappa Staten utvärderar sin egen roll som förälder. I synnerhet som hans tendens är att utöka sin verksamhet och införa tvång. Våra politiker älskar ju att utvärdera och utreda precis allt, men när det gäller frågan om våra allra minsta ser dem åt ett annat håll. För var är den tillsatta utredning som granskar konsekvenserna av att våra barn till stor del växer upp på den institution som kallas förskola?

Det finns alltid konsekvenser, det är en naturlag. Vi som samhälle har valt att anamma en splittringens politik. Vi tror att kvinnas jämställdhet måste betalas med våra barns och nästa generations vuxnas hälsa. Men tänk om det inte måste vara så? Tänk om det går att lösa jämställdhetsekvationen och säkra våra barns psykiska och fysiska hälsa? Och tänk om motivationen till att finna en lösning står att finna i den där känslan i maggropen?

Denna krönika finns också publicerad på sourze.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

11 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Man kan lika gärna skära av en kvinnas bröst


Av Linda Bjuvgård

För en liten tid sedan såg jag ett inslag på TV om något som kallas bergstoppsbrytning av kol i bergskedjan Appalacherna, USA, något som jag reagerade starkt på.  På engelska heter det mountaintop removal mining, vilket säger mer tydligt vad det är fråga om. Det hela går alltså ut på att spränga bort hela bergstoppar i syfte att utvinna kol.

”I stället för att bryta kolet på traditionellt vis, under jord, spränger man bort bergens toppar och frilägger kollagren med hjälp av bulldozrar och grävskopor. Det som blir över - träd, jord, växter och sprängsten - schaktas ned i dalgångarna. Över fyrahundra berg här i Appalacherna har på detta sätt sargats av dynamit. Och fler står på tur att göra det, allt för att möta industrins och hushållens efterfrågan på den billiga och lättåtkomliga energin som kolet utgör.” Citat DN

Om detta talas det inte mycket. Det tycks mest vara en lokalt baserad debatt i USA, och en och annan undanskymd artikel i utländsk media. Man kanske inte tycker att det är något större problem, något som ”bara” drabbar ett litet område och därför inte så mycket att orda om. Själv tycker jag att inget förstörande ingrepp i naturen är för litet och stympandet av 400 berg kan, i mina ögon, aldrig betraktas som litet eller smått. Och även om man skulle det så måste man vara bra dum om man inte fattar att även det stora brukar börjar i det lilla, att det förmodligen bara är en tidsfråga innan vi ser kapade bergstoppar lite varstans på planeten. För om det funkar (och det gör det) och om det sparar pengar (och det gör det) ja, vad finns det då att tveka om?

Ja, man kan ju tänka sig att ogilla de effekter kapningarna får på oss människor och på djur och natur. För i vanlig ordning finns det konsekvenser.

”När kollagret blottas och utsätts för regn frigörs bland annat svavel och giftiga tungmetaller som fälls ut i grundvattnet om det inte tas om hand på rätt sätt. Bristen på skyddande växtlighet har dessutom bidragit till att svåra översvämningar blivit allt vanligare.” Citat DN (se länk ovan)

Och det är illa nog. Precis som skogsskövling, utsläpp av gifter i haven, utrotning av djurarter och så mycket annat som faller in under kategorin miljöförstöring. Men jag undrar hur många som ser Jorden som ett levande väsen. Och hur många reflekterar över modersenergier och kopplingen mellan dem och kapningen av bergstoppar. För mig är Jorden en urmoder, levande och vacker i all sin ståtlighet och mamma Jord har i och med detta övergrepp blivit våldtagen ännu en gång.

Som art skickar vi varje dag signaler till Moder Jord om hur lite vi bryr oss om henne. Vi ser på henne på samma sätt som patriarkatet ser på kvinnan. Och i handling visar vi vårt förakt. Det går att göra många jämförelser mellan en kvinnokropp och Moder Jord och varför inte med tanke på:

Så som i mikrokosmos, så och i makrokosmos (och vice versa).

Visst är kvinnan vacker, kära män? Och har ni sett vilken fantastisk utsikt och natur som Moder Jord kan uppvisa? Vackert att skåda men ingenting värt. I handling visar vi vad vi egentligen tycker:

”För drygt tjugo år sedan, berättar Larry Gibson, reste sig Kayford Mountain 120 meter högt och skogsklätt. I dag har berget först skalperats, sedan krossats, därefter gröpts ur.
- Detta var ett paradis. Men se själva: nu bor jag vid ett månlandskap”
Citat DN (se länk ovan)

Rena rama misshandeln, med andra ord. Inte helt olikt att kasta frätande syra i ansiktet på sin fru. ”Jag har berövat dig din skönhet, det var det enda du hade”.

Ni som tror att världen hela tiden blir bättre borde ta er en funderare. För hur kommer det sig att sånt här får ske, alla viktiga samtal och överenskommelser på G8-möten och klimatkonferenser till trots? Det tycks som att, för varje lyckad protest som får en lagändring till stånd, eller annat som kommer naturen till godo, så hittar någon annan på ett nytt jävelskap som återställer ordningen till status quo.

Oftast kan man cyniskt konstatera att om vi befriade jorden från mänskligheten så skulle naturen återhämta sig, även om det skulle ta sin tid, men i det här fallet stämmer inte det och det är kanske därför jag reagerar extra starkt. Bergstopparna kommer aldrig att växa upp igen.

Aldrig.

Och det får mig att vilja gråta.


Läs mer här.

Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt | Miljön/Klimat

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Obama och oljefabriken

Av Linda Bjuvgård

Olja. Så mycket bättre än choklad. En råvara som vi alla är mer eller mindre beroende av. Och med alla menar jag förstås främst oss i västvärlden. För vem bryr sig om de andra? Annat ur ett självgott och småhycklande stackars-dem-perspektiv.

Ja, alla njuter vi av oljan, även presidenter som till och med ofta är bundis och bästis med både Willy Wonkor och ooompa loompier i oljefabrikerna. Och för det mesta är allt bra, även fast vi vet att det där med olja egentligen kanske inte är så lyckat.

Men nu har någonting hänt. Oljefabriken har börjat läcka och olja är inte lika milt mot hav och natur som choklad. Och nu vet hyckleriet inga gränser. Det stora spelet för galleriet måste ageras ut. Medias hungriga hyenor står och väntar på sina blodiga biffar. Och även om det kanske inte är så värst synd om dem just denna gång – det vet jag inget om – så är det i alla fall fel. Så enkelt är det.

Obama är arg. Hans tomma ögon lyser (inte) av ilska. Oljefabriken har varit dum. Den har inte skött sin del av hyckleriet. Fy och skäms och nu måste de läxas upp. Så, helt enligt protokollet, dras en eller ett par syndabockar fram i ljuset, ett par enskilda personer som ensamma får bära hundhuvudet och hela mänsklighetens karma. Så typiskt, så vanligt och så innerligt tjatigt.

Om man väljer att använda sig av farliga ämnen så måste man också kalkylera med riskerna och man måste ha backup-planer ifall det går snett.  Det är människor det handlar om och vi är kända för att ibland göra fel och begå misstag. Om detta är alla överens.  Men se där slutar överenskommelsen.

I fallet med BP och oljeläckaget har en ganska stor del av mänskligheten tagit beslutet att handskas med den miljöfarliga oljan. Fast detta är det ingen som talar om. Det talas bara om arga Obamor, stora pengaförluster och Svanbergar som begår misstag. Men som jag ser det kan allt sammanfattas i ett par meningar:

Vi äter alla av chokladen. Vi måste alla banta.

Vår värld, i denna tid, stirrar sig blinda på detaljerna. Media vältrar sig i det fula och smaskiga. Det letas fel och syndabockar och det ältas. Konflikter och fel säljer av den enkla orsaken att alla önskar gömma sina egna tillkortakommanden och rädslor bakom andras.

Nära på ingen gör något för att bidra till en varaktig förbättring. Alla tycks bära skygglappar som ger dem ett tunnelseende. Samtidigt som ingen vill lyfta blicken och ta sig ett högre perspektiv.

I BP:s och staten USA:s fall handlar det så klart, som vanligt, om makt, prestige och ett manligt spännande av muskler. En radda egenskaper som aldrig fört mänskligheten framåt. Egenskaper som vi vid det här laget borde lyft oss över. Men att vi som kollektiv har haft tillräckligt med tid på oss har ingen betydelse. För det är inte en fråga om tidsbrist. Det är något annat det handlar om, inte sant? Vana Klar Sikt-läsare vet nog vad jag syftar på. Ni andra är välkomna att botanisera vidare på sajten. Det finns mycket att reflektera över.

Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Slurp, sa energivampyren

Av Linda Bjuvgård

Jag har alltid varit en god lyssnare och det säger jag inte i syfte att skryta. Jag har både en och annan dålig egenskap också, inget tal om annat. Men att lyssna på folk det kan jag och jag vet att det brukar uppskattas. Är det något som människor älskar så är det att bli sedda och lyssnade på. Så ja, jag är van att både agera hobbyterapeut och ibland vara som en mänsklig sopkorg för allsköns känslor och erfarenheter. Och det är för det mesta ganska okej. Jag har lärt mig mycket genom åren och jag hyser stor förståelse för människor. Det kan vara riktigt givande att få ta del av andra människors historier, känslor och åsikter.

Men sedan finns det de där gångerna när jag inte bara inte gillar det, utan snarare spyr på det om jag ska vara ärlig. Ofta handlar det då om sällsynt självupptagna personer som dragits sig till mitt sällskap likt flugor dras till ljuset. De tycks ana att de, genom att blaffa ut så mycket de bara kan under så lång tid som möjligt, kan lyckas suga mängder av energi ur mig. De kan detta, de har gjort det förut och de kan min typ. Jag brukar kalla dem för energivampyrer, för precis som vampyrer suger blodet och blod ur folk så suger energivampyrerna ut själva livskraften.

Men, kanske ni tänker nu, Linda brukar väl aldrig skriva så här personliga krönikor? Nej, det brukar jag inte och inte heller denna krönika är menad att handla om mig. Jag har bara tagit avstamp i min egen erfarenhet i syfte att närma mig ett större och mer omfattande fenomen. Om det nu finns, vill säga. Men jag tycker mig se att antalet självupptagna människor ökar dramatiskt. Jag stöter på energivampyrer överallt var och varannan dag i min egen vardag.

Hur känner man då igen en energivampyr?

På ytan verkar dessa självupptagna människor vara väldigt sociala och öppna människor. Schyssta typer helt enkelt. Man luras att tro att samtalet som väntar kan bli riktigt givande men det enda som sker är att den energivampyren öppnar munnen och sedan aldrig stänger den, annat än för en och annan tom och mycket snabb pseudorespons på det du, andfått och krampaktigt, lyckats få ur dig. ”Mm.. Men i alla fall…”, säger de och ser nästan lite förvirrade och skuldmedvetna ut.

De pratar mycket men det de säger har väldigt lite substans. Hela dem känns som innehållslösa skal faktiskt.  De är inte det minsta intresserade av vad du har att säga. Det enda de vill är att själva bli bekräftade.

De ställer dock gärna frågor till dig så för ett litet tag kan du luras att tro att de faktiskt visst är intresserade av dig och ditt liv. Men frågorna de ställer till dig är deras sätt att själva få prata om vad det nu är som de för stunden önskar få dela med sig av. Det märker du när du glatt öppnar munnen för att säga något men efter en hundradels sekund blir totalt överpratad. Jodå, energivampyrerna har alltid funnits, men har de alltså, så som jag påstår, blivit fler å det senaste? Jag tror det. Och det är en helt logisk utveckling, för i takt med att stressen ökar, människor separeras från varandra, den psykiska ohälsan brer ut sig och de äkta, nära mellanmänskliga mötena byts ut till sms och Facebookinlägg, så ökar också energibristen. Många är så slut att de inte ens kan sova längre. Senast idag läste jag att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tredje!

Jo, så människor söker desperat efter sätt att ta igen den energi de förlorar och ett sätt är då förstås att gå helt upp i sig själva. Likt fågelungar som, utan att mena något illa, gapar de frenetiskt och kräver att bli fyllda med mat (energi).



Och ju tajtare snaran dras åt desto fler energivampyrer kommer vi se födas. Problemet för dessa horder av framtida vampyrer är bara att de inte kan tömma varandra på energi. Det har de säkerställt på alla sätt och vis med sköldar både fram och bak. Och om det till slut bara finns vampyrer överallt – vilka ska de då tanka på livskraft?




”I see you”, säger den utomjordiska kvinnan till människomannen Jake i filmen Avatar. Hon ser honom djupt i ögonen och vi som tittar på filmen förstår genast vad det är som sker. Jake blir sedd på riktigt, på djupet, så där som vi alla längtar efter längst där inne i våra hjärtan. Det är så vackert i all sin enkelhet och skörhet.

Vi borde bli bättre på att se varandra. Vi borde bekräfta varandra på löpande band istället för att reflexmässigt hålla inne på allt det goda på grund av vår rädsla för att själva bli utan.

Och vi måste hitta andra sätt att förse om själva med energi. Men det kräver ett helt annat sätt att leva på. En annan värld. En värld som inte utgår från ett fabricerat bristtillstånd.

Och jag har lärt mig en sak genom åren och det är att de allra flesta slutar att prata någon gång. I det där tysta tomrummet har man chansen att bryta in, men inte för att prata om sig själv. Nej, det är då man måste mobilisera all ödmjukhet man har och med äkta intresse uppmana vampyren att berätta ännu mer om sig själv och sitt liv.

Det är en fråga om att med all sin kraft övertyga att det finns så det räcker. Det finns så det blir över. Till alla. Om vi bara slutar vara rädda.

Det är kärlek det.
(Och det finns faktiskt dagar när jag fixar det.)
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En annan värld är möjlig

Av Linda Bjuvgård

Vi vet vad vi inte vill ha, va? Av någon anledning är det så mycket enklare att fastslå. Jag ska ta några av mina egna exempel:

Jag vill inte…
 …leva i en värld där kvinnans kraft och essens är så förtryckt att kvinnor förtrycker sig själva och varandra av gammal vana…
…att främmande människor ska ta hand om våra barn mer tid än vi själva gör. 
…att våra föräldrar – den dagen de blir gamla - ska bo på institutioner där de aldrig mer får komma ut i friska luften. Där underbetald och ibland ganska understimulerad personal, som de inte känner, ska torka dem i rumpan.
…leva i en värld där svälten bland världens barn faktiskt har ÖKAT de senaste decennierna, trots alla 50-lappar vi sms:ar in under pågående TV-galor.
…leva i en värld där soldater nu använder mammor som levande sköldar i krig? Mammor som dör mitt framför ögonen på sina barn, barn som dessutom tvingas leva utan både mamma och pappa resten av deras miserabla barndomar.
…ha en värld där kvinnors bröst är så sexualiserade och ägda av männen att det är helt okej att flasha dem i filmer och på stora affischer på stan, medan kvinnor som ammar sina små sitter och gömmer sig på toaletten för att inte stöta sig med amningsfobiker.
…att pojkar ska skolas in i en hårdhet de inte äger, en tuff yta som skyler ett sårbart hjärta.

Och så vidare. Ni kan redan en massa andra saker som är fel med denna värld. Saker långt grymmare än de jag nyss räknat upp. Saker så hemska att jag knappt klarar av att tänka på dem.

Går det att göra på något annat sätt? Är en annan värld möjlig eller måste vi ha det så här? Vem bestämmer hur det ska vara?

Jag lyssnade på John Lennons julsång här om dagen. Ni vet den där som går ”so this is Christmas…”. Har ni hört vad kören sjunger vid sidan om?

”War is over. If we want to. Now...”

Smaka på de orden. Jag hade aldrig noterat dem förut. Så enkla men så oändligt sanna. Jag försökte med så många fler ord säga samma sak i min krönika ”Fred – Äh, vem bryr sig!”. Men eget ansvar och insikten att det inte behöver vara så oerhört komplicerat tar emot. Och mer än så. Det gör människor arga. Vi bär alla på så mycket smärta eftersom vi alla – mer eller mindre men aldrig helt utan - bombarderats av denna världs sjuka normsystem och perversiteter allt sedan vi tog våra första andetag.  Vi tror att livet ska innebära en viss dos smärta. Att det är menat så och inget att göra något åt. När så någon kommer och påstår att kanske, kanske det inte måste vara så, att det kanske, kanske inte är sant – då gör det ännu mer ont.

”The pain you carry is the love you withhold” (“Smärtan du bär på är den kärlek som du håller tillbaka”).
Alex Collier

Vårt stora grundproblem, har jag märkt, är att vi inte ens har förmågan att se en annan värld framför oss. Det tycks som om vår fantasi inte räcker till och som om vi har en inneboende spärr som slår igen och stänger alla dörrar till utopia så snart vi börjar komma någon vart i våra tankar. Ett mentalt och känslomässigt fängelse inte helt olikt det som omgärdar en misshandlad kvinna som är så nedtryckt att hon tycker att hon inte är värd nåt annat.

Så den normdränkta, robotifierade och ack så nedtryckta människan muttrar:
”Jaha, du tänkte sååå… Men det känns ju inte möjligt… Ha ha, hur skulle det någonsin kunna bli så?! Du ser ju hur det ser ut i världen…”

Men om vi inte ens klarar av att drömma om den värld vi vill leva i, hur ska vi då kunna skapa den?

Det kan vi inte heller och därför är det så viktigt att vi sätter igång och drömmer!  Vi inte bara borde drömma, vi måste, annars händer ingenting. Det är sant att tanken är skapande. Först kommer den inspirerande gnistan som vi oftast inte ens lägger märke till, sedan kommer tanken.  Först därefter kan vi så småningom handla (för en esoterisk förklaring av detta läs gärna Mats artikelserie).

Så vi måste börja tänka på och visualisera oss den värld vi vill ha. Och vi måste våga ta ut svängarna också. Inte nöja oss med halvmessyrer. Lek med tankarna! Ställ krav på livet! Det är okej att drömma stort. Vad som helst som funkar inom naturlagarnas begränsningar är möjligt (kanske mer än så…). Vi behöver knappt ta med någonting från den gamla världen in i den nya.

En indelning av planeten i länder är ingen naturlag (och en värld utan länder betyder inte per automatik en likformad värld utan mångfald - det är elitens version, inte min.)
Pengar är ingen naturlag.
Hierarkier är ingen naturlag.
Ledarskap är ingen naturlag.
Ej heller känslomässig smärta. Tro det eller ej.

Varje gång våra tankar krockar med ett ”fast blablabla bara måste vi ha i alla fall” bör vi stanna upp och tänka till. Är det verkligen så? Kanske men också kanske inte. I vart fall ska inget tas för självklart.
 
För vet du vad.  En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om den värld jag önskar (och ännu mer om den framöver).

Jag tänker mig att vi återgår till att leva i stammar. Kanske inte ute i bushen direkt och inte utan skojig teknik, men i vart fall nära naturen. Jag tror att vi är skapta för just detta. Vi behöver varandra. Vi behöver nötas och blötas mot varandra och vi behöver varandras stöd. Småbarnsföräldrar ska inte bo isolerade och utlämnade till att på vansinnets rand ta hand om skrikande bebisar klockan 3 på natten. Det ska finnas andra människor omkring dem som kan ta över när det behövs. Andra människor som blir nära och trygga vuxna för barnen de också. Människor som finns där och avlastar för att de vill det, inte för att de får betalt för det.

Och självklart finns det gamla människor i stammen också. De är en stor tillgång med sitt tidsperspektiv, sina minnen av det förflutna och sina kunskaper. Och när de inte orkar mer så finns hela stammen där för att ta hand om dem.

I min drömvärld är människor snälla och respektfulla mot varandra. Vi låter kärleken flöda utan motstånd för alla vet att de är värda kärlek och att de får allt de behöver. Brist existerar inte, inte i någon mening.  Vi omger oss inte med mängder av materiella ting, bara det vi verkligen behöver och njuter av.

Och självklart har kvinnans kraft och väsen sin självklara plats, till gagn för båda könen.

Hur ser era utopia ut?

En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

9 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Kvinnor, var är ni?


 
Av Linda Bjuvgård

Denna krönika riktar jag till er, mina kära medsystrar. Till att börja med: var sjutton är ni? För let´s face it: sanningsrörelsen består till 95 % av män, killar och grabbar. Och det är inte bra av många olika skäl varav det viktigaste och största kanske är att båda könen bär ett ansvar för hur vår värld ser ut. Båda bär ett ansvar för att rätta till de fundamentala fel vi alla lever med och i.

Men det är som sagt fattigt på kvinnor i den här ”sanningsbranschen”. Inte för att alla deltagande killar och män verkligen deltar på allvar. Majoriteten av de killar som hänger på vaken.se eller andra bloggar och sidor som handlar om konspirationer och sanningsrörelsen är inga ”doers” som kommer att förändra världen. De flesta är bara där för att tjattra om den hobby som hela apparaten kring NWO och Illuminati har blivit för många av dem. Ett lagom kittlande tidsfördriv i klass med att klättra i berg eller spela World of Warcraft. Sorgligt men sant.

Var är kvinnorna då? På någon modeblogg kanske eller så hänger de på familjeliv.se och diskuterar det ”lilla livet”. Det är senaste skötväskan och hur man bäst lindrar blöjeksem som gäller. Och det är inget fel på det lilla livet, faktum är att jag tycker det är en smula nedsättande att kalla det för ett litet liv, för det är det inte. Att ta hand om, vårda och nära allas våra barn är STORT. Det är vackert och förtjänar all heder men det gör inte tillräckligt med skillnad i världen i stort. Detta är ett faktum som bevisas av vår historia. Kvinnor har fostrat man på man som klivit ut i världen och fortsatt upprätthålla den rådande patriarkala (o)ordningen. Kvinnor har likaledes fostrat och fött kvinna på kvinna som trätt ut i ett ständigt varande förtryck av deras innersta kraft.

Det kan hända att det kommer att finnas modebloggar i ett framtida Orwellianskt kontrollsamhälle, men om våra tankar ägs av staten och våra barn fryser ända in i själen, vad är då modet värt? För det är våra barn som kommer att tvingas leva i den skräckvärld som vi i sanningsrörelsen befarar är på intågande. Våra älskade barn - de som vi nu sitter och näthandlar onödiga skitprylar åt bara för att det kittlar så skönt i konsumtionskistan.

Ibland är jag så trött på allt prat om Illuminati och Bilderberggruppen. Namedropping av gubbar i kostym. Och 9/11 som givetvis är jätteviktigt men… det finns så mycket annat viktigt som måste upp på tapeten!  Och många ämnen är vi kvinnor bättre talespersoner för. Vi behöver lyfta ämnen som barnens situation och hur vi tenderar att värdera barn som lite mindre mänskliga än oss vuxna, människors psykiska illamående, våra trossystem och svara på frågan varför så många faktiskt BER OM ett övervakningssamhälle – det som vi inom sanningsrörelsen fruktar så hårt.

Men mest av allt behöver vi börja skapa visioner. Vi måste våga drömma och prata om den utopi vi önskar oss. För förhoppningsvis kommer det en dag när alla elitgrupper och hemliga gubbsällskap är avslöjade och ute ur sina garderober. En dag när alla stora och omvälvande händelser som 9/11, Estoniaolyckan, invasioner av länder och andra obehagliga händelser är klarlagda in i minsta detalj. När alla måste börja ta sitt ansvar och alla drabbade kan pusta ut. Men när den dagen har kommit och gått – vad händer då? Vad vill vi då, hur ser den värld ut som vi strävar efter?

Jag tror och hoppas att mina medsystrar har ett och annat att säga om det. Medan män gärna fastnar i detaljer om etnicitet, namedropping och frimurarsymbolik så tror jag kvinnor oftare tar ett helhetsgrepp och vill att ALLA ska med till vår sköna nya värld. Att alla barn är våra barn att ta hand om, oavsett hudfärg, religion och politik. Personligen är jag dödstrött på allt prat om sionismen hit och Israel dit. ALLA ska som sagt med. Sanningsrörelsen bör ägna sig åt mänskligheten i sin helhet och inte gräva ner sig i detaljer som inte leder någon vart. Kärlek är nyckelordet.

Sanningsrörelsen vill finna sanningen om en mängd olika saker och händelser. Det är av högsta vikt att hitta sanningen och att leva i sanningen. Och förhoppningsvis kommer det en dag när vi kommit dit. Jag efterlyser som sagt visioner. Jag efterlyser helhet. Vi måste våga börja skapa vår Nya Sköna Värld i våra tankar. Och om vi ska hedra sanningen och sträva efter att leva i den så måste det första steget bli ett krasst konstaterande att denna gamla unkna värld vi lever i, i dagsläget, i stora drag är skapad av män. På samma gång är det just män som brett ut sig i sanningsrörelsen. Män som påstår sig vilja ha en ny värld.

Men de kan inte lyckas med det. De skulle bara bygga upp en värld som i mångt och mycket är väldigt lik den värld vi redan har. Hur skulle de annars göra? Verktygslådan är densamma. Arkitekterna är desamma. Testosteronhalten är densamma och i bakgrunden sitter kvinnorna fortfarande och snackar barnmat på familjeliv.se.

Nej, männen kan inte bygga något Utopia på egen hand, lika lite som vi kvinnor skulle kunna göra det. Vägen till paradiset är tvåfilig.


Det finns också ett mer personligt och tja, egoistiskt skäl till att jag ropar efter er kvinnor. Jag behöver er. Jag vill ha mina medsystrars stöd och förståelse!

Jag är ganska ensam i den här ”branschen”, i synnerhet här i Sverige. Och många är de gånger jag önskat träffa andra kvinnor som intresserar sig för dessa ämnen OCH faktiskt gör något.
Som kvinna blir jag ofta förbisedd som om jag vore osynlig. Men så är det i vår patriarkala värld. Och jag tror att det mesta sker ganska omedvetet och automatiserat. Med andra ord är det nog inte så ofta som män (och ibland kvinnor) nonchalerar/inte ser på grund av pur illvilja. Nej, det bara sker. Hela vårt normsystem och vår historia backar upp och göder ett sådant beteende.  På samma sätt som vi alla tenderar att se mammor som bättre föräldrar än pappor…

Männen kommer aldrig titta upp med förvånade hundögon och förskräckt utbrista:” bröder, var är alla våra systrar?!” Anledningen är två: dels den gamla vanliga att de flesta inte frivilligt släpper ifrån sig makt. Och makt finns det även i den här "branschen". För så länge det finns prestige, status, kändisskap och liknande så finns det också makt. Den andra anledningen är förstås att de flesta män inte ens SER att det råder en akut kvinnobrist i sanningsrörelsen. Att även sanningsrörelsen är en stor herrklubb är för dem helt naturligt och inget som de ens ids reflektera över.

Vi gör alltså båda fel. Männen håller på sin offentliga makt som talesmän för det STORA. Kvinnorna väljer att smita från ansvaret genom att gräva ner sig i det LILLA. Lösningen är förstås att mötas någonstans i mitten.

Samtidigt är det just det sk lilla livet som bidrar till att suga musten ur många kvinnor. Att agera företagsdirektör i hemmet och familjen är ganska slitsamt. Det innebär att vara den som leder, organiserar och planerar familjens – framförallt barnens – förehavanden. Köpa present till det där kalaset som lillan blivit inbjuden till, dags att gå till frisören, notera när det är utvecklingssamtal nästa gång – och bestämma vem som ska följa med, påminna mannen om besiktningen av bilen, packa gympapåsar, skriva inköpslistor… Än idag är det många kvinnor som också tar på sig att hålla reda på sin mans släkt. Som när svärmor fyller år och vad man (hon) ska köpa åt henne. När kvinnan är företagsdirektör för Familjen AB så spelar det ibland mindre roll att hon delar en massa sysslor lika med sin man. Att han går på barnens utvecklingssamtal lika många gånger som hon, att de tvättar varannan gång eller lagar middag halva veckan var. För det är tankearbetet och ANSVARET som ledarpositionen innebär som suger kraft ur kvinnan. Så det är kanske inte så konstigt att hon inte orkar rädda världen OCKSÅ…

Men det måste gå i alla fall. Jag vet inte exakt hur. Det enda jag vet säkert är att om ni, mina kära medsystrar, inte ni kliver ut i världen och ”gör er grej” så kommer era små gullråttor till barn i sina supervarma åkpåsar och med perfekt tillagad välling i sina flaskor få ett rent helvete i framtiden. Antingen i den Orwellianska skräckvärlden eller i de manliga ”befriarnas” snedvridna värld. En värld inte helt olik den vi lever i nu.

Det är upp till er. Själv har jag gjort mitt val. I handling.

Linda  
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

60 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

I sanningens tjänst


Av Mats Sederholm och Linda Bjuvgård

Hej på er

De här veckorna så befinner sig sanningsrörelsen i fokus i media. Den här krönikan kommer att uppdateras löpande om vad som händer i media, och om Klar Sikts just nu aktiva deltagande och uppmärksamhet. Krönikan/artikeln kommer därför att vara lite spretig.

* * *
Övrigt
 
Min nästa artikel i sanningsrörelsetemat är färdigskriven. Den kommer att:
  • Ta tag i massmedias misshandel av sanningsrörelsen
  • Ge läsaren exempel på sådant som gör att en ny utredning av 9/11 är högst motiverad.
  • Den kommer att ge konkreta svar på frågor som uppstår ur en alternativ förklaring.
  • Den kommer att sätta fokus på hur demokratin sakta, sakta håller på att glida människor ur händerna.

Det är ännu inte klart var den kommer att publiceras först. Återkommer.

Mats
 
 
* * *

Svar på Expressenartikel
 
Expressen blir provocerade.

Svar på Lars Lindströms och Expressens artikel "Oj, så många hälsningar från sanningsrörelsen"

Lars Lindström blev tydligen så provocerad av mitt svar här på Klar Sikt att han ägnade Fredagskvällen åt att skriva en helt ny artikel. Själv har jag ätit en god middag och känt mig lugn över cirkusen.

Nå, så låt oss se vad han har i bagaget nu då.

Han börjar med ett citat från David Icke:s bok ”The truth shall set you free”.

”Jag tror starkt på att en liten judisk klick som föraktar den stora massan av judar arbetade med ickejudar för att skapa första världskriget, ryska revolutionen och andra världskriget. ”

Vore det inte rimligt att han helt enkelt gjorde en Hitlerhälsning under? (syftning till David Icke), skriver Lars.

Lars Lindström liksom de flesta andra saknar kunskaper och plockar citat som de önskar.

Alla som känner Icke vet att det inte finns någonting antisemitiskt  i hans andemening, men man måste höja kameran en nivå för att förstå sådana här uttryck som jag tveklöst  fördömer när det är utplockat ur sitt sammanhang.
Nedan några andra citat ur samma bok:

”Jewish people as a whole (the faith) have been victims of Zionism (the political movement), which is controlled by the Global Elite.”

“The 'Jews' of the Global Elite could not give a damn about Jewish people, as the Germans in the clique could not care less about the German people.”

“However, it is just as unreasonable and immoral to blame all Jews for the crimes of the Rothschilds as it is to hold all Baptists accountable for the crimes of the Rockefellers.”

Här torde det stå klart att Icke inte är ute efter judar, utan efter den maktelit som för övrigt finns over hela världen. I hans böcker och nyhetsbrev tas andra maktklickar upp, men hur kul är det att skriva om sånt för en skandaljournalist.
Detta är också vad jag och Linda försökt förklara här på Klar Sikt.

Andra påstår att det är Vatikanen och Jesuitorden som är den klick som utgör makten, andra hävdar att det handlar om muslimer och så här kan man hålla på om man är lite bakom flötet, ärligt talat.

För, makten bryr sig inte om raser, politiska ideologier eller religioner. De använder sig av olika grupper för att skapa konflikter. Det här synsättet övergår de flesta journalisters tankeförmåga. Eftersom de själva är en del av skenbara ideologiska motsättningar och konflikter.

Motsättningar är en affärsidé Expressen och andra säljer lösnummer på. I den bubblan sitter Lars Lindström och jagar efter rymdödlor !

När man saknar argument så skrävlar man allra mest. Lars verkar utnyttja en av historiens jävligaste händelser för att vinna retorik. 

Och om jag eller några andra hade haft ett intresse för fetischism, eller för något annat som är möjligt att utnyttja så hade du använt dig av det. 

Vidrigt är namnet!


Så till nästa förvrängning:

Han citerar mig:
”Och självklart har jag aldrig uttalat de ord som Expressen syr ihop, alltså, att det är rymdödlor som styr jorden skriver han på sin blogg Klar sikt.”

Och skriver:

"Fast i forumet på Vakna.nu har Sederholm skrivit om UJ (utomjordingar) och makten: Mina erfarenheter säger mig att det bakom nästan alla maktkoncentrat finns en kontakt ditut. Den kan vara medial, eller vara en direkt inkarnation så att människan i detta fall handlar och verkar i enlighet med denna UJ-energi/UJ-Gruppering. Jag hävdar alltså att det är UJ som i botten driver Illuminati via människor/ambassadörer på jorden. Men det betyder inte att man måste åka ditut för att mota Illuminati. Så var det med den sanningen från sanningsrörelsen. "

Var, Lars Lindström, pratar jag om rymdödlor?

Så var det med den sanningen, Lars!!

Du använder ord som sticker ut för att masa in människor i en fålla som du liksom andra försöker stänga till. Jag har redan bedyrat att detta med UJ inte går att belägga och att det är spekulationer när allt kommer kring.

Att 9/11-analyser måste byggas på fakta, inte på sådant som i sammanhanget är tokigheter.  Besvärande va?

Min och min frus bok Robotfolket är på 489 sidor och ingenstans kan man läsa om mina utomjordingar eller dina rymdödlor. Varför, därför att det tjänar inte något syfte ifall man vill förstå den här världen.En vilja du envist saknar.

Och fortfarande, Lars Lindström, så undviker du liksom andra kärnfrågan, vad hände med 9/11?

Du eller andra journalister enbart blottar er retorik alltmer, er smutskastning blir allt tydligare och respekten för din yrkeskår som redan är i bottenläge, kommer att sjunka ännu mer. Det var med glädje jag kunde notera hur omdömena på vår artikel på Newsmill plötsligt svängde efter Söndagens Tv4 ”Kalla Fakta”, till det positiva. Folk köper inte sånt här längre.

Dina artiklar är skenmanövrar, "guilt by association"-retorik m.m. och går inte hem längre. och har samma journalistiska värde som dina Anna-Ankareportage.

Viktigare än så här är det inte.

Det fria ordet går inte att täppa till, hur mycket du eller andra slingrar er likt maskar runt metkrokar.  


Expressen granskar 9/11: "Rymdödlor styr jorden"

Svar på Lars Lindströms och Expressens artikel "Sanningsrörelsen: "Rymdödlor styr världen""

Är medias senaste försök till faktagranskning av 9/11.

Inte bara styrs vi som söker en ny utredning av antisemitism, dessutom så tror vi, och i det fallet jag enligt Expressen, att det är rymdödlor som styr det hela bakom 9/11.

Begrunda våra medias journalistiska och sakliga arbete i att söka sanningen.

Vad gäller Expressenartikeln så lyckades jag ändå få journalisten att citera mig rätt på nedan citat:

Mats Sederholm har också den hållningen att det finns "utomjordisk kontakt med i spelet".
- Det är ju spekulationer, men jag har forskat en del inom new age, det är ett intresse jag har. Men det saknas bärande fakta för detta och ska definitivt inte beblandas med sökandet efter sanningen om 11 september, säger han.

Och självklart har jag aldrig uttalat de ord som Expressen syr ihop, alltså, att det är rymdödlor som styr jorden.

Mitt intresse för Utomjordingar står fast.

Här är jag långt mer påläst än vad de flesta journalister är och det är ett fördjupande ämne värt att läsa på om...
men om man väljer att dra in Flygande Tefat i 9/11 debatten så är man antingen korkad eller enbart ute efter att svartmåla.

Och i fallet med jorunalisten Lars Lindström, så förvånar det mig inte om det är en kombination.

För övrigt så försökte Lars Lindström vara lite personlig under intervjun då han "mellan raderna" urskuldade sig och menade på att även han och journalister i allmänhet verkligen vill veta sanningen.

Jag svarade: "Men om du går till din chef med förslaget att du seriöst vill skriva om att du vill ifrågasätta 9/11 historien på fullt allvar, hur går det då?"

Det blev tyst i luren.

Lars fortsätter att söka sanningen med hjälp av rymdödleartiklar.

Och så fungerar våra fria media. 

Slut - svar på Expressenartikel

* * *

Efter SVT Debatt
Blåsta av SVT Debatt.

Då är man tillbaks efter en veckas ständigt spänningstillstånd. Tro mig, sånt här tar på krafterna både för mig, Linda och andra därhemma. Allt för en halvtimme på Debatt, som för övrigt kändes som 7-8 minuter.

Vill först förklara Mickes frustration. Han tackade förra veckan nej till programmet eftersom han inte gillar debattformen. Han krävde att vi fyra, han, jag och de två som satt bredvid oss skulle få diskutera i femton minuter utan publikinlägg. Svt gick med på detta. Senast i fredags fick jag detta bekräftat av Mats Wångersjö, researcher och journalist på SvT. Sen kom kallduschen. När Micke gjorde publiken och alla uppmärksamma på detta innan sändningen började, så nonchalerades detta av Belinda Olsson.

Ni som möjligtvis tyckte att Micke inte verkade helt fokuserad, vet nu svaret, han var OERHÖRT frusterad.

Själv hade jag läst på för att göra ett lugnt inlägg om varför jag kom in i detta o.s.v. Men det var bara att ställa om och tuta på rakt in i debatten.

Jag ger mig själv godkänt. Jag fick fram några konkreta exempel som ingen kunde argumentera emot.

Notera också Torbjörn Elenskys, som satt till höger om mig, tjuvnyp när han plötsligt påstod att jag hade en länk på Klar Sikt till en författare som i hans mening anses som antisemitisk, J Lina. En riktigt skott bakifrån och självklart ett påstående helt utan täckning. Länkarna på den här sidan saknar och har alltid saknat, en sådan länk. Men så går det till i media Vilda Västern. När argumenten tar slut så ...
Mats

Läs gärna Mikael Cromsjös egna beskrivning om Svt Debatt på Newsmill.


Slut - Efter SVT Debatt

* * *


Uppdatering efter TV4 Kalla Fakta program 2

Riksdagsman skrämd till tystnad för att han skrev på ett upprop som kräver en ny utredning av 9/11.

Tack TV4 fakta som ikväll visade för människor hur makten och "demokratin" går till väga för att hindra sanningssökande.

Under 40 minuter hovrade Kalla Fakta runt och utnyttjade precis ALLT de kunde för att svartmåla människor som inte accepterar en bristfällig utredning av 9/11.

Antisemitspåret som jag och Linda redan före första programmet berättade om, avslutade vår lista av retoriska knep, som används för att trycka tillbaka människors önskan om att reda ut sanningen om 9/11.
Inte på en enda punkt kunde de vaska fram någonting konkret som visar på antsemitiska inslag i sanningsrörelsen.

Men "bara doften" av detta skrämde riksdagsmannen Egon Frid till tystnad. Ett av våra "demokratiska" partier Vänstern, tillsammans med media, fick honom att "sitta ner i båten".
Här hans blogg och förklaring till att han drar tillbaka sin påskrift för krav på en ny utredning.

Läsare, ni ges här en gigantisk möjlighet till att förstå hur media och politiker går tillväga när deras världsbild hotas.

Många skräms säkert, men gör inte det. Ta in detta, smaka på det, ladda om och gör något.

Programmet gav trots allt väldigt många en tankeställare. Mycket kom upp som talar för sanningsrörelsen.

Mats



Slut - Uppdatering efter TV4 Kalla Fakta program 2

* * *

SVT Debatt
Hej på er

Inom kort tar SVT upp sanningsrörelsen m.m.  i "Debatt".

Klar Sikt deltar i programmet. Mats debatterar tillsammans med Mikael Cromsjö Vaken.se

Programmet sänds Tisdag 20:30.

Slut - SVT Debatt

* * *


Uppdatering efter program 1
Hej på er

Trycket på besökare här på Klar Sikt är stort just nu efter TV4:s program och pga av vår artikel på Newsmill som är dagens hetaste artikel.

Så har då Kalla Fakta visats, åtminstone del 1.

Angående retoriken så förutspådde vi:

"Man inleder dokumentärer med att bjussa på vissa ifrågasättanden och knyter sedan ihop påsen till sin egen fördel de sista 10 minuterna."
Och så blev utvecklingen i programmet, även om vi inte sett den sista delen ännu.

"Man använder sig av "sektryktet" och vaskar fram någon stark individ som verkar tillräckligt knasig."
Han kanske inte målades ut som knasig, men Loose Change:s skapare fick ta rollen. Och för att leda tittaren fram till detta var man tvungen beskriva filmen Loose Change som den enda källan. Ett riktigt "klavertramp". Bara att se och lära i retorik.

 " Experten får, helt utan att vara påläst, raljera och måla upp en klyschig bild som påverkar tittaren tillräckligt mycket."
Och där fanns den engelska kolumnisten/journalisten.

"- Rent generellt så "målar man" lite sådär retoriskt från ovan istället för att bemöta fakta och argument. Man anspelar på sunt förnuft, man låter "trygga individer" uttala sig och gemene man får det lugnt och tryggt igen i sin kupa. "Ah, allt var ju som jag trodde från början. Skönt, nu kan jag fortsätta som om inget har hänt"."
Och den rollen fick professor Erik Åsard ta.

Som sagt, sådana här reportage är banala och helt enkelt av den anledningen att det inte har mer att komma med. 

Det vi påstod utan att känna till programmet i förväg slog mycket väl ut. De sista punkterna i vår lista kompletteras säkert i nästa program.

Inget nytt under solen så här långt alltså och ifall TV4 inte kan gaska upp något mer i nästa program om en vecka så lutar det nog åt en meritabel reklam för sanningsrörelsen.

Mats

Slut - Uppdatering efter program 1

* * *



Sannningsrörelsen är äntligen och välförtjänt i fokus. Upprinnelsen är TV4:s program Kalla Fakta som sänds idag 19:20.
Här redovisas också att 20% av människor under 30 år tror att det var den amerikanska regeringen som låg bakom 9/11.

Vi här på Klar Sikt har förberett oss. Vi vill ge våra tankar om sanningsrörelsen så stor uppmärksamhet vi kan och har valt att publicera vår artikel:



på NewsMill. Den ligger som första nyhet där idag.

TV4 Kalla fakta liksom media i övrigt kommer att, och har försökt att misskreditera sanningsrörelsen.

De gör det genom ett antal välkända retoriska knep.

Vi bemöter dessa på punkt efter punkt.


Och detta utan att ha sett programmet!

Sanningsrörelsen är ett hot mot hela etablissemanget. Därför har medias saklighet varit helt under isen så här långt.
De vill inte veta sanningen eftersom det skulle störa hela deras idelogogiska basis. 

Kort några saker som tas upp i vår artikel
- Nej, det var inte enbart den amerikanska regeringen som utförde 9/11 attacken. Bilden är svårare och mer omfattande än så.
- Målet med attacken var att bidra till den nya världsordning som konspirationsteoretiker talat om i 10-20 år och som världens politiker idag ropar efter.

Sprid detta och uppmana människor att ta reda på egna fakta.

Mats Sederholm & Linda Bjuvgård

Rekommenderad krönika här på Klar Sikt om ämnet:  9/11 bluffen och en konspirationists försvarstal

Medialänkar: Aftonbladet  DN 
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Krönikor av Mats | Media

18 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Säg hej till zombiebarnen!




Av Linda Bjuvgård

De barnen, de barnen. Våra små glittrande guldkorn. Har ni lagt märke till hur hålögda och bleka de börjat se ut på sistone? Och då menar jag inte de senaste veckorna, utan de senaste åren eller så. Och inte alla barn förstås, men alldeles för många utav dem. Om ni nu sett dem över huvud taget vill säga. Det är ju inte det lättaste att få syn på dem nu för tiden eftersom de allt mer sällan rör sig ute bland annat folk. Mellan tidig morgon och ganska sen eftermiddag befinner de sig på dagis, i skolan eller på fritids. Därefter skjutsas de omärkligt iväg till sina aktiviteter. Väl hemma igen sitter de, ja just ja, framför en dator eller TV-apparat. En skärm med andra ord.

”Och vad är det för fel med det nu då? Vad jobbig du är, Linda, som alltid måste ifrågasätta allt!”

Ja, jag vet men jag har inget val. Jag har nämligen sett dem, zombiebarnen.

Har du? Sett dem alltså. Du känner igen dem på blicken och den släpiga gången. Det brukar bli som tydligast kort efter att du sagt åt dem att lämna datorn/TV:n. Då kommer de gåendes förbi dig med nedsänkt huvud, omgivna av en atmosfär som skulle skrämma slag på ett åskoväder. Sedan lyfter de på huvudet och vänder sig sakta, sakta mot dig med en blick som tycks säga: ”nu kommer jag och äter upp din hjärna!”.
 
Det tar sina goda timmar innan zombiesjukan släpper sitt grepp om barnet och det soliga humöret återvänder.  Men det gäller att se upp. Zombiebarnet tar varje liten chans hon eller han får att åter parkera sig framför sin älskade skärm. Och du är tillbaka på ruta ett igen.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar datorer och Internet. Verkligen. Det är som det där med att få barn. Lika lite som jag knappt ens kan minnas det liv jag levde innan barnen, lika lite kan jag erinra hur mitt liv var innan min första dator med Internetuppkoppling flyttade in. Vad i hela fridens namn sysselsatte jag mig med då?!

Datorer är praktiska verktyg och på samma gång så fantastiska nöjesmaskiner att det är lätt att uppleva det som att ALLT finns där. Och det gör det nästan också. Minns ni när det var inne att slänga ur sig den på samma gång hotfulla och glada klyschan; ”snart behöver man aldrig lämna sitt hem, utan kan sköta allt genom datorn”? Nu är vi så gott som framme där. Här om dagen beställde jag hem receptbelagd medicin genom nätet. Jätteskönt att slippa planera in ett apoteksbesök där man får stå i långa köer bara för att mötas av en snipig apotekare som för femtielfte gången ska fråga om jag haft just denna medicin förut.

Så, ja jag gillar verkligen datorer och Internet. Och TV:n är kul. Den också. Och jag tillhör absolut inte dem som helt och hållet vill förbjuda sina barn att sitta vid datorn. Jag vill inte ens förbjuda datorspel eller spelkonsoller. Herre min dar, sånt är ju jättekul!
 
Så nej, det är inte det. Det är såklart missbruket jag är ute efter.

Betänk hålögdheten och den bleka hyn. När våra barn får den looken och dessutom ett jäkla irritabelt humör, rent ut sagt, då är det lätt att ens associationer går till någon sliten narkoman på plattan i Stockholm. Eller hur? Den svarta zombieblicken jag beskrev ovan. Den blicken, mina vänner, den är inte riktigt normal.

Jag påstår att vi de senaste åren har sett födelsen av ett massmissbruk. Ännu en laglig drog, i stil med alkohol och cigaretter, har sett dagens ljus och den används av alla.
Det råder ingen tvekan om att dataspel, communitys, bloggande, TV-spel, dokusåpor, sitcoms och liknande är beroendeframkallande. Det tror jag att de flesta av oss känt av genom egen erfarenhet. Och likheterna mellan ett missbruk av ovanstående och ett missbruk av klassiska droger är slående.

Men där de flesta av oss har en förmåga att stoppa oss själva innan vårt bruk hinner bli till överbruk och långt innan det blir till ett missbruk, fastnar många barn långt tidigare. Jag kan inte tillräckligt om barnpsykologi för att förklara varför det är så, men ATT det är så är givet. Det har med hjärnans utveckling att göra misstänker jag, men det spelar säkert också in att barn inte har lika många måsten som tvingar bort dem från skärmarna. Vi vuxna kan helt enkelt inte fastna lika lätt eftersom vi måste betala räkningar, laga mat, städa, underhålla våra sociala kontakter osv.

När det handlar om sådant som går att missbruka brukar man säga att det alltid finns en viss procent människor som tippar över. Och att det är beklagligt men oundvikligt. De allra flesta vuxna kan ju bli bjudna på alkohol utan att bli alkoholister medan ett fåtal blir det. Lite svinn får man räkna med, liksom.

Om det nu var så att det bara handlade om ”lite svinn”. Men, jag är ledsen att säga att så inte är fallet. För jag ser dem över allt nu. Zombiebarnen. Och zombiesjukan drabbar allt fler, oavsett bakgrund. Det går inte att lite nonchalant peka och säga att det mest handlar om stackars förortsbarn med invandrarbakgrund, vars utslitna, dubbelarbetande och outbildade (nåja!) föräldrar inte fattar allvaret, eller ännu värre, inte orkar bry sig.

Nej, zombiebarnen återfinns överallt i vårt materiellt feta, men andligt magra samhälle. I alla samhällsklasser, i nästan alla hem. Ja, jag har zombiebarn i min egen närhet också.  Jag har ingen statistik men logiken säger att de kanske rent av florerar mest i välbärgade hem med tanke på att där finns mest pengar att köpa tekniska prylar för, och med tanke på att där bor de föräldrar som pga karriärshets är som tröttast och därför ger minst motstånd.

Jo, för vi vuxna är för trötta, för slitna av våra ekorrhjulsliv för att orka göra något på allvar. Som mest kanske vi orkar skriva ett datatidsschema och införliva det nya fenomenet ”skärmtid” som innebär att barnen bara får sitta vid valfri skärm (TV eller dator) si och så många timmar i veckan eller per dag. En del använder sig av äggklockor. Men ingen orkar gå till botten med problemet och göra någon långsiktig insats.

Har du förresten tänkt på att det är sällan man ser barn utomhus? Det har jag. Jag tänker på det ofta. Jag vet ju att de befinner sig på dagis/skola/fritids åtminstone fram till cirka klockan tre, fyra, fem, ibland något senare på dagen. Därefter försvinner många på sina aktiviteter. Men de andra då? Och på helgerna då? Då borde de flesta vara hemma, tänker jag. Alla kan ju inte vara på släktmiddagar, fotbollsträning eller i Stora Shoppingcentret. Inte hela tiden i alla fall.  Så var är de?

Jo, vid det här laget kan vi ju svaret.

Det är en drog alltså. Och i likhet med andra droger har den en utomordentlig dragningskraft. Väl på plats framför skärmen har drogen en trollbindande effekt som gör att man sitter kvar.

Men vad består drogen av? Jo, sinnesintryck. Från skärmarna fullkomligen flödar intryck som en intravenös drogcocktail. Våra barn knarkar alltså sinnesintryck. Intryck som hjärnan omöjligen kan hinna med att ta hand om. Detta bombardemang av bilder och ljud är så långt ifrån naturliga som de kan bli. Vår gamla hjärna, som inte har utvecklats nämnvärt på tiotusentals år, vet inte vad den ska göra av all information, men precis som den skapar nya nervbanor för att ta emot nikotinet i en cigarett eller snusprilla så kan man tänka sig att den gör vad den kan för att ta emot bombardemanget av sinnesintryck. Jag är ingen hjärnexpert, men mitt sunda förnuft säger mig alltså att hjärnan anpassar sig rent fysiskt och således banar väg för detta nya drogmissbruk. Nya specialdesignade receptorer formas, avsedda att ta emot alla intryck.  Och när inga nya intryck kommer får reagerar receptorerna och protesterar. Och zombiebarnet får abstinens…

Skärmarnas värld är aldrig stängd. Den tar aldrig ledigt och är vaken hela natten lång. En kompis till mig vars barn går i det som förut kallades högstadiet, berättade att i hennes barns klass finns det ungar som stannar hemma från skolan för att spela.  Onlinespelen, vilkas deltagare befinner sig utspridda över hela världen, bryr sig inte om tidszoner eller datumgränser. De bryr sig ännu mindre om att skolan börjar klockan åtta eller att läxan ska vara gjord.

Jag är som sagt ingen bakåtsträvare som är emot utvecklingen. Men det är viktigt att det verkligen är utveckling vi ser och inte förklädd inveckling. Det är alltid nyttigt att blicka bakåt i historien. Vad gjorde du själv som liten? Vad var dina lekar? Vilka var dina leksaker? Och inte minst: vad blev det av dig?

Nu kanske någon invänder och säger att det inte kan vara meningen att gå tillbaka i utvecklingen och tvinga våra barn att leka med kottar som vår far- och morföräldrar gjorde.  Nej, det är inte meningen även om det säkert skulle bli lika bra för det. Problemet idag, som jag ser det, är att många föräldrar tycks tro att de måste låta sina barn sitta vid datorn, därför att annars så kommer de att hamna efter och utanför. Och i den uppochnedvända värld vi lever i, där alla tvingas anpassa sig till samma villkor, ligger det dessvärre en sanning i de farhågorna.
  
Men varför har det blivit så här?

Mitt egna konspiratoriska jag hävdar att det finns krafter i vår värld som har sett till och fortlöpande ser till att det är så här. Man kan säga att de medvetet ”odlar ”fram zombiebarn, även om det förstås låter väldigt spekulativt och absurt. Det är självklart sant att det är vi föräldrar som införskaffar skärmarna och låter våra barn sitta framför dem. Lika sant är det att den mångmiljardindustri som producerar datorer, TV-apparater, spel och annan mjukvara i sig inte sitter och konspirerar fram en zombievärld. Nej, de vill tjäna pengar. That´s it.

De krafter jag talar om är mer subtila än så, och framförallt dolda. Och de sitter inte och detaljstyr över huvud taget. Vad de gör är att introducera, uppmuntra och ”putta på” allt som leder fram i deras riktning. De vill ha zombiebarn och robotmänniskor. Det passar deras agenda alldeles utmärkt.

Och eftersom krafterna som styr bakom de offentliga kulisserna är starka och har hållit igång i tusentals år, och eftersom de flesta människorna vägrar att se att de finns så är det kanske lika bra att säga hej till zombiebarnen. För de tycks ha kommit för att stanna.

Linda


Om du vill lära dig mer om de krafter som jag berört ovan och deras påverkan på våra vardagliga liv, och framförallt vilken agenda de har, rekommenderar jag att du läser de krönikor vi publicerat under kategorin ”Den nya världsordningen” och läser vår bok, Robotfolket, som genom sina åtta undervisningsdelar ger en utförlig förklaring på detta och mycket mer.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper