Av Mats Sederholm
Känner du igen dig? Jag menar, känner du igen minen du möter när du försöker förmedla något som går utanför människors ramar?
Man borde egentligen gå iväg på en gång, jag vet! Det är ingen idé att
fortsätta när du möter det här facet och den blicken.
Men när man
tycker att man har något att förmedla som kan leda mänskligheten till
något bättre så är det svårt. Om man fortsätter och ger 10 solklara
exempel till på ens nya insikt så kanske lyset tänds ändå! Man tror ju
och hoppas på det bästa.
I första krönikan
”Välkommen till Klar Sikt” skrev jag om
reflektion. Om hur reflektion är en nyckel för utveckling. Att stå mitt
uppe i någonting och sedan kliva bort från det för att få perspektiv på
det. ”Aha, är det så det är, var det där jag befann mig hela tiden.
Inte undra på att jag ingenting förstod, jag tog hela den illusionen på
allvar och trodde att jag var i världens och logikens mitt. ”
Jag tror ALLA vet vad jag menar, för vi har alla utvecklats i någon
mening. Vi har alla fått vår världsuppfattning reviderad och de flesta
har fått uppfattningen om sig själva reviderad. Det gör alltid lite
ont att skiljas från sin gamla själv- eller omvärldsbild. Men efteråt
så känns det klart och skönt. Man vill inte återvända. Att separera
från en lång och tärande relation är ett svidande men bra exempel.
Men finns det en gräns för hur mycket man orkar reflektera, finns det
en gräns för hur långt ut man kan backa? Det gör det egentligen inte så
vitt jag vet, gränsen sitter i alla fall inte i en själv utan snarare
hos omvärlden. Jag menar, om dina perspektiv är för vidsträckta så blir
det svårt för dig att göra dig förstådd. De andra står ju kvar där i
din gamla världsbild, de har ju inte backat ut och fått perspektiv, hur
berättar man för dem om ens nya utsikt? Det går inte, man kan bara
önska att de kunde komma över till din utsiktspunkt. Man kan lägga ut
små spår, typ kaksmulor, längs den väg som gjorde att man själv bröt
sig loss.
”Prova nu, ta en liten bit i taget, pröva, var inte rädd. Det är skithäftigt här borta, kom, man ser hela berget härifrån”.
”Neeej du, det där tror jag inte på, vad får du allt ifrån, vilket
berg, jag ser inget berg. Dom sa inget på tv-nyheterna om det. Ingen på
jobbet sa nåt heller. Och inte har jag läst om det i ”Illustrerad
Vetenskap”!"
”Nej jag vet, men det beror ju på att de står på samma plätt som dig,
men skit i det nu, snälla försök, du kan väl ta ett litet steg i alla
fall, bara pröva liiiite.”
”Nej varför?”
Och som jag skrev i
Kartan och verkligheten
så är kartan eller just tron starkare än sanningen. Det är inte främst
människors faktaunderlag som gör att de orkar pallra sig över och se
vad du ser, det är deras förmåga till öppenhet och mod som avgör. Okänt
är alltid okänt!
Ju längre ut du backar, desto fler lämnar du efter dig och desto
svårare blir det att diskutera din utsiktspunkt. För det finns
gemensamma, kollektiva utsiktspunkter. Accepterade sanningar/lögner och
perspektiv på vår värld. Sådana som man kan hålla med om utan att råka
illa ut, man riskerar inte att hamna utanför flocken. De flesta
människor befinner sig i den hagen och bland fåren där. Den stora
konspirationsforskaren David Icke talar gärna om ”Bääh, bääh
mentality”.
Man står där med alla fakta på sin hand, men människors tro får dem
ändå att missTRO en. En fruktansvärt frustrerande situation. Många med
mig vet precis vad jag menar, ja vi borde starta en egen klubb en dag!
Tänk vilka härliga möten vi skulle ha och hur skönt det skulle vara att
få prata av sig! Tänk dig att få berätta den här: ”Snubben sa att han
tycker det är självklart att det finns intelligent liv i universum” Då
sa jag, men då borde de kunna komma hit till jorden också? Han svarade
”Nej sånt där med utomjordingar tror jag inte på, höhö”. Och hela
klubben brister ut i ett flatskratt.
Om man beskriver något från sin unika utsiktspunkt så säger många
”Bevisa det” och ifall man inte har tillräckligt med bevis - i deras
mening - så anser de sin sak vara bevisad. Och när man har vederhäftiga
bevis så vill de inte ta del av det och fortsätter sin misstro.
Många kanske tror att de som är välutbildade skulle ha lättast att se
de stora perspektiven, men det är faktiskt tvärtom. En akademisk
skolning ligger tvärtom i vägen. För utbildningar utvecklar inte
människor i allmänhet och i synnerhet inte de akademiska/vetenskapliga,
de INvecklar
dem och riktar dem. Precis som religioner eller sekter gör. Ja eller
politiken för den delen. Skillnaden är att vetenskapen har stöd av
samhället och man blir accepterad och t.o.m. upphöjd om man har deras
böjning för verkligheten!
Jag påstår att ni som försöker förmedla något utöver Aktuellt, Rapport,
Expressen och Aftonbladet ibland är utsatta för främlingsfientlighet.
Människor som tordats gå längre har inte sällan en personlighet där
kreativiteten och tankebanorna inte är lika strömlinjeformade som
flockens i allmänhet är. Ni gör annorlunda reflektioner, ser saker från
annorlunda infallsvinklar, ni accepterar inte auktoriteter på samma
sätt, ni protesterar när andra bara åker med, ni försöker skämta till
det med något distantierat perspektiv när andra är helt allvarliga och
till sist så känner ni er som en clown. De andra blir så osäkra att
deras enda utväg för att behålla rädslan för det okända under kontroll
är att börja skämta om ... dig! Det kan t.o.m. leda till mobbing och en
slags främlingsfientlighet. I det läget är det lockande att överösa dem
med ännu mer fakta och sanningar. Men det gör bara saken värre. Vem
tror att fler bevis på att tomten inte finns skulle göra barnen
snälllare?
Nej det är bara att smälta in bland fåren igen. Snacka lite om de
senaste prylarna, om att Obama verkar okej, om att du snickrat på nåt
hemma, att du ska till svärföräldrarna till helgen eller bara berätta
något om familjen och barnen. Det brukar lugna de flesta fåren.
Mats
8a49efe0-8db1-4d07-864e-5c12909fe2e5|5|4.2
Tags:
Categories:
Allmänt |
Krönikor av Mats