SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Korrekta fakta, vem bryr sig?


Av Mats Sederholm

Striden om vem som använder korrekta fakta har gått het en längre tid. Frågan är bara ifall hedersfrågan om korrekta fakta egentligen bara skymmer en annan minst lika stor felkälla, den om vilka fakta man väljer ut. Inte särskilt omdebatterad och förmodligen eftersom såväl politiker som media är skyldiga.

Media har i sitt krig mot Trump och alternativa media anfört sig själva som väktare av korrekta fakta och med detta placerat sig själva som det enda trovärdiga och självklara alternativet som nyhetsförmedlare och analytiker av omvärldshändelser. Alternativa nyhetsförmedlingar är i deras retorik att betrakta som mer eller mindre extremistiska eller farliga i sina uppsåt. En sån här typ av svansföring fungerar förstås så länge alla media följer samma värderingar så att självkritik gemensamt kan hållas på avstånd. Det är en kortsiktig strategi där påpekandet av faktafel i allmänhet går hem i stugorna men bara till en viss gräns. För det finns något som lätt får en större betydelse.

Tvivlet.

Det fakta- och detaljresistenta tvivlet. Det allmänna, det populistiska, det lättsamma och ”ogrundade” tvivlet som sprider sig och som kan få ett ”orättvist” behandlat media och dess reportrar att nästan börja grina i direktsändning och politiker att ständigt höja ett varningens finger.

Men likväl, faktanördarna har fel!

Tvivlet är lika viktigt som fakta, missnöjet har sin egen integritet, sin egen valuta och egen tyngdpunkt. Tvivlet är lika starkt och avgörande som fakta är och heller inte per automatik underordnat fakta eftersom en felaktig rapportering inte nödvändigtvis har med felaktiga fakta att göra, såsom medias chefsideologer på redaktionerna nu försöker heja på sin reportrar med.

Det går nämligen att skapa ”lögner” med enbart korrekta fakta.

Det beror på VILKA korrekta fakta man väljer ut. Och VILKA korrekta fakta man filtrerar bort. Det finns alltså faktafel och fel orsakade av filtrering som jag kallar för filtreringsfel. Med en utvald blandning av fakta signerad Dagens Nyheter ges deras  verklighetsbild, en annan faktakorrekt blandning signerad Jimmy Åkesson skapar hans verkighetsbild liksom att en av Jonas Sjöstedt eller Göteborgsposten skapar ytterligare verkligheter.

Ju mer liknande värderingar man har desto mer liknande blandning av korrekta fakta kommer man att samla ihop och sedan sälja ut som den absoluta sanningen. Och i motorsportstermer:  Journalister och politiker kör alltså för sina respektive stall.

Tvivlet står över korrekta fakta eftersom tvivlet inte bara är grundat på faktafel utan också på dessa filtreringsfel (”jaja vi vet ju vad dom tycker dom är ju xxx-ister”). Människor känner på sig när det inte stämmer. Missnöjet är terrängen medan politikers korrekta, sakliga och på undersökningar välgrundade argumenterande är kartan. Terrängen vinner eftersom den hör till verkligheten, missnöjet vinner eftersom det uttrycker en brist, en känsla som helt enkelt bara finns, oavsett varför. Fri och valid i sin egen mening bortom all intellektualism.

Så vem bryr sig om korrekta fakta?

De flesta borde det förstås eftersom det självklart höjer informationskvalitén men framför allt så är det de som tjänar på det för sin argumentation och utvalda faktas skull, som bryr sig.

Det finns ingen anledning att respektera värdet av korrekta fakta om man inte heller uppmärksammar faktaurvalet.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Teater: Intervju med en anti-populist


Tänk att få ställa oböjda frågor till en riktig anti-populist. Ni vet, en sån där med en riktigt vuxen framtoning, någon som med säker röst kan rabbla statistik och siffror och som får utrymme i DN Debatt. Som med endast ett höjt ögonbryn och en liten antydan till överseende leende kan bortförklara mänskliga emotionella reaktioner, miljarder människors religiösa tro eller bredare samhällsperspektiv som uppenbart nonsens. Självklart med en rejäl akademisk examen i botten. Kanske han ”fuskar” som en uppskattad föreläsare med sina skämtsamma poänger och små återhållsamma stunder då han blottar någon personlig bräcklighet följt av stormande applåder. Och som inte sällan avslutar med att säga: Vilket fantastiskt land vi lever i eller hur? Eller så skymtar han förbi i SvT forum tillsammans med politiker, redaktörer och kulturchefer i något helgseminarium om: ”Hur vetenskapen kan förenkla för de sjuka” eller ”Nyliberalism och de nya utmaningarna” eller kanske ”Klimatproblem och den populistiska anti-tillväxt-rörelsen”. Som får 100.000 spänn i arvode för varje öppen dörr han sparkar in.

Men eftersom det är så evinnerligt svårt att få kontakt med anti-populister och att jag i hela mitt vuxna liv faktiskt lyssnat på dem så slog det mig att jag inte behövde ytterligare en repetitiv påminnelse. Jag kan ju redan alla deras svar på alla frågor.


Så direkt från vår lilla digitala boulevardteater här ute på landet. Humor, satir och uppror i: ”Intervju med en anti-populist”, varsågod!



Mats förbereder och kontrollar ljudtekniken i den lilla studion söder om Stockholm.

Det knackar på dörren, Mats öppnar.

Mats: Hej välkommen.
A-P: Hej, hej. Ursäktar förseningen. Det var lite svårt att hitta men nu är jag här, ha, ha.

Mats: Ingen fara. Jag är verkligen glad att du kunde komma. Jag förstår att du har ont om tid. Du är ju involverad i väldigt mycket om jag har researchat rätt.

A-P Tar av sig ytterkläderna, snörvlar lite och letar samtidigt lite tafatt efter en plats att placera sina kläder på i den improviserade studion

A-P:
Jo, det man ju säga. Just nu har det blivit väldigt mycket redaktionsarbete och politiska analyser efter valet i USA. Jag kommer att jobba som tillfällig ledarskribent under julledigheten på AgendaBladet.  Ja, jag har ju förmånen att få jobba lite efter behov med det journalistiska. Annars så har jag ju mina ordinarie uppdrag i några styrelser, ja både i statliga och privata faktiskt. Jag började min karriär på det statliga xyz-verket som ingenjör men blev med tiden allt mer intresserad av ekonomi och produktutformning och kompletterade så småningom mina examina med en civilekonomutbildning. Att jag började på ett statligt verk var väl i sanningens namn lite i spåren av min politiska uppväxt och min karriär inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ja, jag tycker fortfarande att det är spännande med politik och har en del uppdrag inom lokalpolitiken. Jag gick faktiskt i samma protesttåg som Palme på den tiden när man var ung och het. [skratt]

Mats: Du. Sitt ner och ta en kopp kaffe. Jag antecknar lite om din bakgrund här så länge så drar vi igång intervjun alldeles strax. Jo, jag tänkte på att du också verkar väldigt sakkunnig inom försvarsfrågor.
A-P: Ja, alltså jag gjorde ju lumpen i FRA vilket var fantastiskt spännande. Ja jag tillhörde de där som klarade av morse-testet på mönstringen extra bra och sen blev det som det blev. Jag har fortfarande många vänner  inom försvaret och underrättelsesfären.

Mats: Så har du hunnit skriva några böcker också. Hur kändes det, att ge sig in i det litterära bara sådär.
A-P: Nja jag har ju alltid varit intresserad av litteratur och konst.  Min mamma älskade att skap med  akrylfärger och pappa fostrade mig tidigt med massor av litteratur. Jag förstod tidigt vikten av kunskaper vilket har bidragit till mina inlägg i skoldebatten om flumskolan.

Mats: OK ska vi köra igång. Temat är då det brännheta ämnet om etablissemanget och de missnöjda väljarna.
A-P: Exakt. Kul!


Mats: Jag undrar hur du ser på orsakerna till ett i hela västvärlden utbrett misstroende mot det så kallade etablissemanget? Kan det kanske bero på våra politiker eller det politiska klimatet?
A-P: Nej problemet finns bland besvikna människor, orsaken finns i det enkla missnöjet och problemet är alla de som röstar farligt och fel.

Mats: Och vad säger du om ett missledande och partiskt gammelmedia?
A-P: Va? Nej åter igen, det är där ute som problemen finns, alltså, bland människor i sociala media och bland människor som låtsas vara riktiga media. Det handlar som sagt om felaktiga och farliga åsikter.

Mats: Tror du att kontrollerande myndigheter möjligtvis kan skapa misstro?
A-P: Nej problemet finns bland människor som exempelvis utnyttjar försäkringskassan, som sjukskriver sig för länge, det finns bland föräldrar som inte vill plugga in sina barn i barnomsorgen så tidigt som möjligt och bidra till ekonomisk tillväxt eller bland alla invånare som potentiellt kan bli IS-soldater och självklart måste övervakas.

Mats: Ser du något hos företag med miljardvinster och välbetalda kapitalister som kan provocera människor?
A-P: Nej, nej, nej problemet med exempelvis ökad stress och sjukskrivningar handlar om människor som inte vill förändra sina attityder till tillfälliga jobb, lärlingslöner eller kontorslandskap. Och detta med kapitalister: Kom ihåg, styrelsemedlemmar i stora företag bär ett tungt ansvar, de skapar goda förutsättningar för många människor och måste ha en skälig ersättning för detta. Om man betalade sjuksköterskor höga löner så skulle hela samhällsekonomin kollapsa, vill du det?

Mats:  Kan du se ett problem med maktfullkomliga institutioner?
A-P: Verkligen inte! Institutioner har i allmänhet rätt, det är ju därför de finns!
Det problematiska med folkliga protester, för att ta något som ligger i tiden, och planerna på förläggandet av Nobelhuset på Blasieholmen i Stockholm är att människor inte vill respektera denna anrika institution och dess självklara plats i Stockholms kanske vackraste vy.  Missade du talet under nobelprisutdelningen om de mörka tiderna vi lever i? Man varnade för de nya trenderna: ”Globalization is criticed”, ”Science and knowledge are being questioned”. Att överhuvudtaget ifrågasätta eller kritisera sådana här grundläggande och fantastiska institutioner är obehagligt och hör till alltfler outbildade människors tillkortakommanden eller som det sas: ”Populism are being widespread”. Om man för ett ögonblick blickar ut bland pristagare,  gäster och talare under prisutdelningen och banketten så är det väl uppenbart vilka i samhället som är de vettiga. Skulle denna pålästa, välutbildade, erkända, finstämda och nobla församling av samhällstoppar i Nobel- societeten och de institutioner de representerar vara ett problem? Va?

Mats:  Människor upplever att de inte längre har makt, att det styrs för mycket från storstäderna, att vi har en brist på regionalt inflytande.
A-P: Nja, sådana där värderingar ska man nog vara försiktig med. Det blir lätt att de normaliseras. Som en svensk före detta politiker redan konstaterat så var det i de amerikanska storstäderna som man röstade på Clinton. Det säger väl en del om landsbygdsmänniskor? Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA. (DN Ledare). Ska vi ha ett eget Sameland också?

Mats:  Men detta med en brist på mänskligt inflytande kort och gott, spelar det ingen roll menar du?
A-P: Och du tycker inte att Brexit räckte till? [skratt] Du förstår, vanligt folk är inte tillräckligt utbildade och uppmärksamma. Hur skulle det gå ifall människors tandvärk skulle få styra över utbildade politiker och parlamentariker. Det gängse sättet att hantera konflikten mellan folkomröstning och representativ demokrati är att låta folkomröstningar vara rådgivande enbart, vilket innebär att parlamentet kan köra över ett folkomröstningsresultat. (Göran Rosenberg). Jag menar, en människa som får sin samhällsinformation genom trolltidningar och sedan en valsedel i handen, det blir som att ge en treåring ett skarpladdat vapen. Det är självklart att den individen inte kan ta beslut för samhällets bästa. (Lo Kauppi ETC)

Mats:  Jag kan uppleva en förmäten kultursfär som inte riktigt vill vara nära folket utan mest sysslar med en verklighetsfjär idealism?
A-P: Vad menar du? Jag tycket att vi har en fantastisk och insiktsfull kultursfär som skriver kritiskt om rasism, som lyfter klimatproblem eller tar upp viktiga och farliga politiska strömningar i samhället. För att inte tala om alla dessa fantastiska artister som på olika sätt visar sitt engagemang, jag tänker på Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Niklas Strömstedt  med flera, en sån jäkla skön blandning. Jag menar, vilka ska annars inspirera och utbilda människor? Jag tycker att såväl politiska som kulturella skribenter tänker helt rätt, det kan tyckas vara ett  magiskt tänkande men ändå, ingen verklighet existerar, utom den vi sätter våra ord på.(Johan Hakelius Expressen ironiserar över tidningsredaktioner)

Mats: Tror du att Trump kommer att kunna förbättra relationen mellan väljare och etablissemang?
A-P: Det är bara att konstatera att det som hände natten till den 9 november 2016 inte är världens undergång. Men något stort och farligt är det. I historieböckerna kommer datumet att markera slutpunkten på den jämförelsevis ljusa period som inleddes samma dag för 27 år sedan med Berlinmurens fall. Jag menar att det är jämförbart med Hitlers intåg i Österrike 1938 (B Wiman kulturchef DN).


Mats: Oj, du tycker inte att det låter aningen överdrivet ungefär som med glädjeruset när Obama vann?
A-P: [Stirrar ilsket och utbrister plötsligt]. Ärligt talat: Den enda lösningen är att någon skjuter honom (Uttalat av svensk f.d. mediechef. Som Johan Hakelius, Expressen avslöjar)

Mats: Men någonting gott i detta politiska kaos skulle kunna vara Trumps goda relation till Ryssland. Det skulle kunna ge oss ett slut på de hotfulla spänningar som råder mellan Ryssland och USA och då möjligtvis också Europa.
A-P: Jag tror jag förstår, du ser det som att fred skulle vara det viktigaste i dessa tider med kriget i Syrien [leende]. Men det är nog lite mer komplicerat än så förstår du. Jag tror att det viktigaste är att vi har fred med RÄTT länder snarare än fred i sig. Det viktigaste är att länder med liknande kulturer håller ihop. Kompisarna först om du förstår. Men [skratt] jag förstår hur du menar, krigsoffer, svält och katastrofer, människor som drabbas, jojo förfärligt så klart, men som sagt…

Mats:  Och att vi lider av ett patriarkat, gubbar på långa rader som bestämmer, tror du inte detta leder till ett bristande förtroende.
A-P: Tänker du på populister som Fi eller? (Fi = Populism, slutsats av Stig-Björn Ljunggren statsvetare och krönikör under paneldebatt). Men bortsett från det, bra att du lyfter detta, för om det inte vore för att massor av vita vanliga kvinnor röstade fel i det amerikanska valet så skulle USA fått sin första kvinnliga president, glastaket skulle ha rasat. Håller du inte med om det?

Mats:  Fast i Frankrike så har ju Marie Le Pen chansen att låta glastaket rasa i vår, hon kan bli vald till Frankrikes första kvinnliga president. Det kunde ju bli en revansch kanske?

A-P: [Tystnad och en lång allvarlig blick]

A-P: Jag kanske har missbedömt dig. Det börjar kännas lite olustigt brunt det här.
Mats:   Nej ingen fara. Jag har de senaste 20 åren kämpat för ett varmare samhälle, för öppenhet och varit riktigt stolt över Sveriges inledande och frikostiga immigrationspolitik. ”We walked the talk”. I övrigt identifierar jag mig som en världsmedborgare. Jag är också aktiv inom en europeisk demokratirörelse som många skulle se som vänster. Nej, brunt är det sista jag skulle välja. Kan du gissa vilken politisk inriktning jag sympatiserar med?

A-P: Nej vet du vad, jag förstår överhuvudtaget inte vart du vill komma med alla dessa märkliga och obehagliga frågor.

Mats:   Exakt, du gissade rätt. Ingen alls faktiskt. Jag försöker bidra till ett annat samhälle, till nya tankar och nya medvetenheter. Jag tror på människor och ett vitalare samhälle. Men först så måste det gamla bort, exempelvis den makt och det medborgarförakt som du så tydligt gestaltar.

A-P: Tack, då är vi nog klara där.

Efter att mikrofonen stängts av:

A-P: [Medan han kränger på sig ytterkläderna och ilar mot dörren]. Jag kommer se till att du svartlistas på varenda jävla tidningsredaktion. Bara så du vet!
Mats: Fan vet om jag inte redan är det.

A-P: [Vänder sig om i dörröppningen och vrålar] Fattar du inte att fascism är på väg!? [Dörren smälls igen]

Mats: [Muttrandes för sig själv] Jo… du är redan här.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Populism - Vad är det?

Av Mats Sederholm

Även publicerad på NewsVoice

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare.

De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”.

Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har dock funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp. Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en oppositionen mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten, inte hur eller var den utspelas.

Eftersom populism, folkets uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all form av systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen generaliseras och hatas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti. Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.

Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta, för dem, mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.


Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.

Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism.
Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”. Men tro inte att du är "rätt" eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:


”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

"Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Källor

    DN Ledare: Höj rösten för demokratin i Polen
    Anders Heinö: TIMBRO AUTHORITARIAN POPULISM INDEX
    Free Assange Now: ”First the came for Assange”

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En ny ordning eller etablissemangets krig



Av Mats Sederholm


Revolution och Politisk kris är inte ovanliga slutsatser av USA-valet och den spännande frågan är vilken riktning detta kommer att ta framöver. Är det gatuvåld, strejker, misstroende mot domstolar och myndigheter och en alltmer utbredd syn på politiker och media som varandes korrupta som väntar. Eller kommer Trumps etablissemang och spökhus till administration att överträffa det nuvarande i dårskap?

Med mycket tur ser vi istället en ny politisk koncensus växa fram. En som tagit lärdom, som vänt fokus bort från globalisering, unionstänkande, globala parlament eller liknande och istället ödmjukt vänt sig till människor. En nyordning som vänder trenden från etablissemangsstyre till folkstyre. Det skulle innebära en demokratisk förfining och ett nästa steg framåt för hela västvärlden och för mänskligheten.

Men det blir en tuff resa för etablissemanget.

Enligt BBC stöddes Clinton av 200 nyhetstidningar och Trump av mindre än 20 och dessutom hade hon mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag. Gammelmedias katastrofala uppträdande och val har märkts även i Sverige. Snacka om att de nu vaknar upp till en baksmälla. Ja, åtminstone de redaktörer och kulturskribenter som inte väljer att ta en återställare. Tyvärr verkar de flesta ha prövat den medicinen.

Och hur har vi det med en elit som styr allt?

Kanske jag gör någon besviken eller upprörd men jag ser inte den minsta konspiratoriska förklaring till medias övervikt för Clinton. Det behövs inga. Rådande koncensus, de normer och de värderingar som formar vårt samhälle ligger närmare Clinton därför håller etablissemanget på Clinton. Konstigare än så är det inte. Om hemliga eliter haft en sådan makt hade Clinton vunnit, men hon förlorade,  punkt slut. Den som ändå vill tro, gå till kyrkan!

Att ha en åsikt handlar oftast om att ha en identitet, identiteten delar man med andra människor, identiteten består av en uppsättning av normer och synsätt som man har en konsensus om. De som vunnit inflytande i samhället är de som format normsystemet och med stark påverkan sett till att hålla flertalet människor inuti denna trossfär eller drömtillstånd. De styrande i samhället behöver inte samarbeta eller konspirera det minsta om detta. En kultur är en kultur, den genomsyrar alla och den hålls vid liv så länge alla tror på den, eller tills alla bryter den vilket det finns en stor anledning att hysa förhoppning om.

Så, när exempelvis SvT:s Carina Bergfeldt rapporterade från Hillary Clinton’s kramfest med Bruce Springsteen, Lady Gaga med  fler och lyriskt mös så är det ingen som sagt åt henne att göra det. Hon gillar det gänget liksom de flesta i media gör.  Att Clinton en gång sympatiserade med invasionen av Irak som ledde fram till hundratusentals dödade barn ingår liksom inte i den myskupan… jo jag vet, ta ett glas vin och försök slappna av, snart är det fredag, eller lördag eller…nått.
  
Den enda fördelen med Trumps seger är att den i sin traumatiska effekt kan krackelera gällande drömtillstånd. Det anglosaxiska, materiella, strategiskt cyniska, konkurrensinriktade, affärsrelaterade, statustroende, militära och arbete/konsumtions inriktade och omänskliga. För att nämna några ingredienser. I USA är allt inbakat i en sockerkletig gelé som kallas den amerikanska drömmen. En illusion utom för den promillen kändisar som just stödde Clinton. 

Fler måste knacka på den där glaskulan med snöfall och tomtar i. Glaset är tjockt, jag vet, men den kommer att spricka. Vi måste vidare nu! Nya rapporter om fler sjukskrivningar kommer in från verkligheten och dårskapen lyser allt tydligare i snart varenda hörn i samhället. Vi behöver ett annat samhälle och människor som kan släppa ankare, oavsett om ankaret heter kapitalism eller Marx. Men glöm inte att ta med dom bra grejerna, huvudsaken är att vi går vidare.

Man vill ju som vanligt gärna vara en positiv en. Jag såg på SvT:s Agenda med den kvicka och påläste Mats Knutsson som programledare. Hela programmet handlade om USA-Valet, populism och framtiden. Spännande, vad ska dom nu hitta på tänkte jag. Ta en återställare och somna om eller ta en kaffe, en dusch och ta sig an den nya dagen?

Tyvärr började det krypa iskalla kårar längs ryggraden då andemeningen med historikers, politikers och Mats Knutssons egna subjektiva tolkning av läget utvecklades till något skrämmande. Jag blev rent ut sagt rädd och identifierade mig alltmer men någon etnisk utsatt grupp som ser nyheterna och får veta att man  tillhör det smutsigaste och farligaste som samhället kan erbjuda. Men nu handlade det om  DEN POPULISTISKA RÖRELSEN. Ingen i media vet vad ordet betyder med det känns gott att ta till den där onyanserade träklubban. Nu tillhör jag inte någon populistisk (ehh tror jag) rörelse och det är just det som är problemet, för nu åker snart alla med i sköljvattnet. Systemkritiker, knegare, medelklass, vänsterfolk kritiska till banker, Fi-anhängare ja alla som inte tillhör den lilla minskande gråa klick av politiska, rena och förnuftiga företrädare är föremål för det nya mediahatet.

Historien med Agenda slutade dock väl. En spelare på mediaplanen jag hittills inte känt till, vilket jag verkligen borde, och vilket ni yrkesjournalister som läser detta nyhetsbrev säkert gör, trädde fram i en miniduell med Peter Woolodarski. Så här sa hon:

Media har ett ansvar när man försöker göra karikatyrer av åsiktsströmningar som inte stämmer överens med journalistkårens uppfattningar.

Vi pratar väldigt mycket om mångfald när det gäller etnicitet men vi pratar inte om mångfald när det gäller idéer och det gör att journalister har svårt att förstå de grupper av väljare de inte själva representerar.

De vi vet är att man som journalist kan bedriva agendasättande journalistik som DN gör nuförtiden eller så kan man vara konsekvensneutral.

Och är man konsekvensneutral så ställer man frågor som inte ger uppenbara svar för att man är rädd för att fiska i grumligt vatten eller för att man är rädd för att vissa partier ska gynnas eller missgynnas. När man har det som utgångspunkt då ser väljarna igenom det och då kommer de vändas mot medierna. Och medierna ska alltid granska makten, inte alliera sig med den.


Alice Teodorescu Politisk redaktör för Göteborgs Posten

Tack Alice!

Andra som hittat ut ur glaskulan är rörelsen DIEM25 startad av den före detta grekiska finansministern, Varoufakis.  initiativ DIEM25 har på mindre än ett år samlat nära 25 000 medlemmar i 56 länder. Det enkla budskapet är att arbeta för ett demokratiskt EU. Man har på kort tid monterat upp strukturer och beslutsordningar med fokus på medlemmars närvaro och delaktighet, liksom jämställdhet mellan kvinnor och män och en ideologisk grund som lockar människor från alla politiska läger. Man vill bland annat verka mot EU inifrån och med civil olydnad. Man tog avstånd från båda USA-kandidaterna. Julian Assange, Noam Chomski,  Brian Eno är några av de som aktivt arbetar för DIEM 25.

Slutorden för dagens krönika får blir Edward Snowdens och hans tankar kring USA-valet.

“We should be cautious about putting too much faith or fear into elected officials,” said Snowden. “At the end of the day, this is just a president.”

He said if people want to change the world, they should look to themselves instead of putting their hopes or fears in a single person. “This can only be the work of the people,” Snowden said. “If we want to have a better world we can’t hope for an Obama, and we should not fear a Donald Trump, rather we should build it ourselves.”


KÄLLOR:

DIEM25
www.diem25.org

BBC
http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-37952249

Snowden
http://www.intellectualtakeout.org/blog/snowden-stop-putting-so-much-faith-and-fear-presidents

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Media | Politik | Populism | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Etablissemanget nere för räkning, igen



Av Mats Sederholm


Dags för nästa snyting.

Upplevelsen av ett etablissemang som alltmer fjärmat sig från demokratins tyngdpunkt, folket och väljarna är något jag skrivit flitigt om de senaste åren och upplevt mig vara i stort sett ensam om. Inte minst är boken Kollision en enda stor bekräftelse på denna växande historiska spricka mellan makten och gräsrötterna. En spricka som jag för 3-4 år sedan tyckte mig skönja och såg var på väg att vidgas.

Världens media dömde ut Brexit-anhängarna liksom de i presidentvalet med ännu större kraft har valt sida till Hillary Clinton favör. Stålar och propaganda har gjort allt för att skapa Clinton som vinnare. Hon har haft mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag och haft i stort sett hela mediakåren på sin sida. Gammelmedias val har märks även i Sverige. Hur många Trump-anhängare eller debattörer har vi mött i jämförelse med Clinton-anhängare i exempelvis tv-nyheterna?  Kanske de inte är värdiga, kanske det borde till en blocköverskridande gammelmedial Novemberöverenskommelse för att förhindra de här ”skitiga” rösternas tillgång till de offentliga rummet?

Mig veterligen har endast två journalister försökt skapa lite balans. Aftonbladets Åsa Linderborg och ETC’s Kajsa Ekis Ekman som varit kritiska till Clinton. Den första valde ändå Clinton. Det finns faktiskt andra att välja på, exempelvis Jill Stein, de grönas namn i USA.  De flesta verkar ha betraktat Clinton som någon slags ”lilla huset på prärien” romantisk, duktig och företagssam amerikansk kvinna. Ändå rätt ok va?

Frågan är nu vart vi är på väg. Är vårt samhälle förmöget att lära av bistra erfarenheter?

Har vi exempelvis märkt några nya tongångar eller debatter om människors integritet eller om övervakning efter Snowdens med fleras avslöjanden av statsmakters underrättelsetjänster i USA eller i andra länder i västvärlden?
 Nej
Har debatten, eftertanken eller självkritiken av Brexit påverkat politiker eller skribenter?
 Nej
Kommer vi att märka någon skillnad denna gång?
 Nej, är jag rädd för.

Tvärtom tror jag att vi kommer att få en fördjupad spricka.

Makt skapar sin egen klass och våra parlamentariska politiker kommer inte att låta sig påverkas nämnvärt. De kommer vana trogen att vilja återföra problemet med den” tysta majoriteten” till sina egna områden, till sin egen ingrodda och oförändrade politik och ”göra en Clinton”. Alltså, satsa på gamla goa politiska favoriter. Stötta västerländska ”befrielsekrig” i öst, knyta täta band med banker, underrätelsetjänster, satsa på mer globalisering, mer arbetslinjer och konsumtion som svar på livets gåtor.

De amerikanska väljarna drog in en torped rakt in i de djupaste rötterna i det västerländska samhället och det small av bara helvete. Ett politikens 9/11 men denna gång är fienden innanför murarna. Smällen är mer än vad någon redaktör eller politiker ens vågar förstå. Man irrar fortfarande runt i dammet och rasmassorna. Detta trots att insikten om gapande sprickor mellan fattiga och rika och ett cyniskt samhälle har skapat den ena protestvågen efter den andra de 4-5 senaste åren.

Finner man några spår av eftertankar så här dagarna efter den politiska kraschen.

Björn Wiman DN:s kulturredaktör kände så här:

Det som hände natten till den 9 november 2016 är inte världens undergång. Men något stort och farligt är det. En amerikansk revolution? Ja, men också den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten.

Det påminner om det brittiska imperiets tidningsrubriker på 1800-talet när dimman lagt sig över den engelska kanalen. ”Hela Europa är isolerat”. Pompöst är bara förnamnet.

Vita män i som söker behålla sin identitet har varit en annan av många lite taffliga och vaga förklaringar. Journalisten Eva Elmsäter på SvT berättade att det var lika mycket vita kvinnor som sa nej till Clinton och ja till Trump liksom att Trump:s anhängare går att finna i alla samhällsklasser. Samma sak kan sägas om Latinorösterna, Trump fick med sig dem också.

En före detta  politiker Göran Persson  hade en ovanligt vaken och samhälls-självkritisk inställning. Han gjorde tre reflektioner om Trump-segern.

Reflektion 1
”Jag blir inte förvånad. Det finns en mäktig proteströrelse i hela västvärlden mot etablerade politiker”
”Många regeringar har missköt fördelningspolitiken. Det har blivit all rikare samhällen och allt fler har hamnat utanför. Och det där går till en viss gräns och när då medelklassen själv börjar förstå eller känna sig hotade och förstås att nästa grupp är vi som hamnar utanför så kommer en mäktig proteströrelse.”


Reflektion 2
”På något sätt är väl det här punkten för gammelmedias företrädesrätt när det gäller att analysera läget. Väldigt samstämmigt har det var i de etablerade media om att det här skulle bli en Clinton-seger. Men det finns en opinion som dom inte längre fångar upp.”

Reflektion 3
Den intellektuella dimensionen av politiken får stryka på foten för halvlögner med mera,

Reportern, Aftonbladets Olof Peterson tog upp två punkter av tre i artikeln från telefonintervjun, gissa vilken han hoppade över?
Rätt, den om kritiken av gammelmedia. Och sådana här små ”justeringar” sker varje dag i gammelmedia.

När kvinnor och mexikanska invandrare röstar på en man vars kvinnosyn och människosyn känns så gammal och rutten att man får backa långt tillbaka i historien så måste man ställa sig nya frågor. När fattiga arbetare som inte fått en reallöneökning på många år röstar på en mångmiljardär så måste man gå bortom gamla tankegångar. Vilken är den enorma kraft och längtan efter förändring som får folk att låta sig förnedras?

Förklaringar som att Trump är en tjuv- och rackar-typ som spelar på människors missnöje är att åter spotta på de som sagt ifrån eftersom man då tar deras röst ifrån dem och gör dem till bimbo-folk. Det är inte en ovanlig borgerlig förklaring. Från vänstern vill man så klart återföra allting till ekonomiska klyftor i samhället.  För oss som söker ett mer självständigt perspektiv så är det uppenbart att sådana här förklaringar inte räcker till och inte kommer att leda NÅGONVART. Missnöjet sträcker sig just nu över HELA PLANETEN. Fundera på det en stund.

Vi står inför ett paradigmskifte, där människor inte längre accepterar globala centraliseringar och en upplevelse av att man inte längre är delaktig i alla de utspridda och ogreppbara processer av makt man lyder under.

Det ska bli spännande att se hur politiker, ledarskribenter, kulturskribenter ska tackla detta problem med etablissemanget. Mitt tips är att jämret över börsnedgångar är som med de politiska nedgångarna, de återgår till det vanliga efter några veckor. Den politiska och mediala kasten kommer inte att krackelera. Tvärtom, jag är rädd för att vi kommer se etablissemanget mobilisera och med än större kraft och trubbigare än någonsin ge sig på människor med systemkritiska tankar.

En gång i tiden saknade arbetare en klassmedvetenhet, liksom att kvinnor saknade självkänsla och inte hade rätten att rösta. Eliten protesterade mot den tidens skräniga populister. Vad dagens nya antietablissemangsrörelse är på väg vet ingen. Idag har såväl vänstern som socialdemokratin misslyckats med att fånga upp problemen, liksom de borgerliga.

Jag ser nya torpeder från tysta majoriteter som redan är på väg. Och jag ser en gammal värld implodera.

Källor:
Aftonbladet Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23238245.ab

ETC Kajsa Ekis Ekman
http://www.etc.se/ledare/hillary-clinton-ar-en-klassisk-imperialist

Aftonbladet Göran Persson
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23882334.ab

DN Björn Wiman
http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nu-ar-han-president-i-amerikas-forenta-stater-skrudad-i-rod-keps-och-oandlig-makt/

Tags:
Categories: Informationskriget | Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Människor svär

 

Av Mats Sederholm

Valet i USA kommer allt närmare. Det mesta handlar om Trump's vara eller inte vara.

Jag har ju länge eftersökt en debatt och artiklar där man söker nyanserade svar på varför hela västvärlden står inför en politisk kris. Men tyvärr så ropas samma entydiga budskap ut:
”Dumma Putin, tokiga Trump och alla dessa vilsekomna och skränande populister.”

BREAKING NEWS:
BJÖRKLUND ÖPPNAR FÖR SAMARBETE MED SOCIALDEMOKRATERNA. ÄR DET SANT!?

Så ser det ut, inne i låddan!

En krets av konsensuspartier drar ytterligare en tråd mellan sig i något som redan liknar ett garnnystan. De är redan överens om i stort sett allt, från vänster till höger via beige och grönt. Ändå så lyckas analytiker i media få den politiska situationen att framstå som intressant och nydanande. Och snart är det partiledarduell, wow ...   

Mer arbetslinje, mer konsumtion och håll undan för extremisterna. De senare blir ju allt fler, riktigt illa. Vi har ju populister både på högersidan och vänstersidan, konstaterar Björklund bekymrat och hans grundrecept är då; gå samman. Men hur lika kan ni bli?

Och varför blir det allt fler populister i Europa och världen?

Ni konsensuspolitiker ju färre och mer likriktade medan de politiska alternativen och visionerna, den levande politiken, den som diskuteras av ivriga människor bland protester och demonstrationer, de spännande som tokiga alternativen är de som just nu "växer som ogräs" i era ögon. Medan ni har samlats i kylskåpet och stängt dörren. Åkesson får nöja sig med att sitta bland de utgångna påläggstuberna i kylskåpsdörren, men trots allt, han är ju med nu. Decemberöverenskommelse pajade, nån som trodde nått annat bortsett från statsministern eller?

Nja "problemet" med populisterna har sitt ursprung i flyktingkrisen och en ekonomisk kris lyder svaret, inte bara från Björklund utan från en rad "intelligenta" analytiker lite här och var. Klyschornas klyscha.

"Populisterna måste anfallas rakt framifrån, deras sjabbiga argument måste avvisas punkt för punkt och deras ursinniga attacker mötas med lugna rationella resonemang."
DN Kolumnen 7/10-2016

Känner vi igen den där lite patriarkala, härskande och styva tonen. Det kunde lika gärna vara förälderns ord till den protesterande men verbalt ostrukturerade tonåringen som blivit gammal nog att plötsligt inse familjestrukturen och makten. Uppvuxen i ett flott hus för 6 miljoner men inga föräldrar som orkar eller har tid att "leva" där. Ett existentiellt moras. Tonåringen flyttar hemifrån. Eller äktenskapet av gammal ordning där mannen är snäll och generös men där tyngdpunkten ändå alltid bestått av hans ägarskap om relationens grundläggande struktur och förutsättningar.  Kvinnan skiljer sig och börjar andas igen. Eller mig själv när jag en gång hoppade av flera andliga (ej religiösa) kretsar då jag insåg att det alltid fanns någon man eller kvinna i mitten som skulle ha ägarskap om sanningen och utmåla de goda och onda, dirigenten som delade ut beröm och varningar. Jag drog därifrån och började skriva om makten!

Ingen fattar någonting, allt var ju så bra, vi hade det så rätt.

Dessa skränande populister att de inte fattar hur bra vi har det!

Åsså Trump!

Trump är en gigantisk svordom från folket till etablissemanget. Svordomar är inte intelligenta, de tar inget ansvar, de bjuder inte på någon analys. Och det har aldrig varit meningen att de ska göra det.
Istället för att analysera vad Trump står för i sak så borde man analysera vad han representerar. Och inte minst vad Clinton representerar.

Men de duktiga i klassen, de som gjort bra ifrån sig på proven, som har ett rött äpple på skolbänken och aspirerar på att bli elevrådsrepresentanter, så småningom kårordföranden och kanske ledare för Muf, Röd Ungdom eller journalist och redaktör, håller förstås med läraren. De svär inte, de resonerar och hämtar argumenten inifrån ramverket och blir då karriärklara. De som står utanför, de som saknar argumenten, de blir aldrig sedda. De som tillhör den kreativa och progressiva arten, den utsatte som trots allt sett igenom allt det som "de lärde" saluför, inser till sist att de saknar representation och skydd. De får lära sig att drömmar är något som man måste beräkna och kalkylera sig fram till via de kunskaper som systemet tillgodoser en med. Passion, längtan och läran om mänsklighet fanns aldrig med på skolschemat.

Dra åt helvete!
Eller "TRUMP"!
Det heter så på amerikanskt populistspråk.

I DN kunde man häromdagen läsa en lång artikel om populism och Trump. Den var skriven av spanjoren Javier Solana, spansk politiker (socialist), och professor i fysik. Han har bland annat varit generalsekreterare i Nato och utrikespolitisk talesman i EU.

Han har tagit ett steg vidare än exempelvis Björklund och skriver:
"Det är naturligtvis inte enbart ekonomiska bekymmer som lägger bränsle på globaliseringskritiken; populismen har vunnit mark också i länder med låg arbetslöshet och stigande inkomster."

För att sedan i alla fall skriva:

"Enda sättet att hejda den stigande vågen av destruktiv populism och förhindra glidningen mot skadliga protektionistiska åtgärder är att angripa människors reella ekonomiska bekymmer."
Aha, allt handlar om pengar, jag som trodde att stålar var ett problem, nu inser jag, det är lösningen!  Okej, då sitter jag ner i klassen igen. Det är verkligen den ekonomiska krisen som ligger bakom allt. Pappa och mamma, kan ni inte jobba ännu mer så att min veckopeng blir högre. Jag får fler prylar och er träffar jag inte förrän strax före läggdags, arbetslinjen är trots allt evigheten, mig skall intet fattas. Isolation, lydnad är vägen. Jag har det sååå bra, massor att välja på och mindre mening med livet.

Nästa "insiktsfulla" artikel har ingressen:
"En våg av populism sveper över världen. Men kampen mot den förs inte bäst med selfies och hånskratt, utan genom att försöka förstå vilket behov den svarar mot. Jasenko Selimovic hittar ett svar i italienska Taranto."
Författaren Jasenko Selimovic tillhör Liberalerna och förmodligen den mest socialliberala falangen.

Artikeln innehåller flera poänger och lite borgerligt tarvliga men ändå ärliga försök till empati.
Det stora problemet är kategoriseringen av populisterna.

"Populisters framväxt bärs av ett behov.", "Populister kan springa runt på stan med järnrör, fara med lögner, men inget av detta spelar roll." eller "Ändrar vi oss inte, lär vi oss inte förstå dessa människor, riskerar vi att se populismen fortsätta vinna".
Vaddå dessa människor? Du lever väl själv mitt uppe i ett beroende av pengar, statusjakt, cyniskhet, trötthetssyndrom med mera? Vem tror du att du skriver till?

Någonting står inte rätt till, sättet att distansera sig, att hålla verkligheten utanför, den "problematiska" gruppen. Likt en förvisso empatisk läkare och den sjuka patienten.  De vetande och ovetande, de ansvariga och oansvariga, de friska och missanpassade. Det är maktspråk trots allt.

"TRUMP" säger jag bara.

Ja alltså, jag bara svor till igen, jag skulle heller aldrig rösta på en snubbe som tycker att Israel ska få ockupera hela Palestina för att bara nämna en av miljoner saker som inte står rätt till. Och inte på Clinton heller, kanske en av de mest patriarkala kvinnor världen skådat. Makten och stålarnas status quo så långt ögat kan se.
 Och på tal om det, har ni hört att Ryssland har annekterat Krim, nån som missade det eller? Inte ens de som flyttat ut i skogen och bor i en koja kan ha missat det. Fåglarna sjunger om det, vindarna viskar om det.  Och att Israel har annekterat Palestina under 50 år? Inte på tapeten riktigt, eller hur va? Sitt ner klassen, lyssna på läraren, skräna inte!

Valet i USA är som med flesta val i västvärlden, "a goddamned amusement park" för att citera från filmen Network.  Ta del av den underhållningen men ta det inte på allvar. Verka för demokrati i stället.

Några som än så länge verkar göra det är den politiska rörelsen DIEM25 www.diem25.org som jag följt, nyfiken som jag är på alternativ.  Den före detta grekiska finansministern, Varoufakis initiativ efter att på nära håll kunnat konstatera hur byråkrater, bankirer och politiker för maktspråk. De senaste månaderna så har man skapat en struktur och tillsatt konkreta människor som ska delta, föreslå, bevaka och verka för ett transparent EU och Europa. Hälften män och hälften kvinnor. Rörelsen har samlat människor med drivkraft från alla politiska läger som nu "undertecknat" sitt engagemang för rörelsen. Julian Assange, Brian Eno, Noam Chomsky för att nämna några av alla de som sett igenom samhällutvecklingen och tror på detta.

Hittade en gammal upplaga av DN i min ryggsäck häromdagen. Jag hade glömt en makalöst bra artikel av Roland Paulsen: "Välkomna tillbaka till jobbet - här får ni några goda råd" . Att vår värld är en cirkus vet ju alla redan, vi vet ju också att vi själva deltar i cirkusen.  Arbete och lydnad är Paulsens specialitet. Ingen kan formulera illusionerna så bra som han och med sån humor!

Bland hans tips kan man läsa:
Fokusera på att samhället är oföränderligt. Arbetsbördan kommer aldrig att minska, maktstrukturerna aldrig att förändras. Tänk inte på vad alternativet vore. Vi har tillväxt, kanske får du två procents löneökning i år. Fokusera på det.

Ägna all ledig tid åt att förbereda för nästa Ironman. Lägg den tid som inte går till träning på att uppdatera dina flöden med träningsbilder. Det kommer att lösa upp kontrasten mellan fritid och arbete – så att allt blir arbete.

Fortsätt skräna!

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | Proteströrelser | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Svarte Petter eller Magica de Hex

Av Mats Sederholm

Världens mäktigaste man/kvinna ska snart utses, vem ska man hålla på? Och de flesta svarar förstås Clinton eftersom Trump är tokig.

Problemet är att såväl frågan som svaret bara är en akt i ett drama som råkar få en sanslös massa utrymme. Ett drama som vuxna människor och ett ansvarsfullt samhälle ska ha en vuxen åsikt om och ta på ett väldigt vuxet allvar. Ett drama som ingår i en normaliseringsprocess där människor (i detta fall främst den amerikanska befolkningen) ska förstå att de har inflytande och ges chansen till att få delta i något mycket stort.

Många fruktar Trump och hur världen ska se ut med honom i ovala rummet. Världens mäktigaste man, en människa med en till synes bristande empatisk förmåga och så storslagna i idéer om USA i världen att ett nytt världskrig synes hur nära som helst. Hur oroliga ska vi bli?
Nja, inte särskilt mycket av den enkla anledningen att det inte är presidenten som sätter ordningen?
Jag menar, hur stor skillnad kan en president (P) skapa?

Kan (vill?) P nämnvärt rucka på kapitalismens rovgiriga inflytande över människors vardag?
Kan P påverka medias inflytande och enorma påverkan på människors världsbild?
Kan P skapa avsevärda förbättringar för de fattiga?
Kan P ensam påverka NSA:s övervakning och sätta stopp för övervakningskulturen?
Kan P få människor att göra upp med sin livsångest, släppa det nerviga taget om mobilen och se varandra i ögonen igen?

Kan någon politiker?

P kan inte ens förbjuda vapen och kan endast med stor möda införa en urvattnad sjukvårdsreform.

P kan skapa mindre politiska variationer, små ringar på vattenytan. Och om P ska ges mandat till detta så är det bidragsgivare ur det existerande etablissemanget som behövs. P tillsätts genom öppen korruption och med en klen önskan  från det amerikanska folket. I en undersökning från Juni 2015 (gallup.com) där människor fick frågan ifall de hade ett stort eller ganska stort stöd så blev resultatet:

US Högsta domstol 32%
Presidenten 33%
Kongressen 8%

Och inte minst, endast varannan medborgare bryr sig om att rösta.

Och om en P ändå på allvar börjar lyfta medborgares rättigheter som vision så går det som det gick för president John F Kennedy eller som för  Martin Luther King. När en kulturell förändring riskerar att få fäste så kommer systemet själv att förskjuta bort det likt ett immunsystem. Ett skott eller en granskningshistoria från gammelmedia (granskning är sanning, vad man väljer att granska är opinion) räcker.

Nej det är inte P eller våra egna politiker för all del som bestämmer, det är samhället som bestämmer. De är myndigheter, företag, mediekoncerner, kapitalism,  militär och underrättelseverksamheter som bestämmer. Och det är samarbetet mellan dessa maktinstanser som gör att det rullar vidare. En samsyn, ett outtalat (icke-konspiratoriskt) gemensamt värnande av det amerikanska samhället, av den anglosaxiska ordningen, av den vita mannens kultur och världsordning för att klä det i en feministisk ton, är vad som sätter ordningen .

Eller för att uttrycka det med den amerikanska ståuppkomikern  George Carlins ord: "The bullshit is the glue that binds this nation together" i sketchen: "Question everything"
Det flesta av alla tappade hakor, utmålade katastrofscenarios och hatartiklar i västvärlden inför Trumps segertåg  är som med opinionsdrevet mot Ryssland och Putin, ett spel i ett media-politiker-maskineri i syfte att hålla rätt på människors åsikter och ge dem en illusorisk upplevelse av att de är delaktiga i en demokratisk ordning där makten utgår ifrån folket och hjälpa dem med deras tankehygien.

Om Trump är farlig så är H Clinton det likaså. Åsa Linderborg (kulturchef på Aftonbladet) skrev en för gammelmedia ovanligt nyanserad artikel om detta.
Även Birger Schlaug har skrivit en artikel om det amerikanska två-parti systemet. Som gästledare på ETC nyhetstidningen från vänster, har han höjt ETC:s värde med minst 500%. Då gör det inte så mycket ifall han lagt sig till med lite ungröd retorik som i namnet på artikeln: Det amerikanska tvåpartisystemet måste KROSSAS. "

Den största behållningen med USA-valet är att det är underhållande och framförallt, det vittnar om en verklig och konkret åsiktsförändring bland människor i västvärlden. En till synes oroväckande och politisk röra för de som håller fast vid en gammal ordning. Ett nytänkande och frö till något nytt för de som söker en annan demokrati och ett annat samhälle. För de som vet att ju större oordning vi ser, desto större förändringar finns det förutsättningar för.

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper