SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 2



Av:
Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del 1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.


Förnekelseretoriken
---------------------------
SOM-studiens slutsats om misstroendet bland SD-sympatisörer och invandrarfrågor har blivit efterdebattens kärnfråga. En delvis uppfriskande debatt med Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos självklara men under omständigheterna djärva utsagor om självrannsakan i media. Det mest tragiska är somliga journalisters fullständiga förnekelseretorik:

"Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år." SVT:s Programdirektör Jan Helin

"Hitler litade inte heller på medier" är titeln på Aftonbladets Anders Lindbergs artikel.

”.. låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”
. Fredrik Virtanen Aftonbladet

Eller varför inte Lars Truedsson (författare i MMM!, journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier) version när han i en artikel i DN debatt menar att stackars media är utsatta för de som vill mucka gräl med dem: ”Just nu finns ett samhällsklimat där starka politiska krafter vill ha strid med medier, eftersom de tror att det ger dem sympati.”.

Journalisten Ann-Marie Åsheden replikerade och skrev om utvecklingen efter SD:s propaganda 2005:
”Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna. I mediernas fall är det särskilt allvarligt, eftersom de därmed inte kom att uppfylla sin demokratiska mission att vara balanserade, relevanta och konsekvensneutrala.”
Heder till den här typen av självständigt ifrågasättande som annars nästan helt saknas i en debatt präglad av en förmäten (medveten och omedveten) grundinställning av etablissemanget.

Slutsatsen av SOM-studien och experters omdömen är alltså att misstroendet främst kommer från SD-sympatisörer och att det handlar om invandrarfrågor. Den här kopplingen tycks också bekräftad av andra undersökningar  men misstroendet är utbrett långt utanför denna grupp. Problemet är att man i sökandet efter svaret på anledningen till mediemisstroendet har lagt tyngdpunkten på mediekonsumenterna snarare än hos medieproducenterna eller enklare uttryckt: Misstroende är per definition något som härrör från de misstrogna och inte det som misstros. 

Dessutom visar det sig att det finns skäl att rucka på SOM-institutets slutsatser och därmed också på debatten eftersom den är så dominerad av SOM-institutet. För vad händer om man tar in andra undersökningar, stämmer bilden fortfarande? Och ifall man låter utländska opinionsinstitut ställa frågor till svenskar, hur ser det ut då? Är hela den svenska debatten en ankdamm?



Vilken undersökning har rätt, den trevligaste eller?
-------------------------------------------------------------
SOM-institutets undersökning och analyserna i MMM säger att:
•    För 2014 var förtroende för journalister ungefär 50/50 (Figur 2 sidan 61).
•    49% av befolkningen mellan 16–85 år ansåg 2015 att nyhetsmedier är opartiska i sin nyhetsrapportering. (sidan 21)
•    SOM-undersökningarna visar att stödet för media är stabilt och att det inte finns någon trend för minskat förtroende (återkommande slutsats).


Så till Mediakademins förtroendebarometer från 2017:

•    Här kan man istället läsa att förtroendet för media minskar kontinuerligt sedan 2011 inte minst DN som förlorat förtroendet bara det sista året och nu slår Frälsningsarmen med endast 2%. Förtroendet för morgontidningarna har dalat kontinuerligt de senaste 2 åren.

Denna undersökning  förringas i MMM med motiveringen att en sådan här trend är otydlig!

Nästa studie är Novus undersökning från 2016. Den bekräftar att SD-sympatisörer i högre grad inte litar på traditionella media. Men säger också att:
•    60% av svenska folket (inte enbart gruppen SD-sympatisörer) tror att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild de föredrar (att jämföra med SOM-institutet som menar att ca 49% anser att media skulle vara opartiska).
•    43% tror inte att media ger en rättvisande bild av samhället.

Ovan undersökning förringas i MMM som människors ”förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar.”

Hur kan man ta debatten i media om mediemisstroende på allvar med sådana här medvetna urval och vinklingar av undersökningar?


I det globala perspektivet faller alla svenska undersökningar samman
---------------------------------------------------------------------------------

Detta om de inhemska undersökningarna. Om man istället ser till de stora och globala förtroendeundersökningarna som exempelvis Edelmans Trust Barometer 2017 så blir bilden än mer intressant.  33 000 människor i 28 länder deltog under oktober och november 2016. Om man här börjar med att se till vad man kommit fram till vad gäller den svenska opinionen så finner man:

•    Förtroendet för media i Sverige ligger på 33% och Sverige befinner sig bland de 10 länder (av 28) med lägst förtroende för media.

Edelmans undersökning förringas i MMM som ”ett oroväckande tecken”.

Nu kan man verkligen undra över SOM-institutets undersökning liksom analyserna kring den. Man får en känsla av att hela mediedebatten som något sektartat. Finns det trots allt en hemmablindhet som smittat av sig och som gagnar de etablerade.  Inte illasinnad, inte medveten och helt utan agendor. Bara oförargligt oupplyst och inskränkt. Vi har sett det tidigare. Statsvetare och prognosexperter stod med gapande hakor efter valresultatet i USA. 

•    Den globala bilden är vad gäller förtroende för media som de skriver. ”Trust in Media Plunges to All Times Low”

•    De traditionella media är de som tappat allra mest förtroende sedan 2011.

Och kanske är det just den globala bilden de flesta borde se till för att förstå sammanhangen. Men det kräver att man orkar zooma ut från Publicistklubben, GP, Aftonbladet, Svenska medieforskares analyser, Almedalens forum, Vetenskapsfestivalen med mera. Jag tror det är absolut nödvändigt att se hela bilden om man vill ha en vital diskussion. Åtminstone om man söker verkliga svar och inte en utvald blandning av korrekta fakta eller frågeställningar som stödjer ens identitet, yrkesstolthet eller ett allmänt värnande av de etablerades självbild. Eller varför inte bilden av Sverige som ett moget och förnuftigt land.

Problemet med ett katastrofalt dåligt förtroende för media i såväl Sverige som världen handlar inte enbart om media, det handlar om ett allmänt dåligt förtroende för myndigheter, organisationer, politiska partier, affärsverksamheter, ledarskap eller för ”samhällssystemet”.

Det allmänna förtroendet för institutioner i världen sjunker. Från 2016 till 2017 var så fallet för 21 av de 28 länderna (Sverige oförändrat). 2017 hade det mest utbredda missnöjet sedan 2012 då dessa undersökningar påbörjades.

Kretsloppet av Misstroende - > Oro -> Populism snurrar allt snabbare.

Är det ens möjligt att diskutera sådant här? Kommer vi att få se en enda analytiker eller professor som törs ta i något som faktiskt andas systemkritik? Att media stängt dörren och barrikaderat sig måste bli ett exempel och inte ett steg i ett fortsatt samhällssjälvplågeri där människor rusar till nästa möjliga radikala parti i jakt på samhällstänkande friskluft.  

Edelmans konstaterar att trenden bland människor i deras syn på hur samhället ska styras är:
Med människor, inte För människor”. Liksom att trenden är: ”Institutioner fungerar tillsammans med människor. Institutionella silos försvinner”. 

Institutioners tolkningsföreträde såsom media, politiker, myndigheter eller företag försvagas kontinuerligt. En sak är säker, det är en spännande utveckling för alla. Skrämmande för somliga och glädjande för andra.

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Debatten om mediemisstroende är tillrättalagd - Del 1

Av: Mats Sederholm
Bearbetning:
Linda Bjuvgård

Del 1 tar upp vinklingen till fördel för medieproducenterna.
Del 2
tar upp medias förnekelseretorik samt undersökningarna som får debatten att framstå som en ankdamm.

Del1 och 2 även publicerad på SvT Opinion i extremkort version.

Analysen om mediemisstroendet är tillrättalagd och saknar perspektiv
Resultatet av  SOM-institutets undersökning om svenskars misstroende mot media har skapat debatt. Debatten ger dock en bristfällig och isolerad bild av mediemisstroendet då tyngdpunkten ligger på mediekonsumenter istället för medieproducenter. Med fler undersökningar som underlag syns misstroendet vara mer utbrett. Och ifall man ser till en global undersökning om människors förtroende så blir svaren häpnadsväckande. Hela den svenska mediedebatten faller ihop som ett korthus eller som ett skvättande i en ankdamm.
Boken ”Misstron mot medier”(MMM) är en publikation från Institutet för mediestudier som beställt en undersökning från SOM-institutet där man mäter förtroendet för journalister. Medieexperter analyserar studien från alla de tänkbara vinklar medan andra författare i boken mest ger uttryck för sina personliga åsikter.

Kunden har alltid fel
-----------------------
Efter några kapitel och efter några författares utsagor om mediekonsumtion och mediekonsumenter  så stiger förväntan på en analys av medieproducenterna. Framme vid kapitlet ”När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet” skrivet av Jesper Strömbäck och Bengt Johansson så blev det uppenbart att boken saknar en balanserad analys. De skriver om ”fientliga medier-effekten” och ägnar ett helt kapitel åt analyser och undersökningar som i grunden går ut på att beskriva mediekonsumenter som vilseledda och lättmanipulerade.  Bland slutsatserna finner man:
”Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas bevakning.”
”Att det finns de som hävdar att medierna är partiska eller obalanserade åt det ena eller andra hållet behöver inte betyda att det är sant”.

Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande.

En lång artikel i ETC lutar sig mot samma tema, fientliga-medier-fenomenet är förklaringen. Den psykologiska människan ställer till det för sig själv medan den psykologiska redaktören eller psykologiska journalisten inte finns och åter igen så går medieproducenterna fria.

Sanningsversionen som prioriteras
----------------------------------------------------
Misstanken om bokens subjektiva syn på mediemisstroendet förstärks när sanning och korrekthet berörs. Att sanning är likhetstecken med korrekta fakta är ett budskap från media, vetenskapen och politiker som knappast undgått någon det senaste halvåret. Bakom detta finns en uppsjö av felaktiga fakta skapat av nättroll och alt.-media men här finns också en subtil fientlighet gentemot folkjournalistik och mediekonsumenter. ”Korrekta-fakta-versionen” av sanningen gagnar traditionella media eftersom de prioriterar den noggrannheten. Med fokus på korrekta fakta kan de också leda bort uppmärksamheten från en annan version av felaktiga sanningar, deras egen "utvalda-fakta-versionen" eller åsiktsjournalistik. Hur man med enbart korrekta fakta kan skapa lögner har jag för övrigt utvecklat i min krönika ”Korrekta fakta, vem bryr sig?”

Var finns analysen om oberoendet, om åsikt och fakta?
--------------------------------------------------------------------------
MMM tar också upp oberoende/opartiskhet-aspekten av sanningen men ytterst sparsamt. Eller kanske det är samstämmigheten i de traditionella media som är oroande snarare än bristen på oberoende. Det borde kunna grävas rejält i detta ämne eftersom medias bevakning av exempelvis Donald Trump och Brexit närmast kan liknas vid en och samma röst. Som prenumerant på DN så har jag både erfarit och konstaterat att efter i storleksordningen 3500 artiklar om Donald Trump det senaste halvåret så är nästan alla kritiska, ogillande eller spydiga. Det borde vara intressant att fråga sig ifall mediekonsumenter kan förlora förtroendet för media under sådana här omständigheter. Men likadant här, analysen saknas helt eller nämns bara delvis.

Det skulle också vara värdefullt ifall medieprofessorer eller andra experter kunde lyfta dessa frågor eftersom media själva är i stort sett knäpptysta. Extremt få journalister skulle erkänna en brist på opartiskhet. En av de få som berört saken är Joris Luyendijk som i DN skriver:

Och konsekvensen är att journalister blir partiska inför de nyheter som de lovat att bevaka objektivt. För hur rapporterar man neutralt om Trumps påstående att han blivit avlyssnad av Obama?

Intressant och samtidigt skrämmande. Hur det kan vara så svårt att rapportera utan att ”tycka” borde vara ett annat ämne att ta upp.

Att tyngdpunkten och buggen i mediemisstroendet är förlagd till mindre vetande människor blir tydligt i fallet med CNN-reportern Jimmy Carr som under en intervju med dold kamera får frågan:  ”Would it be 'fair to question the intellect of the American voter,”.  Carr svarar: ”Oh, no. They're stupid as shit.”.
Förutom detta berättar han också om att cheferna på CNN uppmuntrar sina anställda att fokusera på påstådda men obevisade kopplingar mellan Trump’s presidentkampanj och ryska influenser.

Brittiska Daily Mail skrev om detta den sista juni. Efter två veckor saknades fortfarande nyheten om avslöjandet i svenska traditionella media. Jag tipsade för säkerhets skull Expressen, Aftonbladet, DN, Svenska dagbladet och SvT om detta men svenska media föredrar tystnad liksom att inte svara mig på frågan om nyheten är en bluff eller om den är sann.

MMM som jag nu refererat till skänker ändå nyanseringar av mediemisstroendet tack vare författare som Andreas Ericson och Edvard Lind som släpper taget om vetenskapligt kliniska vinklingar och tillrättalagda analyser. De försöker att bredda perspektiven och gör även mediearbetare till människor exempelvis när Ericson tar upp några exempel på förnekelsestrategier hos media:

”Kanske känns det också skönt att få nypa till envisa kritiker genom att bunta ihop dem med fascister. Men risken är att den slutgiltiga effekten blir lite som den vid sängvätning – kanske varmt och gott i början men snart betydligt obehagligare eftersom man riskerar att alienera stora grupper som medierna är beroende av som både konsumenter och finansiärer.”

Källor

Mediastudier och boken ”Misstron mot medier” (Kan laddas ner)
http://mediestudier.se/publikationer/misstron-mot-medier/

CNN-Intervju med CNN reporter Jimmy Carr
http://www.dailymail.co.uk/news/article-4655134/CNN-producer-Kellyanne-looks-like-got-hit-shovel.html

 

 


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Korrekta fakta, vem bryr sig?


Av Mats Sederholm

Striden om vem som använder korrekta fakta har gått het en längre tid. Frågan är bara ifall hedersfrågan om korrekta fakta egentligen bara skymmer en annan minst lika stor felkälla, den om vilka fakta man väljer ut. Inte särskilt omdebatterad och förmodligen eftersom såväl politiker som media är skyldiga.

Media har i sitt krig mot Trump och alternativa media anfört sig själva som väktare av korrekta fakta och med detta placerat sig själva som det enda trovärdiga och självklara alternativet som nyhetsförmedlare och analytiker av omvärldshändelser. Alternativa nyhetsförmedlingar är i deras retorik att betrakta som mer eller mindre extremistiska eller farliga i sina uppsåt. En sån här typ av svansföring fungerar förstås så länge alla media följer samma värderingar så att självkritik gemensamt kan hållas på avstånd. Det är en kortsiktig strategi där påpekandet av faktafel i allmänhet går hem i stugorna men bara till en viss gräns. För det finns något som lätt får en större betydelse.

Tvivlet.

Det fakta- och detaljresistenta tvivlet. Det allmänna, det populistiska, det lättsamma och ”ogrundade” tvivlet som sprider sig och som kan få ett ”orättvist” behandlat media och dess reportrar att nästan börja grina i direktsändning och politiker att ständigt höja ett varningens finger.

Men likväl, faktanördarna har fel!

Tvivlet är lika viktigt som fakta, missnöjet har sin egen integritet, sin egen valuta och egen tyngdpunkt. Tvivlet är lika starkt och avgörande som fakta är och heller inte per automatik underordnat fakta eftersom en felaktig rapportering inte nödvändigtvis har med felaktiga fakta att göra, såsom medias chefsideologer på redaktionerna nu försöker heja på sin reportrar med.

Det går nämligen att skapa ”lögner” med enbart korrekta fakta.

Det beror på VILKA korrekta fakta man väljer ut. Och VILKA korrekta fakta man filtrerar bort. Det finns alltså faktafel och fel orsakade av filtrering som jag kallar för filtreringsfel. Med en utvald blandning av fakta signerad Dagens Nyheter ges deras  verklighetsbild, en annan faktakorrekt blandning signerad Jimmy Åkesson skapar hans verkighetsbild liksom att en av Jonas Sjöstedt eller Göteborgsposten skapar ytterligare verkligheter.

Ju mer liknande värderingar man har desto mer liknande blandning av korrekta fakta kommer man att samla ihop och sedan sälja ut som den absoluta sanningen. Och i motorsportstermer:  Journalister och politiker kör alltså för sina respektive stall.

Tvivlet står över korrekta fakta eftersom tvivlet inte bara är grundat på faktafel utan också på dessa filtreringsfel (”jaja vi vet ju vad dom tycker dom är ju xxx-ister”). Människor känner på sig när det inte stämmer. Missnöjet är terrängen medan politikers korrekta, sakliga och på undersökningar välgrundade argumenterande är kartan. Terrängen vinner eftersom den hör till verkligheten, missnöjet vinner eftersom det uttrycker en brist, en känsla som helt enkelt bara finns, oavsett varför. Fri och valid i sin egen mening bortom all intellektualism.

Så vem bryr sig om korrekta fakta?

De flesta borde det förstås eftersom det självklart höjer informationskvalitén men framför allt så är det de som tjänar på det för sin argumentation och utvalda faktas skull, som bryr sig.

Det finns ingen anledning att respektera värdet av korrekta fakta om man inte heller uppmärksammar faktaurvalet.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Media är kvar i en gammal ordning



Av Mats Sederholm

Även publicerad i

I spåren av ett nytt politiskt landskap så har media tagit sig en ny roll bort från oberoende journalistik. Anledningen är bland annat att man inte följt med i förflyttningen utan lever kvar i en förlegad politisk bild. Detta har bidragit till allmänhetens katastrofala förtroende för journalister och medias objektivitet.

Turbulensen som skapats av ett nytt politiskt landskap är, mitt upp i alla sina debatter och värderingar också en prövning för vår demokrati och för toleransen av en mångfald av nya idéer.

Kan media förhålla sig som oberoende förmedlare av nyheter och politiska analyser, förmår politiker att lyssna till folkets nya samhällstvivel, kan underhållare och komiker hålla distansen till de politiska händelserna och fortsätta gyckla alla sidor av saken?
Rapporteringen av Brexit och bevakningen av presidentvalet i USA synade medias förmåga till balans och förmåga att lägga sina egna värderingar åt sidan. Resultatet var och är mycket tveksamt då man medvetet eller omedvetet tagit parti för ena sidan. Men media uppfattar det inte så. De anser att de ger en objektiv och oberoende rapportering. Främsta anledningen till denna tro är att de utgår ifrån ett gammalt politiskt landskap. De tror att de fortfarande följer en objektiv referensnorm. Att deras gängse uppfattning är mittpunkten för vad som är sunt och värt att tolerera. När andra far med faktafel så far media med ett kalibreringsfel.

Problemet är bara att medias självbild varken överensstämmer med verkligheten eller med allmänhetens åsikter. Som tidigare redovisats här på Klar Sikt:

- Endast var fjärde svensk har förtroende för journalister. (Edelman Trust Barometer 2016).
- En majoritet av den svenska befolkningen anser att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. (Novus 2016).


Enkla fakta som på ett magiskt sätt tycks ha undgått medias faktaprestige och uppmärksamhet.

Men vad händer då om allmänheten och media fortsätter att segla iväg åt varsitt håll? Är vi på väg att skapa förutsättningarna för ett Occupy media. 1% äger 50% av åsikterna.

Hur har det blivit så här?

Vad som hänt är att de flesta människors genomsnittliga politiska och sociala åsikt, den normala, har flyttat på sig vilket skapat totalt kaos.

För exempelvis tjugo år sedan ägde den politiska debatten rum innanför samhällets ramverk medan den idag har utvidgats till att också omfatta samhällets ramverk. De politiska alternativen stod då förenklat sett mellan höger och vänster. Detta återspeglades också hos våra nyhetsmedia, vår press och deras exempelvis borgerliga och socialdemokratiska profiler. Ett fridfullt och lagom turbulent samhällsklimat garanterade en illusion av ett civiliserat tanke- och debattklimat. ”Allas” åsikter var ju representerade och allting var ”vettigt”.

I det nya politiska och sociala landskapet så har allmänheten delvis förflyttat sig bort från det gamla ramverket, det normala har förskjutits och skapat en marknad för nya politiska alternativ. Det gamla ramverket syns nu ur ett nytt medborgarperspektiv som grått och likriktat.
 
Media är dock kvar i den gamla världen istället för att placera sig (tunna gråa cirkeln) i en oberoende position. Medias politiska referenser tillhör fortfarande det som en gång var det normala och objektiva. De gamla självklara värderingarna framstår nu som subjektiva och konservativa för allt fler människor. Medias tidigare oberoende uppfattas nu som beroende. Som en värdering som man vill skapa opinion för, som beroende av en identitet som man delar med allt som är etablerat. De har förlorat sin analytiska och objektiva spänst och bedriver nu ett andefattigt opinionskrig mot det nynormala.

Jämför med synen på sexualitet. I den gamla normala världen för 50 år sedan var synen på sexualitet snävare, trubbigare och mindre tolerant än idag. Föreställ er ett media som exempelvis fortfarande skulle hålla heterosexualitet som det enda förnuftiga och demonisera alla avvikelser som extremistiska och farliga för samhället i ledarsida efter ledarsida. Där alla intervjuade och i debatten bidragande sakexperter utgick från just sin sexuella identitet som etiskt överlägsen i sin analys. Redaktörer skulle även undvika ämnet eftersom de annars skulle riskera ett normaliserande av något mycket farligt.

Hur kan då media återfå sin betydelse som bidragande till en journalistik som gynnar kunderna/medborgarna med information, nya perspektiv, intressanta analyser, spännande infallsvinklar i syfte att skänka en berikande och allsidig syn på vad som sker i vår omvärld?
Kommer de någonsin att sluta tappa hakor, ta politisk ställning och lida av en existentiell svindel?

Att som journalist veta att tre av fyra människor misstror mig och att jag och mina kollegor anses skapa mina egna nyheter är ju ingenting annat än en katastrof. Hur kan man ens orka ta sig igenom en enda vanlig arbetsdag?

Problemet är att de som lever kvar i det gamla ramverket verkligen är övertygade om att de för en rigorös och hedersvärd  kamp för allt det goda.

ETC:s nya ledarskribent Åsa Petersen tar upp begreppen normkritik och identitetspolitik men släpper, uppenbart besvärad, taget om detta och hänvisar till sin egen personliga övertygelse.

”Min politiska övertygelse kan egentligen sammanfattas i en enda mening: Människors rätt att vara sig själva.”

Frågan är bara vilka människor, de med en protektionistisk syn som vill vara SIG själva eller de som har en mer gränslös syn på människor och samhällen och som vill vara SIG själva.

Knepet som flitigt används för att kunna stanna kvar i en gammal föreställningsvärld är att man fångar en episk mänsklig fråga och sedan förminskar den till att passa ens personliga tolkning av den. Man hoppar över grundfrågan och förvandlar den till en sakfråga. Man lämnar tyngdpunkten, det mänskliga och glider in i en personlig idealism.

Jo Åsa Peterson, det är identiteten som rör till det. Oavsett om den är liberal eller vänster. Det är ens ideologiska komfortzon som håller en förlegad världsbild vid liv och medborgarna utanför.

Det som intresserar med media är inte deras värderingar, sådana har alla, utan deras journalistiska kompetens och förmåga till saklighet, balans och oberoende. Något som för varje dag minskar.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Medialeaks



Av Mats Sederholm


Jag vill med denna krönika berätta att jag skapat sajten Medialeaks.

Den är menad att vara en möjlighet för mediaprofessionella (main stream media) att kunna läcka sådant som media annars inte publicerar.

Det kan vara artiklar, krönikor som inte är ”korrekta” enligt nuvarande mediakultur. Men det kan lika gärna handla om avslöjanden om den kåranda och den kvävande, etablerade och likformiga samhällssyn som idag lett fram till opinions och propaganda-journalistiken.

Medias värderingar, identiteter och känslor har sakta getts samma viktning som den journalistiska ursprungstanken, att förmedla en idémässig mångfald och bildning till gagn för medborgarna och demokratin. Rapporteringen av Brexit och bevakningen av presidentvalet i USA synade medias förmåga till balans och förmåga att lägga sina egna värderingar åt sidan. Resultatet var och är lika dokumenterade som förödande.

När Donald Trump sa: Journalisterna är några av de mest oärliga människorna på jorden, så tror jag att det var många människor som kände ett sting av revansch.

Men den sanna bilden är att det finns journalister och journalister. Och framförallt, det finns journalister å ena sidan och den journalistiska kårandan och deras koncensusåsikter å andra sidan.

Medialeaks syfte är inte att sätta dit media, tvärtom, det är att bidra till en journalistik som gynnar kunderna/medborgarna med information, nya perspektiv, intressanta analyser, spännande infallsvinklar i syfte att skänka en berikande och allsidig syn på vad som sker i vår omvärld.

I den gamla ordningen uppfattade människor alternativ och mångfald. Media bevakade politiker och det rådde en balans.

I det nya politiska och sociala landskapet så har allmänheten delvis förflyttat sig bort från det gamla ramverket och sörjt för nya politiska alternativ. Det gamla ramverket syns grått och likriktat.Media är dock kvar i den gamla världen istället för att hänga med i utvecklingen och positionera sig (tunna gråa cirkeln) i en oberoende position. De har förlorat sin analytiska och objektiva spänst och bedriver nu ett opinionskrig mot det nya.    

Vad som blivit tydligt de senaste åren är att journalister inte längre enbart bevakar politiken, de har klivit in i den och därmed förlorat en del av sin trovärdighet. Bakgrunden är att de inte har hängt med i ett förändrat politiskt landskap. De har av gammal vana bara ”hängt på” etablissemanget istället för att stå fria vid sidan om och göra spännande och åsiktsbefriade reflektioner. Det har gått oerhört snabbt såväl med förändringen av det politiska landskapet som med medias oroliga mobilisering. Liksom i alla kårer, brödraskap eller liknande sällskap så är det förnekelse och smaken av makt som står i vägen för förändring och självinsikt. Och som vanligt är det omgivningen som ser förfallet. Det är läsare, prenumeranter, licensbetalare och befolkningen i allmänhet.

Två undersökningar förra året berättade om allmänhetens insikter.
1 Endast var fjärde svensk har förtroende för journalister.
2 En majoritet tror att media skapar de nyheter de själva önskar.

Det här är fullständigt katastrofala omdömen om en yrkesgrupp som har en sån viktig betydelse för demokratin.

Och att nu sluta sig samman ännu mer kan vem som helst räkna ut, innebär en katastrofkurs.

Men det senaste året har jag märkt något som kan liknas vid mindre utbrytningsförsök. Åsiktsprioriterande media debatterar mot sakprioriterande men också enstaka journalister som vågat trotsa koncensusåsikterna har märkts. Och inte minst syns det allt tydligare att när journalister får prata för sin sak utanför redaktionerna så är de ändå  medvetna om den nya trubbiga eller obefintliga bevakningen av de senaste årens nya politiska och sociala strömningar. Det är likgiltigheten inför globaliseringen, inför EU, trenden med trasigare och trasigare människor, lönsamhetssamhället och oförmågan att se det söndervittrande samhälle som medborgarna upplever.

Jag är därför helt övertygad om att det finns åtskilliga journalister, reportrar och till och med redaktörer som förstått att journalistiken måste byta kurs och som vill göra upp med nuvarande.

Huruvida Medialeaks kommer att spela en roll återstår att se. En sak är säker, att ta kontakt med kollegor inom samma gebit är en stor risk. Att få något radikalt kritiskt sagt om media i media är omöjligt.

Medialeaks är en möjlighet för dissidenter inom mediavärlden att säga sin mening och få sin sak publicerad på många kanaler och på ett säkert anonymt sätt.

För mer information om hur man kontaktar medialeaks, vilka vi är, vad vi står för med mera,  medialeaks.se

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Nyheter & Produktioner

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Öppet brev till SvT och nyhetsmedia: Vad är det ni inte begriper?


Av Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård


Under torsdagsmorgonen (12/1) så diskuterade SvT:s  Peter Salander och Kattis Ahlstöm med  statsvetaren Elisabeth Valentin och USA-kännaren Johan Ingerö om presskonferensen med Donald Trump. Och bland annat om hans avvisande attityd gentemot media i allmänhet och en CNN-journalist i synnerhet.

Som vanligt när det gäller Trump så är alla journalister och analytiker fortfarande förvånade och eftersom Trump  och även CNN-journalisten genomförde en ovanligt kontroversiell presskonferens så är det väl förståeligt. Men vad som är svårt att förstå är den fullständiga okunskapen om Trumps väljare och vad de röstade för.

Det är som om journalister fortfarande tror att världen måste vara ”som vanligt”, att presidenten ska uppträda ”som en president brukar”, att han ska vara en ”landsfader” eller liknande föreställningar. Och inte minst, ni tar för givet att andra ska tänka lika gammaldags! Varför gör ni det?

Kattis frågade:  ”Vad tror du hans väljare tycker om en sån här presskonferens?”.
Men varför i himmelens  namn frågar hon om detta när Trump uppträdde på det sättet han vann valet på. Det vill säga att inte vara som etablissemanget.
Han vann valet på det eftersom miljoner amerikaner önskade sig det.

Ingerö svarade att de Trump-anhängare han varit i kontakt med älskade det.
Salander: ”Vad var det dom älskade?”
Ingarö: ”Att han sätter mainstreammedia på plats”
Salander ser nu helt vilsekommen ut och svarar stapplande: ”Ja, ja, ja, aha, det var det!”

Det är svårt att förstå varför inte detta är uppenbart. De må vara känsligt men när två intelligenta journalister beter sig som om de kom från en annan planet är det minst sagt sorgligt.

Eller att höra SvT:s favoritstatsvetare Valentin vara helt oförstående för Trumps negligerande av CNN-journalisten. Hon ansåg att CNN bara är helt normala. Ja, hur normaliserad och blind får man bli och samtidigt verka som statsvetare?

Att SvT under en månads tid kring presidentvalet på samma sätt släppt fram en stor majoritet analytiker och röster i studion som tydligt och klart stött Clinton är ju lika obegripligt. Hur kan man inte förstå den partiska hållning man intar?

Är det så att journalister och redaktörer inte kan skilja på sina egna värderingar och vad man rapporterar och analyserar? Blir inte journalister utbildade i att hålla sig kyliga och lägga sina egna personliga åsikter åt sidan?

När Trump höll sitt segertal  i November så visade SvT hellre Barack Obamas ”Vita-huset-flytt-tal”. Varför?

När Obama häromdagen höll sitt avskedstal så återgav man detta på nyheterna och dessutom mös och log man i studion åt hans avslutande ”Yes we, can”. Två nyhetsankare som smälte inför en gammal  feel-good-hit.  Men när den ”verkliga presidenten” höll en aktuell och spännande presskonferens så nämner man ingenting på nyheterna. Man valde istället ett inaktuellt reportage om svenska järnvägar och mjölkpriser. Varför?

75% av den amerikanska befolkningen ansåg (November) att media favoriserade Clinton.  96% av medias stöd gick till Clinton.  Mer än 200 nyhetstidningar gav Clinton sitt stöd medan 20 gav Trump sitt stöd.

Varför tas detta aldrig upp?
Skäms media eller?
Eller struntar journalister bara i det och gör som kollegorna gör: ”För, vem ska skriva om oss”?

Varför hetsa upp sig så enormt över Ryssarna och mejlläckorna när hela den amerikanska mediakåren så intensivt och under flera års tid  i princip och dagligdags ”storhackat” valet när man gett  en” fejkad” bild av kandidaterna till de som ska fälla avgörandet, väljarna?

Och om det finns läckor från Ryssland, är det ändå inte bra att det läcker saker som kan berika människor i deras bedömning? Eller är det viktigast att rätt folk läcker och rätt folk drabbas? Vems sida står journalisterna på, allmänhetens eller statsmakters och storpolitikers?

Medias hållning till Trumps relation till Putin är rejält negativ.  Men är det inte vettigt att det kan bli fred mellan världens stormakter så att ett potentiellt storkrig kan undvikas, en världskonflikt  där händelserna i Syrien bara vore ett förspel.  I media så syns det som om det är viktigare att man sluter fred med rätt länder snarare än fred i sig. Har ni ingenting lärt av de enorma tragedier vi skådat de senaste åren? Betyder inte alla de bilder vi sett från stränder och flyktingläger någonting för er?

Jag är inte det minsta intresserad av  journalisters privata nyhetsvärderingar. Era skratt, suckar, rynkade pannor och hängande hakor tråkar bara ut mig. Agendajournalistiken i dagstidningarna är naiv och barnslig. Jag betalar tv-licens och prenumerationer för att jag vill få information. Jag vill ha en sån objektiv och saklig information som möjligt så att jag och mina medmänniskor kan ta de bästa tänkbara besluten som rör vårt samhälle, exempelvis vid våra riksdagsval. Det handlar om demokrati såsom den definieras i grunden , det vill säga som folkstyre.

Eller tycker ni att det är ok och helt sonika ignorerar tittare eller läsare? Det känns bra att få prata illa om vissa som man inte gillar va? Och mysa över andra helt enkelt därför att ni personligen tycker att vissa är mysiga och andra inte. Varför inte ogenerat börja släppa väder också, alla andra gör det!

 Var tror ni att ni befinner er?
 I myssoffan hemma med familjen  eller i minglet på pennklubben?
Att rapportera om världens viktigaste politiska händelser är inte som att i sändning ta en ståfika med tv-kocken under provsmakningen av senaste skinkgarneringen och tycka till.

Fan, ta och skärp er rent ut sagt.

Och eftersom associationslekarna kring mig förmodligen redan tagit skruv hos läsaren så kan jag berätta att jag inte hade röstat på någon av presidentkandidaterna liksom jag inte favoriserar något parti i riksdagen heller. För mig är människan i sig i centrum och sanningen och demokratifrågan.

Och det tycks som om jag och ni går allt tydligare skilda vägar för varje dag som går.
Och det oroar mig mest av allt.

Källor;
”96% av medias stöd gick till Clinton”
http://www.breitbart.com/2016-presidential-race/2016/10/18/revealed-96-percent-of-medias-campaign-donations-went-to-clinton/

”75% av USA:s befolkning ansåg att media favoriserade Clinton (November)”
http://www.mediaite.com/election-2016/poll-huge-majority-believe-media-is-biased-in-favor-of-hillary-clinton/

”Mer än 200 nyhetstidningar stödde Clinton medan Trump fick stöd av mindre än 20.”
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Assange och ett sorgligt media



Av Mats Sederholm


FN:s besked om det godtyckliga frihetsberövandet av Julians Assange och att detta genast bör upphöra med ersättning som följd, rörde upp. Inte så mycket bland människor i allmänhet som hos media och politiker.

Under flera års tid har media gemensamt satsat skyhögt på att nedgöra Julian Assange det bästa de förmått. En knäppskalle, ett äckel, narcissistisk, konspirationstokig är några av medias omdömen. För att inte tala om hur dömd han i förväg blivit som endast misstänkt i våldtäktanklagelserna.

Sverige och Storbritannien har skrivit under FN:s barnkonvention liksom flera konventioner om mänskliga rättigheter. Men plötsligt så betyder inte dessa allmänt vedertagna förklaringar någonting om man läser i media dagarna efter beskedet. Skulle det bero på att panelen misstolkat reglerna och begått ett misstag i bedömningen av fallet Assange och att vi kan ta del av direkta exempel på hur detta skett?

Nej!

Istället ägnar sig ett förnärmat media händelsen med retoriska rubriker och vinklingar av typen:
"Panelen godkänner alla"

Eller från The Guardians krönikör Marina Hyde:
"Så, det verkar som att alla är skyldiga utom Assange",

En allmän åsikt i media är att han själv valde att fly till säkerheten på Ecuadors ambassad. Samtidigt vet alla att USA använder sig av precis alla moraliska och omoraliska regler och banditfasoner för att jaga upp fiender över hela världen för att sedan exempelvis fängsla dem på Guantanamo-fängelset och utan några juridiska processer. Skulle någon människa riskera sitt liv för ett sådant öde? Vi vet redan att mer eller mindre hela världen inte följer de frihetsideal de gärna pläderar för genom Edward Snowden som inte fick tillträde eller asyl någonstans utom i Ryssland. Allt detta vet dagspresskribenterna också.

Våldtäktsanklagelserna är en annan sak som färgar åsikterna kring Assange "lite sådär". Exempelvis skriver The Independents krönikör Siobhan Fenton:
”Det verkar som om att många tycker att arbetet han har gjort med Wikileaks får honom att stå över lagen och att det skulle vara omöjligt att han gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp”

Faktum är att vi inte vet sanningen om detta. Då ska man akta sig för att blanda ihop gissningar,  spekulationer och fria associeringar med vad som är rätt och fel.

DN:s Hanne Kjöller anser att FN är en cirkus. Dessutom, man kan undra hur DN kan acceptera att en ledarskribent får skriva:
"Jag skriver denna artikel på en DN-toalett där jag sedan tre timmar låst in mig själv. Har försökt att komma i kontakt med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon för att få honom att förstå att DN, alternativt svenska staten, håller mig frihetsberövad här på toan. Och att mina mänskliga rättigheter kränks."

Ungefär lika nyanserat som Jan Guillou gamla uttalande i Aftonbladet: ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”

Senast i raden av trumpna journalister är Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell. 2012 skrev han i Aftonbladet:
"Julian Assange, internetgenerationens Mick Jagger, visade sig vara ett fegt kräk."

Nu skriver han att FN-rapporten var lika "bisarr" som alla  "knäppgökar" som stödjer Assange. Media egen accepeterade whistleblower Edward Snowden yrkade på att panelens beslutet borde åtföljas av länderna, vilket gjorde saken ännu mer bitter för Cantwell.
Han avslutar krönikan med meningen:
"De senaste fem årens röra är i grunden en djupt sorglig historia."

Men den största sorgen bär nog ändå Cantwell själv på. Han är bitter på gränsen till gråtfärdig.

Vad vi beskådar är journalister som skämmer ut sig som åsiktshuliganer i en soppa av känslor, associationslekar, hat, mediaprestige och nationalism som i de flesta får gå före rätt och värnandet om individens rättigheter.

Det kändes befriande att få läsa journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgrens klarhet i ämnet på DN Debatt:
"Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är."

Och sist men inte minst, tack FN för att ni tog tag i denna soppa och gav raka besked.

 


Tags:
Categories: Kontrollsamhället | Krönikor av Mats | Media

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En alternativ värld eller alternativvärlden som hobby


Av Mats Sederholm

Även publicerad på newsvoice.se

Vill vi ha en alternativ värld eller vill vi ha alternativvärlden som hobby? Är protester meningsfulla eller är de styrda, vem är vaken och vem sover? Gammelradikaler sviker och etablissemanget sluter sig allt hårdare samtidigt som de gamla styrande systemen eroderar och människor tappar alltmer förtroende. Etrablissemanget vi litat till så länge är på väg att krackelera och alltfler anar något annat mellan sprickorna.

Jag har under något år försökt att uppmärksamma läsare på de proteströrelser som pågår runt om i världen. Det är unikt, det är kraftfullt och det sker på riktigt även om det i Sverige är ganska så tunt med liknande.

Inom alternativrörelsen så tycks intresset för detta vara lågt vilket är förvånande då man skulle kunna tro att det starka intresset för alternativ till skolmedicin, GMO, gifter i maten, Main Stream Media (MSM) med mera också skulle innebära att man faktiskt verkligen vill ha något annorlunda, ett slags paradigmskifte och då någon slags uppgörelse med det gamla.

Men jag kanske har fel, kanske alternativintresset bara är en hobby, liksom dataspel, joggning eller matlagning? Kul att förstå och pyssla med och kopplat till en själv men aldrig något som egentligen har att göra med vad som händer i världen eller kopplat till de värdesystem, den grundkultur och de normer som  sätter ordningen och ytterst säkerställer allt vad vi söker ett alternativ till.

Min hypotes förstärks dessutom av att tanken på en annan värld, att se en revolution och allra helst en evolution, visar sig skapa mer motstånd än intresse. Stundom till och med hat. "De insatta" upplyser gärna om att revolutioner är skapade av de styrande, vi som "vaknat" vet ju, eller hur? Vi har ju läst på om alla historiska exempel på när Illuminati lurat människor med nästa ledare. Nä, alla försök att förändra världen ska man ta med skepsis, vi vakna går ju inte på sånt eller hur? De bakomliggande krafterna finns överallt, de infiltrerar precis allt som sticker ut, allt är bara ett spel, "mind-control" och alla är bara lurade, alla utom vi, "vi vakna" som ser igenom allt.

Och förresten, om man är andligt upplyst så vet man dessutom att man inte behöver vara så fysisk och utåtriktad, det räcker om man vårdar sig själv och är fokuserad kring sin självutveckling, att man uppträder korrekt mot sin allra närmaste.

Många menar att det sista vi ska göra är att bege oss ut på gatorna, eftersom protester leder till att systemet ges ytterligare anledning till övervakning, kontroll med mera. Ahaaa, smart tänkt liksom! Nja då är det bättre att vi nöjer oss med gillaknappar, går på workshops, äter rätt kost och bara veeeet allting.

Det är något med det här som inte stämmer.

Som en uppvaknandedröm men fortfarande sovande.

Jag misstänker att många av er som läser det här just nu känner en vrede stiga upp inom, riktad mot dessa ord, mot denna oförskämda generalisering, mot att det är inte sant, att ni känner er kränkta, av mig, att jag inte fattat någonting, att jag sviker, bra, ta tillvara på den vreden. Det är just den jag är ute efter.

För jag är ännu mer övertygad om att vi alla så in i helvete mycket längtar efter något annat än denna förbannade skapelse som etablissemanget vill få oss att tro är det mest civiliserade vi kan åstadkomma. Och den längtan är så vaken den någonsin kan bli. Den intuitionen, den kraften är kristallklar och därför är den också något vi ska hålla hårt om.

Men när våra sinnen, när våra tankeregler levererar en nettoeffekt som får oss att hålla oss ifrån en tanke på en annan värld, som får oss att rata människor som vill väcka upp och skapa något annat i denna verklighet då vet jag också att vi har ett virus inbyggt. Ett virus som är smartare än alla "vakna". En röst som säger "gör inget, tro inte på förändring, tro inte på de som står upp och höjer rösten".  Russel Brand, Julian Assange, Edward Snowden, Thomas Di Leva, Martin Luther King med flera, jovisst de kan alla vara CIA-anställda, blir du lyckligare om det vore så? Fråga dig vad för energi som då dominerar ditt sinne, ser du murarna runt omkring dig, de som får dig att krypa ihop, som får dig ett leverera NOLL uppror, NOLL revolution, NOLL förändring och som förvandlat hela dig till en NOLLA. Ett insiktskadaver lika oförmögen som 60-talets pårökta hippies. En slav för evigt kättrad vid systemets fötter. Och för er som tror att det finns en centralt styrande kraft bakom allt, den kraften har i så fall spelat ut sina kort helt perfekt. Så väl att de som tror sig vara vakna, i själva verket sover lika djupt som någon annan.

Trots allt tror jag att det inte är så många som passar in på detta, men tillåt mig att vara lite provocerande.



Jag vet också att många är bittra över att ingenting ändras, att hopp släcks ner men det beror på att man hoppas på den gamla världen ändå ska kunna skapa en skillnad. Det kommer den inte att göra. Hur många gammelradikala det än står på scenen och lovar.

NewsVoice berättade efter ETC:s ("nyhetstidningen från vänster")  releaseparty optimistiskt om vad den kunde tänkas göra, men den har segnat ihop till en klassisk mainstream-blaska utan spets, krydda eller lust till förändring. NewsVoice-redaktören Torbjörn Sassersson trodde på det vilket jag tycker var rätt för vi ska fortsätta se förändring framför oss, vi ska försöka tro men inte bli förvånade när det visar sig vara "samma gamla story". Jag vill så mycket. Ja så mycket att jag häromveckan prenumererade på tidningens helgupplaga eftersom det gav mig rätten att få skriva en uppmuntrande kommentar till en enstaka journalist i en enda artikel som bröt lite av koncensustransen. Roya Hakimnia berättade om feminismen som tillåts ta utrymme tv i mellersta östern, en icke politiskt korrekt och sakligt understödd artikel som jag blev glad över. Ett undantag i den storm av propaganda som ständigt pekar ut världens onda ting i öster och allt det goda här i väst. Idag är artikeln oförkarligt borttagen bland ETC:s ledarartiklar, inklusive min kommentar och dessutom så tog de bort mitt konto.

Noterat av Torbjörn Sassersson:
"ETC har blivit alltmer förutsägbar och politisk korrekt. Vid lanseringsfesten den 17 januari 2014 av Dagens ETC annonserade Johan Ehrenberg, Ekis Ekman, Andreas Gustafsson, Maria-Pia Boëthius m.fl. att ETC skulle:"

+ ställa etablissemanget mot väggen,
+ pusha makthavare till klara svar,
+ kritisera andra medier,
+ vara en modig tidning,
+ ta fram alternativa fakta,
+ beskriva hur världen egentligen fungerar, trots att en minoritet kontrollerar världen,
+ skapa aktivism,
+ minska klyftan mellan folk och medierna och
+ att ETC:s ”existensberättigande är att den ska välja en annan världsbild".

Insikterna om medias och politikers svikna löften är vi inte ensamma om. Det mirakulösa som sker på jorden just nu är att protester pågår som aldrig förr. De gör det utan inbördes samarbete, det är inte "en rörelse", det är inte "en politik", det är inte "en ideologi". Kapitalismen, staters övervakning och kontrollbehov och den globala kontrollen är på dagordningen. Folk är nyktra och förbannade, folk ser hela systemet, de ser sammanhangen och de levererar kritiska budskap. Det ser ljusare ut än någonsin. Missnöjen med - politiker, med media, med bonusar, med en sinande demokrati, med en katastrofal miljöpolitik, med det faktum att ett fåtal, utan protester från etablissemanget, ökar sin kontroll över flertalet - har inte skapat en revolution men det har skapat sprickor djupt ner i rötterna, i människors undermedvetna och nu börjar förtroendet erodera sönder på riktigt.

Men vi måste själva våga se en annan värld framför oss. Vi måste våga tro på människans kraft. Människor är inte destruktiva, de är inte giriga och våldsamma från födseln. Men människor liksom allt annat liv som "planteras" i en miljö där det råder brist kommer också att fungera i rädsla, i rädslan att gå under. Bevakning, kontrollbehov, avund, främlingsfientlighet och våld växer som ogräs i sådana här miljöer. Vägen bort från detta går via människors uppgörelser med det gamla, därför måste vi våga uppmuntra till protester och förändring.

Alla eror och perioder kommer och går. Även den västerländska, materialistiska och mekaniska eran som präglat oss så länge kommer att spricka och jag menar på att detta redan är på väg. Det är inte byggt på tro, det bygger på flera års researchande och fakta.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DN och revolutionen

Av Mats Sederholm

DN:s Matilda Gustavsson träffade Russel Brand, ståuppkomikern, författaren och revolutionären. Vad ska det bli av detta tänkte jag i söndags morse. Sveriges farligaste tidning, mittenextremernas största megafon möter sin motsats. Klarar de av att hantera detta på ett normalt sätt? Eller, hur långt ska de gå i sin demonisering? Ska de lägga sig på "världarnas krig nivå" som när de sniffat lite Putin och sedan låter tangentbordet förvandlas till automatvapen? Eller blir det förlöjligande-kortet som läggs ut? Att de bara ska göra ett sund intervju och visa en kulturell nyfikenhet är helt uteslutet, det har de aldrig lyckats med när det gäller kritiska alternativ till dagens undergångscivilisation med sin kombination av cynisk kapitalism, ständiga övervakningsövergrepp, konsumtionsmissbruk och snäva tolkning av demokrati.

Den 40-årige Brand är flitig, han håller tal i nedskärningsdemonstrationer i London, han har blivit utnämnd till en av de 50 viktigaste tänkarna i vår tid i Prospect Magazine och googlar man på Messiaskomplex och bilder så dominerar han fullständigt. Dokumentären “Brand: A Second Coming" om honom släpptes nyligen och inte minst så retar han gallfeber på en del som drar åt höger, de som hatar allt vad samhörighet och enhet människor emellan heter och nu tvingas se på när en socialist "apar sig", skojar och får tonvis av uppmärksamhet för sin revolutionslust.

För min del så är både kapitalism och socialism två stycken dinosaurier som är på väg att segna ihop. Huvudsaken är att vi bryter med dagens dystopiska och själlösa livsstil och då berör det mig inte det minsta om det är en kapitalist eller en socialist som står där med en kofot och försöker bryta sönder låset. Huvusaken är att vi kommer ut ur detta "panic room" och avslappnat kan börja utvecklas som människor. Därför gör Russel Brand en hedervärd insats när han är ute på gatorna och "gör något" eller på sitt sätt kritiserar samhällets grundnormer och dessutom är otroligt underhållande.

Matilda Gustavsson spenderar stora delar av artikeln åt Brands yttre attribut och att han exempelvis tycker han är snygg, eller hans relation till sin mamma, hans syn på sin offentliga roll, ifall han känner sig uttråkad och inte minst att Brand ligger med benen över henne under intervjun. Hon funderar över sin relation med män samtidigt som hon känner sig uttråkad.

Russel Brand avslutar intervjun med att slå ut med armarna och fråga om hon är med i Revolutionen. Vad han inte vet är att man som skribent för DN garanterat är med i Stagnationen.  Så, lyckades hon då köra DN:s välkända dolk i ryggen på honom? Jodå:

"Hans språk är ofta religiöst och påminner om andra gruppers tal om att vakna och avpixla".

Hmm ni som använder filosofiska och övergripande beskrivningar av samhället, med andra ord, som finner ett tillräckligt distanserat och behövligt perspektiv, kan räkna med att kopplas samman med nazister.    

Att extremistjakten fått allt mer utrymme och är på väg att döda all form av kritik av etablissemanget har jag nämnt under flera år, en trend jag förutspått skulle intensifieras. I samma nummer av DN varnar femton professorer för  just denna utveckling. "Regeringens handlingsplan mot extremism pekar felaktigt ut flera ­utomparlamentariska rörelser som våldsbejakande. Riktlinjerna riskerar därför att påverka ungdomars demokratiska engagemang negativt. Civil olydnad är inte detsamma som våldsbejakande extremism, skriver 15 professorer."

På sidan bredvid håller Humanisterna hov med en ännu större artikel av Martin Invgar, Åsa Wikforss och Christer Sturmark där de varnar för det antiintellektuella. Bakgrunden är att pedagoger anser att vetenskapens syn på evolutionen endast är en typ av paradigm och inte det enda giltiga. De anser också att det är odemokratiskt att se på  vetenskapliga resonemang som per automatik överlägsna de ovetenskapliga. Humanisterna rasar. Va, nyanserade synsätt på vad för resonemang vi ska ha till vår existens, ska sånt verkligen tillåtas?

På sidan efter detta kan man läsa om hur de vanliga partierna allt mindre imponerar på väljarna. Förtroendet för regeringen eller för alliansen når inte ens upp till en tredjedel.

Nej och det kommer inte att bli bättre kan jag lova. Och glad är jag för att människor äntligen börjat höja på ögonbrynen.

Revolutionen är på gång.


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper