november 2. 2008 13:30

Hej Linda,

jag förstår vad du menar, och jag förstår även underdog-situationen som kvinna i ett patriarkat. Liksom för invandrare, tjocka människor, rökare, outsiders i allmänhet infinner sig en känsla av vanmakt inför kollektivets, det allmännas, sätt att se världen. Nuvarande paradigm.

Den stänger även ute män. Det handlar inte enbart om kvinnor. För mig är det inte en kvinnofråga. Kvinnofrågor tenderar att väcka kvinnliga offer-roller - där gärningsmannen är just man av bara farten.

Hela rollspektrat behöver utvecklas. De gåvor jag själv bär på har ingen plats i nuvarande samhälle.

Och apropå USA-valet så framstår samtliga kandidater som dockor i ett varuhus. De skåpar ur sig från teveburken som platta, ordbajsande tramsebyttor. Ett skådespel, en parodi på demokrati. Och alla jävlar ska kommentera, reflektera, väga in, bära ut. Ingen lyckas.

Fredrik

november 3. 2008 00:32

Det enda som är positivt om obama nu blir vald är att det blir svårare att diskriminera svarta.

Men det är ju svårt för att det är så inrotat så många saker tänker man inte ens på. Men det ska börjas redan tidigt. Vi är alla förlorare på det. Det är ingen slump att flickor har bättre betyg än pojkar i grundskolan. Det är präglan. Flickor blir präglade bättre till just de egenskaper som behövs för teoretiska undervisningen. Pojkar blir uppfostrade till att ta plats. Flickor blir bättre uppfostrade till empati och att lyssna och vara inkännande. Visst jag kan köpa att män och kvinnor är lite  olika. Men det motiverar inte diskrimineringen.

Det jag har märkt, särskilt i färgelanda där jag bor, en liten håla är vardagsrasismen. en diskriminering som är otäck.
Och ologisk. Det är mig främmande att döma en människa på grund av annan härkomst. de snor våra jobb minsann, och lever på bidrag gör dom också. för att citera u2:s one. "will it make it easier on you now, when you got someone to blame"

Jerry

november 3. 2008 13:52

Hej Linda. Jätte fin sajt. Jag undrar vad det är för fel att kalla sig *Tjej* när man passerat 50 sträcket?...Att jag vill kalla mig tjej hela mitt liv är för att markera att jag aldrig kommer att bli *gammal* i mina synsätt...eller stagnera...eller att konservera mig in i varken mallar eller fack. Jag är född fri och ska så dö oxå. Rätten att kalla mig vad jag vill utan att skämmas eller backa när någon gör sig lustig över hur jag vill bli sedd hur gammal jag än blir, det är min frihet faktiskt, men att kommentera som du gör, ÄR att mota in mig in i fållan, viket gör att ditt sätt att *prata* för det kvinnliga könet känns vridet och manhaftigt, faktiskt, du missar målet för dina uppsåt och tar ifrån oss FRIA kvinnor att ses som något löjeväckande, synd tycker jag. Ja du har ju din frihet att uttrycka dig som du vill, det är inte lätt att uttrycka sig stort utan att katalogisera, eller kategorisera. Jag ser framemot att dryfta ämnen med Er, och ge min syn på livet.

Mvh
IA

IA

november 15. 2008 12:39

Hej Linda!

Kikar in första gången på er blogg idag, ska bli intressant att följa den.

Även om jag tidigare under valkampanjen skälvde -ja, på ett positivt sätt då- inför tanken att vi kunde få en kvinnlig stadsminister samtidigt med en kvinnlig president (vilket nog aldrig var särskilt troligt)så tror jag att USA/världen i nuläget mer behöver en Obama än en till Clinton. Hade Hillary varit en helt exeptionell kanditat så hade hon nog haft en chans men jag tror heller inte att världen riktigt är mogen för en kvinnlig USA-president ännu. Men om Obama gör något alls i linje med det han har talat för så skulle det förstås kunna bana vägen för en kvinna till en sån position senare. Bara genom sin hudfärg så har han ju sänkt ribbar rejält. Och bara det att Hillary har kandiderat är ju ett framsteg och banar vägen för framtiden en smula.

Angående feminism...visst har du rätt i dom saker du beskriver och som dom flesta idag känner till och mer eller mindre lägger märke till i sin vardag. Men i mina ögon är det synd att förlägga dom faktumen till ett fack kallat feminism, det är överflödigt och motverkar nog mest sitt eget syfte om det nu är att skapa en större jämlikhet och helhetssyn på problemen. Att informera om olika ojämlikheter och orättvisor kan man göra ändå, om man nu ser det som viktigt. Visst är ojämlikheten mellan könen mer till kvinnans nackdel och man ska inte förneka det patriarkala arvet vi lever med. Dom här förändringarna sker sakta och på längre sikt än vissa andra orättvisor som vi genom politiska beslut kan rå på.

Blev iofs lite präglad av en feminist-wannabee till mamma, även om hon aldrig pratade med mig om sin syn. Gick som liten tös med henne på demonstration och undrade varför dom sjöng den här sången "Åhh åh tjeejer!". (Undrar om det här kollektiva utropet gjorde dessa kvinnor/flickor starkare, modigare och mer fullödiga som individer?) Själv tyckte jag det hela var mkt underligt och lite skrämmande och jag skämdes dessutom för jag förstod nånstans -hur liten jag nu än var- att "vi flickor är för tysta och dom här mammorna säger att vi måste ropa högt och höras". Snacka om hämmande! ;)

Tycker att exempelvis Naymko Sabuni är en bättre "kvinnlig förebild" än vilken feministpropagerare som helst(även om hon nu råkar vara Folkpartist) som både klarar av att vara en kvinna med inflytande och en mörkhyad svensk utan att göra nåt rabalder av någotdera. Maria Wetterstrand är ett annat exempel. Såna personer tror jag automatiskt skapar en förändring mot jämlikhet mellan könen och banar vägen för andra kvinnor genom att "bara vara" eller i det här fallet göra sitt jobb och det man tror på. Och jag anser absolut inte att man som "tänkande kvinna" (eller ännu mer tänkande man) bör vara en feminist. Man kan tänka precis samma tankar om företeelser utan att för den skull kalla sig något alls och man behöver heller inte ha helt motsatta åsikter för att man inte kallar sig för feminist. Det är alltså identifikationen med begreppet som jag motsätter mig, som mest skapar ett vi- och dom tänk. Dessutom kommer man aldrig fram till svaren på olika komplexa problem (som t ex unga tjejers utseendefixering och mediabilden eller varför kvinnor har färre maktpositioner) genom att kalla det för kvinnoförtryck och på så vis förenkla verkligheten. Jag tycker mig iaf se att många offentliga feminister verkar väldigt snara på att förlägga alla problem på det motsatta könet samtidigt som självkritiken eller kritiken av det egna könet lyser med sin frånvaro.
Men säg den offentliga kvinna som kallar sig feminist och samtidigt är en klok och helhetsseende individ, jag kan ha  missat någon.

/Karin

Karin

november 15. 2008 12:49

Knepigt namn har hon dock, den där Nyamko... ;)

Karin

november 19. 2008 13:25

Ja, varför är världen ännu inte "mogen" för en sån sak? Världens yttre ramar styrs ju i princip av män med mkt maktlystnad och konflikter ligger och pyr under ytan. Hur tuff, diplomatisk och insatt Hillary än är (för i sak klarar hon säkert av ett uppdrag som president) så tror jag att det ändå skulle skapa mkt oro i världen just för att hon är en kvinna. Tyvärr. Att dessutom efterträda en man som Bush och i tider av kris gör nog det hela ännu svårare, då han hjälpt till att lägga locket på. Självklart skulle det kunna gå bra också, men min känsla är att det skulle ha skapat en osäkerhet som kanske inte skulle gynna världen i nuläget. Rasmotsättningarna inom USA och konflikter mellan länder/folkgrupper är mer akuta problem än jämställdheten, som mer är en integrerad del av våra liv och som transformeras mer automatiskt -och förstås har "feministrörelsen" spelat en stor roll i det- under tid. Även om jag kan tycka att Obama är lite för mkt av en vältalande predikant så tror jag att han är precis rätt i tiden och det är där som människor i USA befinner sig, dom behöver nån som pratar om samförstånd och lika rättigheter. Med den bakgrund Hillary har så kan hon inte fylla såna behov, så det handlar ju inte bara om kön utan om personlighet/utstrålning. Som sagt, om Hillary Clinton varit exceptionell likt Obama så tror jag att hon också haft en chans. Den första kvinna som får en sån position måste nog slå med lika stor kraft som han nu har gjort, precis som att vilken svart kandidat som helst inte hade kunnat få ett så brett stöd.

Varför det tar så lång tid för att världen ska vara mogen för kvinnor i högre maktpositioner beror väl på att jämställdhet mellan könen inte har existerat någon längre tid om man ser det ur ett historiskt perspektiv och både inre och yttre djupgående förändringar tar tid. Ju fler steg framåt som jämställdheten tar (kan ju förstås vara olika vad man tycker att jämställdhet är för nåt och det tar ofta flera steg bakåt när något tycks ha gått framåt) så skapar det nya villkor och förändringar som människor måste anpassa sig till. Som med alla förändringar så tar det lång tid, världen har inte kommit längre än så här på vissa områden. Saker behövs uppenbarligen dras till sin spets för att kunna gås till botten med och som kan leda till nya saker på sikt.

Jag tycker inte det är störande att en del kallar sig för feminister, precis som man har vilka värderingar eller ideologiska preferenser som helst. Men för mig så går det stick i stäv med att se hela bilden med alla dom problem som människor tampas med. Har svårt att riktigt sätta ord på mina känslor runt detta, men jag upplever lite som att många feminister skapar en slags sluten värld med sina analyser (likt andra grupperingar) och att man ändå bara når andra redan "invigda", medan där lätt blir en översittande ton gentemot andra kvinnor (som skulle vara mindre intelligenta, då dom inte har behov att kalla sig för feminister...ungefär som att man inte skulle se sakproblemen för det) och en generell sarkasm och distans gentemot män i allmänhet. Dom allra flesta pojkar/män har inte heller någon möjlighet att få yttre makt, majoriteten är "undersåtar". Dessutom har kvinnor "makt" på andra områden, formningen av barn och ofta styrande i relationer. För mig är det absolut inte så enkelt eller svart-vitt att kvinnor i Sverige (om är mer konkret på andra håll i världen) är förtryckta av män och att vi som kön alltid är offer medan män är förövare. Trots allt är det ofta den typen av bild som många mediala feminister basunerar ut, en skruvad bild av verkligheten där man bara lyfter fram vissa bitar av helheten.

Det vi- och dom som finns mellan könen tror jag är den illusion om oss själva som vi människor sist kommer att kunna spräcka. Jag förstår att folk vill kämpa för det man tror på och det är inget fel i det (det gör också nytta en hel del gånger) men själv har jag ingen anledning att förstärka en sån uppdelning av könen som jag ändå ser inte existerar i grund och botten.

Hm...jag tror nu inte att såna som "Baby" heller fortsättningsvis kommer att få respekt varken av andra kvinnor eller män just för att hon inte respekterar sig själv. Det är ju en tragik för såna som henne att bli präglad till en "kvinnlig litenhet" till den grad att hon får ett sånt smeknamn och så länge hon inte växer upp och tar ansvar för sig själv och inte har behovet av att luta sig mot den "store, starke trygge mannen" så kommer hon känna sig beklämd, klappad på huvudet. Visst ska regler finnas för att människor inte ska bli diskriminerade för kön eller ras osv, men grundproblemen med ojämlikhet tror jag bara man kommer åt genom att människor alltmer tillåts att vara dom människor som dom i själva verket är, utan att behöva leva upp till stereotyper som behöver söka sig till en motsvarig stereotyp i en partner. Även Om Baby säkert delvis är sig själv (och så ska hon förstås få vara, alla ska få vara som dom är som individer tycker jag) så lever hon mestadels upp till den här schablonen av vad en kvinna genom tiderna har formats till. Swayze vill vara bilden av en riktig man som har sin Baby som ingen får sätta sig på, det ingår i den gamla förlegade mansrollen att vara den gode beskyddaren åt den mer eller mindre värnlösa kvinnan, men så hjälper han med sin goda vilja också henne att förstärka sin egen värnlöshetsroll som hon blivit uppfostrad med. Hennes syster som är det där "löjliga våpet" som gör sig till ska man tycka illa om, men hon är ju bara produkten av samma slags värderingar fast den sidan som vi måste förpassa, balansgången däremellan varandes kvinna är ju ofta hårfin och egentligen omöjlig. Att ha ett måtto som "Nobody puts baby in the corner" syftar ju till vad män ska/inte ska göra mot dessa redan som barn mindergjorda kvinnor, medan det kanske vore mer relevant med budskapet "Baby should not call herself or act like a little baby and she should not put helself in a corner or let others do it either, if she wants to feel better about herself". Baby kommer aldrig att växa upp och bli sig själv ifall man tar en speciell slags hänsyn till henne som om hon vore ett litet barn som behöver beskyddande omvårdnad, specialbehandling förstärker bara stereotyperna. Det bästa är ju om man kan se att Baby också i grunden är en jämbördig individ och borde respekteras som en sådan, då kommer hon säkert lättare att växa och bli en mogen individ. Ett förstärkande av stereotyper tycker jag inte ska förväxlas med ett empatiskt eller respektfullt förhållningssätt. Man kan visa respekt ändå för människor som krymper sig själva.

Som jag sa så tycker jag att feminister ofta tenderar att vara dåliga på självrannsakan och se sin egen roll i samspel med omgivningen. Likt min mamma då, som aldrig varit feminist men som idealiserat dessa tankegångar för att hon lidit av mansförakt. Men det är fortfarande hon själv som förtrycker sig själv nu som vuxen kvinna (inte männen som sitter i maktpositioner ute i världen) och däri ligger själva tragiken. Ifall alla tog bara lite mer makt över sin egen situation så skulle jämlikheten höjas rejält, är jag rätt säker på. Jag har en upplevelse av att vissa feminister förlorar sig för mkt i detta "mentala kämpande med mansmakten" som ett substitut för att ta makten över sin egen privata situation. Och såna som Baby tilltalar modersinstinkten inom oss som i sin tur egentligen bara handlar om den lilla "baby" vi har där inom oss och som någon gång vill bli hörd men som dom flesta tystar ner och projicerar på "svagare" kvinnliga individer. Feminister brukar ofta vara experter på detta med att se offret i andra vuxna kvinnor, samtidigt så är föraktet för dessa slags kvinnor ofta också stort. Jag ser en kluvenhet inför sina medkvinnor hos en del feministiska ivrare.

/Karin

Ps. Jag kommer inte skriva så här långa kommentarer överlag, utan just detta ämne är ett jag behöver vädra ut så jag passar på att göra det då.

Karin

november 25. 2008 17:22

Hej igen!

Så klart du inte behöver bemöta allt, jag är bara för lat för att korta ner och det blir ofta lätt många ord när jag väl skriver nåt. (Och just det här ämnet behövde jag gå igång på lite grann, men som sagt jag ska försöka med att "blogg-anpassa" mig lite när jag skriver här.)

Du söker inte förklaringar till hur och varför saker sker, eller?

Att vilja att en kvinna nån gång ska få tillträde till den yttersta maktpositionen är en sak, men att man ser att det inte är i linje med händelserna/strömningarna i världen en annan. Jag förklarade ju anledningar till varför jag inte var förvånad, men samtidigt så tror jag inte att det vore en omöjlighet för en kandidat att ta hem segern bara för att det är en kvinna. Så klart att den första kvinnan måste vara exceptionell, det är inte min åsikt att det bör vara så utan så som jag ser att det fungerar. Däremot så är min åsikt att Obama kan göra mer i den nuvarande situationen än vad Clinton hade kunnat och jag ser mer till hela situationen än att en kvinna måste till varje pris komma fram, jag ser inte det som någon huvudlösning på problemen i världen.

Om du blir "ledsen" av mina åsikter/försök till förklaringar så kan jag kontra med att jag tycker du låter lite enögd i frågan. Skillnad vore om du skrivit om hur mkt bättre Clintons politik och framtoning är jämfört med Obamas och att du därför är förbannad över att hon inte vann bara för att hon är en kvinna, men det låter mer som att du tycker det vore på tiden med att könskvotera in en president, nu när det ändå fanns en kandidat. Men förklara gärna hur du tänker kring att Hillary Clinton "borde" ha vunnit valet och anledningarna till varför hon inte gjorde det.

/Karin

Karin