SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Liberaler och högernationalister - Ett familjedrama



Av Mats Sederholm

Även publicerad på 

Liberalerna har valt såväl ämne som huvudmotståndare för sin resa genom valrörelsen. EU respektive SD. Om en debatt mellan de två skulle uppstå så väntar två ytterlighetsalternativ.

Å ena sidan ett okritiskt upphöjande av en politisk och kapitalistisk makthybrid administrerat av teknorater och lobbyister som skapat en EU-parlamentarisk liklukt som ligger tät över hela Europa. Å andra sidan, hotet om att helt lämna EU och istället krypa in i sin egen holk.

Den progressiva tanken att förändra EU tycks befinna sig helt utanför det svenska debattmedvetandet. Kan inte någon ta EU i örat och se till rensa bort det från vad de flesta människor känner olust inför: Bristande demokrati, överstatlighet, finansmakt och teknokratstyre.

Nu kommer sådana visioner inte att läggas fram av liberaler eftersom de inte ser några problem med ett bank- och finansstyrt Europa hur många sociala tragedier det än skapar, hur mycket pessimism som än sprids, hur mycket förakt för etablissemanget det än medför och således, hur många autokratiska vindar det än drar upp. SD kommer heller inte att resa några protester eftersom missnöjet med maktmissbruk för dem stannar vid överstatlighet medan ”överkapitalism” eller ”överpatriarkat” kan passera förbi som icke-frågor. För liberaler liksom för högernationalister är människor först och främst poster i ett marknadsspel eller i statsbudgeten. Hela ryggraden i SD:s valrörelse är ju att göra invandrare till en utgiftspost.

En debatt mellan liberaler och högernationalister blir istället till ett politiskt familjedrama och en fader-och-son-uppgörelse. Å ena sidan fadern, den liberala parlamentariska demokratin med sitt självklara förnuft, sin överlägsna rätt och med den historiskt västerländska traditionen av att få styra och vara förmer. Å andra sidan den bångstyrige högersonen förskjuten från hela den politiska maffian och med faderns oförsonliga bemötande: ”Hur kunde det gå så här, han växte ju upp i den bästa av alla världar. Vi som representerar jordens allra mest ädla värderingar. Dessa högernationalistiska gangstergäng runt om i Europa han nu gått med i, var kom de ifrån?” Ja var kom de ifrån pappsen? Yttre rymden eller?  

Rättessnöret för en reformering av EU är en respekt för människan som en social varelse, som en unik och skapande kraft i samhället. Men medborgarrespekt finns inte med på våra egna politikers agenda. Oavsett vad man tycker om SD så måste man väl ändå fråga sig hur stora de måste bli innan den parlamentariska finklubben bryter samman så att uppemot en miljon väljares demokratiska önskan om SD:s inflytande kan förvaltas och det inte på SD:s röstsedel står nitlott. Statsministern liksom de flesta partiledare menar att man inte måste bjuda in partier till makten hur mycket demokratiskt kapital de än har. Och således är den demokratiska traditionen förvandlad till ett avsnitt i Robinson. Den liberala ideologins företrädare i morgonmedia, Dagens Nyheter ser inte att demokrati i mening folkvälde är den viktigaste innebörden av demokrati för: ”Demokratin utgår från insikten att det inte finns något sådant som ett homogent ”folk” med en gemensam vilja”.  Precis, det finns ingen skog, bara träd. Och det finns inget lag eller lagkänsla i Janne Anderssons framgångsrika fotbollslandslag, bara enstaka spelare eller hur?

Liberaler ser inget folk överhuvudtaget medan SD ser två folk, svenskar och invandrare! I Europa vimlar det av tillhörigheter, samhörigheter, kulturer och individer som både vill bli sedda och respekterade. I verkligheten handlar det om såväl gränser som tolerans och hjärta men för att åstadkomma detta krävs en radikal politisk reformering  av EU med fokus på medborgaren och ett samhälle som inte genererar pessimism och missnöje.  

Istället ska vi nu tvingas ta del av en debatt med konservativa politikers ältande om hur EU skapades i fredssyfte. Vi ska behöva skåda alla dessa allvarliga vuxna anleten från politiker och representanter från näringslivet som på autopilot varnar oss för EU-kritiska tongångar. Vi ska lyssna till prat om handelsavtal men inget om en kulturell och social gemenskap och inte minst ska vi behöva höra ett grabbigt och tjurigt missnöjesprotesterande och en dörr som slås igen till pojkrummet prytt med svenska vimplar.

Världen är inte sig lik, ett tu tre är SD Sveriges största parti och Åkesson kan med rätta gör anspråk på statsministerposten. Var tredje svensk vill ha en ”stark ledare”. Donald Trump kan mycket väl bli omvald om några år och anledningen är ett fundamentalt skifte i människors medvetenhet och uppfattning om politik i allmänhet fött ur en bottenlös uppgivenhet över den gällande, i synnerhet.

Mer debatt om EU och hela den politiska omvandling som sker vore spännande och uppfriskande. illusionen om att vi råder över oss själva som nation måste spräckas så fort som möjligt.  Hur ska vi européer kunna stå emot den senaste tidens hot mot frihet på internet, hur kan vi skydda oss mot medieleverantörers intrång i våra privatliv. Nationsöverskridande frågor som liksom miljöproblemen varken kan förbises eller enbart hanteras på hemmaplan. Björklund och Åkesson, sluta ducka och sluta tjura.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Svensk demokrati har blivit en låtsasbubbla



Skriven av Mats Sederholm.

Även publicerad på


Enligt en färsk undersökning från Pew Research center så är Sverige det i särklass minst populistiska (vänster eller höger) landet bland länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. Ett räddhågset svenskt etablissemang normaliserar debatten och håller de systemkritiska frågorna utanför och får allt att framstå som ”normalt”.
 

Valrörelsen är snart här. Partiledardebatter, analyser av Mats Knutsson m.fl. och frågor om invandring, välfärd och poliser kommer att debatteras. Hur ska det gå med alliansen, Sd och sossarna? En sak är helt säker, allt kommer att vara precis som det brukar. Valdebatterna blir likt en storm i ett vattenglas samtidigt som människor bakom de politiska fasaderna märker hur hela vårt samhällsklimat förändras bortom inflytande. Vilka bestämmer egentligen i vårt samhälle? Vem törs ifrågasätta den eviga ekonomisk tillväxten och miljöproblemen? Vem vill ta upp ekonomiseringen av människan? Vem törs koppla utmattningsrelaterade sjukdomar till systemfel? Uppåt 80% av befolkningen känner inget engagemang för sitt arbete, varför? Vem försvarar dig i den internationella handeln med digitala människor? Eller som Johan Croneman i DN uttrycker det:  Vi tar frågorna som kräver minst. Enkelt för er, enkelt för oss. Politikerföraktet är stort, klås snart bara av folkföraktet.

De enda säkra vinnarna i valet är systemförvaltarna, ett konservativt etablissemang i alla färger som räddhågset kryper allt närmare varandra och samtidigt vill få människor att tro att enda alternativet till gällande ordning är fascister, diktaturer och nazister underhållna av ryska nättroll. Vi ska också ha klart för oss att det är extremister som ifrågasätter demokratin fast det nyligen i en undersökning i New York Times visar sig vara mittenväljarna i USA och Europa som utgör de största tvivlarna.

Bubblan där vi låtsas politik och demokrati spricker allt fortare.
Håkan Juholt svor i kyrkan i höstas:
”Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin."
”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna.”

Jan Schermans välgjorda dokumentär på SvT ”Länge leve demokratin” skakade alldeles säkert om många experter. Exempelvis konstaterades att fyra av tio riksdagsmän anser att demokratin är hotad. 
Vi lever på 2000-talet men gör vårt allra bästa för att hålla oss kvar vid en 100 år gammal version av demokratin där ett fåtal tar de dagliga besluten medan flertalet gör det vart fjärde år utan att ens veta hur fåtalet kommer fram till besluten eller vilka de är. För att bli någorlunda delaktig i dagens politik måste du ägna dit liv åt att klättra upp för en hierarkisk partistruktur för att möjligtvis efter 10-tals år kunna delta i ett direkt beslutsfattande. Och de som gjort denna karriärresa, de sågar garanterat inte av den gren de sitter på. Trots dagens kraftfulla informationsteknologi som ger alla människor en chans att delta så håller vi oss kvar vid en urgammal demokratisk ordning med en representativ tanke som vittrats ner och med väljare som lever i en interaktiv kultur.  För enligt den gamla demokratiordningen ska medborgarna helst vara passiva och inte lägga sig i.

De demokratiska problemen i den verkliga världen ökar för varje dag.

Hur kan vi tro att nationella partier ska kunna säkra demokratin när de som sätter gränserna för ekonomi och sociala normer verkar internationellt? Demokratin blir verkningslös när det mellan väljaren och maktutövandet, exempelvis EU-parlamentet eller internationella banker, finns alldeles för många lager av representation, lobbying, teknokrater och brist på demokratiska institutioner. Väljarna, demokratins uppdragsgivare, saknar helt enkelt en demokratisk räckvidd. Medan man runt om i Europa diskuterar nya former av demokrati som exempelvis transnationella partier eller representativ direktdemokrati så håller den svenska kälen i sig. Här är allt ”normalt”!

Men även EU-parlamentet i sig måste demokratiseras. Beslut bakom stängda dörrar måste upphöra, lobbyingverksamheter måste kontrolleras, samgåendet mellan finansiella krafter och politiker måste återgå till att det är politiker och demokratin som för dansen.
Den alltmer ifrågasatta demokratin av gammal ordning öppnar för nya politiska möjligheter. Ett konservativt etablissemang och en nationalistisk protektionism på ena sidan. En inkluderande och omsorgsfull förnyelse av demokratin på den andra. En fruset svenskt debattklimat kommer inte att bestå. Kanske många människors känsla av en stundande valrörelse som mer fejkad än någonsin är en politisk vårkänsla.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Cirkus Trump - Etablissemangets dröm


Av Mats Sederholm

Även publicerad på

Häromdagen hade vi barnkalas hemma. Runt köksbordet hade de kommit in på spökhistorier då ett av barnen i nio-årsåldern utbrast:  ”Tänk om Trump dyker upp utanför fönstret”.

Häromdagen på tåget läste jag i ett av mina favoritmagasin från Nordamerika. Det har en underton av anarki, antikonsumtion och massor av sinnrikt innehåll. Jag tänkte innan jag började bläddra: undra hur många sidor det tar innan jag ser honom. En, två, tre, fyra...där var han, omgjord i en grotesk grimas. Ytterligare en utöver alla de tusentals som redan publicerats i de vanliga media. Jag stoppade ner numret i ryggsäcken med en suck.

Och när jag försöker ta temperaturen på den politiska debatten och besöker såväl traditionella, alternativa som progressiva nyhetssajter och oavsett om det är i mitt eget land eller i USA så är han där. Dag efter dag, samma sak.

Till och med när jag sitter i publiken bland progressiva aktivister så går det bara någon minut innan hans namn viskas.

Hur länge ska detta pågå? Denna den värsta politiska psykos jag varit med om. En politisk trafikstockning som aldrig tycks släppa.

Och alla hjälps åt. Politiker, filmregissörer, aktivister, intellektuella och inte minst nyhetsmedia. Han är enligt undersökningar den i särklass mest uppmärksammade presidenten under sitt första år. Och enligt undersökningar den av media mest ogillade presidenten på 25 år. Intresset är dessutom ovanligt fokuserat på honom som person. Han har förvandlat nyhetsmedia till något som mer påminner om skandalpress. De pekar finger, de gapar av förvåning, de både spekulerar och envisas med fakta i sin självbild som oskyldigt drabbade av detta monster. Han skriker tillbaka, de svarar och buar. Hatälskandet och dramat blir uppenbart för de som står utanför manegen och ser de tu i var sin clownnäsa jaga efter varandra i cirklar i ett medialt och politiskt cirkusnummer.

Flera tror nog att detta är något slags försvarstal för Trump. Men i den här krönikan är Trump och hans politik inte särskilt prioriterad och ingenting jag varken kommer att stödja eller förakta. Här är han neutral, ifall nu någon fortfarande minns hur man är politiskt objektiv.  Jo jag förstår upprördheten. Kvinnoförakt, förakt för folkgrupper, klimatförnekare, skrävlare, burdus, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad men det hjälps inte, det finns viktigare saker i världen än hans åsikter i frågorna.

Exempelvis att västvärlden genomgår ett socialt förfall eller att medborgares uppgivenhet och likgiltighet inför dagens demokrati ökar. Ni som ändå prioriterar undan ämnen som civilisationernas förfall, till förmån för mannen med den blonda kalufsen, betänk att Trump aldrig hade blivit vald ifall människor inte känt en sådan likgiltighet inför det gamla samhället.

Är ni dessutom medvetna om att ni i er besatthet nu står sida vid sida med de mest destruktiva krafterna, de som heller inte vill ha Trump eftersom han skapar obalans i deras konservativa ekosystem, ett växande västerländskt kastsystem där allt färre ges allt mer. De som försummar mänsklig värdighet och demokratisk delaktighet. När ni föraktfullt ser på de som röstade på monstret och trashar dem med konservativa retoriska modeord som populister, så håller ni både politiska teknokrater, finanskapitalister, lobbyister och globalister om ryggen. De står tätt bakom och tackar för er uppmärksamhet eller rättare sagt, er brist på uppmärksamhet.

Vad som växer som ogräs i detta politiska mörker är exempelvis när David Letterman gör en intervju med Barack Obama efter hans avgång. En självbekräftande demokratisk feelgood-intervju som känns lika passerad som Hollywoods tillrättalagda presidentporträtt. Eller den välmenande Morgan Freeman i sin serie ”The story of us” där han ned stor beundran intervjuar Bill Clinton om förträffligheten med hur demokratins sköts i den ”fria världen”. Jag menar, vem exakt är fri här? Du kan inte röra dig en meter utan att tjäna någon annan. Du är en ekonomisk legobit i en modell som du aldrig bett om eller varit med om att påverka.

Protesterar man mot Trump eftersom man vill ha tillbaka det gamla eller för att man vill skapa något nytt?
Poängen är att det inte är de politiska galjonsfigurerna som bestämmer ordningen i USA eller någon annanstans. Det är en ekonomisk, politisk och medialt oskriven överenskommelse, en kultur upprätthållen av ett etablissemang. Presidenten eller regeringen är tillsatta av ordningen, de ändrar inte ordningen. De kan skapa politisk och ekonomisk turbulens runt om i hela världen men de ändrar aldrig på systemet, de agerar inuti det ramverk som för varje dag förlorar i förtroende. Allt medan progressiva samhällsinnovatörer, systemkritiker och sociala nybyggare har gått på cirkus. De har varit där i några år nu och ser på samma föreställning om och om igen: ”Dumma Trump”. Instängda i ett politiskt tält utan syre och ännu en sunkig politisk show. . Allt vad ett bakåtsträvande etablissemang kan önska sig.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

MeRA25 och en ny europeisk demokrati



Foto: Mats Sederholm


Även publicerad i


Den politiska aktiviströrelsen DiEM25 med mer än 70 000 medlemmar över hela Europa startade nyligen sitt första politiska parti. Först ut blev Grekland och partiet MeRA25 med nästa års EU-val som närmaste mål. DiEM25-medlemmen Mats Sederholm om varför demokratin behöver förnyas på europeisk nivå.

Grunden och energin bakom MeRA25 härrör sig till vad som hände 2015 när den så kallade EU-trojkan tvingade Grekland till nya nödlån. Grekerna sa ifrån och röstade fram politiker som skulle försvara det grekiska folket, men som istället gick Trojkan till mötes och lät den eviga cirkulationen av lån till betalning av räntor på tidigare lån få fortsätta.  Läxan man vill lära sig är att EU:s utspel mot en enskild medlemsstat aldrig får hända igen.

MeRA25:s politiska program bygger på vad man kallar för konstruktiv olydnad och består av en 7-punkter lång åtgärdslista. Den 26:e mars tog Yanis Varoufakis tillsammans med tre MeRA25-kollegor plats i Ilisia-teatern i Aten under en välbesökt presskonferens. På frågan från en Reuterreporter om MeRA25:s förslag om att drastiskt sänka skatter för mindre företag, att stoppa panikutförsäljningar av statliga tillgångar och att skapa ett statligt betalsystem för att skydda sig från inflytande från finansmarknader och så vidare är realistisk och genomförbar förklarar Varoufakis:  Detta är ”riktlinjer och förslag som har ett enda enkelt syfte, att återföra realistiska hopp till det här landet.”

När nationalism och protektionism växer i Europa och flitigt uppmärksammas av media så växer samtidigt denna Europas gemensamma rörelse DIEM25 med MeRA25 som sin första partigren. Men varför paneuropeiskt? Varför startar man inte bara ett vanligt traditionellt parti med en ny politik i Grekland?

Anledningen är att de krafter som sätter ordningen i Europa är nationslösa varför demokratin, människors möjlighet att kunna stå upp emot dessa nationslösa krafter också måste organiseras bortom nationsgränser. Finansmarknader, EU-kommissionen, EU:s centralbank och Internationella valutafonden verkar gemensamt på en nivå som inte längre har en tillräcklig närhet till medborgare. Dessutom så är de heller inte helt demokratiska till sin natur och tenderar att skapa sin egen hybrid av politiker, teknokrater och tjänstemän såsom vi sett upprepas genom historien då kaster och aristokratier av olika slag tagit över bestämmandet när makten centraliserats.  En samlad europeisk medborgarkraft som med all tydlighet vill ändra på de demokratiska förutsättningarna i EU är DiEM25:s uppsåt och som man ser det, den enda möjligheten till att behålla demokratin. Att just DIEM25 för den här politiken beror på att man inte har ett gammalt politiskt tankegods att försvara eller gamla samhällstrukturer och traditioner att ta hänsyn till. Man är ett resultat av dagens sociala och politiska realiteter. MeRA25 är den första konkreta valbara manifestationen av denna unika politik.

Uppstarten i Aten blev inte helt odramatisk. När kvällsaktiviteterna kom till sitt slut så reser sig plötsligt en handfull besökare och protesterar högljutt. De blev senare identifierade som högerextremister. I taxin på väg till hotellet höll taxichauffören med om alla de iakttagelser av Grekland som MeRA25 beskriver men chauffören kommer inte att rösta på dem. Han, liksom så många andra har förlorat hoppet till politiker.

Det nationella vänsterpartiet Syriza som dominerar den Grekiska regeringen lockar inte medborgare eftersom de som politiker så gruvligt svek folket 2015. En nationell traditionell vänsterpolitik är inte vad DIEM25 primärt söker. Man söker aktivister och nytänkare som oavsett politisk bakgrund vill göra om det sociala och politiska Europa till något som kan återföra optimism och engagemang.    

Idén med att ”lyfta demokratin”, människors inflytande från en nationalistisk nivå upp till den nivå där den verkliga makten agerar är förmodligen något som förr eller senare kommer att väckas även i Sverige.  Här växer stödet för en folkomröstning om medlemskapet i EU samtidigt som en tydlig majoritet vill att Sverige är kvar i EU.

Någon Yanis Varoufakis syns inte i Landet lagom. Kombinationen av en karismatisk kändispolitiker, användandet av uttryck som ”det djupa etablissemanget” och oligarkstyre är möjligtvis lite för svulstigt för många svenska politiker, redaktörer, politiska analytiker och intellektuella.

Men från ett väljarperspektiv finns det alldeles säkert ett behov av politiker som med trovärdighet och tydlighet kan fånga upp en oro för överstatlighet och politisk uppgivenhet. Någon som kan vända upp och ner på de etablerade partierna och tvinga fram ett politiskt nytänkande. Någon som törs säga likt det som Varoufakis yttrade:

”Vi har inget europeiskt parlament, det har alltid bara varit där som ett fikonlöv, som en ersättning för bristen på genuint demokratiska processer.”

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 Europas nya parti



Av Mats Sederholm

Även publicerad på


DIEM25, den europeiska demokratirörelsen som startades 2016 kommer att formera sig även som ett parti. En överstatlig europeisk politik kan därmed få en europeisk demokratisk motvikt i Europaparlamentet, skriver författaren Mats Sederholm.


DIEM25 blir ett transnationellt parti, ett Europaparti, Detta står klart efter en omröstning bland deras 60.000 medlemmar runt om i Europa.

Men vad innebär det?

Ifall DIEM25 blir invalda i EU-parlamentet så skulle de ge Europas befolkning en mer direkt representation. En överstatlig europeisk politik får en europeisk demokratisk motvikt.

Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

Begreppet Europa har dessutom alltmer översatts till att betyda EU. Då DIEM25:s medlemmar inte bara kommer från EU-nationer så skulle Europas befolkning få en unik representation med DIEM25 i Europaparlamentet.

    Vilka är då DIEM25:s viktigaste frågor?

Demokrati i meningen en nerifrån-upp-påverkan samt transparens är nyckelord liksom att få ett slut på ett ekonomiskt och socialt förfall som man menar håller på att vittra sönder Europa. En röst på DIEM25 skulle också bidra till kritik mot beslut bakom stängda dörrar liksom en demokratiskt oklar sammanblandning mellan banker och politiker.

    Det skulle kunna stoppa trenden av européers sjunkande förtroende för institutioner och politiska partier.

I dagsläget finns ett ekonomiskt program framtaget, the European New Deal. Där finns konkreta förslag på hur man vill tämja finansmarknader och bankers maktställning och istället avleda ekonomiska resurser till satsning på gröna investeringar och på en social upprustning.

Något som man menar är ett måste för att kunna återskapa optimism, värdighet och vitalitet bland människor.

Bland övriga prioriterade frågor förutom sysselsättning, flykting och migrationsfrågor kan nämnas:
  Ett europeiskt anti-nedskärningsprogram.
 Att motverka skatteparadis.
Regleringar av »Big Tech« och »Big Pharma«. En europeisk municipalism,  d.v.s. lokalt självbestämmande, direktdemokrati. Feminism.

Kan detta bli ett parti i Sverige? 

I dagsläget är det inte klart vilka länder man till en början kommer att agera i. Man kommer först söka nationella allianspartier som är beredda att stödja DIEM25:s ekonomiska politik och progressiva agenda.

Om det inte är möjligt så kan ett eget DIEM25-parti komma på fråga för respektive land. Partiet är samtidigt skeptiskt till existerande nationella partier som man menar mest prioriterar »mikropolitiskt käbbel«.

Men framförallt är det nya Europapartiet främst en politisk aktiviströrelse där drivkrafterna finns bland lokala medlemmar och grupper. I dagsläget finns en liten officiell lokal grupp i Sverige men utan förutsättningar för att skapa ett svenskt parti.

Det bör också sägas att alla initiativ i rörelsen alltid sker med en godkännande översyn (peer review) av flera medlemmar.

Vad som däremot inte går att ändra på är till exempel könsfördelningen bland medlemmarna i de ledande och validerande råden som måste vara lika. Detta är inskrivet i DIEM25:s förordning liksom den uttryckliga meningen: »DIEM25 är en feministisk rörelse».

I valet röstade 73 procent av DIEM25:s medlemmar och 93 procent av dessa röstade för att DIEM25 ska skapa en politiskt representativ sektion. 
Är Europas befolkning redo att investera sina politiska mandat i en ny politisk riktning?

Skulle svenskar våga lämna de traditionella partierna till förmån för något som pekar bort från en traditionell politisk och ekonomisk ordning men som också innebär ett avståndstagande från högerextremism?

Att det bland EU-politiker finns en förståelse för vikten av sociala initiativ bevisades av EU-toppmötet  i Göteborg senast. Men frågan är hur de traditionella partierna ställer sig till denna  ideologiskt radikala och progressiva rörelse/parti?

En katt bland hermelinerna eller en öppning för ett efterlängtat demokratiskt skifte.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

De säger: Det finns inga alternativ

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård


Även publicerad på och på engelska på DISSIDENT VOICE

VI lever i tider av ökad global ekonomisk orättvisa, misstroende mot etablissemanget och en politisk terräng som ritas om i en sådan omfattning att få analytiker riktigt förstår vad som sker. Sällan har vi sett en sådan politisk rörlighet och möjlighet till förändring. Men den styrande politiska konsensusen i Europa och västvärlden tycks orubblig: ”Det finns inget annat alternativ”.

Det politiska och ekonomiska ramverket berättar att det är hårt arbete, krediter och konsumtion som medborgaren har att förhålla sig till. Det outtalade budskapet är att en fortsatt utveckling av demokratin inte är möjlig varför ett annat samhälle präglat av delaktighet, tolerans, trygghet och livskvalitet heller inte går att förverkliga. Varför stannar politikers leveransförmåga vid vardagspolitik, blockstrategier och röstfångeri och varför kan man inte längre diskutera visioner och vidareutveckling av vårt samhälle? Vad har skett som har låst fast allting i ett skruvstäd?

Med början på 1980-talet gick politik och ekonomi skilda vägar. Banker fick fria tyglar att låna ut pengar så att tillväxten kunde eldas på samtidigt som den fria marknaden skulle göras ännu mer fri. Politiker och ekonomer var överens: ”Det finns inget annat alternativ”.

Därefter kom skuldkriserna på 1980-90-talen. Ett auktoriserat pyramidspel som vi till vardags känner till som fastighetsbubblor, finansbubblor med mera.

En globaliserad finansindustri satte den nya världskulturen. Allt måste gå snabbare, vara enklare, vara tillfälligt och följa finansmarknadens snabba kast. ”Finns det inga jobb på din ort, slit upp din familj och flytta till en annan.” Anslutningen till politiska partier och fackföreningar minskade, det gamla samhället uppfattades som rigid, trögt och omöjligt.

Människor uppmanades att gå runt sin egen betalningsförmåga och konsumera med framtida inkomster. Ett annat sätt att kringgå naturlagarna var den nya konsumismen. Den enkla principen att efterfrågan skapar utbud hade utgått. Istället skapade man först utbuden för att sedan med marknadsföring introducera efterfrågan liksom en nödvändig konsumtionskultur, lika illusorisk som tobaksreklam och bankkrediter.

Det nya samhället präglat av individualisering, effektivitet, strategiskt tänkande och mindre sammanhållning växte långsamt fram från 1990-talet in över 2000-talet. 1970-talets ideologiskt politiska vidd hade krympt ihop till en röd-grön-blå legering, ett samstämmigt arbets- och konsumtionsideal.

Så kom finanskraschen 2008 som drabbade miljoner människor med arbetslöshet, människor som förlorade sina hem och tvingades betala finanskalaset när länder måste spara in på mänsklig omvårdnad för att kunna betala skuldräntor. Politiker och ekonomer i västvärlden är ändå överens: ” Det finns inget annat alternativ”.

Politikers demokratiska kontrakt med medborgarna gick inte längre att upprätthålla. Den gamla principen att låta politiken hålla ordning på kapitalismens värsta påfund hade på några årtionden förvandlats till att istället låta politiken skydda finansvärlden från allt för mycket av demokratiska påfund. Politikers solidaritet med finansindustrin blev starkare än den med medborgarna. En ny kast av makthavare växte fram, ett skikt, en hybrid av politiker, ekonomer och teknokrater, ett allt djupare etablissemang.

Ovanför detta lager har dessutom en oligarkisk klick av makthavare, främst inom finansindustrin, förstärkt sin ställning. De agerar bortom nationsgränser och oberoende av länders statsbudgetar, arbetslöshet, materiell och social misär. Odebatterade och skyddade i globaliseringens namn.

Med åren och märkligt nog till mångas förvåning, har populism och kritiken mot makthavare tilltagit. Det utdragna kontraktsbrottet mellan de styrande och massorna har skapat en protektionistisk präriebrand över hela västvärlden på temat ”Det räcker nu”.

Den europeiska centralbanken och EU-politikers hot om att 2015 stänga ner Greklands banker och öppet avvisa en demokratisk folkomröstning var ett övergrepp, man hade lika gärna rullat in med tanks men då hade illusionen om att EU är lika med fred fått sig en mer uppenbar törn. När demokratin i Grekland sattes ur spel så stod Europas djupa etablissemang tysta och såg på. De tänkte förmodligen: ”Det finns inget annat alternativ”.

Destruktiv extremism, motsättningar och en uppgivenhet över hur samhället utvecklar sig är inte skapat av odemokratiska krafter eller av politiska dårar, det är skapat av och upprätthålls av alla våra vanligaste politiker, av EU-teknokrater, lobbyister och andra inflytelserika personer i vårt samhälle. De menar att människors missnöje hotar ”demokratin” men deras demokrati är endast ett mantra, ett urtvättat klubbmärke, ett lättjefullt tillmäle för att i en populistisk ton få människor att förtära en samhällsstruktur som för länge sedan passerat utgångsdatum. Detta går inte att avleda som en fråga om korrekta fakta eller inte, det är en fråga om en korrekt samhällskultur eller inte.

Alternativen består av en långsiktig förändring av synen på demokrati. Politiker måste återvända till sina uppdragsgivare väljarna och garantera de mest grundläggande ekonomiska förutsättningarna. Man måste frigöra mänsklig omvårdnad från ekonomisk hets och all den ohälsa och pessimism som den skapar. Det är dags att avlusa samhället från feltankar som att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser samtidigt som en liten procent äger enorma resurser. Politik måste inte heller vara ett val mellan antingen en ekonomisk maktfullkomlighet eller en statlig maktfullkomlighet.

Politiker behöver din hjälp, de behöver människors röst och tydliga besked. De måste anvisas till en helt annan politik och till en utvecklad demokrati som törs göra om och göra rätt. De kommer inte att gilla det, de kommer att skälla, bullra och hota, men det finns inget annat alternativ.

Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Linda | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 kliver in på den politiska arenan

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård

Publicerad på
i en något kortare version samt på Truth out   på engelska.


”Europas största ’politiska rörelse’ är alla som väljer att inte rösta. Det finns miljoner potentiella väljare i Europa som varken stödjer högerextremism eller nyliberal-status-quo-politik.” Mats Sederholm från Diem25 om varför Europa behöver ett transnationellt progressivt parti.

”För att direkt kunna  konfrontera etablissemanget och skapa det progressiva Europa som så desperat är nödvändigt så uppmanar vi alla aktivister till att praktisera ”Konstruktiv Olydnad”.”

Citatet är en uppmaning till att inte acceptera ett odemokratiskt EU. Men demokratirörelsen DIEM25 (Democracy In Europe Movement)  är långt ifrån en renodlad proteströrelse. Att vägra acceptera förslag från EU menar man, måste kompletteras med motförslag.  Efter starten 2016 så har man skapat allianser med progressiva rörelser och politiker runt om i Europa och haft en kontinuerlig dialog med sina medlemmar. Man har ställt frågor såväl till andra som till sig själva om hur EU och Europa kan demokratiseras. Hur man kan sätta stopp för banker, teknokrater och en europeisk politisk konsensus som saknar politiska visioner. Som saknar lösningar på en utbredd europeisk arbetslöshet, på nedskärningar och kreditlösningar till förmån för banker och det ”djupa etablissemanget”.

I våras introducerade man European New Deal. Här finns svaren på frågorna i form av principer och förslag till konkreta politiska förändringar. Principer som exempelvis omvandlingen av rikedomar till investeringar som gynnar en grön och hållbar ekonomi men också anti-nedskärningsprogram och job-garanti-program. Bankförmögenheter, arvsskatter och gröna skatter ska leda om resurserna till Demos, folket.

DIEM25 har efter bara ett år förvandlat sitt politiska manifesto till konkret politik. Lösningen på vad man anser är Europas största problem, arbetslösheten måste först angripas genom att tämja banker och hela den finansiella sektorn så att stabilitet kan skapas i ett Europa som är på väg att slitas itu av ekonomiska och sociala krafter. Det övergripande syftet är att återinföra optimism och människors förtroende.

Idag består den största ”politiska rörelsen” av alla de Européer som väljer att inte rösta alls. I det franska valet röstade 12% blankt, mer än någon gång efter andra världskriget. Det finns alltså miljoner potentiella väljare i Europa som varken vill rösta på nationalism/högerextremism eller på nyliberal-status-quo-politik. En tomt utrymme av politisk mark där DIEM25 vill befinna sig.

Är då inte DIEM25 bara ett nytt vänsterinitiativ? Skatter och regleringar är ju trots allt gammal klassisk vänsterpolitik.

Man har i botten en mer holistisk och mindre identitetsorienterad syn på politik. DIEM25 söker allianser med grupper, rörelser och politiker oavsett deras partitillhörighet. Man saknar en ideologisk prestige vilket varit förutsättningen för mitt personliga engagemang och lust att verka politiskt.

”Det finns inte något enskilt parti i Europa med ett ledarskap kapabelt till att utvecklas från mikropolitiskt käbbel till nödvändiga och uppriktiga utbyten av idéer och som inte tillåter "politicking" (att övertyga/tinga andra om att rösta på ett speciellt parti). Nationalistisk politik, partipolitik passar inte våra syften.”
Yanis Varoufakis

Ett politisk unikt och målande exempel på hur de skiljer sig med sin mer holistiska syn på vilka krafter som råder i världen är hur de vill uppmärksamma på Silicon Valley som en destruktiv form av internationalism.

Google och andra sociala medieleverantörer samlar idag information från alla de som använder exempelvis deras tjänster. Problemet är inte att information samlas, problemet är att varje individ bidrar till detta sociala kapital men saknar själv kontroll över det. Fram till idag så har den biologiska människan haft lagstiftade skydd mot övergrepp. Men idag så har denna människa expanderat till att också vara en ”cyborg”, en digital människa.  Men den människan saknar mänskliga rättigheter. Med smartteknologier blir människor förvisso lite smartare men samtidigt så är det företag och myndigheter som hela tiden tillåts vara ännu smartare eftersom de kan samla in materialet och ligga steget före. Om inte du som individ ger ditt tillstånd till företag och myndigheters utbyten och rotanden i din privata värld så stängs du ute från det sociala nätverket. Helt oacceptabelt.

DIEM25 vill skapa en motkraft till Silicon Valley genom en fri, öppen och decentraliserad teknologi. Man vill skapa ett internet där varje invånare har kontroll över sin egen plats och sin privata information.  Internet kan sedan utgå från en sådan teknologiskt öppen bank av medborgarinformation vilket innebär att alla utbyten av information har sin grund i individers integritet och värdighet. Med andra ord  så förflyttas inflytandet tillbaka till människor. Något som borde vara självklart i en demokrati.

Som aktiv i DIEM25 och i Validating Council har jag det sista året både medverkat till och kunnat konstatera hur nya lokaka aktivistgrupper startas upp i land efter land. Hur de tillsatts med kompetenta människor som brinner för gemenskap och ett annorlunda Europa. Det växer så det knakar just nu och nästa naturliga steg är att formera sig som ett politiskt parti. Europas första transnationella parti.

Grekiska journalister undrar nyfiket ifall Diem25-grundaren och den forne finansministern Yanis Varoufakis nu ska återvända till den grekiska politiken. Men som transnationellt parti så är det alla Europas DIEM-medlemmar som avgör vilka länder som DIEM25 kommer att starta upp sin partiverksamhet i.


Erik Edman koordinator, Mats, Yanis Varoufakis m.fl

Igår Lördag den 9/9, en vecka innan den europeiska kommissionen har sitt ”State of the Union speech” , arrangerade DIEM25 eventet ”The real state of the Union” i Bryssel där man utvecklade starten av DIEM25 som parti, med fokus på det europeiska valet 2019. Jag och Linda var för övrigt på plats i en fullsatt teater med 1000 personer och fick chansen att både se och efteråt lära känna medlemmar och DIEMs kärna. Bara positivt. 

”Vi kommer att skaka om Europa, vänligt, passionerat men bestämt”.

Ett gigantiskt demokratiseringsprojekt  som givetvis kan ta vilken riktning som helst. Men för mig som inte röstat på ett riksdagsparti på 25 år så känns det hoppfullt i en nödvändig och unik tid av politisk turbulens.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Nyheter | Politik | Proteströrelser | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Frigörelse eller protektionism



Av Mats Sederholm

Även publicerad på Dagens ArenaDisssident Voice och Democracy Chronicles

De nya politiska västerländska strömningarna fortsätter att skapa oreda och osäkerhet.  Media turnerar runt i Europa i flock från val till val, från land till land i jakten på ett enda röstresultat som kan tänkas visa på ett trendbrott och en återgång till det gamla. Den offentliga politiska analysen krackeleras av politiska identiteter,  åsiktsjournalistik och rädslor. En kupa har lagt sig över all politisk debatt och analys. 

Allt medan människors längtan i västvärlden efter något nytt kvarstår.

Det märktes redan för 5-6 år sedan med proteströrelserna runt medelhavet samt Occupyrörelsen. Sedan dess har proteströrelser och demonstrationer stadigt ökat i volym, men under analytikers radar. De två västerländska politiska ”terrorattentaten” Brexit och valet av Donald Trump som president är således en naturlig följd av flera års växande tröttnad på det politiskt invanda till förmån för, vad jag menar, det mer folknära och sammanhållna.

I spanska Katalonien väntar en folkomröstning om självständighet i september. I Skottland har man lämnat in en ny ansökan och i Kalifornien samlar man in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om självständighet. I Europa  växer missnöjet med EU som maktsfär. I alla exempel märks rop efter självständighet, nationalism och/eller regionalt styre. Men trenderna diskuteras sällan i samma debatt. Självstyre i formen av en protektionistisk nationalstat tycks vara något helt annorlunda än en kamp för självständighet.

Men att i ena fallet förstärka nationalstaten eller i andra fallet frigöra sig från den och skapa en egen handlar om att värja sig mot en ”jättarnas världsordning”. Hur missnöjet sedan gestaltas är en annan fråga.

Grundproblemet är att vi saknar en gemenskap, en identitet, en lagkänsla där alla känner sig betydelsefulla, där trygghet och förtröstan skapar tolerans och empati. Vårt västerländska samhälle levererar raka motsatsen. Individualisering, anonymisering, konkurrens och en jobba-konsumtions-kultur som enda politiska vision. Partier från vänster till höger stödjer den samtidigt som större delen av media städar upp i debattarenan så att systemkritik kan hållas på avstånd och ersättas med en ofarlig samhällskritik eller internkritik om man vill kalla det så.

Frigörelsen från dagens toppstyren oavsett om det handlar om globalisering, skottarnas Storbritannien eller nollåttor som sitter och bestämmer i Stockholm, kommer att fortsätta.

Det lilla mot det stora.

Längtan efter ett verkligt samhälle, efter rättvisa och en gemenskap tycks omöjlig att stoppa i dessa tider av uppbrott, individualisering och brist på mänsklig värdighet. Viljan och längtan ruvar där hela tiden. Den läcker ut när terrorn slår till i staden, när gemenskap och samhörighet för en kort stund råder innan ”business as usual” otåligt tar över igen.

”Det lilla mot det stora”-skalan är på väg att ta över höger-vänster-skalan. 

Den nya varseblivningen, kanaliserad på olika sätt, om samhällets osunda utveckling har skapat nya politiska rörelser som exempelvis den europeiska DIEM25 som verkar för ett demokratiserat och transparant EU. DIEM25, den nya franska presidenten Emmanuel Macron, den radikala amerikanska presidentkandidaten Bernie Sanders eller Marine Le Pen speglar ganska så väl tillståndet såväl i Europa som i USA. Antingen nya radikala politiska strömningar bortom de kollapsande klassiska politiska vägvalen, eller som i Macrons fall, en längtan bort från det gamla samtidigt som man vill vara tryggt förankrad vid det gamla. En politisk helgardering a lá 2017. Men minns,  den största politiska förändringen handlar inte om vilka som väljs utan snarare om misstroendet mot de valbara. Kalla handen är den största politiska rörelsen om än oorganiserad.

Såväl Emmanuel Macron som Donald Trump är båda politiskt skickliga affärsmän som uppfattat en efterfrågan efter ett nytt radikalt behov av förändring till skillnad från de skolade politikernas oseriösa ”change”-löften. Människors motiverade missnöje med etablissemanget fångas tyvärr upp av politiska bilförsäljare istället för att följas upp av nytänkande. Idag råder en Trumpfixering som dränker alla försök till framtidsvisioner och som riskerar att återauktorisera det gamla, förlegade och hopplösa. En politisk återvändsgränd.

Riktningen mot regionalisering, medbestämmande och småskalighet driver ändå fram rädslor och motstånd. Några exempel är:

1. De som tror att all positiv utveckling handlar om skapa en politisk och ekonomisk hegemoni  och en  ständigt expanderande samhällskropp.
2. De som fruktar en utbredd intolerans, instängdhet, fördomar och en utsatthet för minoriteter.
3. En viss karaktär av människor som skyr alla gränssättningar oavsett om det är nationsgränser, familjestrukturer, kulturer eller kommungränser.
4. Liberala marknadskrafter, kapitalister och globalister som vill plantera samma gröda på en enda stor global åker, den arbetande och konsumerande människan. Helst utan klibbiga samhörighetskänslor, separerade, individualiserade, uniformerade, lättarbetade och enkla att skörda.

Kan man då regionalisera våra samhällen utan att förlora en tolerans för andra? Svaret borde vara självklart. Intolerans skapas inte av mångfald, den skapas av ekonomisk orättvisa, av brist på inflytande, tillhörighet , respekt och en bristande känsla av samhörighet. Nöjda och sedda människor ser sig inte om efter skyldiga.

Tags:
Categories: DIEM25 | Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Segraren som ingen såg komma


Av Mats Sederholm

Soffliggaren!

Inte sedan 1969 har de som avstod från att rösta haft så stor framgång i Frankrike. Då, mitt under vänstervågen ställdes två högerkandidater mot varandra varför orsaken då var rent politisk. Men nu var det antipolitiska tongångar som dominerade efter ytterligare en freakshow till presidentval(efter det amerikanska). Dessutom så har antalet blankröster ökat till 12% från förra valomgångens 2%, det högsta antalet blankröster sedan 2:a världskriget. Den politiska karriäristen och diversehandlaren Macron gick segrande ur striden mot nationalisten Marine(”tout de suite”, ut medom(islamisterna) "på en gång") Le Pen. Medan de klassiska konservativa och socialistiska bastiljonerna är på väg att rasa ihop. Vilket politiskt party!

I Februari 2012 skrev jag på Klar Sikt ”Grundproblemet är att den där krackelerande sprickan som spridit sig i Nordafrika måste sprida sig västerut och norrut till vår värld innan ett ordenligt paradigmskifte kan ske, ja någonstans på jorden och innan en verklig demokrati är möjlig.”. 2013 påbörjades boken Kollision om den politiska sprickan i världen. Idag går sprickorna alla håll och det kommer att fortsätta.
När Anna Hedenmo på SvT Aktuellt 3 gånger ikväll ställde frågan till Anna Kinberg-Batra om vänster-höger-skalan är på väg att lösas upp så får man nypa sig i armen. Självklart fick hon inget svar, varken Batra eller exempelvis Sjöstedt skulle såga av den gren de sitter på.

Människor säger ifrån. Och det enda som duger är just när människor själva driver förändringen, aktivt eller passivt. I Trumps fall vann de missnöjda men även Macrons framgång är ett resultat av en medvetandeförändring, av människors nya prövande och letande. De har båda agerat politiskt street-smart helt enkelt och utnyttjat det missnöje och den ökande medvetenhet som sprider sig globalt, men det är inte de som driver utvecklingen, de när sig på den. De är bussinessmen som handlar med politisk valuta det vill säga folkets åsikter och trender.

Det existentiella moränraset som pågår är inte resultatet av någon ny politisk ikon, av en ny ledare, inte heller ett resultat av några unika avslöjanden om en hemlig elit eller dylikt utan snarare en långsam organisk urholkning av gällande normsystem och kultur. Den här utvecklingen saknar toppstyrning och sker brett och är fullständigt förödande för gällande ordning. Ja för alla tänkbara maktstrukturer. Så obegriplig att man först 2016 upptäckte den nya politiska vågen.

För några veckor på SvT Agenda satt Carl Bildt och hade absolut inget matnyttigt att säga. Som en gammal dinosaurie just innan de är på väg att försvinna från planeten. Hela etablissemanget springer runt som yra höns och söker tröst och ledstänger att hålla sig i. Men faktum är att det gamla varit på väg utför i många år men under etablissemangets radar.

Macron smörjer nu de sista entusiasterna av EU och toppstyrning. Men det är bara en tidsfråga innan hans rörelse ”På March” inser att förnyelse och föryngring inte kan skapas bara för att man startar en folkrörelse eller för att man vinkar till alla politiska färger. Macron jämförs med Obama men den senares fagra tal om Change liksom tidigare amerikanska presidenters eller i detta fall Macrons kommer aldrig att kunna realiseras med nuvarande ekonomiska, mediala och skendemokratiska ordning. Den kan enbart realiseras med en i grunden annorlunda livsåskådning, med en annan syn på livskultur och på människan.

Macron är motsatsen till en sådan förändring. En ung, stilig "förändrare" i slips och kostym och ett bankkonto med miljarder. Attraherande för de som förstår att något nytt måste till men ändå vill vara kvar vid det gamla och föraktad av de som förstått att en klassisk marknadsliberal politisk åskådning om än vänsterliberal inte kan leda till något nytt.

Gladast i veckan var nog Arja Saijonmaa och Jasenko Selimovic(L) som såg fram emot Macrons seger i SvT Opinion. De förstod absolut ingenting av att människor ogillar makt och EU, trots programledarens påminnelser.

Nostalgi och förnekelse är kanske det sista som återstår innan man tvingas ge upp.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Den farliga, den goda och resten

Av Mats Sederholm

Det franska valet närmar sig och etablissemanget förfasas över att deras partier inte får makten. Själv upplever jag det som ett ytterligare ett politiskt drama av hög kvalité.

Den farliga, den goda och resten.

Den farliga
Den farliga är Nationella fronten med Marine Le Pen som presidentkandidat. Jo, för även om det finns ett vettigt ifrågasättande av samhällsmakten så finns det där som ger den bittra smaken, ofta kopplad till det högerextrema, nämligen bristen på hjärta. Man samlas till gemenskap, men inte kring det mänskliga utan kring nationalstaten och kring en förenklad syn på allt och alla som tänkas störa den nationalistiska tanken. Gemenskap utan omtanke. Och ibland drar dessa politiska strömningar så långt åt höger att det känns riktigt otäckt, Marine Le Pen har gett mig rysningar när jag hört och sett henne.

Resten
Men jag kan förstå att många drar iväg mot hennes håll i sin frustration över status-quo-politiker, som exempelvis våra vanliga politiker i den svenska riksdagen eller bland de franska kandidaterna såsom François Fillon, konservativ marknadsliberal och Emmanuel Macron – liberalen. Republikanen Fillon skandalskapad av media, beundrare av Margaret Thatcher och EU-entusiast.  Macron 39 år, tippad som Frankrikes nästa president står utan ett parti bakom sig och anser sig själv vara en anti-Pen. Hans nystartade politiska rörelse ”En Marche” vill dra väljare från alla läger. Han är etablissemangets egna anti-etablissemangskandidat och förmodligen bara politiskt street-smart i dessa tider av populistiska strömningar.

De bådas världsåskådning är i grunden lika destruktiv som Nationella frontens.

De för en ideologi där livet handlar om att jobba, äta, sova och somna in som ett utbrunnet vedträ på hemmet på ålderns höst. Det handlar om att vara glödhet i tillväxtkaminen mellan 20-65 samtidigt som man ska försöka klämma in lite närvaro och livskvalité. Trötta medborgare som varje kväll hänger framför tv:n efter att krängt av sig dagdräkten och med batterierna på botten efter att ha levererat sin del till systemet. Du är ett vedträ under den största delen av ditt liv.

Livskvalité är i den här världsåskådningen när du uttröttad står och hänger vid en fotbollsplan åtta på morgonen en lördag för att ditt barn inte ska hamna utanför och för att du fått lära dig att du då är engagerad i dina barn och vill vara med dem. Samtidigt som  du lämnar bort dem nästan alla andra dagar av veckan så att du kan förverkliga dig själv och tjäna de ekonomiska premisserna som styr vartenda litet hörn av din vardag. Kapitalister, socialister och feminister jublar gemensamt över denna sjuka sociala arkitektur.
Svenska media och politiker kallar det för katastrof ifall inte ovan nämnda ”mitten-kandidater” och status-quo-samhället går vinnande ur striden.

Den goda
Kvar bland topp-fyra kandidaterna finns den 65-årige radikalen Jean-Luc Mélenchon. Han är Marine Le Pen motsats på en vänster-högerskala men samtidigt hennes syskon på skalan människor vs makten. Den senare skalan har hittills varit osynlig, en skala jag velat föra fram genom åren.

En annan ideologisk skala
I en av mina böcker skrev jag 2005:
”Vad man inte diskuterar är vad som finns längs den lodräta axeln. Längs den axeln finner man en annan skala som sträcker sig från medbestämmande upp till makt och kontroll. Jag kallar detta för maktideologier.”

Och senast i boken, Kollision:

”Partier som i sin ideologiska grund skiljer sig åt i sin syn på hur mycket makt ett samhälle ska byggas kring. Men den vertikala skalan, den som beskriver mängden makt, är osynlig eftersom ett ifrågasättande av den skulle riskera att hota hela samhällsordningen.”


Den vertikala skalan, Maktsystem  vs  Gräsrötter har nu äntligen börjat kliva fram i takt med en växande medvetenhet runt om i världen.
 Mélenchon ser makten och går emot en ekonomisk  globalisering. Han har en syn på EU och den europeiska gemenskapen som förstörd just av marknadsliberala influenser. 

Globalisering i meningen att skapa en värld där mänsklig gemenskap och närhet är ledstjärnan är något helt annat än den som syftar till att knyta ihop ekonomiska och politiska nätverk för att forma en kupa av konsumtionskultur propagerad av media.  Inflytande över ekonomi, politik och media är idag ett fåtal, någon procent av befolkningen, förunnat. Människor har förvandlats till renodlade konsumenter av såväl politik, varor och information istället för att vara medskapare.  

Mélenchons, liksom Bernie Sanders och rörelsen DIEM25:s politiska riktning är den nu enda fruktbara. Man kan kalla den vänster i brist på annat och fundera över ifall detta är riktningen. Men jag bekymrar mig varken över vänster-höger-riktningar så länge det bara är medias tafatta kategoriserande. Det är exempelvis inte gamla vänsterradikaler som driver kampen mot ett allt mer hierarkiskt och toppstyrt samhälle. De är lika ute som liberaler och snart också de gröna om min magkänsla får rätt. Behöver jag nämna borgare?

Ser vi då en ny lösning med den snabbt populära Mechelon, Sanders eller DIEM25? Det politiska landskapet kommer att förändras om och om igen och jag tror inte att tiden är inne för nya fasta lösningar. Detta är en tid av förändring när allt kommer att vispas om. Detta är för mig det enda trovärdiga tecknet på positiv utveckling. Om fundamenta ska ifrågasättas och förändras så är det också just det som måste ställas på sin spets, hur mycket existentiell svindel det än skapar hos de styrande.

Att välja mellan Marine Le Pen eller de två status-quo-kandidaterna Macron och Fillon är som att välja mellan pest och kolera. Eller mellan Clinton och Trump.
Enligt en färsk undersökning  från Ungdomsbarometern har endast 3 procent av Sveriges ungdomar förtroende för politiska partier samtidigt som det politiska intresset ökar. 

Bort med det gamla och fram för nya innovationer och tankar är vad jag tror gäller, inte bara för svenska ungdomar utan för hela Sverige, Europa och världen.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper