SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Feel good-politiken och barbarerna




Publicerad på


Av Mats Sederholm


Sveriges politiska gränsdragningar har ändrats om. Ett nytt block, ”Mittendemokraterna”, är på väg att formas med allt från Socialdemokrater till Moderater. De håller båda i mamma Annies händer även om de blänger lite surt och traditionsenligt på varandra. Liberala tidningar vill slå ihop dem alla till strid mot extremisterna och populisterna. Den svenska politiken är på väg att förvandlas till en påse gott och blandat med en politisk analys besatt av experters pusslande med Mittendemokraternas partibeteckningar medan elefanten i rummet, SD frustrerat ser på.
 
De nya Mittendemokraterna är politikens” feel  good”-val. En ny allians som är lite snälla, lite företagsvänliga, lite jämlika, lite miljöbrydda och politiskt ”rena”. Ja, egentligen allt som en vanlig lagom svensk kan önska sig. Det enda reella hotet skulle möjligtvis vara de där ”vänsterextremisterna”. Men än så länge så har inte V vågat göra annat än att lite förläget beundrande pekat åt Jeremy Corbyn, Yanis Varoufakis och de andra där ute i vilda Europa. Och när Mittendemokraterna oavsett slutlig blandning står som vinnare i valet så kommer V säkert att hållas på ett rumsrent avstånd från makten. Man kan undra varför det överhuvudtaget skulle behövas några andra alternativ än Mittendemokraterna?

Men feel good-filmen är på väg mot sitt slut, biografen ska tömmas och alla måste ut på gatan i väsen, trafik och i verkligheten. Mittendemokraterna, auktoriserade av en högre makt att hålla rent från politiskt otrogna, kommer förr eller senare att tvingas krackelera.

Om det ändå vore en helig dygd som Mittendemokraterna stod upp för, om de vore ett moraliskt föredöme för människor att inspireras av, om de kunde säga till sina barn att: ”Vi stod upp för hederlig och rättfärdig politik, vi satte stopp för…” så kanske man kunde förstå dem. Men det är ju precis tvärtom.

De står upp för exkluderande och polarisering inför människor som är oroade och känner sig marginaliserade. De står upp för förakt gentemot medborgare i tider då missnöje med etablissemanget är värre än någonsin i hela västvärlden. De gör demokratin till en exklusiv klubb i tider då demokratin alltmer ifrågasätts. De ger inte väljarna några andra alternativ till SD:s inhumana exkluderande av människor än sitt eget exkluderande av människors politiska bryderier och oro.

Sverige är idag ett av de mest ojämlika länderna i Europa och det är Mittendemokraternas politik, med lite inbördes maktskiften genom åren, som skapat detta. De är likgiltiga inför ett ordentligt krafttag mot växande koncentration av makt och ökande psykisk ohälsa. De har under 10-tals år ersatt gemensamhet och välfärd med såväl individualism som kapitalistisk sköt-dig-själv-kultur. Ett katastrofalt socialt klimat som enbart slås av jordens klimat. Mittendemokraternas gemensamma ideologi: Jobba – Konsumera - Sova hotar numera en hel planet, en problematik som ingen av Mittendemokraterna vill kännas vid.

I Frankrike har feel good-alternativet Macron redan kraschat med besked. Man har börjat inse att den stilige, unga och nytänkande mannen trots allt bara var ytterligare en gestaltning av etablissemanget. De Gula Västarna, proteströrelsen från både höger och vänster som härjat i Frankrike och skakat om Europa är inte enbart Macrons motsats utan även våra Mittendemokraters. De symboliserar ohyran, fulrösterna och radikala politiska krav som inte går att diskutera varken bland politiker eller media. De är politiska barbarer samlade i en rörelse med den omöjliga kombinationen av krav på lägre bränsleskatter, färre fartkameror, mindre sociala nedskärningar, mer nationalism, höjda minimilöner och ett mindre globalistiskt och nyliberalt inflytande. Den marginaliserade ohyran, problemet som saknar en politisk lösning och som fräter sönder ett politiskt och socialt Europa KRÄVER nya politiska dimensioner och en annan politik.

Medan bilar brinner och gatstenar yr i luften så skruvar sig de pompöst politiskt intellektuella från såväl vänster som höger med ett  föråldrat tankegods som inte ger dem några svar. Likt robotar med en gammal programmering som stannat upp och ryckvis vänder sig än mot vänster än mot höger till ljudet av en metallisk varningssignal och utan ett självdiagnostikprogram med omstart som följd.
I media försöker liberala och socialistiska skribenter slita åt sig passande stycken från missnöjes- och polariserings-problemen, höja dem till skyn och ropa ut: ”Vi har svaren”. Men de är bara grindvakter som håller ett nytt politiskt tänkande med humanism som bas på behörigt avstånd.

De politiskt omöjliga är opolitiska därför att de politiska alternativen inte stödjer dem. De marginaliserades parti väntar på att bli skapat.

Vad för beredskap har Mittendemokraterna för denna politiska barbarstorm som kommer att sprida sig även till Sverige (redan en FB-sida). Ett medborgarinitiativ lika ideologiskt svårgreppbart som dagens etablissemang och Mittdemokraterna. Hur vid är den demokratiska täckningen? Klarar den av en humanisering av barbarerna? Eller ska vi slänga över oss en filt, bli kvar i soffan och titta vidare på "när Stefan mötte Annie”.

Tags:
Categories: Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats | Politik | Populism | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Förakt för radikala

Av Mats Sederholm

Även publicerad i tryckt version hos 2018-02-09

Om man har en radikal syn på samhällsförändring idag så tillhör man en mobb av faktaförvanskande, lättlurade, oansvariga och ondskefulla skrikhalsar som skapar destruktivitet.

Det är slutsatsen av David Brooks, kolumnist i New York Times, analys i sin artikel översatt till svenska och publicerad på DN som: ”Ledare: Felet med radikalismen”. En lättsam och infriande läsning för den minskande skara av läsare som fortfarande är övertygade om att orsaken till ökande populism, till misstroende mot etablissemanget och ett nytt politiskt landskap över hela västvärlden endast är ett ovanligt virus, nämligen denna radikala, elakartade och infekterande mobb från vänster  eller höger. Men som man underförstått menar, det är de väletablerade politikerna, ekonomerna och opinionsbildarna som är de självklara herdarna och helarna.


David Brooks New York Times

Det finns något religiöst över detta. Åtminstone en stark verklighetsflykt. Tankarna går till Titanic och orkestern som spelade för 1:a klass passagerarna in i det sista. Välklädda, kultiverade och välbärgade människor, främst män, som delar på en illusorisk kultur som bara måste bestå.

För mig som är politiskt engagerad i en aktiviströrelse bestående av 70000 medlemmar, med konkreta ekonomiska, sociala alternativ till gällande ordning, med en längtan efter en genuin demokrati, efter transparens - tillsammans med människor som för länge sedan lämnat det sjunkande skeppet; syns kolumnister som Brooks som en utdöende ras.

Panamadokument, paradisläckor, tiotals år av politiskt välfriserade och ljugande presidenter, en ovärdig övervakning, en liten maktfullkomlig klick av människor inom finansindustrin som tillåts äga det mesta i världen, medieföretag som kontrollerar miljoner människors digitala liv, ökande psykisk ohälsa, en globalisering som förflyttat makten så långt bort från människors vardag att ingen längre bryr sig, är några exempel på isberget. Måhända fake news för sådana skribenter som Brooks eller andra liberala ledarskribenter i våra svenska media. Bakom förnekelsen ligger förstås insikten om att detta eländiga tillstånd är skapat av alla de makthavare man själva söker bevara, de vanligaste demokratiska och odemokratiska krafter som så länge styrt i vår västvärld.

Deras världsbild är drabbad av ett tunnelseende som långsamt minskat toleransen för politisk mångfald. Den flitigt använda prideflaggan och dess olika färger symboliserande tolerans och öppenhet saknas när det gäller mångfald i tanke och visioner. Den är idag svartvit. Det gamla vanliga i vitt och allt annat oavsett om det är radikalt eller radikaliserat i svart. Homofobin heter filofobi, rädslan för visdom. DN väljer att publicera Brooks. En räddhågsen, vajande, blödande och döende tjur på den politiska arenan som lite slött rusar mot närmaste röda skynke. Stungen av människors uppgivenhet över de styrande orsakat av den halvdemokratiska politiska och alltmer distansierade representationslösningen i förbund med en global och dikterande finanskapitalism. Att försöka täppa till truten på alla politiska dialekter utanför de traditionella är ett rop på hjälp och inget annat.

Det som en gång var ett liberalt ideal, att värna om individens rättigheter gentemot makt och myndighetsutövande har nu förbytts till dogmatism och självbevarande. Häromdagen uttryckte DN-skribenten Martin Jönsson sin starka oro över att Facebookanvändare i en enkätundersökning tilläts uttrycka sina egna åsikter över vilka nyhetskanaler som ska prioriteras i flödet. För tänk om de väljer bort de ”riktiga” nyheterna , de ”auktoriserade” och ingen längre lyssnar till Jönsson och Brooks.  Tänk vad mycket enklare det vore om man slapp blanda in individers egna åsikter.

Det iskalla vattnet stiger genom det sjunkande skeppet och paniken sprider sig. De må vara så att i denna undergångens stund att några av Titanics passagerna skriker, är högljudda, knuffar på varandra och att varje liten sak som yttras inte alltid är sant, men likväl, i jämförelse med liberala ledarskribenter står de på stadig grund vid insikten om att vårt samhälle inte längre främst tjänar medborgaren.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DIEM25 kliver in på den politiska arenan

Av: Mats Sederholm
Bearbetning: Linda Bjuvgård

Publicerad på
i en något kortare version samt på Truth out   på engelska.


”Europas största ’politiska rörelse’ är alla som väljer att inte rösta. Det finns miljoner potentiella väljare i Europa som varken stödjer högerextremism eller nyliberal-status-quo-politik.” Mats Sederholm från Diem25 om varför Europa behöver ett transnationellt progressivt parti.

”För att direkt kunna  konfrontera etablissemanget och skapa det progressiva Europa som så desperat är nödvändigt så uppmanar vi alla aktivister till att praktisera ”Konstruktiv Olydnad”.”

Citatet är en uppmaning till att inte acceptera ett odemokratiskt EU. Men demokratirörelsen DIEM25 (Democracy In Europe Movement)  är långt ifrån en renodlad proteströrelse. Att vägra acceptera förslag från EU menar man, måste kompletteras med motförslag.  Efter starten 2016 så har man skapat allianser med progressiva rörelser och politiker runt om i Europa och haft en kontinuerlig dialog med sina medlemmar. Man har ställt frågor såväl till andra som till sig själva om hur EU och Europa kan demokratiseras. Hur man kan sätta stopp för banker, teknokrater och en europeisk politisk konsensus som saknar politiska visioner. Som saknar lösningar på en utbredd europeisk arbetslöshet, på nedskärningar och kreditlösningar till förmån för banker och det ”djupa etablissemanget”.

I våras introducerade man European New Deal. Här finns svaren på frågorna i form av principer och förslag till konkreta politiska förändringar. Principer som exempelvis omvandlingen av rikedomar till investeringar som gynnar en grön och hållbar ekonomi men också anti-nedskärningsprogram och job-garanti-program. Bankförmögenheter, arvsskatter och gröna skatter ska leda om resurserna till Demos, folket.

DIEM25 har efter bara ett år förvandlat sitt politiska manifesto till konkret politik. Lösningen på vad man anser är Europas största problem, arbetslösheten måste först angripas genom att tämja banker och hela den finansiella sektorn så att stabilitet kan skapas i ett Europa som är på väg att slitas itu av ekonomiska och sociala krafter. Det övergripande syftet är att återinföra optimism och människors förtroende.

Idag består den största ”politiska rörelsen” av alla de Européer som väljer att inte rösta alls. I det franska valet röstade 12% blankt, mer än någon gång efter andra världskriget. Det finns alltså miljoner potentiella väljare i Europa som varken vill rösta på nationalism/högerextremism eller på nyliberal-status-quo-politik. En tomt utrymme av politisk mark där DIEM25 vill befinna sig.

Är då inte DIEM25 bara ett nytt vänsterinitiativ? Skatter och regleringar är ju trots allt gammal klassisk vänsterpolitik.

Man har i botten en mer holistisk och mindre identitetsorienterad syn på politik. DIEM25 söker allianser med grupper, rörelser och politiker oavsett deras partitillhörighet. Man saknar en ideologisk prestige vilket varit förutsättningen för mitt personliga engagemang och lust att verka politiskt.

”Det finns inte något enskilt parti i Europa med ett ledarskap kapabelt till att utvecklas från mikropolitiskt käbbel till nödvändiga och uppriktiga utbyten av idéer och som inte tillåter "politicking" (att övertyga/tinga andra om att rösta på ett speciellt parti). Nationalistisk politik, partipolitik passar inte våra syften.”
Yanis Varoufakis

Ett politisk unikt och målande exempel på hur de skiljer sig med sin mer holistiska syn på vilka krafter som råder i världen är hur de vill uppmärksamma på Silicon Valley som en destruktiv form av internationalism.

Google och andra sociala medieleverantörer samlar idag information från alla de som använder exempelvis deras tjänster. Problemet är inte att information samlas, problemet är att varje individ bidrar till detta sociala kapital men saknar själv kontroll över det. Fram till idag så har den biologiska människan haft lagstiftade skydd mot övergrepp. Men idag så har denna människa expanderat till att också vara en ”cyborg”, en digital människa.  Men den människan saknar mänskliga rättigheter. Med smartteknologier blir människor förvisso lite smartare men samtidigt så är det företag och myndigheter som hela tiden tillåts vara ännu smartare eftersom de kan samla in materialet och ligga steget före. Om inte du som individ ger ditt tillstånd till företag och myndigheters utbyten och rotanden i din privata värld så stängs du ute från det sociala nätverket. Helt oacceptabelt.

DIEM25 vill skapa en motkraft till Silicon Valley genom en fri, öppen och decentraliserad teknologi. Man vill skapa ett internet där varje invånare har kontroll över sin egen plats och sin privata information.  Internet kan sedan utgå från en sådan teknologiskt öppen bank av medborgarinformation vilket innebär att alla utbyten av information har sin grund i individers integritet och värdighet. Med andra ord  så förflyttas inflytandet tillbaka till människor. Något som borde vara självklart i en demokrati.

Som aktiv i DIEM25 och i Validating Council har jag det sista året både medverkat till och kunnat konstatera hur nya lokaka aktivistgrupper startas upp i land efter land. Hur de tillsatts med kompetenta människor som brinner för gemenskap och ett annorlunda Europa. Det växer så det knakar just nu och nästa naturliga steg är att formera sig som ett politiskt parti. Europas första transnationella parti.

Grekiska journalister undrar nyfiket ifall Diem25-grundaren och den forne finansministern Yanis Varoufakis nu ska återvända till den grekiska politiken. Men som transnationellt parti så är det alla Europas DIEM-medlemmar som avgör vilka länder som DIEM25 kommer att starta upp sin partiverksamhet i.


Erik Edman koordinator, Mats, Yanis Varoufakis m.fl

Igår Lördag den 9/9, en vecka innan den europeiska kommissionen har sitt ”State of the Union speech” , arrangerade DIEM25 eventet ”The real state of the Union” i Bryssel där man utvecklade starten av DIEM25 som parti, med fokus på det europeiska valet 2019. Jag och Linda var för övrigt på plats i en fullsatt teater med 1000 personer och fick chansen att både se och efteråt lära känna medlemmar och DIEMs kärna. Bara positivt. 

”Vi kommer att skaka om Europa, vänligt, passionerat men bestämt”.

Ett gigantiskt demokratiseringsprojekt  som givetvis kan ta vilken riktning som helst. Men för mig som inte röstat på ett riksdagsparti på 25 år så känns det hoppfullt i en nödvändig och unik tid av politisk turbulens.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Nyheter | Politik | Proteströrelser | EU

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Människor svär

 

Av Mats Sederholm

Valet i USA kommer allt närmare. Det mesta handlar om Trump's vara eller inte vara.

Jag har ju länge eftersökt en debatt och artiklar där man söker nyanserade svar på varför hela västvärlden står inför en politisk kris. Men tyvärr så ropas samma entydiga budskap ut:
”Dumma Putin, tokiga Trump och alla dessa vilsekomna och skränande populister.”

BREAKING NEWS:
BJÖRKLUND ÖPPNAR FÖR SAMARBETE MED SOCIALDEMOKRATERNA. ÄR DET SANT!?

Så ser det ut, inne i låddan!

En krets av konsensuspartier drar ytterligare en tråd mellan sig i något som redan liknar ett garnnystan. De är redan överens om i stort sett allt, från vänster till höger via beige och grönt. Ändå så lyckas analytiker i media få den politiska situationen att framstå som intressant och nydanande. Och snart är det partiledarduell, wow ...   

Mer arbetslinje, mer konsumtion och håll undan för extremisterna. De senare blir ju allt fler, riktigt illa. Vi har ju populister både på högersidan och vänstersidan, konstaterar Björklund bekymrat och hans grundrecept är då; gå samman. Men hur lika kan ni bli?

Och varför blir det allt fler populister i Europa och världen?

Ni konsensuspolitiker ju färre och mer likriktade medan de politiska alternativen och visionerna, den levande politiken, den som diskuteras av ivriga människor bland protester och demonstrationer, de spännande som tokiga alternativen är de som just nu "växer som ogräs" i era ögon. Medan ni har samlats i kylskåpet och stängt dörren. Åkesson får nöja sig med att sitta bland de utgångna påläggstuberna i kylskåpsdörren, men trots allt, han är ju med nu. Decemberöverenskommelse pajade, nån som trodde nått annat bortsett från statsministern eller?

Nja "problemet" med populisterna har sitt ursprung i flyktingkrisen och en ekonomisk kris lyder svaret, inte bara från Björklund utan från en rad "intelligenta" analytiker lite här och var. Klyschornas klyscha.

"Populisterna måste anfallas rakt framifrån, deras sjabbiga argument måste avvisas punkt för punkt och deras ursinniga attacker mötas med lugna rationella resonemang."
DN Kolumnen 7/10-2016

Känner vi igen den där lite patriarkala, härskande och styva tonen. Det kunde lika gärna vara förälderns ord till den protesterande men verbalt ostrukturerade tonåringen som blivit gammal nog att plötsligt inse familjestrukturen och makten. Uppvuxen i ett flott hus för 6 miljoner men inga föräldrar som orkar eller har tid att "leva" där. Ett existentiellt moras. Tonåringen flyttar hemifrån. Eller äktenskapet av gammal ordning där mannen är snäll och generös men där tyngdpunkten ändå alltid bestått av hans ägarskap om relationens grundläggande struktur och förutsättningar.  Kvinnan skiljer sig och börjar andas igen. Eller mig själv när jag en gång hoppade av flera andliga (ej religiösa) kretsar då jag insåg att det alltid fanns någon man eller kvinna i mitten som skulle ha ägarskap om sanningen och utmåla de goda och onda, dirigenten som delade ut beröm och varningar. Jag drog därifrån och började skriva om makten!

Ingen fattar någonting, allt var ju så bra, vi hade det så rätt.

Dessa skränande populister att de inte fattar hur bra vi har det!

Åsså Trump!

Trump är en gigantisk svordom från folket till etablissemanget. Svordomar är inte intelligenta, de tar inget ansvar, de bjuder inte på någon analys. Och det har aldrig varit meningen att de ska göra det.
Istället för att analysera vad Trump står för i sak så borde man analysera vad han representerar. Och inte minst vad Clinton representerar.

Men de duktiga i klassen, de som gjort bra ifrån sig på proven, som har ett rött äpple på skolbänken och aspirerar på att bli elevrådsrepresentanter, så småningom kårordföranden och kanske ledare för Muf, Röd Ungdom eller journalist och redaktör, håller förstås med läraren. De svär inte, de resonerar och hämtar argumenten inifrån ramverket och blir då karriärklara. De som står utanför, de som saknar argumenten, de blir aldrig sedda. De som tillhör den kreativa och progressiva arten, den utsatte som trots allt sett igenom allt det som "de lärde" saluför, inser till sist att de saknar representation och skydd. De får lära sig att drömmar är något som man måste beräkna och kalkylera sig fram till via de kunskaper som systemet tillgodoser en med. Passion, längtan och läran om mänsklighet fanns aldrig med på skolschemat.

Dra åt helvete!
Eller "TRUMP"!
Det heter så på amerikanskt populistspråk.

I DN kunde man häromdagen läsa en lång artikel om populism och Trump. Den var skriven av spanjoren Javier Solana, spansk politiker (socialist), och professor i fysik. Han har bland annat varit generalsekreterare i Nato och utrikespolitisk talesman i EU.

Han har tagit ett steg vidare än exempelvis Björklund och skriver:
"Det är naturligtvis inte enbart ekonomiska bekymmer som lägger bränsle på globaliseringskritiken; populismen har vunnit mark också i länder med låg arbetslöshet och stigande inkomster."

För att sedan i alla fall skriva:

"Enda sättet att hejda den stigande vågen av destruktiv populism och förhindra glidningen mot skadliga protektionistiska åtgärder är att angripa människors reella ekonomiska bekymmer."
Aha, allt handlar om pengar, jag som trodde att stålar var ett problem, nu inser jag, det är lösningen!  Okej, då sitter jag ner i klassen igen. Det är verkligen den ekonomiska krisen som ligger bakom allt. Pappa och mamma, kan ni inte jobba ännu mer så att min veckopeng blir högre. Jag får fler prylar och er träffar jag inte förrän strax före läggdags, arbetslinjen är trots allt evigheten, mig skall intet fattas. Isolation, lydnad är vägen. Jag har det sååå bra, massor att välja på och mindre mening med livet.

Nästa "insiktsfulla" artikel har ingressen:
"En våg av populism sveper över världen. Men kampen mot den förs inte bäst med selfies och hånskratt, utan genom att försöka förstå vilket behov den svarar mot. Jasenko Selimovic hittar ett svar i italienska Taranto."
Författaren Jasenko Selimovic tillhör Liberalerna och förmodligen den mest socialliberala falangen.

Artikeln innehåller flera poänger och lite borgerligt tarvliga men ändå ärliga försök till empati.
Det stora problemet är kategoriseringen av populisterna.

"Populisters framväxt bärs av ett behov.", "Populister kan springa runt på stan med järnrör, fara med lögner, men inget av detta spelar roll." eller "Ändrar vi oss inte, lär vi oss inte förstå dessa människor, riskerar vi att se populismen fortsätta vinna".
Vaddå dessa människor? Du lever väl själv mitt uppe i ett beroende av pengar, statusjakt, cyniskhet, trötthetssyndrom med mera? Vem tror du att du skriver till?

Någonting står inte rätt till, sättet att distansera sig, att hålla verkligheten utanför, den "problematiska" gruppen. Likt en förvisso empatisk läkare och den sjuka patienten.  De vetande och ovetande, de ansvariga och oansvariga, de friska och missanpassade. Det är maktspråk trots allt.

"TRUMP" säger jag bara.

Ja alltså, jag bara svor till igen, jag skulle heller aldrig rösta på en snubbe som tycker att Israel ska få ockupera hela Palestina för att bara nämna en av miljoner saker som inte står rätt till. Och inte på Clinton heller, kanske en av de mest patriarkala kvinnor världen skådat. Makten och stålarnas status quo så långt ögat kan se.
 Och på tal om det, har ni hört att Ryssland har annekterat Krim, nån som missade det eller? Inte ens de som flyttat ut i skogen och bor i en koja kan ha missat det. Fåglarna sjunger om det, vindarna viskar om det.  Och att Israel har annekterat Palestina under 50 år? Inte på tapeten riktigt, eller hur va? Sitt ner klassen, lyssna på läraren, skräna inte!

Valet i USA är som med flesta val i västvärlden, "a goddamned amusement park" för att citera från filmen Network.  Ta del av den underhållningen men ta det inte på allvar. Verka för demokrati i stället.

Några som än så länge verkar göra det är den politiska rörelsen DIEM25 www.diem25.org som jag följt, nyfiken som jag är på alternativ.  Den före detta grekiska finansministern, Varoufakis initiativ efter att på nära håll kunnat konstatera hur byråkrater, bankirer och politiker för maktspråk. De senaste månaderna så har man skapat en struktur och tillsatt konkreta människor som ska delta, föreslå, bevaka och verka för ett transparent EU och Europa. Hälften män och hälften kvinnor. Rörelsen har samlat människor med drivkraft från alla politiska läger som nu "undertecknat" sitt engagemang för rörelsen. Julian Assange, Brian Eno, Noam Chomsky för att nämna några av alla de som sett igenom samhällutvecklingen och tror på detta.

Hittade en gammal upplaga av DN i min ryggsäck häromdagen. Jag hade glömt en makalöst bra artikel av Roland Paulsen: "Välkomna tillbaka till jobbet - här får ni några goda råd" . Att vår värld är en cirkus vet ju alla redan, vi vet ju också att vi själva deltar i cirkusen.  Arbete och lydnad är Paulsens specialitet. Ingen kan formulera illusionerna så bra som han och med sån humor!

Bland hans tips kan man läsa:
Fokusera på att samhället är oföränderligt. Arbetsbördan kommer aldrig att minska, maktstrukturerna aldrig att förändras. Tänk inte på vad alternativet vore. Vi har tillväxt, kanske får du två procents löneökning i år. Fokusera på det.

Ägna all ledig tid åt att förbereda för nästa Ironman. Lägg den tid som inte går till träning på att uppdatera dina flöden med träningsbilder. Det kommer att lösa upp kontrasten mellan fritid och arbete – så att allt blir arbete.

Fortsätt skräna!

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Populism | Proteströrelser | DIEM25

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Replik på DN Debatt: "Därför misslyckas flerfrågepartierna"




Av Mats Sederholm

Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofiskrev artikeln "Därför misslyckas enfrågepartier som MP”. En av de mest etablissemangsförmätna artiklar jag läst på länge. Han ratar allt som inte stämmer in i den gamla världens politiska ordning, en ordning som inte förmår ändra på något av vårt samhälles mest grundläggande problem. Kunde inte låta bli att skriva något om detta. DN avböjde publicering av repliken.

Därför misslyckas våra flerfrågepartier

Professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö stämmer in i den allmänna föreställningen att de klassiska ideologiska  alternativen är de enda som kan bära upp samhället och som garanterar att Sveriges riksdag inte faller in i kaos.

Alla former av organiska system reagerar med att stöta bort främmande influenser.  Hela vårt publika samhälle, inte nödvändigtvis de flesta vanliga människor,  lever i den föreställningsvärlden att partier med åsikter eller ideologier utanför riksdagens "låda" bör "växa upp" eller lära sig att anpassa sig "till verklighen". Det är samma gruppsykologi som med mobbarna på skolgården och han/hon som sticker ut med ovanliga kläder, åsikter eller tankar. Det spelar egentligen inte så stor roll VAD den avvikande tycker i sak, invandrarfientlighet eller brunkol.  De stöts ut på än det ena eller andra sättet. Identiteten och grupptrycket tar över och till och med demokratin och respekten för att makten ska utgå i från folket är i de situationerna ruckbara.

Tännsjö citerar Gudrun Schyman i sin jakt på alternativ: 

”Den politik som bedrivs innanför de ramar som vi brukar benämna ”höger” och ”vänster” är uppenbarligen oförmögen att lösa de konflikter och konsekvenser som den patriarkala maktordningen producerar.”

Men detta vittnar enligt Tännsjö enbart om det allvarliga problemet med att en alternativ dimension saknas.

Alternativet finns. Nuvarande modell breder ut sig utmed en horisontell skala med två riktningar, V och H. Men mitt bland alla nyanser av vänster till höger utmed den skalan så finns det en vertikal skala .  Den skalan utvisar graden av makt. Alltså, hur mycket toppstyrning eller grad av hierarkisk ordning som man rent ideologiskt vill påföra ett samhälle. Den skalan bryr sig inte så mycket om ifall samhällets makt utövas av stora  företagskoncerner  eller av en politisk tillsatt myndighetsmakt och starka regleringar, det vill säga klassiska H-V nyanser.

Maktdimensionen är oerhört enkel och entydig. Riktningarna är vertikal uppåt eller nedåt, mer eller mindre makt, en vertikal eller horisontell ordning.

De som företräder de styrande "kasterna" (näringsliv, politik, media) har vanligtvis ägnat hela sina liv åt att skapa sig en identitet och karriär inom just sin kast och kommer inte att återvända till att företräda något annat än dem själva och den närmaste omgivning som de verkar inom. Exempelvis är korruption en del av denna hierarkiska ordning och inte främst en fråga om problem med individer med bristande moral. Detta är endast ett Shangri-La som det publika samhället jagar efter.
Dagens politiska V-H lösningar förmår inte att lösa de mest fundamentala och aktuella mänskliga problem som vi brottas med idag:

- Psykiska ohälsan och ständigt mer utmattade människor
- Ett cyniskt konkurrenssamhälle där människor individualiseras istället för att finna gemenskap.
- Växande klyftor mellan fattiga och rika.
- Ett visionslöst samhälle där arbete och konsumtion är de rådande meningarna med livet.

Basproblem som miljoner människor i  västvärlden och i övriga delar av världen allt oftare kräver lösningar på. Nya politiska strömningar , ökande protester och insikter om vårt västerländska samhälle som kastordnat, som inordnat i maktdimensionen, växer sig allt starkare. Det utgör självklart ett gigantiskt hot mot hela den politiska ordning som Tännsjö, sina filosofiska examina till trots, är den enda han tycks känna till.

Tännsjö anser att  "Enfrågepartierna bör abdikera."  Logik och historia visar dock att det är de gällande regenterna med sin gamla uttjänta ordning som vanligtvis abdikerar och därmed sörjer för en vidare demokratisk utveckling.
 
Mats Sederholm
Författare och krönikör

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Var finns de politiska visionerna?



Av Mats Sederholm


Det senaste året har präglats av nyheter om liv och död, om hat och intolerans, om hjärta och empati, om skräck och oro inte bara i Sverige utan i hela Europa och även i USA. Som medborgare är det svårt att inte dras med i alla dessa dramer och så många prestigefyllda och laddade ställningstaganden. Men dessa kontinuerliga "breaking news" har också skymt sikten för något så bortglömt som politiska visioner. Var finns analysen och diskussionerna om vår demokrati, om hur vi kan förädla den?

– Hur ska vi kunna ta tag i systemorsakerna till de höga sjuktalen utöver att läsa om tips på spahelger eller att ge en klapp på axeln till en dåligt mående arbetskamrat?

– Hur långt ska det få gå med övervakningskulturen som åsidosätter människors integritet och värdighet, som låter ett osynligt moln av mediaföretag, underrättelsetjänster med dåliga nerver och myndigheter i alla de former få gratis intrång och fritt utbyta information om våra privatliv?

– Hur kommer det sig att inkomstklyftorna i Sverige är bland de som ökar mest i alla OECD-länder?

– När ska vi våga se till missnöjesåsikterna gentemot samhället som de flesta analytiker menar är en del av SD:s framgångar, vad i exakt består ett stigande förakt för politiker eller för etablissemanget?

När ska vi återgå till att diskutera kapitalism, parlamentarism, statens makt, globaliseringens effekter, individen vs kollektivet, lönearbete vs fritid och så vidare?

I det spanska valet fick två nya partier en tredjedel av rösterna. Dels det liberal-orienterade Ciudadanos som i de pågående förhandlingarna om nästa spanska regering visat att det gärna vill alliera sig med de, sedan Francos frånfälle, gamla två huvudpartierna. Det konservativa PP (Partido Popular) och det socialdemokratiska PSOE. Det andra uppstickarpartiet, Podemos är desto mer omtalat på grund av sin radikala ideologi med rötter i den unga 15-M-rörelsen som uppstod under protesterna 2011.

En röra av politiker från PP och PSOE tillsammans med bankirer fick till sist befolkningens underkännande efter åratal av korruption och maktmissbruk. Den tydligaste rikoschetten var alltså partiet Podemos som i alla media slarvigt omtalas som vänsterparti. Generalsekreteraren Pablo Inglesias erkänner att han kommer från vänstern, men insåg efter de enorma protesterna 2011 och 2012 att vänstern blivit förbisprunget av unga aktivister som lämnat den invanda politiska och stereotypa vänster-högersynen på politik. Aktivisterna som kallades för Indignados (de arga).

Iglesias förklarar:

Jag minns vänsterledare som sa: "jag har varit arg (indignerad) i 30 år och nu ska de här ungarna tala om för mig vad ilska betyder". Jo men du lyckades inte samla hundratusentals människor på torget Puerta Del Sol, det var inte vi i vänstern som åstadkom det. Den största mobiliseringen av människor sedan omröstningen om Nato medlemskap 1986 beslutades inte av en vänsterpolitisk organisation, utan var något som öppnade upp för en ny spanska agenda. De placerade demokratin i centrum. Visar det vänsterns styrka, nej det visar vår förbannade svaghet.    

Samma ilska och besked från folket märktes i Grekland när människors mättnad över banker och politikers dominans ledde fram till en ny regering i våras.

De sociala nedskärningarna och korruptionen är mindre i Sverige och i norra Europa än i exempelvis Spanien varför liknande spänningar mellan människor och etablissemang uteblivit. Ett missnöje med vårt samhälle finns dock med all säkerhet kamouflerat i det ökande stödet för de nationalistiska partierna runt om i Europa.

När ska vi få se ett politiskt eller för den delen, ett folkligt initiativ som törs bryta dödläget och börja diskutera ett annat samhälle? Vilken modig talesman eller förhoppningsvis taleskvinna ska våga återupprätta traditionerna från den demokratiska folkförsamlingen i Akropolis i det antika Aten? Där brukades ostracism, det antika grekiska folkets rätt att i omröstningarna åsidosätta de med för mycket makt. Ett demokratins skyddsmedel mot alltför mäktiga medborgare.

Den här spänningen mellan folk och makthavare yppar sig idag i hela västvärlden som ett ställningskrig mellan populister och anti-populister. I USA märks spänningen när Donald Trump och Bernie Sanders som höger- respektive vänsterpopulister får väljarnas stöd. På ena sidan de etablerades förakt för ett brokigt folkligt missnöje och å andra sidan folkets likgiltighet och förakt inför de etablerade politikernas oförmåga att skapa en djupare förändring av vårt samhälle. När ska dessa spänningar få lösas ut såsom det delvis gjorts av Podemos i Spanien?  När ska vi exempelvis sluta låtsas att EU, ECB och IMF:s hårda attityd gentemot den nya grekiska regeringen i förhandlingarna om lånen hade med ekonomi att göra, när de i själva verket handlade om en politisk markering, en maktuppvisning.

När törs vi diskutera politik utifrån ett förhållningssätt till makt, snarare än till ett partiegoistiskt käbbel. När ska media våga lyfta fram icke-ideologiska samtal, när ska politiker låta frågan om människors värdighet prioriteras.

Eller ska vi vänta tills Merkel tvingas förhandla med Marie Le Pen om Europas framtid eller tills världens mäktigaste man heter Donald Trump?

Politikerbloggen

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Nya konspirationsvarningar

Av Mats Sederholm

Expo skriver ånyo om konspirationsteorier och media följer upp. För några år sedan varnade man främst för antisemitism. Med cherrypicking-retorik kunde media och politiker räkna in i stort sett alla som ifrågasatte en officiell teori till gruppen judehatare, massmördare eller dylikt. Idag har man expanderat målgruppen till kritiker av den parlamentariska demokratin eller av banker eller de som är antikapitalistiska.  Med nya ord som "konspirationistiska miljöer" så har man mutat in ännu fler människor och rörelser.

Med den nya gränsdragningen så skulle halva grekiska befolkningen och anhängarna till partiet Podemos i Spanien och miljoner andra människor som protesterar runt om i världen kunna misstänkliggöras om Expo, DN och ETC fick som de ville. I Schweiz så praktiserar väljarna direktdemokrati och även dessa skulle släpas in i den nya zon av misstänkliggjorda medborgare. En inhägnad där terrorister och judehatare buntas ihop med miljoner människor som faktiskt vill förädla vår demokrati.

Vi lever i nya tider med människor som bygger sin åskådning kring hat och isolering, som väljer fördomar och rasism. I etablissemangets världsbild så finns faran bland de som tror på att månlandningen var en bluff eller på de med en annan syn på invandring. Det här är samma snabblösning som när muslimer beskylls för terrordåd, man hoppar över den enskilda människan och skyndar snabbt vidare till närmaste grupp. Människor som bär på hat och intolerans blev inte så för att de surfade på nätet och hittade konspirationsteorier, de blev så för att de växt upp i vårt samhälle!

De har blivit bemötta med brist på respekt från föräldrar, myndigheter, kapitalism och ett samhälle som belönar konkurrens och åtskillnad mellan människor. Där livets mening är ett gatulopp med arbete och konsumtion som enda mening. Och där ett fåtal lyckas. Då är det förstås lättare att utan nyansering peka ut de med annan samhällssyn, signerat ett redan ifrågasatt Expo.

Populistiska tankegångar, nu signerat etablissemanget och nonchalans kommer garanterat INTE att skapa människor med mod, engagemang och tolerans. Tvärtom, man får anledning att släpa in ännu fler människor i den där inhägnaden. Frågan är bara vilka som står på tur härnäst.  De som är kritiska till ekonomisk tillväxt, de som söker en annan mening med livet än arbetslinjen, de som verkligen vill att makten ska få utgå från folket. Listan är lång och scenariot med att märka ut fler och fler grupper med en majoritet oskyldiga människor inför offentligheten leder tillbaka till just den intolerans, den sjuka människosyn och embryo till fascism som vi just tror att vi tar avstånd ifrån.

Jag förstår att Expo och exempelvis ETC inte direkt anser att alla de som är antikapitalistiska är att jämföras med terrorister eller antisemiter, men börjar man använda sådana ord i sådana sammanhang så har man också plöjt upp nya tankegångar bland läsare och människor. Det var inte så länge sedan som många med antirasistiska åsikter inte ville ge utrymme för Sd:s synsätt på invandrare, det skulle nämligen leda till en normalisering.

DN:s ledare skriver
” Samtidigt har något radikalt inträffat i stora delar av Europa. Förra söndagen gjorde Nationella fronten succé i de franska regionvalen...”

”Vad är det som pågår? Eftersom Sverige just upplevt en höst där ”etablissemanget” allt oftare getts skulden...”
” Det är något i vår tid som bär fram personer som Donald Trump och Marine Le Pen, som...”

Och det är helt korrekt. Det finns en rörelse i mäniskors medvetanden som pågått i flera år. Den ger sig tillkänna på olika sätt. Delvis i den högerpopulistiska  trend som självklart borde bry alla. En kall våg av brist på hjärta och ett långsiktigt seende. I denna våg avslöjar sig många med egentliga egoistiska uppsät som exempelvis Alex Jones på infowars.com som så ivrigt velat offentligagöra makthavare men som nu också visar sig stödja Donald Trump . En grym maktivrare med ett totalitärt tänkande. Ajöss med ännu en bluff. Alex, nu vet jag vad du kommer ifrån och det var inte överraskande faktiskt. Högen av så kallade sanningssägare med dunkla och själviska uppsåt ökar kontinuerligt.

Den här rörelsen i människors medvetanden kommer också till uttryck i stödet för motsatta tankegångar som exemplvis den nästan lika kontroversiella presidentkandidaten Bernie Sanders eller i stödet för Podemos i Spanien eller i alla de demonstrationer som sveper runt jorden.

En mänsklig rörelse framåt som gränsar till andlig och som bara kan förklaras med en enormt global mättnad på systemet eller en andlig resning. Vi är inne i en period som vi i vår bok Kollision myntar som ”Void”, ett tomrum en period där allt ska röras om och komma upp till ytan. Där åsikter och människor synas och sanningen står som vinnare. En tid ägnad förvandling.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

En alternativ värld eller alternativvärlden som hobby


Av Mats Sederholm

Även publicerad på newsvoice.se

Vill vi ha en alternativ värld eller vill vi ha alternativvärlden som hobby? Är protester meningsfulla eller är de styrda, vem är vaken och vem sover? Gammelradikaler sviker och etablissemanget sluter sig allt hårdare samtidigt som de gamla styrande systemen eroderar och människor tappar alltmer förtroende. Etrablissemanget vi litat till så länge är på väg att krackelera och alltfler anar något annat mellan sprickorna.

Jag har under något år försökt att uppmärksamma läsare på de proteströrelser som pågår runt om i världen. Det är unikt, det är kraftfullt och det sker på riktigt även om det i Sverige är ganska så tunt med liknande.

Inom alternativrörelsen så tycks intresset för detta vara lågt vilket är förvånande då man skulle kunna tro att det starka intresset för alternativ till skolmedicin, GMO, gifter i maten, Main Stream Media (MSM) med mera också skulle innebära att man faktiskt verkligen vill ha något annorlunda, ett slags paradigmskifte och då någon slags uppgörelse med det gamla.

Men jag kanske har fel, kanske alternativintresset bara är en hobby, liksom dataspel, joggning eller matlagning? Kul att förstå och pyssla med och kopplat till en själv men aldrig något som egentligen har att göra med vad som händer i världen eller kopplat till de värdesystem, den grundkultur och de normer som  sätter ordningen och ytterst säkerställer allt vad vi söker ett alternativ till.

Min hypotes förstärks dessutom av att tanken på en annan värld, att se en revolution och allra helst en evolution, visar sig skapa mer motstånd än intresse. Stundom till och med hat. "De insatta" upplyser gärna om att revolutioner är skapade av de styrande, vi som "vaknat" vet ju, eller hur? Vi har ju läst på om alla historiska exempel på när Illuminati lurat människor med nästa ledare. Nä, alla försök att förändra världen ska man ta med skepsis, vi vakna går ju inte på sånt eller hur? De bakomliggande krafterna finns överallt, de infiltrerar precis allt som sticker ut, allt är bara ett spel, "mind-control" och alla är bara lurade, alla utom vi, "vi vakna" som ser igenom allt.

Och förresten, om man är andligt upplyst så vet man dessutom att man inte behöver vara så fysisk och utåtriktad, det räcker om man vårdar sig själv och är fokuserad kring sin självutveckling, att man uppträder korrekt mot sin allra närmaste.

Många menar att det sista vi ska göra är att bege oss ut på gatorna, eftersom protester leder till att systemet ges ytterligare anledning till övervakning, kontroll med mera. Ahaaa, smart tänkt liksom! Nja då är det bättre att vi nöjer oss med gillaknappar, går på workshops, äter rätt kost och bara veeeet allting.

Det är något med det här som inte stämmer.

Som en uppvaknandedröm men fortfarande sovande.

Jag misstänker att många av er som läser det här just nu känner en vrede stiga upp inom, riktad mot dessa ord, mot denna oförskämda generalisering, mot att det är inte sant, att ni känner er kränkta, av mig, att jag inte fattat någonting, att jag sviker, bra, ta tillvara på den vreden. Det är just den jag är ute efter.

För jag är ännu mer övertygad om att vi alla så in i helvete mycket längtar efter något annat än denna förbannade skapelse som etablissemanget vill få oss att tro är det mest civiliserade vi kan åstadkomma. Och den längtan är så vaken den någonsin kan bli. Den intuitionen, den kraften är kristallklar och därför är den också något vi ska hålla hårt om.

Men när våra sinnen, när våra tankeregler levererar en nettoeffekt som får oss att hålla oss ifrån en tanke på en annan värld, som får oss att rata människor som vill väcka upp och skapa något annat i denna verklighet då vet jag också att vi har ett virus inbyggt. Ett virus som är smartare än alla "vakna". En röst som säger "gör inget, tro inte på förändring, tro inte på de som står upp och höjer rösten".  Russel Brand, Julian Assange, Edward Snowden, Thomas Di Leva, Martin Luther King med flera, jovisst de kan alla vara CIA-anställda, blir du lyckligare om det vore så? Fråga dig vad för energi som då dominerar ditt sinne, ser du murarna runt omkring dig, de som får dig att krypa ihop, som får dig ett leverera NOLL uppror, NOLL revolution, NOLL förändring och som förvandlat hela dig till en NOLLA. Ett insiktskadaver lika oförmögen som 60-talets pårökta hippies. En slav för evigt kättrad vid systemets fötter. Och för er som tror att det finns en centralt styrande kraft bakom allt, den kraften har i så fall spelat ut sina kort helt perfekt. Så väl att de som tror sig vara vakna, i själva verket sover lika djupt som någon annan.

Trots allt tror jag att det inte är så många som passar in på detta, men tillåt mig att vara lite provocerande.



Jag vet också att många är bittra över att ingenting ändras, att hopp släcks ner men det beror på att man hoppas på den gamla världen ändå ska kunna skapa en skillnad. Det kommer den inte att göra. Hur många gammelradikala det än står på scenen och lovar.

NewsVoice berättade efter ETC:s ("nyhetstidningen från vänster")  releaseparty optimistiskt om vad den kunde tänkas göra, men den har segnat ihop till en klassisk mainstream-blaska utan spets, krydda eller lust till förändring. NewsVoice-redaktören Torbjörn Sassersson trodde på det vilket jag tycker var rätt för vi ska fortsätta se förändring framför oss, vi ska försöka tro men inte bli förvånade när det visar sig vara "samma gamla story". Jag vill så mycket. Ja så mycket att jag häromveckan prenumererade på tidningens helgupplaga eftersom det gav mig rätten att få skriva en uppmuntrande kommentar till en enstaka journalist i en enda artikel som bröt lite av koncensustransen. Roya Hakimnia berättade om feminismen som tillåts ta utrymme tv i mellersta östern, en icke politiskt korrekt och sakligt understödd artikel som jag blev glad över. Ett undantag i den storm av propaganda som ständigt pekar ut världens onda ting i öster och allt det goda här i väst. Idag är artikeln oförkarligt borttagen bland ETC:s ledarartiklar, inklusive min kommentar och dessutom så tog de bort mitt konto.

Noterat av Torbjörn Sassersson:
"ETC har blivit alltmer förutsägbar och politisk korrekt. Vid lanseringsfesten den 17 januari 2014 av Dagens ETC annonserade Johan Ehrenberg, Ekis Ekman, Andreas Gustafsson, Maria-Pia Boëthius m.fl. att ETC skulle:"

+ ställa etablissemanget mot väggen,
+ pusha makthavare till klara svar,
+ kritisera andra medier,
+ vara en modig tidning,
+ ta fram alternativa fakta,
+ beskriva hur världen egentligen fungerar, trots att en minoritet kontrollerar världen,
+ skapa aktivism,
+ minska klyftan mellan folk och medierna och
+ att ETC:s ”existensberättigande är att den ska välja en annan världsbild".

Insikterna om medias och politikers svikna löften är vi inte ensamma om. Det mirakulösa som sker på jorden just nu är att protester pågår som aldrig förr. De gör det utan inbördes samarbete, det är inte "en rörelse", det är inte "en politik", det är inte "en ideologi". Kapitalismen, staters övervakning och kontrollbehov och den globala kontrollen är på dagordningen. Folk är nyktra och förbannade, folk ser hela systemet, de ser sammanhangen och de levererar kritiska budskap. Det ser ljusare ut än någonsin. Missnöjen med - politiker, med media, med bonusar, med en sinande demokrati, med en katastrofal miljöpolitik, med det faktum att ett fåtal, utan protester från etablissemanget, ökar sin kontroll över flertalet - har inte skapat en revolution men det har skapat sprickor djupt ner i rötterna, i människors undermedvetna och nu börjar förtroendet erodera sönder på riktigt.

Men vi måste själva våga se en annan värld framför oss. Vi måste våga tro på människans kraft. Människor är inte destruktiva, de är inte giriga och våldsamma från födseln. Men människor liksom allt annat liv som "planteras" i en miljö där det råder brist kommer också att fungera i rädsla, i rädslan att gå under. Bevakning, kontrollbehov, avund, främlingsfientlighet och våld växer som ogräs i sådana här miljöer. Vägen bort från detta går via människors uppgörelser med det gamla, därför måste vi våga uppmuntra till protester och förändring.

Alla eror och perioder kommer och går. Även den västerländska, materialistiska och mekaniska eran som präglat oss så länge kommer att spricka och jag menar på att detta redan är på väg. Det är inte byggt på tro, det bygger på flera års researchande och fakta.

Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

DN och revolutionen

Av Mats Sederholm

DN:s Matilda Gustavsson träffade Russel Brand, ståuppkomikern, författaren och revolutionären. Vad ska det bli av detta tänkte jag i söndags morse. Sveriges farligaste tidning, mittenextremernas största megafon möter sin motsats. Klarar de av att hantera detta på ett normalt sätt? Eller, hur långt ska de gå i sin demonisering? Ska de lägga sig på "världarnas krig nivå" som när de sniffat lite Putin och sedan låter tangentbordet förvandlas till automatvapen? Eller blir det förlöjligande-kortet som läggs ut? Att de bara ska göra ett sund intervju och visa en kulturell nyfikenhet är helt uteslutet, det har de aldrig lyckats med när det gäller kritiska alternativ till dagens undergångscivilisation med sin kombination av cynisk kapitalism, ständiga övervakningsövergrepp, konsumtionsmissbruk och snäva tolkning av demokrati.

Den 40-årige Brand är flitig, han håller tal i nedskärningsdemonstrationer i London, han har blivit utnämnd till en av de 50 viktigaste tänkarna i vår tid i Prospect Magazine och googlar man på Messiaskomplex och bilder så dominerar han fullständigt. Dokumentären “Brand: A Second Coming" om honom släpptes nyligen och inte minst så retar han gallfeber på en del som drar åt höger, de som hatar allt vad samhörighet och enhet människor emellan heter och nu tvingas se på när en socialist "apar sig", skojar och får tonvis av uppmärksamhet för sin revolutionslust.

För min del så är både kapitalism och socialism två stycken dinosaurier som är på väg att segna ihop. Huvudsaken är att vi bryter med dagens dystopiska och själlösa livsstil och då berör det mig inte det minsta om det är en kapitalist eller en socialist som står där med en kofot och försöker bryta sönder låset. Huvusaken är att vi kommer ut ur detta "panic room" och avslappnat kan börja utvecklas som människor. Därför gör Russel Brand en hedervärd insats när han är ute på gatorna och "gör något" eller på sitt sätt kritiserar samhällets grundnormer och dessutom är otroligt underhållande.

Matilda Gustavsson spenderar stora delar av artikeln åt Brands yttre attribut och att han exempelvis tycker han är snygg, eller hans relation till sin mamma, hans syn på sin offentliga roll, ifall han känner sig uttråkad och inte minst att Brand ligger med benen över henne under intervjun. Hon funderar över sin relation med män samtidigt som hon känner sig uttråkad.

Russel Brand avslutar intervjun med att slå ut med armarna och fråga om hon är med i Revolutionen. Vad han inte vet är att man som skribent för DN garanterat är med i Stagnationen.  Så, lyckades hon då köra DN:s välkända dolk i ryggen på honom? Jodå:

"Hans språk är ofta religiöst och påminner om andra gruppers tal om att vakna och avpixla".

Hmm ni som använder filosofiska och övergripande beskrivningar av samhället, med andra ord, som finner ett tillräckligt distanserat och behövligt perspektiv, kan räkna med att kopplas samman med nazister.    

Att extremistjakten fått allt mer utrymme och är på väg att döda all form av kritik av etablissemanget har jag nämnt under flera år, en trend jag förutspått skulle intensifieras. I samma nummer av DN varnar femton professorer för  just denna utveckling. "Regeringens handlingsplan mot extremism pekar felaktigt ut flera ­utomparlamentariska rörelser som våldsbejakande. Riktlinjerna riskerar därför att påverka ungdomars demokratiska engagemang negativt. Civil olydnad är inte detsamma som våldsbejakande extremism, skriver 15 professorer."

På sidan bredvid håller Humanisterna hov med en ännu större artikel av Martin Invgar, Åsa Wikforss och Christer Sturmark där de varnar för det antiintellektuella. Bakgrunden är att pedagoger anser att vetenskapens syn på evolutionen endast är en typ av paradigm och inte det enda giltiga. De anser också att det är odemokratiskt att se på  vetenskapliga resonemang som per automatik överlägsna de ovetenskapliga. Humanisterna rasar. Va, nyanserade synsätt på vad för resonemang vi ska ha till vår existens, ska sånt verkligen tillåtas?

På sidan efter detta kan man läsa om hur de vanliga partierna allt mindre imponerar på väljarna. Förtroendet för regeringen eller för alliansen når inte ens upp till en tredjedel.

Nej och det kommer inte att bli bättre kan jag lova. Och glad är jag för att människor äntligen börjat höja på ögonbrynen.

Revolutionen är på gång.


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Media | Proteströrelser

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Alla krångliga väljare


Av Mats Sederholm


Medan demokrater och republikaner slåss i den amerikanska kongressen i en alltmer mer polariserad utveckling så tar det amerikanska folket avstånd från hela etablissemanget. Mellanperiodsvalet i veckan gav beskedet till det amerikanska politikerna att: "vi röstar på republikanerna" vilket också dominerade medias rapportering. Men vad folket egentligen försöker säga är att vi skiter i vilket som. En majoritet av amerikanska folket är i princip lika missnöjda med demokrater som med republikaner. Förtroendet för den amerikanska kongressen är nere på 7% och har inte varit så lågt sen 70-talet.

 

Minns ni Jessie Jackson, människorättsaktivist, politiker (dem) med mera när han stod och grät av hänförelse under Obamas segertal för 6 år sedan. Nyligen önskade han att han kunde "skära av pungkulorna" av Obama. Han som en gång stod sida vid sida bredvid den okuvlige sanningssägaren Martin Luther King Jr vars tal fortfarande får mig att stanna upp och börja svälja ner något som jag inte kan få bukt med. Det är tragiskt att en sådan veteran inte kan genomskåda vad och vem det är som bestämmer och att den politiska demokratin inte på långa vägar saknar den makt de flesta tror. 

Aldrig förut har jag varit så övertygad om hur denna vår gamla värld är på väg utför och bort från vår låtsas-demokrati och samtidigt på väg mot en rejäl förändring som jag är övertygad om blir positiv.

Folk är rent ut sagt spyfärdiga över västvärldens tillstånd medan etablissemanget bara fortsätter som om ingenting hänt.

I Sverige kämpar alla politiker och tyckare om att låtsas som om inte SD fanns. Maximal utfrysning av de 13% av folket som tyckte till. För min del kan SD dra åt helvete rent ut sagt, men finns det nån plats värre än helvetet så borde det chartras en buss och skicka våra folkvalda till den platsen.

Minns ni Löfvens kommentar på valnatten?
–Väljarna har lämnat ett tydligt besked om att de vill ha förändring.

Jo men inte din förändring! Du eller socialdemokraterna fick inte deras stöd!  Hur arrogant kan man vara mot väljarna?

I SD:s fall så har man valt att inte möta SD på deras arena, man håller dem med pincett på behörigt avstånd i debatten och hoppas på att de ska självdö.
Hela SD-debatten och jakten på förklaringar känns dessutom lite barnslig och omogen. Det finns bara en sak att göra, kliv in och ta del av människors tvivel, möt dem där DE finns. Diskutera öppet alla de vidriga fördomar om invandrare eller muslimer eller vad det kan vara men också ”obehagliga sanningar” som eventuellt talar för SD:s argumentation. Bemöt ”ha råd”-argument och fördomar med hjärte-argument. Men gör inte som moderaterna som uppfinner ”Öppet hjärta plakat” som man sedan dänger i huvudet på folk.

Och klarar inte etablissemanget att ta debatten, då är det DE som är populister - ordet som är årets i särklass starkaste retoriska tillhygge - och nån större population kommer de inte att få. Det kommer heller inte förstå varför, hur många ”intelligenta” krönikor och ledare som än skrivs.

Ja vad allt skulle flyta på bra ifall det inte vore för det där jäkla folket som alltid ska ställa till det och "tycka fel".

Och ni som tycker att partiers åsikter är viktigare än rätten att få uttala dem, ni borde nog flytta till Kina eller nån fascistregim, där man inte "krånglar till det" med makt som ska utgå från folket eller med demokrati som måste, "åhhh suck, men de tycker ju fel", inbegripa alla.

Den politiska mittenbetongen kommer att krackeleras, den tillhör en gammal värld som är på väg utför. Det politiska bredbandet krymper just nu enligt alla PK-strategier allt snabbare dag för dag, En allt färre skara rädda och blinda politiker och redaktörer står och huttrar på ett smältande isflak. Det som tidigare stack ut till vänster eller höger betraktades då som politisk mångfald , idag rusar hela den mediala, politiska och kulturella eliten likt ett knattefotbollslag efter bollen och bollen heter mittenförnuft.  Avgående migrationsminister Tobias Billström (M)  skrev på sin Facebooksida: ”SD och F! representerar bägge mörka och destruktiva krafter som delar in och delar upp vår befolkning. De måste bekämpas”.

Ja vad allt skulle flyta på bra ifall det inte vore för det där jäkla folket som alltid ska ställa till det och "tycka fel".

De av er som inte bara låter världen vara vad våra vanligaste tidningar berättar om, ni som söker utanför skvaldebatter och mediabrus har kanske märkt trenden som blir tydligare för varje dag. Raseriet och uppgivenheten inte bara i Europa (ja i Sverige råder den vanliga politiska, folkliga och förnuftiga likvakan, vi väntar på nästa säsong av Hem till byn), utan i hela världen. Det är som att skåda ett mirakel, var kommer all denna protestlusta från? För bortom alla sakskäl i varje protest finns en nyanda av att ge sig ut på gatorna. Den har varit levande nu i 4-5 år. Nedan de senaste protesterna och då finns inte alla med.

London 21:a september: 50.000 människor tågade genom centrala London arrangerat av "People's Assembly" mot sociala nedskärningar och det politiska systemet.


***

Världen runt 21:a oktober: People's climate march som drog 400.000 människor världen över när man protesterade mot kimatförändringarna, politiska beslut och bristen på ett hållbart samhälle.


***


Hong Kong september-... : "Paraply rörelsen" startade  "för demokrati" demonstrationer som nu pågått i ca 50 dagar
med tusentals människor som ockuperat gator. Men protesterna består inte bara av en rörelse, den består av mer
eller mindre radikala grupper, de flesta studenter.

***


481 platser runt om i världen 5:e november: "Million Mask March" "Remember, remember the 5:th of November".
Anonymous årliga  anti-etablissemang manifestation, inspirerad från filmen "V för Vendetta".
Tusentals människor deltog i Washington, London med fler ställen


***


Bryssel 6:e November: 100.000 människor protesterar mot sociala nedskärningar.
Skadegörelse och våld förekom.

***


Mexico city 8:e November: Hundratals stormade presidentpalatset i Chilpancingo i misstanke om att polisen dödat 43 studenter.


***

I gamla Östtyskland ser det som om Die Linke (vänstern) kommer att få sin politiker Bodo Ramelow framröstad och invald som ordförande och guvernör i  delstaten Thüringen. Detta sker när väst ska fira 25 år sedan muren föll. Snacka om smolk i bägaren!

Ja vad allt skulle flyta på bra ifall det inte vore för det där jäkla folket som alltid ska ställa till det och "tycka fel".

Det ser bra ut för oss som söker förändring och förresten...

Han ska också få vara med, hur fel ute han än verkar vara

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Proteströrelser

2 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper