SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Segraren som ingen såg komma


Av Mats Sederholm

Soffliggaren!

Inte sedan 1969 har de som avstod från att rösta haft så stor framgång i Frankrike. Då, mitt under vänstervågen ställdes två högerkandidater mot varandra varför orsaken då var rent politisk. Men nu var det antipolitiska tongångar som dominerade efter ytterligare en freakshow till presidentval(efter det amerikanska). Dessutom så har antalet blankröster ökat till 12% från förra valomgångens 2%, det högsta antalet blankröster sedan 2:a världskriget. Den politiska karriäristen och diversehandlaren Macron gick segrande ur striden mot nationalisten Marine(”tout de suite”, ut medom(islamisterna) "på en gång") Le Pen. Medan de klassiska konservativa och socialistiska bastiljonerna är på väg att rasa ihop. Vilket politiskt party!

I Februari 2012 skrev jag på Klar Sikt ”Grundproblemet är att den där krackelerande sprickan som spridit sig i Nordafrika måste sprida sig västerut och norrut till vår värld innan ett ordenligt paradigmskifte kan ske, ja någonstans på jorden och innan en verklig demokrati är möjlig.”. 2013 påbörjades boken Kollision om den politiska sprickan i världen. Idag går sprickorna alla håll och det kommer att fortsätta.
När Anna Hedenmo på SvT Aktuellt 3 gånger ikväll ställde frågan till Anna Kinberg-Batra om vänster-höger-skalan är på väg att lösas upp så får man nypa sig i armen. Självklart fick hon inget svar, varken Batra eller exempelvis Sjöstedt skulle såga av den gren de sitter på.

Människor säger ifrån. Och det enda som duger är just när människor själva driver förändringen, aktivt eller passivt. I Trumps fall vann de missnöjda men även Macrons framgång är ett resultat av en medvetandeförändring, av människors nya prövande och letande. De har båda agerat politiskt street-smart helt enkelt och utnyttjat det missnöje och den ökande medvetenhet som sprider sig globalt, men det är inte de som driver utvecklingen, de när sig på den. De är bussinessmen som handlar med politisk valuta det vill säga folkets åsikter och trender.

Det existentiella moränraset som pågår är inte resultatet av någon ny politisk ikon, av en ny ledare, inte heller ett resultat av några unika avslöjanden om en hemlig elit eller dylikt utan snarare en långsam organisk urholkning av gällande normsystem och kultur. Den här utvecklingen saknar toppstyrning och sker brett och är fullständigt förödande för gällande ordning. Ja för alla tänkbara maktstrukturer. Så obegriplig att man först 2016 upptäckte den nya politiska vågen.

För några veckor på SvT Agenda satt Carl Bildt och hade absolut inget matnyttigt att säga. Som en gammal dinosaurie just innan de är på väg att försvinna från planeten. Hela etablissemanget springer runt som yra höns och söker tröst och ledstänger att hålla sig i. Men faktum är att det gamla varit på väg utför i många år men under etablissemangets radar.

Macron smörjer nu de sista entusiasterna av EU och toppstyrning. Men det är bara en tidsfråga innan hans rörelse ”På March” inser att förnyelse och föryngring inte kan skapas bara för att man startar en folkrörelse eller för att man vinkar till alla politiska färger. Macron jämförs med Obama men den senares fagra tal om Change liksom tidigare amerikanska presidenters eller i detta fall Macrons kommer aldrig att kunna realiseras med nuvarande ekonomiska, mediala och skendemokratiska ordning. Den kan enbart realiseras med en i grunden annorlunda livsåskådning, med en annan syn på livskultur och på människan.

Macron är motsatsen till en sådan förändring. En ung, stilig "förändrare" i slips och kostym och ett bankkonto med miljarder. Attraherande för de som förstår att något nytt måste till men ändå vill vara kvar vid det gamla och föraktad av de som förstått att en klassisk marknadsliberal politisk åskådning om än vänsterliberal inte kan leda till något nytt.

Gladast i veckan var nog Arja Saijonmaa och Jasenko Selimovic(L) som såg fram emot Macrons seger i SvT Opinion. De förstod absolut ingenting av att människor ogillar makt och EU, trots programledarens påminnelser.

Nostalgi och förnekelse är kanske det sista som återstår innan man tvingas ge upp.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den farliga, den goda och resten

Av Mats Sederholm

Det franska valet närmar sig och etablissemanget förfasas över att deras partier inte får makten. Själv upplever jag det som ett ytterligare ett politiskt drama av hög kvalité.

Den farliga, den goda och resten.

Den farliga
Den farliga är Nationella fronten med Marine Le Pen som presidentkandidat. Jo, för även om det finns ett vettigt ifrågasättande av samhällsmakten så finns det där som ger den bittra smaken, ofta kopplad till det högerextrema, nämligen bristen på hjärta. Man samlas till gemenskap, men inte kring det mänskliga utan kring nationalstaten och kring en förenklad syn på allt och alla som tänkas störa den nationalistiska tanken. Gemenskap utan omtanke. Och ibland drar dessa politiska strömningar så långt åt höger att det känns riktigt otäckt, Marine Le Pen har gett mig rysningar när jag hört och sett henne.

Resten
Men jag kan förstå att många drar iväg mot hennes håll i sin frustration över status-quo-politiker, som exempelvis våra vanliga politiker i den svenska riksdagen eller bland de franska kandidaterna såsom François Fillon, konservativ marknadsliberal och Emmanuel Macron – liberalen. Republikanen Fillon skandalskapad av media, beundrare av Margaret Thatcher och EU-entusiast.  Macron 39 år, tippad som Frankrikes nästa president står utan ett parti bakom sig och anser sig själv vara en anti-Pen. Hans nystartade politiska rörelse ”En Marche” vill dra väljare från alla läger. Han är etablissemangets egna anti-etablissemangskandidat och förmodligen bara politiskt street-smart i dessa tider av populistiska strömningar.

De bådas världsåskådning är i grunden lika destruktiv som Nationella frontens.

De för en ideologi där livet handlar om att jobba, äta, sova och somna in som ett utbrunnet vedträ på hemmet på ålderns höst. Det handlar om att vara glödhet i tillväxtkaminen mellan 20-65 samtidigt som man ska försöka klämma in lite närvaro och livskvalité. Trötta medborgare som varje kväll hänger framför tv:n efter att krängt av sig dagdräkten och med batterierna på botten efter att ha levererat sin del till systemet. Du är ett vedträ under den största delen av ditt liv.

Livskvalité är i den här världsåskådningen när du uttröttad står och hänger vid en fotbollsplan åtta på morgonen en lördag för att ditt barn inte ska hamna utanför och för att du fått lära dig att du då är engagerad i dina barn och vill vara med dem. Samtidigt som  du lämnar bort dem nästan alla andra dagar av veckan så att du kan förverkliga dig själv och tjäna de ekonomiska premisserna som styr vartenda litet hörn av din vardag. Kapitalister, socialister och feminister jublar gemensamt över denna sjuka sociala arkitektur.
Svenska media och politiker kallar det för katastrof ifall inte ovan nämnda ”mitten-kandidater” och status-quo-samhället går vinnande ur striden.

Den goda
Kvar bland topp-fyra kandidaterna finns den 65-årige radikalen Jean-Luc Mélenchon. Han är Marine Le Pen motsats på en vänster-högerskala men samtidigt hennes syskon på skalan människor vs makten. Den senare skalan har hittills varit osynlig, en skala jag velat föra fram genom åren.

En annan ideologisk skala
I en av mina böcker skrev jag 2005:
”Vad man inte diskuterar är vad som finns längs den lodräta axeln. Längs den axeln finner man en annan skala som sträcker sig från medbestämmande upp till makt och kontroll. Jag kallar detta för maktideologier.”

Och senast i boken, Kollision:

”Partier som i sin ideologiska grund skiljer sig åt i sin syn på hur mycket makt ett samhälle ska byggas kring. Men den vertikala skalan, den som beskriver mängden makt, är osynlig eftersom ett ifrågasättande av den skulle riskera att hota hela samhällsordningen.”


Den vertikala skalan, Maktsystem  vs  Gräsrötter har nu äntligen börjat kliva fram i takt med en växande medvetenhet runt om i världen.
 Mélenchon ser makten och går emot en ekonomisk  globalisering. Han har en syn på EU och den europeiska gemenskapen som förstörd just av marknadsliberala influenser. 

Globalisering i meningen att skapa en värld där mänsklig gemenskap och närhet är ledstjärnan är något helt annat än den som syftar till att knyta ihop ekonomiska och politiska nätverk för att forma en kupa av konsumtionskultur propagerad av media.  Inflytande över ekonomi, politik och media är idag ett fåtal, någon procent av befolkningen, förunnat. Människor har förvandlats till renodlade konsumenter av såväl politik, varor och information istället för att vara medskapare.  

Mélenchons, liksom Bernie Sanders och rörelsen DIEM25:s politiska riktning är den nu enda fruktbara. Man kan kalla den vänster i brist på annat och fundera över ifall detta är riktningen. Men jag bekymrar mig varken över vänster-höger-riktningar så länge det bara är medias tafatta kategoriserande. Det är exempelvis inte gamla vänsterradikaler som driver kampen mot ett allt mer hierarkiskt och toppstyrt samhälle. De är lika ute som liberaler och snart också de gröna om min magkänsla får rätt. Behöver jag nämna borgare?

Ser vi då en ny lösning med den snabbt populära Mechelon, Sanders eller DIEM25? Det politiska landskapet kommer att förändras om och om igen och jag tror inte att tiden är inne för nya fasta lösningar. Detta är en tid av förändring när allt kommer att vispas om. Detta är för mig det enda trovärdiga tecknet på positiv utveckling. Om fundamenta ska ifrågasättas och förändras så är det också just det som måste ställas på sin spets, hur mycket existentiell svindel det än skapar hos de styrande.

Att välja mellan Marine Le Pen eller de två status-quo-kandidaterna Macron och Fillon är som att välja mellan pest och kolera. Eller mellan Clinton och Trump.
Enligt en färsk undersökning  från Ungdomsbarometern har endast 3 procent av Sveriges ungdomar förtroende för politiska partier samtidigt som det politiska intresset ökar. 

Bort med det gamla och fram för nya innovationer och tankar är vad jag tror gäller, inte bara för svenska ungdomar utan för hela Sverige, Europa och världen.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Lämna ut "Greekfiles"


Av Mats Sederholm

Även publicerad på ETC.se samt i den tryckta versionen av helgbilagan


Den europeiska centralbanken (ECB) vägrar att lämna ut de juridiska förutsättningarna som ledde fram till att man stängde ner hela det grekiska banksystemet 2015. ECB och Eurogruppens hemlighetsmakeri och utpressning av det grekiska folket tål uppenbarligen inte en öppen granskning. Europas invånare ges ännu mer anledning att ifrågasätta rådande demokrati och politiker.

I juni 2015 ströp den europeiska centralbanken ECB likviditeten till grekiska banker efter att den grekiska regeringen utlyst en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera förutsättningarna för ett nytt nödlån. I omröstningen röstade det grekiska folket nej till villkoren eftersom det skulle hålla landet kvar i en depression. Den grekiska regeringen accepterade trots detta villkoren och fortsatte att underkasta sig centralbanken och EU-politikers makt.

Kort därefter avgick Greklands finansminister Yanis Varoufakis. Han skäl var att regeringen vann valet genom att utlova en anständig uppgörelse med ECB men att detta aldrig uppfylldes. Varoufakis var beredd på ett Ja till ECB:s förslag och att den Syriza-ledda regeringen då skulle ta sitt ansvar och avgå. Han till och med räknade med ett ja eftersom media så starkt skrämt upp det grekiska folket med konsekvenserna av att säga nej till villkoren. Efter folkomröstningen konstaterade Varoufafakis:

”Min premiärminister såg annorlunda på saken. Han sa till mig att ”Det är tid att ge upp.””

Premiärministern Tsipras och vänsterpartiet Syriza gick banker och en elit av EU-politiker till mötes.

2015 presenterades demokratirörelsen DIEM25 med Yanis Varoufakis som medgrundare. Rörelsen var en reaktion på ett EU som potentiell europeisk superstat. DIEM:s motto är: ”Antingen så demokratiseras EU eller så vittrar det sönder”. DIEM25 söker en politisk bredd: ”Därför har vi samlats trots skilda politiska traditioner – Gröna, radikal vänster, liberala – för att reparera EU”.
Sedan dess har medlemsantalet drastiskt ökat till 25 000 medlemmar i 56 länder.

Som enda svenska officiellt aktiva medlem i DIEM25 och Validating Council kan jag sorgligt konstatera att uppmärksamheten för DIEM25 i Sverige varit i stort sett obefintlig i skuggan av populistskräcken som sörjt gör en återgång till ett politiskt status quo och den gamla samhällsordning som innebär en fortsatt acceptans av ett anti-demokratiskt ECB, EU och Europa.

I februari 2016 startade Varoufakis och Frankrikes vänsterradikala ledare Benoit Hamon ett upprop för att rannsaka ECB och på vilka legala grunder de kunde stänga ner greklands banker 2015. Innan beslutet togs om att stänga de grekiska bankerna och utöva utpressning mot den grekiska regeringen  och demokratin, konsulterade ECB en privat juristfirma för att formulera det juridiska. De här juridiska utlåtandena kallas även ”greek files”.

Man utredde beslutet tillsammans med den så kallade Eurogruppen bestående av finansministrar från medlemstater inom Eurozonen. Gruppen tar avgörande beslut för EU och dess framtid men agerar utanför några som helst juridiska formaliteter och dokumenterar heller inte vad som sagts under möten. Tvärtom, all information måste hållas konfidentiell.

I juli 2015 tillfrågades Mario Draghi, ECB:s president, om att lämna ut ”greekfiles” men Draghi vägrade. Han hänvisar till juridiska omständigheter men som just från juridiskt håll blivit ifrågasatt.

Finns det en anledning att dölja de legala omständigheter som ledde fram till nedslängningen av de grekiska bankerna? Är ECB, som vill framstå som en unikt självständig centralbank och politiskt oberoende, egentligen ett politiskt verktyg för politikerna i Europgruppen som bakom stängda dörrar och i en autokratisk anda tillåts agera bortom medborgares inflytande och insyn?

Det ökande missnöjet med politiker och media som till viss del yppar sig i högerpopulism, har delvis sin grund i just sådana här misstänkt korrupta omständigheter. När en serie av korruptionsskandaler med banker och politiker i Spanien uppdagades ledde det fram till partiet Podemos framgångar och en ny folklig insikt om ett samhälle där makten i sig, likt ett kastsystem, egentligen utgör grundproblemet.

Svenskar närmar sig opinionsmässigt ett Swexit. Trots alla varningar och erfarenheter av nya politiska strömningar tycks ingen vilja förflytta sig från sin politiska komfortzon och verkligen ta tag i de odemokratiska krafter som redan huserar med våra vanligaste politiska färgers signatur mitt i Europas politiska epicentrum. DIEM har valt att inte kalla Bryssel för ett politiskt träsk som måste rensas upp. Men det är bara en tidsfråga innan någon annan kommer att fånga ett rättmätigt missnöje med sådana ord och sedan driva den politiska agendan mot en annan typ av autokrati.

Mats Sederholm
Aktiv medlem DIEM25, författare och krönikör


Mer information
Greek Files Campaign


Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny uppgörelse för Europa

Av Mats Sederholm

Denna helg kommer DIEM25 (Democracy In European Movement before 2025) i samband med EU:s 60-års firande att i Rom presentera ett nytt ekonomiskt alternativ till Europa.
Deras alternativ till "Det finns inga alternativ."

EU har ingenting att fira annat än att bevaka ett status quo. Politiker och banker hand i hand i en i grunden odemokratisk konstruktion är på väg att tappa människors förtroende. Vårt samhälle styrs av systemförvaltare och inte av visioner och förnyelse.

 


Tags:
Categories: Politik | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Sanning efter tycke


Av Mats Sederholm

UPPDATERAD 18:44 efter att Aftonbladet ändrat på bilden.


Kanske upp till 500.000 människor protesterade i Washington för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter.  ”Women’s march”.

Trump har utan tvekan bidragit till denna uppslutning genom sin snäva och nedlåtande människosyn. Men protesterna är också en fortsättning på de senaste årens ivriga protesterande mot politiker och etablissemanget i allmänhet.

Main Stream Media blev över en natt aktivister då man slängde sig över denna och andra protester och körde ut nyheten maximalt eftersom den går i deras favör. Sedan gammalt vet vi att man är helt tyst när tusentals människor, som de gjort de senaste åren, protesterat i en mer allmän samhällskritisk anda som mot korruption, banker och nedskärningar. Det flesta människor sväljer betet eftersom de inte känner till något annat. Inte olikt vad som sker i Ryssland, Kina eller andra länder med en stenhård politisk agenda.

Romantik, drömmar och illusioner är vad som präglar media och politikers reaktioner. Och det vore lätt att anklaga journalister, politiker med flera såsom jag själv gjort så många gånger men det blir mer och mer uppenbart att de lever i en annan verklighet eller drömtillstånd.

I ett av SvT:s inslag (minns tyvärr inte vilket, allt finns inte med på SvT play) så avslutade man installationsdagens händelser med ett kort videoklipp där man visade Trump när han svor presidenteden och därpå ett klipp när Obamas helikopter lämnade Vita huset. Det senare pågick 2-3 gånger längre än det första. Ordningen borde vara den omvända, dagens huvudnummer främst och mest. Sånt här handlar om producenter som jag tror instinktivt känner mer för Obama och den gamla goa tiden än detta hemska monster Trump.

Mediereaktionerna uttryckte en saknad över det som brukligt är när det gäller presidenters installationstal. Jag läste därför igenom alla Obamas och Clintons installationstal liksom Pappa Bush och John F Kennedy:s.

Förutom den sistnämnde så är det en tragisk radda av högtravande tilltal till folket. Man blickar lite bakåt till förfäderna, man blickar lite framåt och pyntar samtiden med lite dagsaktuella problem som ger de kontraster man behöver för att slutligen knyta ihop godispåsen. Den innehåller lösningar byggda på plattityder om demokrati, meningar som uttrycker en samling av nationen eller visioner om den fria världen, meningar om expansion och så vidare. En gammeldags och invand populism. 

Några exempel:

Obama 2004
----------------
For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies.

Människor inte bara I USA utan i hela västvärlden får i verkligheten bära bördan av ett fåtals politikers och bankers makt och korruption. Att beröra folket som de som regeringen och nationen anförtror sig till är ett hyckleri och förakt utan dess like. I verkligheten så ser vi ett utbrett medborgarförakt som i etablissemangen i västvärlden tagit skruv efter Brexit och Trumps seger. 

Obama 2008
-------------------
For we, the people, understand that our country cannot succeed when a shrinking few do very well and a growing many barely make it.

Nej precis, och skillnaden mellan fattiga och rika bara ökar Barack, men det kändes så bra, det låg så rätt i luften då va?

Clinton 1993
------------------
But when most people are working harder for less; when others cannot work at all; when the cost of health care devastates families and threatens to bankrupt many of our enterprises, great and small; when fear of crime robs law-abiding citizens of their freedom; and when millions of poor children cannot even imagine the lives we are calling them to lead, we have not made Change our friend.

Och 24 år senare fortsätter människor att jobba hårdare för ingenting och helst mer och längre i åldrarna. Och ingenting inom ramen för det politiska etablissemanget kommer att kunna ändra på detta. Clinton liksom Obamas sekteristiska change-tal är tragiska, de gör mig ledsen eftersom jag vet att miljoner människor ser denna hägring.

Men healthcare, Obama försökte och lyckades till viss del. Men så var det den där dumma kongressen som satte stopp, aj då.  Obama gjorde ju rätt men kongressen satte sig på tvären. Ni har hört media berätta det så för er eller hur?

Fast problemet är att det är hela det parlamentariska och politiska spektaklet i sig som omöjliggör en förbättring för människor. Vem bryr sig om det är presidenten eller kongressen? Tyngdpunkten i problemet ligger ju inte här utan i en vidare förståelse för ett ”demokratiskt” system som nått sin gräns och som inte förmår att leverera något mer.

Angående invigningstalen så utmärkte sig John F Kennedy när han 1951 höll ett rent fredstal, han höjer visionen och talar utanför boxen. Han såg längre och blev skjuten.

Trump öppnade sitt tal med:

Dagens ceremoni har emellertid en särskild innebörd. För idag överför vi inte bara makt från en administration till en annan eller från ett parti till ett annat – utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket. Alltför länge har en liten grupp i vår nations huvudstad plockat åt sig regerandets belöningar medan folket har fått bära kostnaderna.

SvT:s reporter Bengt Norborg jämförde den här delen med en diktators tal. Och jag förstår, det gör ont, för Trump drog till med en rak höger rakt i ansiktet  på såväl Norborg som så många andra drömmare och anti-populister. Världens mäktigaste man står inte på deras sida längre. Och de mår så evinnerligt dåligt. Pappa USA har lämnat dem i sticket. Bittert!

Och monstret Trump sa inget om demokrati … eller:
”utan vi överför makt från Washington D. C. och ger den tillbaka till er, det amerikanska folket”

”Jo men han sa inget om demokrati”, upprepar man inuti drömkupan. För det ska gå till så, man ska säga de orden annars är man ingen riktig president. Det har gått så långt med medborgarföraktet att man till och med förlorat grundmeningen med demokrati. Begreppet folkstyre har försvunnit, det är plattityderna som ska sägas, fernissan som måste målas, sagan som måste hålla.

Det kändes ganska så unket när Trump uttryckte sin nationalism liksom när andra gör det. Så långt är jag med på kritikerna, liksom jag är i andra delar av Trumps utfall som mot Palestina, mexikanare, kvinnor med mera

Globaliseringen har förflyttat makten och människors inflytanden bort från verkligheten. De äger inte längre sin egen vardag. Verkligheten består av ett moln där kapitalister, arbetslinjer, säkerhetstjänster och orättvisor blandats ihop till en smak, till en kraft, till en destruktiv  kultur som nu breder ut sig över snart hela jorden.

Nationalismen är ett svar på detta. ”Låt mig åtminstone behålla den banala tron på mitt förbannade land och våra traditioner. Nu när precis allt flyter fritt och alla skiter i mig så kan väl NÅNTING få stå still”.

Jag har inga problem med att se den här reaktionen fast jag inte stödjer den. Den är inte det minsta konstig, den är grundläggande. Tillhörighet är naturligt, det är inget ont med detta. Förvisso är jag personligen inte särskilt mycket av en nationalist, jag är mer en världsmedborgare men förstår behovet. Alla medborgare måste få känna att verkligheten tillhör dem. Nationalism är ett första skrik, ett rop som säger ”sluta nu”, ni är på väg åt fel håll och nu sätter vi gränserna.

Jag tänkte på Hitler när Trump talade, liksom jag tänkte på Trump som en frälsare. Tankarna gick runt i alla riktningar. Men det är inte särskilt troligt att han endera är en ny fascist eller frälsare. Vad som är troligt är att han spräcker drömtillståndet. Han är en företeelse på vägen till något annat, en naturlig process, en trigger av orättvisor som skapar rädslor, hat, förakt hos de styrande och samtidigt en företeelse som blottar vårt samhälle och de styrande.

Ett etablissemang som visar sig vara fulare, elakare och mer protektionistiskt än vad jag någonsin kunnat drömma om. Ett etablissemang som har en enda uppgift, att vara systemförvaltare, att vara riddare av en gammal orden som gjort sitt, som håller massorna vid liv med amerikanska drömmar,  Hollywood och andra sötningsmedel. Och precis som med alla andra grundläggande förändringar så är det människor själva som får göra grovjobbet medan aristokratin oavsett om den är romersk eller 1:a klass passagerare på Titanic, fortsätter att dansa vidare i en feel-good-värld, i ett drömtillstånd som är på väg att dunsta bort.

Jag avslutar denna krönika med några bilder från Aftonbladet där man återger The new York Times jämförelse av storleken på folkmassan mellan Obamas invigning och Trump. Att det var fler människor på Obamas invigning är uppenbart, tron på systemet fanns fortfarande kvar med en svart president.
 

 
Nedan en bild från från SvT:s sändning. OBS, perspektiven nedan är de omvända. I AB är bilden tagen MOT Capitol Hill, i Svt är bilden tagen FRÅN Capitol Hill. Jag har numrerat sektionerna så att de går att jämföra. AB och New York Times bluff blir uppenbar om man iakttar sektion 3 där ena sidan är näst intill folktom i AB, men på SvT är den halvfylld. Med andra ord så är det över lag fler människor på Trumps installation än vad AB publicerar. Man har medvetet använt sig av en bild av installationen innan den var helt befolkad. Man väljer sina sanningar efter tycke.


Den här typen av Fake News kommer vi garanterat  att få se mer av framöver.


UPPDATERING 18.44 21/7


Aftonbladet har efter tips (spårbart) uppdaterat sidan och lagt ut en ny bild (där man bl.a. skiftat de två jämförelsebilderna) och helt enkelt bara har förstärkt kontrasten i bilden och gjort bilden mörkare så att det ska se ut som fler människor.
Trevligt att ni besöker Klar Sikt


Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Nyheter | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

2016: Småtänkarnas år


Av Mats Sederholm

2016 var året då människors avsmak för etablissemanget blev allmänt känt. Och ett nytt klassamhälle började skönjas.

Ett år av uppvaknande då medias agendajournalistik både intensifierades och blottades. Rapporteringen om Brexit och det amerikanska valet har väl för alltid slagit hål på illusionen att det i våra gamla media skulle finnas en variation av perspektiv på politiken och ett genuint syfte av att tjäna i allmänhetens intresse och dessutom bevaka makten. För alla utom de själva har det blivit uppenbart hur man istället tjänat sina egna värderingar och blivit en del av makten precis som med de representativt styrande som allt tydligare väljer att ta avstånd från det nya missnöjet. Panamadokumenten förstärkte ytterligare människors misstro till samhället.

Samhällets svar på denna människors bristande geist över etablissemanget har lett fram till en ny människosyn: Bimbo-människorna som sitter i sina egna bubblor och blir höga på faktafel.

Det ökande medborgarföraktet är den just nu mest isande trenden av alla.

Småtänkarna och de identitetstrognas tidevarv är här och då kan det vara värt att reflektera över ett citat som jag kom över häromdagen!

”The enemy of the great is the good”

Jag menar:
- Man verkar för det goda när man tillämpar mer övervakning för att bekämpa terroristehoten men introducerar samtidigt en vidare (great) samhällskultur av minskad integritet och omedveten underkastelse inför systemet.
- Man verkar för det goda när man gör avkall på yttrandefriheten för att kunna sätta munkavle på extremister men urholkar samtidigt en vidare (great) samhällskultur som bygger på fria tankar och associationer.

Det var småtänkarnas år 2016. ”De godas år”. De som tror att makt och åsiktsdominans är ok, om den bygger på "rätt" åsikter och "rätt" inställning i sakfrågorna. Småtänkarna som aldrig förstått att det är makten i sig som är problemet och att man ska säga stopp åt såväl mänsklig intolerans, invandrarhat som åsiktsmörkning, rashygien och åsiktshygien. 


Det var knatteåsikternas år. Där alla springer på åsiktsbollen men där ingen vet att ta ett kulturellt ansvar. Var finns de där som i forntida samhällen kallades för de äldste? De som vet att konsekvenserna av varje beslut ska överleva generationer framöver. De äldste som ser historien som går igen. De hade tagit Trump med ro, liksom de hade tagit Obama med ro för 8 år sedan. De hade sett människors förtvivlade längtan efter ett annat samhälle och erkännande istället för att se till hårfärg och hudfärg hos de styrande. Men de hade också med Sagan om ringens trollkarl Gandalfs auktoritet höjt rösten och uppmanat människor att sluta peka på varandra. De hade bett dem att noga lyssna till sina egna tankar och känslor och fråga sig varför de accepterar detta hungerspel till liv. Ett samhälle med utbud av allt men människor som ångestfyllt knappar på sina mobiler. Som lever i ett pseudoliv där verkligheten alltid pågår någon annanstans.

Men det är småtänkarna som syns. Jonas Gardell som skriver brev till Facebook:s Zuckenberg och ber honom göra någonting åt stolpskotten på sociala media medan stolpskotten i politiken och chefsredaktörer kan fortsätta med sin likriktade opinionsbildning och puffa på ett samhälle i själsligt förfall. Eller småtänkaren Kristina Lindqvist på DN som applåderade BBC:s beslut att inte ge röst åt andra än forskare inom vetenskaplig journalistik: ”Ett ljuvligt nederlag för debattsamhället”. Som anser att det är fel att uppmuntra till debatt med de som har felaktiga åsikter, som avfärdar en hel världs analys av Trumps seger som ett slag mot eliten och istället menar på att det handlade om antisemitism! Går det att hitta ett tydligare exempel på en personifierad filterbubbla. En creepy clown som i en PK-glad utstyrsel öppnar köksdörren på glänt och viskar: ”kom in här, ingen märker något” till fascism och ett totalitärt tänkande.

Varje civilisation i förfall pekar på yttre hot. 2016 präglades av just Russofobin.

Med allvarlig och darrande stämma av moral och rätt har politiker och ledarskribenter upprepat påmint oss om Krims öde. Det ryska illegala dådet.
Att vi och väst tog oss rätten att intervenera i Libyen och sätta ett minst lika legalt statsskick ur spel eller att invadera Irak eller acceptera Israels ständiga ockupation av sina grannar är dock inget som våra styrande ser som ett problem. Säkert bara Fakenews…

Syrien är en tragedi, man klarar knappt av att tänka på vad som sker. Min dotter som arbetar som lärare berättade på julafton om elever ensamkomna till Sverige med föräldrarna kvar i Syrien. En elev blev uppringd av sina föräldrar som berättade att deras hem var sönderbombat. Andra letar förtvivlat på Youtube-videor för att möjligtvis få en glimt av fortfarande levande släktingar. Inte läge för uppesittarkväll med Bingolotto där inte.

När nyhetsmedia i väst berättar om situationen i Aleppo så är allt ryssarnas fel. När Amnesty international rapporterar så är det också de ”moderata rebellerna” (”västsidan”)  som dödar civila och oskyldiga. Våra nyhetsmedia väljer dock att vara knäpptysta om den sidan av saken. Säkert bara Fakenews…

I mellandagarna berättade man om hur den gode Barack Obama's försök att minska antal fångar på Guantanamo-basen. Men hur många nyhetmedia berättade om att han också signerade starten till "Global Reserach Center". USA:s nya  "anti-propaganda-center". En myndighet som uppmanar hela västvårlden att samla in information om allt som kan tänkas vara desinformation riktad mot USA eller dess allierade. Säkert bara Fakenews…


Smätänkarna tänker "Ja, nått måste ju göras". Vi andra ser hur systemkritik i väst allt tydligare ringas in. Häromdagen hade Klar Sikt och sidor om mig själv besök från Washington post efter att jag skrivit den engelska krönikan om deras inblandning i propornot.com.     

Men sprickorna löper nu överallt. Även inom gammelmedia har vi den senaste tiden märkt bråket mellan etablissemangsfascisterna och de som försöker bryta sig ut ur detta tankefängelse.

Det nya året bjuder alldeles säkert på nya dramatiska politiska strömningar. Det bästa i all denna turbulens är att ju hårdare och radikalare opinionsströmmar som blåser desto tydligare kommer de styrande att blotta sina egentliga avsikter. Väktarna av ”Det goda” och småtänkarna kommer att avslöjas än tydligare. Illusionen om den västerländska ordningen och dess ädla ideal kommer att fortsätta att rosta. Desperados från alla läger brakar samman i ett enda stort slagsmål. Samtidigt kommer de fruktansvärda nya Storebrors-vindarna att blåsa allt kyligare.

Men ska vi ändå inte oroa oss över högerextremism?
Och självklart ska vi det, men lösningen ligger i att förstå var tyngdpunkten för det destruktiva finns, att våga granska det samhälle som skapat allt detta destruktiva, att finna essensen, giftet i sig. Men småtänkarna och knatteåsikterna känner inte tyngdpunkterna, de när sig på rädslor, skrävlande och är bundna till personliga identiteter och REAktioner.

För hat botas inte med hat, förakt botas inte med förakt, intolerans botas inte med intolerans.  Eller som en av de ”äldste” sa:

”Du ser grandet i din broders öga, men du ser inte bjälken i ditt eget. Först när du tar ut bjälken ur ditt eget öga, kan du se klart nog att ta bort grandet ur din broders öga.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Teater: Intervju med en anti-populist


Tänk att få ställa oböjda frågor till en riktig anti-populist. Ni vet, en sån där med en riktigt vuxen framtoning, någon som med säker röst kan rabbla statistik och siffror och som får utrymme i DN Debatt. Som med endast ett höjt ögonbryn och en liten antydan till överseende leende kan bortförklara mänskliga emotionella reaktioner, miljarder människors religiösa tro eller bredare samhällsperspektiv som uppenbart nonsens. Självklart med en rejäl akademisk examen i botten. Kanske han ”fuskar” som en uppskattad föreläsare med sina skämtsamma poänger och små återhållsamma stunder då han blottar någon personlig bräcklighet följt av stormande applåder. Och som inte sällan avslutar med att säga: Vilket fantastiskt land vi lever i eller hur? Eller så skymtar han förbi i SvT forum tillsammans med politiker, redaktörer och kulturchefer i något helgseminarium om: ”Hur vetenskapen kan förenkla för de sjuka” eller ”Nyliberalism och de nya utmaningarna” eller kanske ”Klimatproblem och den populistiska anti-tillväxt-rörelsen”. Som får 100.000 spänn i arvode för varje öppen dörr han sparkar in.

Men eftersom det är så evinnerligt svårt att få kontakt med anti-populister och att jag i hela mitt vuxna liv faktiskt lyssnat på dem så slog det mig att jag inte behövde ytterligare en repetitiv påminnelse. Jag kan ju redan alla deras svar på alla frågor.


Så direkt från vår lilla digitala boulevardteater här ute på landet. Humor, satir och uppror i: ”Intervju med en anti-populist”, varsågod!



Mats förbereder och kontrollar ljudtekniken i den lilla studion söder om Stockholm.

Det knackar på dörren, Mats öppnar.

Mats: Hej välkommen.
A-P: Hej, hej. Ursäktar förseningen. Det var lite svårt att hitta men nu är jag här, ha, ha.

Mats: Ingen fara. Jag är verkligen glad att du kunde komma. Jag förstår att du har ont om tid. Du är ju involverad i väldigt mycket om jag har researchat rätt.

A-P Tar av sig ytterkläderna, snörvlar lite och letar samtidigt lite tafatt efter en plats att placera sina kläder på i den improviserade studion

A-P:
Jo, det man ju säga. Just nu har det blivit väldigt mycket redaktionsarbete och politiska analyser efter valet i USA. Jag kommer att jobba som tillfällig ledarskribent under julledigheten på AgendaBladet.  Ja, jag har ju förmånen att få jobba lite efter behov med det journalistiska. Annars så har jag ju mina ordinarie uppdrag i några styrelser, ja både i statliga och privata faktiskt. Jag började min karriär på det statliga xyz-verket som ingenjör men blev med tiden allt mer intresserad av ekonomi och produktutformning och kompletterade så småningom mina examina med en civilekonomutbildning. Att jag började på ett statligt verk var väl i sanningens namn lite i spåren av min politiska uppväxt och min karriär inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ja, jag tycker fortfarande att det är spännande med politik och har en del uppdrag inom lokalpolitiken. Jag gick faktiskt i samma protesttåg som Palme på den tiden när man var ung och het. [skratt]

Mats: Du. Sitt ner och ta en kopp kaffe. Jag antecknar lite om din bakgrund här så länge så drar vi igång intervjun alldeles strax. Jo, jag tänkte på att du också verkar väldigt sakkunnig inom försvarsfrågor.
A-P: Ja, alltså jag gjorde ju lumpen i FRA vilket var fantastiskt spännande. Ja jag tillhörde de där som klarade av morse-testet på mönstringen extra bra och sen blev det som det blev. Jag har fortfarande många vänner  inom försvaret och underrättelsesfären.

Mats: Så har du hunnit skriva några böcker också. Hur kändes det, att ge sig in i det litterära bara sådär.
A-P: Nja jag har ju alltid varit intresserad av litteratur och konst.  Min mamma älskade att skap med  akrylfärger och pappa fostrade mig tidigt med massor av litteratur. Jag förstod tidigt vikten av kunskaper vilket har bidragit till mina inlägg i skoldebatten om flumskolan.

Mats: OK ska vi köra igång. Temat är då det brännheta ämnet om etablissemanget och de missnöjda väljarna.
A-P: Exakt. Kul!


Mats: Jag undrar hur du ser på orsakerna till ett i hela västvärlden utbrett misstroende mot det så kallade etablissemanget? Kan det kanske bero på våra politiker eller det politiska klimatet?
A-P: Nej problemet finns bland besvikna människor, orsaken finns i det enkla missnöjet och problemet är alla de som röstar farligt och fel.

Mats: Och vad säger du om ett missledande och partiskt gammelmedia?
A-P: Va? Nej åter igen, det är där ute som problemen finns, alltså, bland människor i sociala media och bland människor som låtsas vara riktiga media. Det handlar som sagt om felaktiga och farliga åsikter.

Mats: Tror du att kontrollerande myndigheter möjligtvis kan skapa misstro?
A-P: Nej problemet finns bland människor som exempelvis utnyttjar försäkringskassan, som sjukskriver sig för länge, det finns bland föräldrar som inte vill plugga in sina barn i barnomsorgen så tidigt som möjligt och bidra till ekonomisk tillväxt eller bland alla invånare som potentiellt kan bli IS-soldater och självklart måste övervakas.

Mats: Ser du något hos företag med miljardvinster och välbetalda kapitalister som kan provocera människor?
A-P: Nej, nej, nej problemet med exempelvis ökad stress och sjukskrivningar handlar om människor som inte vill förändra sina attityder till tillfälliga jobb, lärlingslöner eller kontorslandskap. Och detta med kapitalister: Kom ihåg, styrelsemedlemmar i stora företag bär ett tungt ansvar, de skapar goda förutsättningar för många människor och måste ha en skälig ersättning för detta. Om man betalade sjuksköterskor höga löner så skulle hela samhällsekonomin kollapsa, vill du det?

Mats:  Kan du se ett problem med maktfullkomliga institutioner?
A-P: Verkligen inte! Institutioner har i allmänhet rätt, det är ju därför de finns!
Det problematiska med folkliga protester, för att ta något som ligger i tiden, och planerna på förläggandet av Nobelhuset på Blasieholmen i Stockholm är att människor inte vill respektera denna anrika institution och dess självklara plats i Stockholms kanske vackraste vy.  Missade du talet under nobelprisutdelningen om de mörka tiderna vi lever i? Man varnade för de nya trenderna: ”Globalization is criticed”, ”Science and knowledge are being questioned”. Att överhuvudtaget ifrågasätta eller kritisera sådana här grundläggande och fantastiska institutioner är obehagligt och hör till alltfler outbildade människors tillkortakommanden eller som det sas: ”Populism are being widespread”. Om man för ett ögonblick blickar ut bland pristagare,  gäster och talare under prisutdelningen och banketten så är det väl uppenbart vilka i samhället som är de vettiga. Skulle denna pålästa, välutbildade, erkända, finstämda och nobla församling av samhällstoppar i Nobel- societeten och de institutioner de representerar vara ett problem? Va?

Mats:  Människor upplever att de inte längre har makt, att det styrs för mycket från storstäderna, att vi har en brist på regionalt inflytande.
A-P: Nja, sådana där värderingar ska man nog vara försiktig med. Det blir lätt att de normaliseras. Som en svensk före detta politiker redan konstaterat så var det i de amerikanska storstäderna som man röstade på Clinton. Det säger väl en del om landsbygdsmänniskor? Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA. (DN Ledare). Ska vi ha ett eget Sameland också?

Mats:  Men detta med en brist på mänskligt inflytande kort och gott, spelar det ingen roll menar du?
A-P: Och du tycker inte att Brexit räckte till? [skratt] Du förstår, vanligt folk är inte tillräckligt utbildade och uppmärksamma. Hur skulle det gå ifall människors tandvärk skulle få styra över utbildade politiker och parlamentariker. Det gängse sättet att hantera konflikten mellan folkomröstning och representativ demokrati är att låta folkomröstningar vara rådgivande enbart, vilket innebär att parlamentet kan köra över ett folkomröstningsresultat. (Göran Rosenberg). Jag menar, en människa som får sin samhällsinformation genom trolltidningar och sedan en valsedel i handen, det blir som att ge en treåring ett skarpladdat vapen. Det är självklart att den individen inte kan ta beslut för samhällets bästa. (Lo Kauppi ETC)

Mats:  Jag kan uppleva en förmäten kultursfär som inte riktigt vill vara nära folket utan mest sysslar med en verklighetsfjär idealism?
A-P: Vad menar du? Jag tycket att vi har en fantastisk och insiktsfull kultursfär som skriver kritiskt om rasism, som lyfter klimatproblem eller tar upp viktiga och farliga politiska strömningar i samhället. För att inte tala om alla dessa fantastiska artister som på olika sätt visar sitt engagemang, jag tänker på Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Niklas Strömstedt  med flera, en sån jäkla skön blandning. Jag menar, vilka ska annars inspirera och utbilda människor? Jag tycker att såväl politiska som kulturella skribenter tänker helt rätt, det kan tyckas vara ett  magiskt tänkande men ändå, ingen verklighet existerar, utom den vi sätter våra ord på.(Johan Hakelius Expressen ironiserar över tidningsredaktioner)

Mats: Tror du att Trump kommer att kunna förbättra relationen mellan väljare och etablissemang?
A-P: Det är bara att konstatera att det som hände natten till den 9 november 2016 inte är världens undergång. Men något stort och farligt är det. I historieböckerna kommer datumet att markera slutpunkten på den jämförelsevis ljusa period som inleddes samma dag för 27 år sedan med Berlinmurens fall. Jag menar att det är jämförbart med Hitlers intåg i Österrike 1938 (B Wiman kulturchef DN).


Mats: Oj, du tycker inte att det låter aningen överdrivet ungefär som med glädjeruset när Obama vann?
A-P: [Stirrar ilsket och utbrister plötsligt]. Ärligt talat: Den enda lösningen är att någon skjuter honom (Uttalat av svensk f.d. mediechef. Som Johan Hakelius, Expressen avslöjar)

Mats: Men någonting gott i detta politiska kaos skulle kunna vara Trumps goda relation till Ryssland. Det skulle kunna ge oss ett slut på de hotfulla spänningar som råder mellan Ryssland och USA och då möjligtvis också Europa.
A-P: Jag tror jag förstår, du ser det som att fred skulle vara det viktigaste i dessa tider med kriget i Syrien [leende]. Men det är nog lite mer komplicerat än så förstår du. Jag tror att det viktigaste är att vi har fred med RÄTT länder snarare än fred i sig. Det viktigaste är att länder med liknande kulturer håller ihop. Kompisarna först om du förstår. Men [skratt] jag förstår hur du menar, krigsoffer, svält och katastrofer, människor som drabbas, jojo förfärligt så klart, men som sagt…

Mats:  Och att vi lider av ett patriarkat, gubbar på långa rader som bestämmer, tror du inte detta leder till ett bristande förtroende.
A-P: Tänker du på populister som Fi eller? (Fi = Populism, slutsats av Stig-Björn Ljunggren statsvetare och krönikör under paneldebatt). Men bortsett från det, bra att du lyfter detta, för om det inte vore för att massor av vita vanliga kvinnor röstade fel i det amerikanska valet så skulle USA fått sin första kvinnliga president, glastaket skulle ha rasat. Håller du inte med om det?

Mats:  Fast i Frankrike så har ju Marie Le Pen chansen att låta glastaket rasa i vår, hon kan bli vald till Frankrikes första kvinnliga president. Det kunde ju bli en revansch kanske?

A-P: [Tystnad och en lång allvarlig blick]

A-P: Jag kanske har missbedömt dig. Det börjar kännas lite olustigt brunt det här.
Mats:   Nej ingen fara. Jag har de senaste 20 åren kämpat för ett varmare samhälle, för öppenhet och varit riktigt stolt över Sveriges inledande och frikostiga immigrationspolitik. ”We walked the talk”. I övrigt identifierar jag mig som en världsmedborgare. Jag är också aktiv inom en europeisk demokratirörelse som många skulle se som vänster. Nej, brunt är det sista jag skulle välja. Kan du gissa vilken politisk inriktning jag sympatiserar med?

A-P: Nej vet du vad, jag förstår överhuvudtaget inte vart du vill komma med alla dessa märkliga och obehagliga frågor.

Mats:   Exakt, du gissade rätt. Ingen alls faktiskt. Jag försöker bidra till ett annat samhälle, till nya tankar och nya medvetenheter. Jag tror på människor och ett vitalare samhälle. Men först så måste det gamla bort, exempelvis den makt och det medborgarförakt som du så tydligt gestaltar.

A-P: Tack, då är vi nog klara där.

Efter att mikrofonen stängts av:

A-P: [Medan han kränger på sig ytterkläderna och ilar mot dörren]. Jag kommer se till att du svartlistas på varenda jävla tidningsredaktion. Bara så du vet!
Mats: Fan vet om jag inte redan är det.

A-P: [Vänder sig om i dörröppningen och vrålar] Fattar du inte att fascism är på väg!? [Dörren smälls igen]

Mats: [Muttrandes för sig själv] Jo… du är redan här.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Populism - Vad är det?

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare.

De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”.

Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har dock funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp. Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en oppositionen mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten, inte hur eller var den utspelas.

Eftersom populism, folkets uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all form av systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen generaliseras och hatas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti. Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.

Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta, för dem, mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.


Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.

Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism.
Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”. Men tro inte att du är "rätt" eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:


”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

"Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Källor

    DN Ledare: Höj rösten för demokratin i Polen
    Anders Heinö: TIMBRO AUTHORITARIAN POPULISM INDEX
    Free Assange Now: ”First the came for Assange”

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Etablissemanget nere för räkning, igen



Av Mats Sederholm


Dags för nästa snyting.

Upplevelsen av ett etablissemang som alltmer fjärmat sig från demokratins tyngdpunkt, folket och väljarna är något jag skrivit flitigt om de senaste åren och upplevt mig vara i stort sett ensam om. Inte minst är boken Kollision en enda stor bekräftelse på denna växande historiska spricka mellan makten och gräsrötterna. En spricka som jag för 3-4 år sedan tyckte mig skönja och såg var på väg att vidgas.

Världens media dömde ut Brexit-anhängarna liksom de i presidentvalet med ännu större kraft har valt sida till Hillary Clinton favör. Stålar och propaganda har gjort allt för att skapa Clinton som vinnare. Hon har haft mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag och haft i stort sett hela mediakåren på sin sida. Gammelmedias val har märks även i Sverige. Hur många Trump-anhängare eller debattörer har vi mött i jämförelse med Clinton-anhängare i exempelvis tv-nyheterna?  Kanske de inte är värdiga, kanske det borde till en blocköverskridande gammelmedial Novemberöverenskommelse för att förhindra de här ”skitiga” rösternas tillgång till de offentliga rummet?

Mig veterligen har endast två journalister försökt skapa lite balans. Aftonbladets Åsa Linderborg och ETC’s Kajsa Ekis Ekman som varit kritiska till Clinton. Den första valde ändå Clinton. Det finns faktiskt andra att välja på, exempelvis Jill Stein, de grönas namn i USA.  De flesta verkar ha betraktat Clinton som någon slags ”lilla huset på prärien” romantisk, duktig och företagssam amerikansk kvinna. Ändå rätt ok va?

Frågan är nu vart vi är på väg. Är vårt samhälle förmöget att lära av bistra erfarenheter?

Har vi exempelvis märkt några nya tongångar eller debatter om människors integritet eller om övervakning efter Snowdens med fleras avslöjanden av statsmakters underrättelsetjänster i USA eller i andra länder i västvärlden?
 Nej
Har debatten, eftertanken eller självkritiken av Brexit påverkat politiker eller skribenter?
 Nej
Kommer vi att märka någon skillnad denna gång?
 Nej, är jag rädd för.

Tvärtom tror jag att vi kommer att få en fördjupad spricka.

Makt skapar sin egen klass och våra parlamentariska politiker kommer inte att låta sig påverkas nämnvärt. De kommer vana trogen att vilja återföra problemet med den” tysta majoriteten” till sina egna områden, till sin egen ingrodda och oförändrade politik och ”göra en Clinton”. Alltså, satsa på gamla goa politiska favoriter. Stötta västerländska ”befrielsekrig” i öst, knyta täta band med banker, underrätelsetjänster, satsa på mer globalisering, mer arbetslinjer och konsumtion som svar på livets gåtor.

De amerikanska väljarna drog in en torped rakt in i de djupaste rötterna i det västerländska samhället och det small av bara helvete. Ett politikens 9/11 men denna gång är fienden innanför murarna. Smällen är mer än vad någon redaktör eller politiker ens vågar förstå. Man irrar fortfarande runt i dammet och rasmassorna. Detta trots att insikten om gapande sprickor mellan fattiga och rika och ett cyniskt samhälle har skapat den ena protestvågen efter den andra de 4-5 senaste åren.

Finner man några spår av eftertankar så här dagarna efter den politiska kraschen.

Björn Wiman DN:s kulturredaktör kände så här:

Det som hände natten till den 9 november 2016 är inte världens undergång. Men något stort och farligt är det. En amerikansk revolution? Ja, men också den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten.

Det påminner om det brittiska imperiets tidningsrubriker på 1800-talet när dimman lagt sig över den engelska kanalen. ”Hela Europa är isolerat”. Pompöst är bara förnamnet.

Vita män i som söker behålla sin identitet har varit en annan av många lite taffliga och vaga förklaringar. Journalisten Eva Elmsäter på SvT berättade att det var lika mycket vita kvinnor som sa nej till Clinton och ja till Trump liksom att Trump:s anhängare går att finna i alla samhällsklasser. Samma sak kan sägas om Latinorösterna, Trump fick med sig dem också.

En före detta  politiker Göran Persson  hade en ovanligt vaken och samhälls-självkritisk inställning. Han gjorde tre reflektioner om Trump-segern.

Reflektion 1
”Jag blir inte förvånad. Det finns en mäktig proteströrelse i hela västvärlden mot etablerade politiker”
”Många regeringar har missköt fördelningspolitiken. Det har blivit all rikare samhällen och allt fler har hamnat utanför. Och det där går till en viss gräns och när då medelklassen själv börjar förstå eller känna sig hotade och förstås att nästa grupp är vi som hamnar utanför så kommer en mäktig proteströrelse.”


Reflektion 2
”På något sätt är väl det här punkten för gammelmedias företrädesrätt när det gäller att analysera läget. Väldigt samstämmigt har det var i de etablerade media om att det här skulle bli en Clinton-seger. Men det finns en opinion som dom inte längre fångar upp.”

Reflektion 3
Den intellektuella dimensionen av politiken får stryka på foten för halvlögner med mera,

Reportern, Aftonbladets Olof Peterson tog upp två punkter av tre i artikeln från telefonintervjun, gissa vilken han hoppade över?
Rätt, den om kritiken av gammelmedia. Och sådana här små ”justeringar” sker varje dag i gammelmedia.

När kvinnor och mexikanska invandrare röstar på en man vars kvinnosyn och människosyn känns så gammal och rutten att man får backa långt tillbaka i historien så måste man ställa sig nya frågor. När fattiga arbetare som inte fått en reallöneökning på många år röstar på en mångmiljardär så måste man gå bortom gamla tankegångar. Vilken är den enorma kraft och längtan efter förändring som får folk att låta sig förnedras?

Förklaringar som att Trump är en tjuv- och rackar-typ som spelar på människors missnöje är att åter spotta på de som sagt ifrån eftersom man då tar deras röst ifrån dem och gör dem till bimbo-folk. Det är inte en ovanlig borgerlig förklaring. Från vänstern vill man så klart återföra allting till ekonomiska klyftor i samhället.  För oss som söker ett mer självständigt perspektiv så är det uppenbart att sådana här förklaringar inte räcker till och inte kommer att leda NÅGONVART. Missnöjet sträcker sig just nu över HELA PLANETEN. Fundera på det en stund.

Vi står inför ett paradigmskifte, där människor inte längre accepterar globala centraliseringar och en upplevelse av att man inte längre är delaktig i alla de utspridda och ogreppbara processer av makt man lyder under.

Det ska bli spännande att se hur politiker, ledarskribenter, kulturskribenter ska tackla detta problem med etablissemanget. Mitt tips är att jämret över börsnedgångar är som med de politiska nedgångarna, de återgår till det vanliga efter några veckor. Den politiska och mediala kasten kommer inte att krackelera. Tvärtom, jag är rädd för att vi kommer se etablissemanget mobilisera och med än större kraft och trubbigare än någonsin ge sig på människor med systemkritiska tankar.

En gång i tiden saknade arbetare en klassmedvetenhet, liksom att kvinnor saknade självkänsla och inte hade rätten att rösta. Eliten protesterade mot den tidens skräniga populister. Vad dagens nya antietablissemangsrörelse är på väg vet ingen. Idag har såväl vänstern som socialdemokratin misslyckats med att fånga upp problemen, liksom de borgerliga.

Jag ser nya torpeder från tysta majoriteter som redan är på väg. Och jag ser en gammal värld implodera.

Källor:
Aftonbladet Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23238245.ab

ETC Kajsa Ekis Ekman
http://www.etc.se/ledare/hillary-clinton-ar-en-klassisk-imperialist

Aftonbladet Göran Persson
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23882334.ab

DN Björn Wiman
http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nu-ar-han-president-i-amerikas-forenta-stater-skrudad-i-rod-keps-och-oandlig-makt/

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper