SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Fröken, älskar du mig?

Av Linda Bjuvgård

”Inga ettåringar i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet. De första tre åren är de tillhörighetskänsligaste” har författaren och supermamman Anna Wahlgren sagt. Låter inte det ganska logiskt och rätt? Inte har väl ett barn på 1-2 år ett så stort behov av social stimulans att det utan vidare släpper det trygga taget om mamma/pappa och umgås med vem som helst, var som helst, som t ex dagis, hela långa dagarna? Snälla nån, de har fullt upp med den lilla världen, världen allra närmast de själva. Den världen består av den närmsta familjen och hemmet. Och räcker inte det när man är så liten?

Ändå blir vi alla itutade att dagis inte bara är en praktisk lösning för att båda föräldrarna i en familj ska kunna jobba om dagarna – nej, vi får höra att dagis är snudd på nödvändigt för att våra barn ska bli rekorderliga vuxna. Hur ska annars de små liven lära sig det sociala spelet, säger man. Vi får höra att det är en viktig träning inför skolan. Ja, inte bara viktig utan absolut nödvändig för en normal skolgång. Ända från första dagen på dagis ska barnen tränas inför skolan. De flesta barn av idag får alltså en mellan 4,5-5 år lång förberedelse för skolan och ändå…

…så är det så uppenbart för de flesta idag att skolan inte funkar! Hur kommer det sig? Alla är ju så förberedda som de någonsin kan bli, ändå måste skolminister Björklund ta i med hårdhandskarna och strama åt tyglarna.

Ja, hur kommer det sig…

…att majoriteten av de ungdomar som jag träffar på gymnasiet varje dag i mitt arbete, som också har gått på dagis sedan blöjtiden, ändå inte kan sitta still och lyssna på sina lärare i mer än två minuter åt gången?
…att jag och många andra 70-talister och äldre inte gick på dagis men ändå har klarat både skolan och livet ganska bra?

Och…

…hur kommer det sig att nästan alla dagisföräldrar (framför allt mammorna) gör allt de kan för att lämna så sent som möjligt och hämta så tidigt som möjligt – om det nu är så BRA på dagis?
…hur kommer det sig att så många pusslar och sparar dagar till både höger och vänster – allt för att förlänga föräldraledigheten så mycket det bara går – om det nu är så BRA med dagis?
…hur kommer det sig att ingen vill att deras barn ska bli kvar sist av alla – när nu dagis är en så bra miljö med så välutbildad och professionell personal?

Du känner förmodligen inte personalen som du anförtror det bästa och största du har till. Du vet inte vad de är för sorts människor, vilka värderingar de har, hur empatiska dem är eller inte är… De måste inte vara pedofiler för att det ska kännas olustigt. Men fröken Britta och fröken Cissi älskar inte våra barn, så mycket är i alla fall säkert. Av alla möjliga logiska och sansade skäl är de är noga med att inte bli för känslomässigt involverade i våra barn.

Man kan alltid se på saker och ting ur olika perspektiv, men ibland måste man låta det sunda förnuftet och maggropskänslan få råda. När nu nästan alla föräldrar upplever det som en hjärtslitande terror att lämna ett vilt gråtande barn i armarna på en främmande personal, så kanske det är dags att fundera över om det är ett bra sätt att leva på. Jag minns hur det var att lämna min son på dagis i början. Han grät och så snart jag promenerat bortom hans synfält så grät jag också. Ung och oerfaren som jag var gick jag nästan på dagispersonalens försök att skuldbelägga mig för att min son grät. De insinuerade att det var jag som inte kunde släppa taget om mitt barn och att det var därför han grät. Idag sju år senare har jag talat med många andra föräldrar som också de måste ha svåra problem med att släppa taget om sina barn eftersom även deras barn gråter förtvivlat när de ska lämnas på dagis. Och det är alla sorters föräldrar jag pratar om, inte bara hönsmammorna eller de överdrivet känslosamma.

En del brukar invända med att säga att människor alltid har lämnat bort sina barn för att kunna försörja sig och sin familj. Och det kanske är sant, men det är en sanning med modifikation. Förr i tiden (och fortfarande på många platser på jorden) tog man med sig barnen ”ut på fälten”. Ungarna hängde bokstavligen med i bärselen och bärsjalar. När barnen var för stora för att bäras på brukade någon närstående passa dem. Någon närstående alltså: en mormor, farfar, väninna, eller ett större syskon till exempel – inte en helt främmande människa som fått en teoriutbildning av farbror Staten. En viss skillnad med andra ord. 

Människor diskuterar barn som om de vore varelser från en annan planet, men herregud människor, har ni glömt bort att ni själva har varit små? Minns ni inte hur det kändes? Kommer ni till exempel inte ihåg känslan när någon vuxen sa någonting som tillintetgjorde er för en stund, något som fick alla runt omkring att skratta men som fick dig att vilja sjunka ner genom ett hål i marken. Alla har vi väl varit med om sådant, utan att för den skull varit med om de värsta sorternas kränkningar. Minns då hur det kändes, minns hur medveten du var och inse att dagens barn är lika medvetna.

Barn av idag är inga annorlunda mot de barn som vi en gång var! De har samma funderingar över livet, samma rädslor och samma behov. Och om vi alla tänkte på det, så skulle vissa frågor bli så lätta att svara på – inte sant?

Dagis är ingen bra miljö och alla vet det. Skulle du stå ut med att alltid behöva äta, sova, gå på toaletten och luftas samtidigt med alla andra– inte efter dina behov? Det finns en annan sorts institution där man också till stor del lever så – den kallas för fängelse.

Men vi fortsätter att svälja våra tårar, stoppa ner obehaget så långt ner det går och k o m p e n s e r a med prylar och ”häftiga upplevelser”. Och inget kommer att förändras så länge vi inte är ärliga nog att fråga barnet inom oss själva. Och faktiskt vågar lyssna på svaret.

(Anna Wahlgren skriver passionerat och fantastiskt bra om barn och dagis. Några av hennes artiklar hittar du här.)

Debattlänkar AF


Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

8 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

November 15. 2008 14:38

Karin

Här håller jag helt med dig. Vi har blivit så indoktrinerade att tro att dagis är näst intill livsnödvändigt och att det är "fult" att vara hemma för länge med sina barn. (Då det blir mer ojämlikt mellan kvinnor och mäns löner och arbetsförhållanden, det har väl ändå varit en nödvändig väg att institutionalisera våra barn för "kvinnans frigörelse".) Man kan ju se att det blivit ett osynligt kollektivt tvång att lämna/hämta barn och att kvinnan ändå är den som tar det tyngsta lasset i hemmet.

Men ur dessa två motpoler -dagis som motreaktion mot kvinnans tidigare position i familj och samhälle- så tror jag helt klart att det kommer något nytt, en ny slags valfrihet där också politiker måste skapa bättre förhållanden för individuella lösningar. För en del barn vid en del förskolor så kan det förstås vara en bättre situation än hemma, men det finns inget allmänt "dagis som är så bra för alla". Och det är verkligen tragiskt hur vi har skapat ett system där man skiljer barnen från sina föräldrar i allt lägre åldrar och utan att ha brytt sig om att ta reda på fakta om hur dom kan påverkas negativt av det. (Undersökningar som gjorts är nog inte många och dom är motstridiga.) Men jag är säker på att det ganska snart börjar sakta vända, trots att dom största "jämställdhetsivrarna" (säkert Nyamki också..)fortsätter att se det hela som en kvinnofrigörelsefråga som till varje pris inte skall ifrågasättas och med mantrat att den svenska förskolan är fantastisk, punkt slut. (Trots alla klagomål vid sidan av på stora barngrupper, det blir liksom en annan debatt runt det som mest handlar om dom arbetande kvinnornas dåliga arbetssituation och inte så mkt om barnens situation vad jag har sett iaf.)

Fast frågan är ju hur långt det ska behöva gå innan man som samhälle tvingas till att verkligen sätta sig in i och ta reda på barns behov. Skolan granskas ju hej vilt numera och kopplingar görs lite tafatt till ökat dåligtmående och ungdomsbrottslighet, men dagis är på något vis "heligt". Något man inte ska ifrågasätta utan bara tycka är fint och bra. För det är väl bara "goda" kvinnor som blir dagisfröknar? (Förskolelärare vill dom ju kallas, men det låter inte lika mysigt som dagisfröken så vi fortsätter säga det.) Tror det går hand i hand med att vi inte vågar ifrågasätta moders/föräldra-rollen och se verkligheten runt hur barn blir tidigt skadade av sin närmsta miljö. Dagisfröknar får symbolisera dessa "goda mödrar" som inte alla gånger är så himla goda eller känslomässigt medvetna om vad deras egna barns behov kan vara för något. Har man dessutom själv (omedvetet eller medvetet) ett dåligt samvete för att inte vara en god förälder så kanske man tacksamt lämnar över sitt barn till dom som ska vara "professionella mammor". Föräldrar har nog blivit alldeles för omyndigförklarade i Sverige, samtidigt.

/Karin

Karin

November 15. 2008 20:03

linda

Tack för ditt stöd, Karin! Jag tror att det viktigaste vi kan göra är att faktiskt prata/skriva om de här tankarna. Det är nästan löjligt tabubelagt att skriva/säga det jag har skrivit om, och ändå... varje gång jag luftar mina tankegångar brukar de flesta sakta erkänna att de känner likadant. Det är ytterligare ett skäl till att jag är så säker på min sak.

De värsta "motståndarna" hittar vi bland de som är födda på 80-talet och framåt och som nu har börjar skaffa barn. De är själva uppfostrade på dagis och det under en tid när dagis ändå var hyfsat drägligt med små barngrupper. De föräldrarna vet inget annat och tycker att allt är bra som det är... Där kan man snacka om samhällsprogrammering som lyckats.

Vänligen
Linda

linda

November 19. 2008 14:23

Karin

En sann modern feminist skulle inte ge vika för "kvinnors rätt till lika arbete" till varje pris även om den kampen tyvärr till stor del har varit på bekostnad av våra egna barn. Jag tycker att man ska utveckla ett samhälle utifrån en utgångspunkt i första hand i dom uppväxande barnens behov, sedan utifrån mäns och kvinnors generella och enskilda behov. Men feministrörelsen/jämlikhetssträvan har i det här fallet förblindat (även om det i andra aspekter förstås är en bra sak) med sin iver att nå det goda samhället för "alla", så att barnen nu är ännu mer klämda och bortglömda än tidigare. Barn är fortfarande vuxna människors troféer i hög grad, dom ska vara till för oss och ge oss vad vi behöver för att orka med våra liv. Vi förväntar oss också numera en väl fungerande institution för förvaring av dom för att kunna fullgöra denna samhälleliga plikt och "mänskliga rättighet" och när vi ska göra våra viktiga vuxna sysselsättningar som vi kollektivt bedrar oss med att det skulle vara för dessa barns skull. Vårt samhälle vet knappast alls vad barns behov är för något, där finns heller inget mer än individuella och sällsynta initiativ med att ta reda på dom faktumen eftersom dom flesta inte känner till sina egna verkliga behov och den situation som man själv var satt i som barn.

Det kommer säkert bli en revolt mot "daghemsindoktrineringen" så småningom och att man ifrågasätter hur vi delat upp vårt samhälle för att hela bygget skenbart ska kunna hålla ihop. Människors verkliga känslor går liksom inte att kompromissa med utan dom lever sitt liv ändå även om det sätts i system att få dom i schack.

Just för att du själv är mamma och har haft ditt barn på dagis så tycker jag det är strongt av dig att skriva om ämnet, för mig är det inte så tabu i "min värld" men jag vet ju hur det är överlag ute i samhället.

Kommer bara läsa/skriva sporadiskt härinne och har inte kommit längre än till detta inlägg ännu, därav att mina kommentarer kommer att släpa efter en del. Tycker det är en bra idé att ni bloggar ihop som par, sånt kan ju skapa en ökad känsla av jämbördighet mellan könen! Smile


/Karin

Karin

November 20. 2008 21:44

linda

Hej Karin

Att jag själv är mamma och har haft mitt barn på dagis är en FÖRUTSÄTTNING för min ilska och för väldigt många av mina tankar kring detta. De flesta har ju - i praktiken - inget större val annat än att sätta sin små på dagis, men rätten att protestera mot detta vansinne kvarstår. Alla kan ju inte försörja sig som författare och på så vis ha råd att stanna hemma (så som Anna W gjorde) när barnen är små.

Jag håller med dig i dina tankar om feministrörelsen i just detta sammanhang. För mig handlar inte den här frågan om jämställdhet, den handlar om våra barns hälsa och livskvalité. Den handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha. Och jag är övertygad om att frågan går att lösa utan att förtrycka vare sig kvinnor, män, barn eller djur!

Linda

linda

December 16. 2008 15:21

Inga

Delar dina tankar här.
Jag vet inte var det gick snett någonstans från början,
mina egne mor och farföräldrar kände sig aldrig ojämlika med varandra, de hade var och en olika uppgifter för att klara överlevnaden och de kände att det arbete som de utförde var oumbärligt för familjen, oftast på landsbygden fanns ett torp man bodde i med lite djur och jordbruk till självförsörjning, man tog tillvara av det skogen hade att bjuda på av bär och djur, farfar min byggde dessutom ekor och var en person som kunde hitta vatten åt andra, han kände det i armrna.
De fick sju barn, mormor och morfar levde på samma sätt men de fick 14 barn, man levde helt enkelt för att överleva, otänkbart i dag svårt att föreställa sig det slit, inga elektriska bekvämligheter, tvätta gjorde man i älven även på vintern.
Det märkliga är att det blev fina människor av alla barnen trots fattigdomen, kanske för att barnen behövdes, de fick var delaktiga.

Vad kvinnorna glömde tror jag med tiden var att det arbete som de alltid utförd med att ta hand om och vårda barn och gamla föräldrar, de borde ha gett sig själva och det arbete som de utfört ett erkännande och kämpat inte bara att få samma rätt att tjäna pengar som mannen utan att samtidigt få det arbete som de utfört att räknas in i BNP, nu blev det arbetet värdesatt först då de lämnat ifrån sig jobbet till andra, eller att man bytte barn med varandra, hur som helst så är det ett arbete som inte samhället klarar sig utan, någon måste vårda.
är det därför just vårda människor hör till låglöneyrken, det har aldrig av någon anledning fått en status.

Sen har jag märkt eftersom jag själv har vägrat lämna ifrån mig mina barn när de var små, ja vi kunde leva på en lön, kämpigt, men en tvättmaskin hade jag och behövde inte tvätta blöjor som mina far och mormödrar fick, men det gick och barnen har vuxit upp till härliga människor, jag sågs som en bakåtsträvare av mina medsystrar och lite smått galen som inte ville hänga med i tiden och kämpa för jämlikhet,jag anser att alla arbetsuppgifter behövs i ett samhälle, vem som utför dem är inte det viktigaste.

De viktigaste vi har är dock barnen och deras rättigheter måste alltid komma i första hand.  

Inga

December 17. 2008 20:58

linda

Hej Inga!
”Det märkliga är att det blev fina människor av alla barnen trots fattigdomen, kanske för att barnen behövdes, de fick var delaktiga”

Håller med och just detta är något som Anna W brukar tala mycket om. Den sociala samhörigheten och att vi människor, redan från början, har ett behov av att behövas. I dagens samhälle får istället barnen känna att de inte bara inte behövs, de anses vara i vägen också. Förödande.
Och jag tänker också på hur mycket ett barn kan lära sig och ta med sig in i vuxenvärlden om det måste vara med och t ex ta hand om småsyskon. Idag är det så tragiskt att det inte är förrän man själv får ett spädbarn som man för första gången får hålla i ett!

”och kämpat inte bara att få samma rätt att tjäna pengar som mannen utan att samtidigt få det arbete som de utfört att räknas in i BNP”

Helt riktigt. Istället har kvinnor ”lekt” Florence Nightingale med allt vad det innebär i självuppoffrande och arbete i tystnad. (Fast jag tror att den riktiga Florence inte riktigt var sån, men det är en annan historia).

Jag tror att det går att ordna ett samhälle där både barnen tas om hand av de som älskar dem (kvinna som man) OCH där vuxna människor (kvinnor som män) kan få utvecklas och blomstra. Det är _inte_ en jämställdhetsfråga. Jämställdhetsgrejen är en bluff som lurar oss in på villovägar.

Tack för dina synpunkter, Inga!

Linda

linda

March 28. 2009 13:29

Carina

Hej Linda.

Hittade sidan först för några dagar sedan och håller på att gå igenom allt intressant material här nu. Det är mycket så det går långsamt. Vill passa på och tacka för alla krönikor som väcker både reflektioner och aha-upplevelser samt hjälper mig att putsa min siktSmile
Den här krönikan fick mig att minnas när jag för 28 år sedan fick mitt andra barn och alla skrek efter dagisplatser, även politiker och media. Jag kommer ihåg att tidningarna hade helsidor med bilder som visade ansiktet i närbild på ett barn med tårar i ögonen, sorgset blickande mot läsaren. Bredvid en stor text av typen " Varför finns det ingen dagisplats till mig?" När jag såg det blev jag både förskräckt, häpen och arg och visade den för en bekant i min egen ålder. När jag frågade om hon inte tyckte det var förfärligt så svarade hon.
- Jo, det är det verkligen, det byggs alldeles för lite dagis.(!!)

Carina

Carina

March 29. 2009 15:50

linda

Hej Carina!

Haha, ja det är ju för sorgligt. Jag har läst om hur det var då på den tiden. Där kan man snacka om att hela samhället stod bakom programmeringen som sedan förgiftade sinnena på de flesta. Visst är det otroligt att en samhällsprogrammering kan slå ut en sån grundläggande instinkt (den att inte lämna bort sitt barn till främmande människor)?! Och inte bara slå ut, den fick folk att till och med böna och be om att få göra det!

Det kan inte sägas nog om detta och därför kommer jag att skriva mer i ämnet i framtiden.

Tack för positiv feedback!

Linda  

linda

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper