SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

DIEM25 kliver in på den politiska arenan

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård

Publicerad på
i en något kortare version samt på Truth out   på engelska.


”Europas största ’politiska rörelse’ är alla som väljer att inte rösta. Det finns miljoner potentiella väljare i Europa som varken stödjer högerextremism eller nyliberal-status-quo-politik.” Mats Sederholm från Diem25 om varför Europa behöver ett transnationellt progressivt parti.

”För att direkt kunna  konfrontera etablissemanget och skapa det progressiva Europa som så desperat är nödvändigt så uppmanar vi alla aktivister till att praktisera ”Konstruktiv Olydnad”.”

Citatet är en uppmaning till att inte acceptera ett odemokratiskt EU. Men demokratirörelsen DIEM25 (Democracy In Europe Movement)  är långt ifrån en renodlad proteströrelse. Att vägra acceptera förslag från EU menar man, måste kompletteras med motförslag.  Efter starten 2016 så har man skapat allianser med progressiva rörelser och politiker runt om i Europa och haft en kontinuerlig dialog med sina medlemmar. Man har ställt frågor såväl till andra som till sig själva om hur EU och Europa kan demokratiseras. Hur man kan sätta stopp för banker, teknokrater och en europeisk politisk konsensus som saknar politiska visioner. Som saknar lösningar på en utbredd europeisk arbetslöshet, på nedskärningar och kreditlösningar till förmån för banker och det ”djupa etablissemanget”.

I våras introducerade man European New Deal. Här finns svaren på frågorna i form av principer och förslag till konkreta politiska förändringar. Principer som exempelvis omvandlingen av rikedomar till investeringar som gynnar en grön och hållbar ekonomi men också anti-nedskärningsprogram och job-garanti-program. Bankförmögenheter, arvsskatter och gröna skatter ska leda om resurserna till Demos, folket.

DIEM25 har efter bara ett år förvandlat sitt politiska manifesto till konkret politik. Lösningen på vad man anser är Europas största problem, arbetslösheten måste först angripas genom att tämja banker och hela den finansiella sektorn så att stabilitet kan skapas i ett Europa som är på väg att slitas itu av ekonomiska och sociala krafter. Det övergripande syftet är att återinföra optimism och människors förtroende.

Idag består den största ”politiska rörelsen” av alla de Européer som väljer att inte rösta alls. I det franska valet röstade 12% blankt, mer än någon gång efter andra världskriget. Det finns alltså miljoner potentiella väljare i Europa som varken vill rösta på nationalism/högerextremism eller på nyliberal-status-quo-politik. En tomt utrymme av politisk mark där DIEM25 vill befinna sig.

Är då inte DIEM25 bara ett nytt vänsterinitiativ? Skatter och regleringar är ju trots allt gammal klassisk vänsterpolitik.

Man har i botten en mer holistisk och mindre identitetsorienterad syn på politik. DIEM25 söker allianser med grupper, rörelser och politiker oavsett deras partitillhörighet. Man saknar en ideologisk prestige vilket varit förutsättningen för mitt personliga engagemang och lust att verka politiskt.

”Det finns inte något enskilt parti i Europa med ett ledarskap kapabelt till att utvecklas från mikropolitiskt käbbel till nödvändiga och uppriktiga utbyten av idéer och som inte tillåter "politicking" (att övertyga/tinga andra om att rösta på ett speciellt parti). Nationalistisk politik, partipolitik passar inte våra syften.”
Yanis Varoufakis

Ett politisk unikt och målande exempel på hur de skiljer sig med sin mer holistiska syn på vilka krafter som råder i världen är hur de vill uppmärksamma på Silicon Valley som en destruktiv form av internationalism.

Google och andra sociala medieleverantörer samlar idag information från alla de som använder exempelvis deras tjänster. Problemet är inte att information samlas, problemet är att varje individ bidrar till detta sociala kapital men saknar själv kontroll över det. Fram till idag så har den biologiska människan haft lagstiftade skydd mot övergrepp. Men idag så har denna människa expanderat till att också vara en ”cyborg”, en digital människa.  Men den människan saknar mänskliga rättigheter. Med smartteknologier blir människor förvisso lite smartare men samtidigt så är det företag och myndigheter som hela tiden tillåts vara ännu smartare eftersom de kan samla in materialet och ligga steget före. Om inte du som individ ger ditt tillstånd till företag och myndigheters utbyten och rotanden i din privata värld så stängs du ute från det sociala nätverket. Helt oacceptabelt.

DIEM25 vill skapa en motkraft till Silicon Valley genom en fri, öppen och decentraliserad teknologi. Man vill skapa ett internet där varje invånare har kontroll över sin egen plats och sin privata information.  Internet kan sedan utgå från en sådan teknologiskt öppen bank av medborgarinformation vilket innebär att alla utbyten av information har sin grund i individers integritet och värdighet. Med andra ord  så förflyttas inflytandet tillbaka till människor. Något som borde vara självklart i en demokrati.

Som aktiv i DIEM25 och i Validating Council har jag det sista året både medverkat till och kunnat konstatera hur nya lokaka aktivistgrupper startas upp i land efter land. Hur de tillsatts med kompetenta människor som brinner för gemenskap och ett annorlunda Europa. Det växer så det knakar just nu och nästa naturliga steg är att formera sig som ett politiskt parti. Europas första transnationella parti.

Grekiska journalister undrar nyfiket ifall Diem25-grundaren och den forne finansministern Yanis Varoufakis nu ska återvända till den grekiska politiken. Men som transnationellt parti så är det alla Europas DIEM-medlemmar som avgör vilka länder som DIEM25 kommer att starta upp sin partiverksamhet i.


Erik Edman koordinator, Mats, Yanis Varoufakis m.fl

Igår Lördag den 9/9, en vecka innan den europeiska kommissionen har sitt ”State of the Union speech” , arrangerade DIEM25 eventet ”The real state of the Union” i Bryssel där man utvecklade starten av DIEM25 som parti, med fokus på det europeiska valet 2019. Jag och Linda var för övrigt på plats i en fullsatt teater med 1000 personer och fick chansen att både se och efteråt lära känna medlemmar och DIEMs kärna. Bara positivt. 

”Vi kommer att skaka om Europa, vänligt, passionerat men bestämt”.

Ett gigantiskt demokratiseringsprojekt  som givetvis kan ta vilken riktning som helst. Men för mig som inte röstat på ett riksdagsparti på 25 år så känns det hoppfullt i en nödvändig och unik tid av politisk turbulens.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Nyheter | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 2



Av:
Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del 1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.


Förnekelseretoriken
---------------------------
SOM-studiens slutsats om misstroendet bland SD-sympatisörer och invandrarfrågor har blivit efterdebattens kärnfråga. En delvis uppfriskande debatt med Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos självklara men under omständigheterna djärva utsagor om självrannsakan i media. Det mest tragiska är somliga journalisters fullständiga förnekelseretorik:

"Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år." SVT:s Programdirektör Jan Helin

"Hitler litade inte heller på medier" är titeln på Aftonbladets Anders Lindbergs artikel.

”.. låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”
. Fredrik Virtanen Aftonbladet

Eller varför inte Lars Truedsson (författare i MMM!, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier) version när han i en artikel i DN debatt menar att stackars media är utsatta för de som vill mucka gräl med dem: ”Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati.”.

Journalisten Ann-Marie Åsheden replikerade och skrev om utvecklingen efter SD:s propaganda 2005:
”Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna. I mediernas fall är det särskilt allvarligt, eftersom de därmed inte kom att uppfylla sin demokratiska mission att vara balanserade, relevanta och konsekvensneutrala.”
Heder till den här typen av självständigt ifrågasättande som annars nästan helt saknas i en debatt präglad av en förmäten (medveten och omedveten) grundinställning av etablissemanget.

Slutsatsen av SOM-studien och experters omdömen är alltså att misstroendet främst kommer från SD-sympatisörer och att det handlar om invandrarfrågor. Den här kopplingen tycks också bekräftad av andra undersökningar  men misstroendet är utbrett långt utanför denna grupp. Problemet är att man i sökandet efter svaret på anledningen till mediemisstroendet har lagt tyngdpunkten på mediekonsumenterna snarare än hos medieproducenterna eller enklare uttryckt: Misstroende är per definition något som härrör från de misstrogna och inte det som misstros. 

Dessutom visar det sig att det finns skäl att rucka på SOM-institutets slutsatser och därmed också på debatten eftersom den är så dominerad av SOM-institutet. För vad händer om man tar in andra undersökningar, stämmer bilden fortfarande? Och ifall man låter utländska opinionsinstitut ställa frågor till svenskar, hur ser det ut då? Är hela den svenska debatten en ankdamm?



Vilken undersökning har rätt, den trevligaste eller?
-------------------------------------------------------------
SOM-institutets undersökning och analyserna i MMM säger att:
•    För 2014 var förtroende för journalister ungefär 50/50 (Figur 2 sidan 61).
•    49% av befolkningen mellan 16–85 år ansåg 2015 att nyhetsmedier är opartiska i sin nyhetsrapportering. (sidan 21)
•    SOM-undersökningarna visar att stödet för media är stabilt och att det inte finns någon trend för minskat förtroende (återkommande slutsats).


Så till Mediakademins förtroendebarometer från 2017:

•    Här kan man istället läsa att förtroendet för media minskar kontinuerligt sedan 2011 inte minst DN som förlorat förtroendet bara det sista året och nu slår Frälsningsarmen med endast 2%. Förtroendet för morgontidningarna har dalat kontinuerligt de senaste 2 åren.

Denna undersökning  förringas i MMM med motiveringen att en sådan här trend är otydlig!

Nästa studie är Novus undersökning från 2016. Den bekräftar att SD-sympatisörer i högre grad inte litar på traditionella media. Men säger också att:
•    60% av svenska folket (inte enbart gruppen SD-sympatisörer) tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar (att jämföra med SOM-institutet som menar att ca 49% anser att media skulle vara opartiska).
•    43% tror inte att media ger en rättvisande bild av samhället.

Ovan undersökning förringas i MMM som människors ”förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar.”

Hur kan man ta debatten i media om mediemisstroende på allvar med sådana här medvetna urval och vinklingar av undersökningar?


I det globala perspektivet faller alla svenska undersökningar samman
---------------------------------------------------------------------------------

Detta om de inhemska undersökningarna. Om man istället ser till de stora och globala förtroendeundersökningarna som exempelvis Edelmans Trust Barometer 2017 så blir bilden än mer intressant.  33 000 människor i 28 länder deltog under oktober och november 2016. Om man här börjar med att se till vad man kommit fram till vad gäller den svenska opinionen så finner man:

•    Förtroendet för media i Sverige ligger på 33% och Sverige befinner sig bland de 10 länder (av 28) med lägst förtroende för media.

Edelmans undersökning förringas i MMM som ”ett oroväckande tecken”.

Nu kan man verkligen undra över SOM-institutets undersökning liksom analyserna kring den. Man får en känsla av att hela mediedebatten som något sektartat. Finns det trots allt en hemmablindhet som smittat av sig och som gagnar de etablerade.  Inte illasinnad, inte medveten och helt utan agendor. Bara oförargligt oupplyst och inskränkt. Vi har sett det tidigare. Statsvetare och prognosexperter stod med gapande hakor efter valresultatet i USA. 

•    Den globala bilden är vad gäller förtroende för media som de skriver. ”Trust in Media Plunges to All Times Low”

•    De traditionella media är de som tappat allra mest förtroende sedan 2011.

Och kanske är det just den globala bilden de flesta borde se till för att förstå sammanhangen. Men det kräver att man orkar zooma ut från Publicistklubben, GP, Aftonbladet, Svenska medieforskares analyser, Almedalens forum, Vetenskapsfestivalen med mera. Jag tror det är absolut nödvändigt att se hela bilden om man vill ha en vital diskussion. Åtminstone om man söker verkliga svar och inte en utvald blandning av korrekta fakta eller frågeställningar som stödjer ens identitet, yrkesstolthet eller ett allmänt värnande av de etablerades självbild. Eller varför inte bilden av Sverige som ett moget och förnuftigt land.

Problemet med ett katastrofalt dåligt förtroende för media i såväl Sverige som världen handlar inte enbart om media, det handlar om ett allmänt dåligt förtroende för myndigheter, organisationer, politiska partier, affärsverksamheter, ledarskap eller för ”samhällssystemet”.

Det allmänna förtroendet för institutioner i världen sjunker. Från 2016 till 2017 var så fallet för 21 av de 28 länderna (Sverige oförändrat). 2017 hade det mest utbredda missnöjet sedan 2012 då dessa undersökningar påbörjades.

Kretsloppet av Misstroende - > Oro -> Populism snurrar allt snabbare.

Är det ens möjligt att diskutera sådant här? Kommer vi att få se en enda analytiker eller professor som törs ta i något som faktiskt andas systemkritik? Att media stängt dörren och barrikaderat sig måste bli ett exempel och inte ett steg i ett fortsatt samhällssjälvplågeri där människor rusar till nästa möjliga radikala parti i jakt på samhällstänkande friskluft.  

Edelmans konstaterar att trenden bland människor i deras syn på hur samhället ska styras är:
Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”. 

Institutioners tolkningsföreträde såsom media, politiker, myndigheter eller företag försvagas kontinuerligt. En sak är säker, det är en spännande utveckling för alla. Skrämmande för somliga och glädjande för andra.

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 1

Av: Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
Boken ”Misstron mot medier”(MMM) är en publikation från Institutet för mediestudier som beställt en undersökning från SOM-institutet där man mäter förtroendet för journalister. Medieexperter analyserar studien från alla de tänkbara vinklar medan andra författare i boken mest ger uttryck för sina personliga åsikter.

Kunden har alltid fel
-----------------------
Efter några kapitel och efter några författares utsagor om mediekonsumtion och mediekonsumenter  så stiger förväntan på en analys av medieproducenterna. Framme vid kapitlet ”När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet” skrivet av Jesper Strömbäck och Bengt Johansson så blev det uppenbart att boken saknar en balanserad analys. De skriver om ”fientliga medier-effekten” och ägnar ett helt kapitel åt analyser och undersökningar som i grunden går ut på att beskriva mediekonsumenter som vilseledda och lättmanipulerade.  Bland slutsatserna finner man:
”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant”.

Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande.

En lång artikel i ETC lutar sig mot samma tema, fientliga-medier-fenomenet är förklaringen. Den psykologiska människan ställer till det för sig själv medan den psykologiska redaktören eller psykologiska journalisten inte finns och åter igen så går medieproducenterna fria.

Sanningsversionen som prioriteras
----------------------------------------------------
Misstanken om bokens subjektiva syn på mediemisstroendet förstärks när sanning och korrekthet berörs. Att sanning är likhetstecken med korrekta fakta är ett budskap från media, vetenskapen och politiker som knappast undgått någon det senaste halvåret. Bakom detta finns en uppsjö av felaktiga fakta skapat av nättroll och alt.-media men här finns också en subtil fientlighet gentemot folkjournalistik och mediekonsumenter. ”Korrekta-fakta-versionen” av sanningen gagnar traditionella media eftersom de prioriterar den noggrannheten. Med fokus på korrekta fakta kan de också leda bort uppmärksamheten från en annan version av felaktiga sanningar, deras egen "utvalda-fakta-versionen" eller åsiktsjournalistik. Hur man med enbart korrekta fakta kan skapa lögner har jag för övrigt utvecklat i min krönika ”Korrekta fakta, vem bryr sig?”

Var finns analysen om oberoendet, om åsikt och fakta?
--------------------------------------------------------------------------
MMM tar också upp oberoende/opartiskhet-aspekten av sanningen men ytterst sparsamt. Eller kanske det är samstämmigheten i de traditionella media som är oroande snarare än bristen på oberoende. Det borde kunna grävas rejält i detta ämne eftersom medias bevakning av exempelvis Donald Trump och Brexit närmast kan liknas vid en och samma röst. Som prenumerant på DN så har jag både erfarit och konstaterat att efter i storleksordningen 3500 artiklar om Donald Trump det senaste halvåret så är nästan alla kritiska, ogillande eller spydiga. Det borde vara intressant att fråga sig ifall mediekonsumenter kan förlora förtroendet för media under sådana här omständigheter. Men likadant här, analysen saknas helt eller nämns bara delvis.

Det skulle också vara värdefullt ifall medieprofessorer eller andra experter kunde lyfta dessa frågor eftersom media själva är i stort sett knäpptysta. Extremt få journalister skulle erkänna en brist på opartiskhet. En av de få som berört saken är Joris Luyendijk som i DN skriver:

Och konsekvensen är att journalister blir partiska inför de nyheter som de lovat att bevaka objektivt. För hur rapporterar man neutralt om Trumps påstående att han blivit avlyssnad av Obama?

Intressant och samtidigt skrämmande. Hur det kan vara så svårt att rapportera utan att ”tycka” borde vara ett annat ämne att ta upp.

Att tyngdpunkten och buggen i mediemisstroendet är förlagd till mindre vetande människor blir tydligt i fallet med CNN-reportern Jimmy Carr som under en intervju med dold kamera får frågan:  ”Would it be 'fair to question the intellect of the American voter,”.  Carr svarar: ”Oh, no. They're stupid as shit.”.
Förutom detta berättar han också om att cheferna på CNN uppmuntrar sina anställda att fokusera på påstådda men obevisade kopplingar mellan Trump’s presidentkampanj och ryska influenser.

Brittiska Daily Mail skrev om detta den sista juni. Efter två veckor saknades fortfarande nyheten om avslöjandet i svenska traditionella media. Jag tipsade för säkerhets skull Expressen, Aftonbladet, DN, Svenska dagbladet och SvT om detta men svenska media föredrar tystnad liksom att inte svara mig på frågan om nyheten är en bluff eller om den är sann.

MMM som jag nu refererat till skänker ändå nyanseringar av mediemisstroendet tack vare författare som Andreas Ericson och Edvard Lind som släpper taget om vetenskapligt kliniska vinklingar och tillrättalagda analyser. De försöker att bredda perspektiven och gör även mediearbetare till människor exempelvis när Ericson tar upp några exempel på förnekelsestrategier hos media:

”Kanske känns det också skönt att få nypa till envisa kritiker genom att bunta ihop dem med fascister. Men risken är att den slutgiltiga effekten blir lite som den vid sängvätning – kanske varmt och gott i början men snart betydligt obehagligare eftersom man riskerar att alienera stora grupper som medierna är beroende av som både konsumenter och finansiärer.”

Källor

Mediastudier och boken ”Misstron mot medier” (Kan laddas ner)
http://mediestudier.se/publikationer/misstron-mot-medier/

CNN-Intervju med CNN reporter Jimmy Carr
http://www.dailymail.co.uk/news/article-4655134/CNN-producer-Kellyanne-looks-like-got-hit-shovel.html

 

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Frigörelse eller protektionism



Av Mats Sederholm

Även publicerad på Dagens ArenaDisssident Voice och Democracy Chronicles

De nya politiska västerländska strömningarna fortsätter att skapa oreda och osäkerhet.  Media turnerar runt i Europa i flock från val till val, från land till land i jakten på ett enda röstresultat som kan tänkas visa på ett trendbrott och en återgång till det gamla. Den offentliga politiska analysen krackeleras av politiska identiteter,  åsiktsjournalistik och rädslor. En kupa har lagt sig över all politisk debatt och analys. 

Allt medan människors längtan i västvärlden efter något nytt kvarstår.

Det märktes redan för 5-6 år sedan med proteströrelserna runt medelhavet samt Occupyrörelsen. Sedan dess har proteströrelser och demonstrationer stadigt ökat i volym, men under analytikers radar. De två västerländska politiska ”terrorattentaten” Brexit och valet av Donald Trump som president är således en naturlig följd av flera års växande tröttnad på det politiskt invanda till förmån för, vad jag menar, det mer folknära och sammanhållna.

I spanska Katalonien väntar en folkomröstning om självständighet i september. I Skottland har man lämnat in en ny ansökan och i Kalifornien samlar man in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om självständighet. I Europa  växer missnöjet med EU som maktsfär. I alla exempel märks rop efter självständighet, nationalism och/eller regionalt styre. Men trenderna diskuteras sällan i samma debatt. Självstyre i formen av en protektionistisk nationalstat tycks vara något helt annorlunda än en kamp för självständighet.

Men att i ena fallet förstärka nationalstaten eller i andra fallet frigöra sig från den och skapa en egen handlar om att värja sig mot en ”jättarnas världsordning”. Hur missnöjet sedan gestaltas är en annan fråga.

Grundproblemet är att vi saknar en gemenskap, en identitet, en lagkänsla där alla känner sig betydelsefulla, där trygghet och förtröstan skapar tolerans och empati. Vårt västerländska samhälle levererar raka motsatsen. Individualisering, anonymisering, konkurrens och en jobba-konsumtions-kultur som enda politiska vision. Partier från vänster till höger stödjer den samtidigt som större delen av media städar upp i debattarenan så att systemkritik kan hållas på avstånd och ersättas med en ofarlig samhällskritik eller internkritik om man vill kalla det så.

Frigörelsen från dagens toppstyren oavsett om det handlar om globalisering, skottarnas Storbritannien eller nollåttor som sitter och bestämmer i Stockholm, kommer att fortsätta.

Det lilla mot det stora.

Längtan efter ett verkligt samhälle, efter rättvisa och en gemenskap tycks omöjlig att stoppa i dessa tider av uppbrott, individualisering och brist på mänsklig värdighet. Viljan och längtan ruvar där hela tiden. Den läcker ut när terrorn slår till i staden, när gemenskap och samhörighet för en kort stund råder innan ”business as usual” otåligt tar över igen.

”Det lilla mot det stora”-skalan är på väg att ta över höger-vänster-skalan. 

Den nya varseblivningen, kanaliserad på olika sätt, om samhällets osunda utveckling har skapat nya politiska rörelser som exempelvis den europeiska DIEM25 som verkar för ett demokratiserat och transparant EU. DIEM25, den nya franska presidenten Emmanuel Macron, den radikala amerikanska presidentkandidaten Bernie Sanders eller Marine Le Pen speglar ganska så väl tillståndet såväl i Europa som i USA. Antingen nya radikala politiska strömningar bortom de kollapsande klassiska politiska vägvalen, eller som i Macrons fall, en längtan bort från det gamla samtidigt som man vill vara tryggt förankrad vid det gamla. En politisk helgardering a lá 2017. Men minns,  den största politiska förändringen handlar inte om vilka som väljs utan snarare om misstroendet mot de valbara. Kalla handen är den största politiska rörelsen om än oorganiserad.

Såväl Emmanuel Macron som Donald Trump är båda politiskt skickliga affärsmän som uppfattat en efterfrågan efter ett nytt radikalt behov av förändring till skillnad från de skolade politikernas oseriösa ”change”-löften. Människors motiverade missnöje med etablissemanget fångas tyvärr upp av politiska bilförsäljare istället för att följas upp av nytänkande. Idag råder en Trumpfixering som dränker alla försök till framtidsvisioner och som riskerar att återauktorisera det gamla, förlegade och hopplösa. En politisk återvändsgränd.

Riktningen mot regionalisering, medbestämmande och småskalighet driver ändå fram rädslor och motstånd. Några exempel är:

1. De som tror att all positiv utveckling handlar om skapa en politisk och ekonomisk hegemoni  och en  ständigt expanderande samhällskropp.
2. De som fruktar en utbredd intolerans, instängdhet, fördomar och en utsatthet för minoriteter.
3. En viss karaktär av människor som skyr alla gränssättningar oavsett om det är nationsgränser, familjestrukturer, kulturer eller kommungränser.
4. Liberala marknadskrafter, kapitalister och globalister som vill plantera samma gröda på en enda stor global åker, den arbetande och konsumerande människan. Helst utan klibbiga samhörighetskänslor, separerade, individualiserade, uniformerade, lättarbetade och enkla att skörda.

Kan man då regionalisera våra samhällen utan att förlora en tolerans för andra? Svaret borde vara självklart. Intolerans skapas inte av mångfald, den skapas av ekonomisk orättvisa, av brist på inflytande, tillhörighet , respekt och en bristande känsla av samhörighet. Nöjda och sedda människor ser sig inte om efter skyldiga.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Segraren som ingen såg komma


Av Mats Sederholm

Soffliggaren!

Inte sedan 1969 har de som avstod från att rösta haft så stor framgång i Frankrike. Då, mitt under vänstervågen ställdes två högerkandidater mot varandra varför orsaken då var rent politisk. Men nu var det antipolitiska tongångar som dominerade efter ytterligare en freakshow till presidentval(efter det amerikanska). Dessutom så har antalet blankröster ökat till 12% från förra valomgångens 2%, det högsta antalet blankröster sedan 2:a världskriget. Den politiska karriäristen och diversehandlaren Macron gick segrande ur striden mot nationalisten Marine(”tout de suite”, ut medom(islamisterna) "på en gång") Le Pen. Medan de klassiska konservativa och socialistiska bastiljonerna är på väg att rasa ihop. Vilket politiskt party!

I Februari 2012 skrev jag på Klar Sikt ”Grundproblemet är att den där krackelerande sprickan som spridit sig i Nordafrika måste sprida sig västerut och norrut till vår värld innan ett ordenligt paradigmskifte kan ske, ja någonstans på jorden och innan en verklig demokrati är möjlig.”. 2013 påbörjades boken Kollision om den politiska sprickan i världen. Idag går sprickorna alla håll och det kommer att fortsätta.
När Anna Hedenmo på SvT Aktuellt 3 gånger ikväll ställde frågan till Anna Kinberg-Batra om vänster-höger-skalan är på väg att lösas upp så får man nypa sig i armen. Självklart fick hon inget svar, varken Batra eller exempelvis Sjöstedt skulle såga av den gren de sitter på.

Människor säger ifrån. Och det enda som duger är just när människor själva driver förändringen, aktivt eller passivt. I Trumps fall vann de missnöjda men även Macrons framgång är ett resultat av en medvetandeförändring, av människors nya prövande och letande. De har båda agerat politiskt street-smart helt enkelt och utnyttjat det missnöje och den ökande medvetenhet som sprider sig globalt, men det är inte de som driver utvecklingen, de när sig på den. De är bussinessmen som handlar med politisk valuta det vill säga folkets åsikter och trender.

Det existentiella moränraset som pågår är inte resultatet av någon ny politisk ikon, av en ny ledare, inte heller ett resultat av några unika avslöjanden om en hemlig elit eller dylikt utan snarare en långsam organisk urholkning av gällande normsystem och kultur. Den här utvecklingen saknar toppstyrning och sker brett och är fullständigt förödande för gällande ordning. Ja för alla tänkbara maktstrukturer. Så obegriplig att man först 2016 upptäckte den nya politiska vågen.

För några veckor på SvT Agenda satt Carl Bildt och hade absolut inget matnyttigt att säga. Som en gammal dinosaurie just innan de är på väg att försvinna från planeten. Hela etablissemanget springer runt som yra höns och söker tröst och ledstänger att hålla sig i. Men faktum är att det gamla varit på väg utför i många år men under etablissemangets radar.

Macron smörjer nu de sista entusiasterna av EU och toppstyrning. Men det är bara en tidsfråga innan hans rörelse ”På March” inser att förnyelse och föryngring inte kan skapas bara för att man startar en folkrörelse eller för att man vinkar till alla politiska färger. Macron jämförs med Obama men den senares fagra tal om Change liksom tidigare amerikanska presidenters eller i detta fall Macrons kommer aldrig att kunna realiseras med nuvarande ekonomiska, mediala och skendemokratiska ordning. Den kan enbart realiseras med en i grunden annorlunda livsåskådning, med en annan syn på livskultur och på människan.

Macron är motsatsen till en sådan förändring. En ung, stilig "förändrare" i slips och kostym och ett bankkonto med miljarder. Attraherande för de som förstår att något nytt måste till men ändå vill vara kvar vid det gamla och föraktad av de som förstått att en klassisk marknadsliberal politisk åskådning om än vänsterliberal inte kan leda till något nytt.

Gladast i veckan var nog Arja Saijonmaa och Jasenko Selimovic(L) som såg fram emot Macrons seger i SvT Opinion. De förstod absolut ingenting av att människor ogillar makt och EU, trots programledarens påminnelser.

Nostalgi och förnekelse är kanske det sista som återstår innan man tvingas ge upp.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den farliga, den goda och resten

Av Mats Sederholm

Det franska valet närmar sig och etablissemanget förfasas över att deras partier inte får makten. Själv upplever jag det som ett ytterligare ett politiskt drama av hög kvalité.

Den farliga, den goda och resten.

Den farliga
Den farliga är Nationella fronten med Marine Le Pen som presidentkandidat. Jo, för även om det finns ett vettigt ifrågasättande av samhällsmakten så finns det där som ger den bittra smaken, ofta kopplad till det högerextrema, nämligen bristen på hjärta. Man samlas till gemenskap, men inte kring det mänskliga utan kring nationalstaten och kring en förenklad syn på allt och alla som tänkas störa den nationalistiska tanken. Gemenskap utan omtanke. Och ibland drar dessa politiska strömningar så långt åt höger att det känns riktigt otäckt, Marine Le Pen har gett mig rysningar när jag hört och sett henne.

Resten
Men jag kan förstå att många drar iväg mot hennes håll i sin frustration över status-quo-politiker, som exempelvis våra vanliga politiker i den svenska riksdagen eller bland de franska kandidaterna såsom François Fillon, konservativ marknadsliberal och Emmanuel Macron – liberalen. Republikanen Fillon skandalskapad av media, beundrare av Margaret Thatcher och EU-entusiast.  Macron 39 år, tippad som Frankrikes nästa president står utan ett parti bakom sig och anser sig själv vara en anti-Pen. Hans nystartade politiska rörelse ”En Marche” vill dra väljare från alla läger. Han är etablissemangets egna anti-etablissemangskandidat och förmodligen bara politiskt street-smart i dessa tider av populistiska strömningar.

De bådas världsåskådning är i grunden lika destruktiv som Nationella frontens.

De för en ideologi där livet handlar om att jobba, äta, sova och somna in som ett utbrunnet vedträ på hemmet på ålderns höst. Det handlar om att vara glödhet i tillväxtkaminen mellan 20-65 samtidigt som man ska försöka klämma in lite närvaro och livskvalité. Trötta medborgare som varje kväll hänger framför tv:n efter att krängt av sig dagdräkten och med batterierna på botten efter att ha levererat sin del till systemet. Du är ett vedträ under den största delen av ditt liv.

Livskvalité är i den här världsåskådningen när du uttröttad står och hänger vid en fotbollsplan åtta på morgonen en lördag för att ditt barn inte ska hamna utanför och för att du fått lära dig att du då är engagerad i dina barn och vill vara med dem. Samtidigt som  du lämnar bort dem nästan alla andra dagar av veckan så att du kan förverkliga dig själv och tjäna de ekonomiska premisserna som styr vartenda litet hörn av din vardag. Kapitalister, socialister och feminister jublar gemensamt över denna sjuka sociala arkitektur.
Svenska media och politiker kallar det för katastrof ifall inte ovan nämnda ”mitten-kandidater” och status-quo-samhället går vinnande ur striden.

Den goda
Kvar bland topp-fyra kandidaterna finns den 65-årige radikalen Jean-Luc Mélenchon. Han är Marine Le Pen motsats på en vänster-högerskala men samtidigt hennes syskon på skalan människor vs makten. Den senare skalan har hittills varit osynlig, en skala jag velat föra fram genom åren.

En annan ideologisk skala
I en av mina böcker skrev jag 2005:
”Vad man inte diskuterar är vad som finns längs den lodräta axeln. Längs den axeln finner man en annan skala som sträcker sig från medbestämmande upp till makt och kontroll. Jag kallar detta för maktideologier.”

Och senast i boken, Kollision:

”Partier som i sin ideologiska grund skiljer sig åt i sin syn på hur mycket makt ett samhälle ska byggas kring. Men den vertikala skalan, den som beskriver mängden makt, är osynlig eftersom ett ifrågasättande av den skulle riskera att hota hela samhällsordningen.”


Den vertikala skalan, Maktsystem  vs  Gräsrötter har nu äntligen börjat kliva fram i takt med en växande medvetenhet runt om i världen.
 Mélenchon ser makten och går emot en ekonomisk  globalisering. Han har en syn på EU och den europeiska gemenskapen som förstörd just av marknadsliberala influenser. 

Globalisering i meningen att skapa en värld där mänsklig gemenskap och närhet är ledstjärnan är något helt annat än den som syftar till att knyta ihop ekonomiska och politiska nätverk för att forma en kupa av konsumtionskultur propagerad av media.  Inflytande över ekonomi, politik och media är idag ett fåtal, någon procent av befolkningen, förunnat. Människor har förvandlats till renodlade konsumenter av såväl politik, varor och information istället för att vara medskapare.  

Mélenchons, liksom Bernie Sanders och rörelsen DIEM25:s politiska riktning är den nu enda fruktbara. Man kan kalla den vänster i brist på annat och fundera över ifall detta är riktningen. Men jag bekymrar mig varken över vänster-höger-riktningar så länge det bara är medias tafatta kategoriserande. Det är exempelvis inte gamla vänsterradikaler som driver kampen mot ett allt mer hierarkiskt och toppstyrt samhälle. De är lika ute som liberaler och snart också de gröna om min magkänsla får rätt. Behöver jag nämna borgare?

Ser vi då en ny lösning med den snabbt populära Mechelon, Sanders eller DIEM25? Det politiska landskapet kommer att förändras om och om igen och jag tror inte att tiden är inne för nya fasta lösningar. Detta är en tid av förändring när allt kommer att vispas om. Detta är för mig det enda trovärdiga tecknet på positiv utveckling. Om fundamenta ska ifrågasättas och förändras så är det också just det som måste ställas på sin spets, hur mycket existentiell svindel det än skapar hos de styrande.

Att välja mellan Marine Le Pen eller de två status-quo-kandidaterna Macron och Fillon är som att välja mellan pest och kolera. Eller mellan Clinton och Trump.
Enligt en färsk undersökning  från Ungdomsbarometern har endast 3 procent av Sveriges ungdomar förtroende för politiska partier samtidigt som det politiska intresset ökar. 

Bort med det gamla och fram för nya innovationer och tankar är vad jag tror gäller, inte bara för svenska ungdomar utan för hela Sverige, Europa och världen.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Lämna ut "Greekfiles"


Av Mats Sederholm

Även publicerad på ETC.se samt i den tryckta versionen av helgbilagan


Den europeiska centralbanken (ECB) vägrar att lämna ut de juridiska förutsättningarna som ledde fram till att man stängde ner hela det grekiska banksystemet 2015. ECB och Eurogruppens hemlighetsmakeri och utpressning av det grekiska folket tål uppenbarligen inte en öppen granskning. Europas invånare ges ännu mer anledning att ifrågasätta rådande demokrati och politiker.

I juni 2015 ströp den europeiska centralbanken ECB likviditeten till grekiska banker efter att den grekiska regeringen utlyst en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera förutsättningarna för ett nytt nödlån. I omröstningen röstade det grekiska folket nej till villkoren eftersom det skulle hålla landet kvar i en depression. Den grekiska regeringen accepterade trots detta villkoren och fortsatte att underkasta sig centralbanken och EU-politikers makt.

Kort därefter avgick Greklands finansminister Yanis Varoufakis. Han skäl var att regeringen vann valet genom att utlova en anständig uppgörelse med ECB men att detta aldrig uppfylldes. Varoufakis var beredd på ett Ja till ECB:s förslag och att den Syriza-ledda regeringen då skulle ta sitt ansvar och avgå. Han till och med räknade med ett ja eftersom media så starkt skrämt upp det grekiska folket med konsekvenserna av att säga nej till villkoren. Efter folkomröstningen konstaterade Varoufafakis:

”Min premiärminister såg annorlunda på saken. Han sa till mig att ”Det är tid att ge upp.””

Premiärministern Tsipras och vänsterpartiet Syriza gick banker och en elit av EU-politiker till mötes.

2015 presenterades demokratirörelsen DIEM25 med Yanis Varoufakis som medgrundare. Rörelsen var en reaktion på ett EU som potentiell europeisk superstat. DIEM:s motto är: ”Antingen så demokratiseras EU eller så vittrar det sönder”. DIEM25 söker en politisk bredd: ”Därför har vi samlats trots skilda politiska traditioner – Gröna, radikal vänster, liberala – för att reparera EU”.
Sedan dess har medlemsantalet drastiskt ökat till 25 000 medlemmar i 56 länder.

Som enda svenska officiellt aktiva medlem i DIEM25 och Validating Council kan jag sorgligt konstatera att uppmärksamheten för DIEM25 i Sverige varit i stort sett obefintlig i skuggan av populistskräcken som sörjt gör en återgång till ett politiskt status quo och den gamla samhällsordning som innebär en fortsatt acceptans av ett anti-demokratiskt ECB, EU och Europa.

I februari 2016 startade Varoufakis och Frankrikes vänsterradikala ledare Benoit Hamon ett upprop för att rannsaka ECB och på vilka legala grunder de kunde stänga ner greklands banker 2015. Innan beslutet togs om att stänga de grekiska bankerna och utöva utpressning mot den grekiska regeringen  och demokratin, konsulterade ECB en privat juristfirma för att formulera det juridiska. De här juridiska utlåtandena kallas även ”greek files”.

Man utredde beslutet tillsammans med den så kallade Eurogruppen bestående av finansministrar från medlemstater inom Eurozonen. Gruppen tar avgörande beslut för EU och dess framtid men agerar utanför några som helst juridiska formaliteter och dokumenterar heller inte vad som sagts under möten. Tvärtom, all information måste hållas konfidentiell.

I juli 2015 tillfrågades Mario Draghi, ECB:s president, om att lämna ut ”greekfiles” men Draghi vägrade. Han hänvisar till juridiska omständigheter men som just från juridiskt håll blivit ifrågasatt.

Finns det en anledning att dölja de legala omständigheter som ledde fram till nedslängningen av de grekiska bankerna? Är ECB, som vill framstå som en unikt självständig centralbank och politiskt oberoende, egentligen ett politiskt verktyg för politikerna i Europgruppen som bakom stängda dörrar och i en autokratisk anda tillåts agera bortom medborgares inflytande och insyn?

Det ökande missnöjet med politiker och media som till viss del yppar sig i högerpopulism, har delvis sin grund i just sådana här misstänkt korrupta omständigheter. När en serie av korruptionsskandaler med banker och politiker i Spanien uppdagades ledde det fram till partiet Podemos framgångar och en ny folklig insikt om ett samhälle där makten i sig, likt ett kastsystem, egentligen utgör grundproblemet.

Svenskar närmar sig opinionsmässigt ett Swexit. Trots alla varningar och erfarenheter av nya politiska strömningar tycks ingen vilja förflytta sig från sin politiska komfortzon och verkligen ta tag i de odemokratiska krafter som redan huserar med våra vanligaste politiska färgers signatur mitt i Europas politiska epicentrum. DIEM har valt att inte kalla Bryssel för ett politiskt träsk som måste rensas upp. Men det är bara en tidsfråga innan någon annan kommer att fånga ett rättmätigt missnöje med sådana ord och sedan driva den politiska agendan mot en annan typ av autokrati.

Mats Sederholm
Aktiv medlem DIEM25, författare och krönikör


Mer information
Greek Files Campaign


Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Korrekta fakta, vem bryr sig?


Av Mats Sederholm

Striden om vem som använder korrekta fakta har gått het en längre tid. Frågan är bara ifall hedersfrågan om korrekta fakta egentligen bara skymmer en annan minst lika stor felkälla, den om vilka fakta man väljer ut. Inte särskilt omdebatterad och förmodligen eftersom såväl politiker som media är skyldiga.

Media har i sitt krig mot Trump och alternativa media anfört sig själva som väktare av korrekta fakta och med detta placerat sig själva som det enda trovärdiga och självklara alternativet som nyhetsförmedlare och analytiker av omvärldshändelser. Alternativa nyhetsförmedlingar är i deras retorik att betrakta som mer eller mindre extremistiska eller farliga i sina uppsåt. En sån här typ av svansföring fungerar förstås så länge alla media följer samma värderingar så att självkritik gemensamt kan hållas på avstånd. Det är en kortsiktig strategi där påpekandet av faktafel i allmänhet går hem i stugorna men bara till en viss gräns. För det finns något som lätt får en större betydelse.

Tvivlet.

Det fakta- och detaljresistenta tvivlet. Det allmänna, det populistiska, det lättsamma och ”ogrundade” tvivlet som sprider sig och som kan få ett ”orättvist” behandlat media och dess reportrar att nästan börja grina i direktsändning och politiker att ständigt höja ett varningens finger.

Men likväl, faktanördarna har fel!

Tvivlet är lika viktigt som fakta, missnöjet har sin egen integritet, sin egen valuta och egen tyngdpunkt. Tvivlet är lika starkt och avgörande som fakta är och heller inte per automatik underordnat fakta eftersom en felaktig rapportering inte nödvändigtvis har med felaktiga fakta att göra, såsom medias chefsideologer på redaktionerna nu försöker heja på sin reportrar med.

Det går nämligen att skapa ”lögner” med enbart korrekta fakta.

Det beror på VILKA korrekta fakta man väljer ut. Och VILKA korrekta fakta man filtrerar bort. Det finns alltså faktafel och fel orsakade av filtrering som jag kallar för filtreringsfel. Med en utvald blandning av fakta signerad Dagens Nyheter ges deras  verklighetsbild, en annan faktakorrekt blandning signerad Jimmy Åkesson skapar hans verkighetsbild liksom att en av Jonas Sjöstedt eller Göteborgsposten skapar ytterligare verkligheter.

Ju mer liknande värderingar man har desto mer liknande blandning av korrekta fakta kommer man att samla ihop och sedan sälja ut som den absoluta sanningen. Och i motorsportstermer:  Journalister och politiker kör alltså för sina respektive stall.

Tvivlet står över korrekta fakta eftersom tvivlet inte bara är grundat på faktafel utan också på dessa filtreringsfel (”jaja vi vet ju vad dom tycker dom är ju xxx-ister”). Människor känner på sig när det inte stämmer. Missnöjet är terrängen medan politikers korrekta, sakliga och på undersökningar välgrundade argumenterande är kartan. Terrängen vinner eftersom den hör till verkligheten, missnöjet vinner eftersom det uttrycker en brist, en känsla som helt enkelt bara finns, oavsett varför. Fri och valid i sin egen mening bortom all intellektualism.

Så vem bryr sig om korrekta fakta?

De flesta borde det förstås eftersom det självklart höjer informationskvalitén men framför allt så är det de som tjänar på det för sin argumentation och utvalda faktas skull, som bryr sig.

Det finns ingen anledning att respektera värdet av korrekta fakta om man inte heller uppmärksammar faktaurvalet.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Media är kvar i en gammal ordning



Av Mats Sederholm

Även publicerad i

I spåren av ett nytt politiskt landskap så har media tagit sig en ny roll bort från oberoende journalistik. Anledningen är bland annat att man inte följt med i förflyttningen utan lever kvar i en förlegad politisk bild. Detta har bidragit till allmänhetens katastrofala förtroende för journalister och medias objektivitet.

Turbulensen som skapats av ett nytt politiskt landskap är, mitt upp i alla sina debatter och värderingar också en prövning för vår demokrati och för toleransen av en mångfald av nya idéer.

Kan media förhålla sig som oberoende förmedlare av nyheter och politiska analyser, förmår politiker att lyssna till folkets nya samhällstvivel, kan underhållare och komiker hålla distansen till de politiska händelserna och fortsätta gyckla alla sidor av saken?
Rapporteringen av Brexit och bevakningen av presidentvalet i USA synade medias förmåga till balans och förmåga att lägga sina egna värderingar åt sidan. Resultatet var och är mycket tveksamt då man medvetet eller omedvetet tagit parti för ena sidan. Men media uppfattar det inte så. De anser att de ger en objektiv och oberoende rapportering. Främsta anledningen till denna tro är att de utgår ifrån ett gammalt politiskt landskap. De tror att de fortfarande följer en objektiv referensnorm. Att deras gängse uppfattning är mittpunkten för vad som är sunt och värt att tolerera. När andra far med faktafel så far media med ett kalibreringsfel.

Problemet är bara att medias självbild varken överensstämmer med verkligheten eller med allmänhetens åsikter. Som tidigare redovisats här på Klar Sikt:

- Endast var fjärde svensk har förtroende för journalister. (Edelman Trust Barometer 2016).
- En majoritet av den svenska befolkningen anser att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. (Novus 2016).


Enkla fakta som på ett magiskt sätt tycks ha undgått medias faktaprestige och uppmärksamhet.

Men vad händer då om allmänheten och media fortsätter att segla iväg åt varsitt håll? Är vi på väg att skapa förutsättningarna för ett Occupy media. 1% äger 50% av åsikterna.

Hur har det blivit så här?

Vad som hänt är att de flesta människors genomsnittliga politiska och sociala åsikt, den normala, har flyttat på sig vilket skapat totalt kaos.

För exempelvis tjugo år sedan ägde den politiska debatten rum innanför samhällets ramverk medan den idag har utvidgats till att också omfatta samhällets ramverk. De politiska alternativen stod då förenklat sett mellan höger och vänster. Detta återspeglades också hos våra nyhetsmedia, vår press och deras exempelvis borgerliga och socialdemokratiska profiler. Ett fridfullt och lagom turbulent samhällsklimat garanterade en illusion av ett civiliserat tanke- och debattklimat. ”Allas” åsikter var ju representerade och allting var ”vettigt”.

I det nya politiska och sociala landskapet så har allmänheten delvis förflyttat sig bort från det gamla ramverket, det normala har förskjutits och skapat en marknad för nya politiska alternativ. Det gamla ramverket syns nu ur ett nytt medborgarperspektiv som grått och likriktat.
 
Media är dock kvar i den gamla världen istället för att placera sig (tunna gråa cirkeln) i en oberoende position. Medias politiska referenser tillhör fortfarande det som en gång var det normala och objektiva. De gamla självklara värderingarna framstår nu som subjektiva och konservativa för allt fler människor. Medias tidigare oberoende uppfattas nu som beroende. Som en värdering som man vill skapa opinion för, som beroende av en identitet som man delar med allt som är etablerat. De har förlorat sin analytiska och objektiva spänst och bedriver nu ett andefattigt opinionskrig mot det nynormala.

Jämför med synen på sexualitet. I den gamla normala världen för 50 år sedan var synen på sexualitet snävare, trubbigare och mindre tolerant än idag. Föreställ er ett media som exempelvis fortfarande skulle hålla heterosexualitet som det enda förnuftiga och demonisera alla avvikelser som extremistiska och farliga för samhället i ledarsida efter ledarsida. Där alla intervjuade och i debatten bidragande sakexperter utgick från just sin sexuella identitet som etiskt överlägsen i sin analys. Redaktörer skulle även undvika ämnet eftersom de annars skulle riskera ett normaliserande av något mycket farligt.

Hur kan då media återfå sin betydelse som bidragande till en journalistik som gynnar kunderna/medborgarna med information, nya perspektiv, intressanta analyser, spännande infallsvinklar i syfte att skänka en berikande och allsidig syn på vad som sker i vår omvärld?
Kommer de någonsin att sluta tappa hakor, ta politisk ställning och lida av en existentiell svindel?

Att som journalist veta att tre av fyra människor misstror mig och att jag och mina kollegor anses skapa mina egna nyheter är ju ingenting annat än en katastrof. Hur kan man ens orka ta sig igenom en enda vanlig arbetsdag?

Problemet är att de som lever kvar i det gamla ramverket verkligen är övertygade om att de för en rigorös och hedersvärd  kamp för allt det goda.

ETC:s nya ledarskribent Åsa Petersen tar upp begreppen normkritik och identitetspolitik men släpper, uppenbart besvärad, taget om detta och hänvisar till sin egen personliga övertygelse.

”Min politiska övertygelse kan egentligen sammanfattas i en enda mening: Människors rätt att vara sig själva.”

Frågan är bara vilka människor, de med en protektionistisk syn som vill vara SIG själva eller de som har en mer gränslös syn på människor och samhällen och som vill vara SIG själva.

Knepet som flitigt används för att kunna stanna kvar i en gammal föreställningsvärld är att man fångar en episk mänsklig fråga och sedan förminskar den till att passa ens personliga tolkning av den. Man hoppar över grundfrågan och förvandlar den till en sakfråga. Man lämnar tyngdpunkten, det mänskliga och glider in i en personlig idealism.

Jo Åsa Peterson, det är identiteten som rör till det. Oavsett om den är liberal eller vänster. Det är ens ideologiska komfortzon som håller en förlegad världsbild vid liv och medborgarna utanför.

Det som intresserar med media är inte deras värderingar, sådana har alla, utan deras journalistiska kompetens och förmåga till saklighet, balans och oberoende. Något som för varje dag minskar.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Medialeaks



Av Mats Sederholm


Jag vill med denna krönika berätta att jag skapat sajten Medialeaks.

Den är menad att vara en möjlighet för mediaprofessionella (main stream media) att kunna läcka sådant som media annars inte publicerar.

Det kan vara artiklar, krönikor som inte är ”korrekta” enligt nuvarande mediakultur. Men det kan lika gärna handla om avslöjanden om den kåranda och den kvävande, etablerade och likformiga samhällssyn som idag lett fram till opinions och propaganda-journalistiken.

Medias värderingar, identiteter och känslor har sakta getts samma viktning som den journalistiska ursprungstanken, att förmedla en idémässig mångfald och bildning till gagn för medborgarna och demokratin. Rapporteringen av Brexit och bevakningen av presidentvalet i USA synade medias förmåga till balans och förmåga att lägga sina egna värderingar åt sidan. Resultatet var och är lika dokumenterade som förödande.

När Donald Trump sa: Journalisterna är några av de mest oärliga människorna på jorden, så tror jag att det var många människor som kände ett sting av revansch.

Men den sanna bilden är att det finns journalister och journalister. Och framförallt, det finns journalister å ena sidan och den journalistiska kårandan och deras koncensusåsikter å andra sidan.

Medialeaks syfte är inte att sätta dit media, tvärtom, det är att bidra till en journalistik som gynnar kunderna/medborgarna med information, nya perspektiv, intressanta analyser, spännande infallsvinklar i syfte att skänka en berikande och allsidig syn på vad som sker i vår omvärld.

I den gamla ordningen uppfattade människor alternativ och mångfald. Media bevakade politiker och det rådde en balans.

I det nya politiska och sociala landskapet så har allmänheten delvis förflyttat sig bort från det gamla ramverket och sörjt för nya politiska alternativ. Det gamla ramverket syns grått och likriktat.Media är dock kvar i den gamla världen istället för att hänga med i utvecklingen och positionera sig (tunna gråa cirkeln) i en oberoende position. De har förlorat sin analytiska och objektiva spänst och bedriver nu ett opinionskrig mot det nya.    

Vad som blivit tydligt de senaste åren är att journalister inte längre enbart bevakar politiken, de har klivit in i den och därmed förlorat en del av sin trovärdighet. Bakgrunden är att de inte har hängt med i ett förändrat politiskt landskap. De har av gammal vana bara ”hängt på” etablissemanget istället för att stå fria vid sidan om och göra spännande och åsiktsbefriade reflektioner. Det har gått oerhört snabbt såväl med förändringen av det politiska landskapet som med medias oroliga mobilisering. Liksom i alla kårer, brödraskap eller liknande sällskap så är det förnekelse och smaken av makt som står i vägen för förändring och självinsikt. Och som vanligt är det omgivningen som ser förfallet. Det är läsare, prenumeranter, licensbetalare och befolkningen i allmänhet.

Två undersökningar förra året berättade om allmänhetens insikter.
1 Endast var fjärde svensk har förtroende för journalister.
2 En majoritet tror att media skapar de nyheter de själva önskar.

Det här är fullständigt katastrofala omdömen om en yrkesgrupp som har en sån viktig betydelse för demokratin.

Och att nu sluta sig samman ännu mer kan vem som helst räkna ut, innebär en katastrofkurs.

Men det senaste året har jag märkt något som kan liknas vid mindre utbrytningsförsök. Åsiktsprioriterande media debatterar mot sakprioriterande men också enstaka journalister som vågat trotsa koncensusåsikterna har märkts. Och inte minst syns det allt tydligare att när journalister får prata för sin sak utanför redaktionerna så är de ändå  medvetna om den nya trubbiga eller obefintliga bevakningen av de senaste årens nya politiska och sociala strömningar. Det är likgiltigheten inför globaliseringen, inför EU, trenden med trasigare och trasigare människor, lönsamhetssamhället och oförmågan att se det söndervittrande samhälle som medborgarna upplever.

Jag är därför helt övertygad om att det finns åtskilliga journalister, reportrar och till och med redaktörer som förstått att journalistiken måste byta kurs och som vill göra upp med nuvarande.

Huruvida Medialeaks kommer att spela en roll återstår att se. En sak är säker, att ta kontakt med kollegor inom samma gebit är en stor risk. Att få något radikalt kritiskt sagt om media i media är omöjligt.

Medialeaks är en möjlighet för dissidenter inom mediavärlden att säga sin mening och få sin sak publicerad på många kanaler och på ett säkert anonymt sätt.

För mer information om hur man kontaktar medialeaks, vilka vi är, vad vi står för med mera,  medialeaks.se

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Nyheter & Produktioner

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper