Av Mats Sederholm

Jag brukar motionssimma en gång i veckan. Det kanske inte är tillräckligt ofta men oerhört välgörande. Då tänker jag inte på vad det gör för hjärta/lungor, fysisk spänst och allt annat som alla redan känner till. Nej, jag tänker mest på hur viktigt det är att låta kroppen bestämma över tankarna.  Att låta fysiken råda, att med våld masa ut alla reflektioner, oro, planeringar och att få vara i nuet.  Att få tysta sinnet.

Nåväl, jag tillhör de där som crawlar eftersom det är något jag gjort sedan tonåren. Det är vanligtvis inga problem utom då det är många som simmar samtidigt. Regeln säger då att man ska simma i cirklar. Alltså, ingen simmar hela vägen in i kaklet utan svänger, som i en löparbana, vid kortsidorna. För mig som crawlar fram och tillbaka och med begränsad sikt framåt så är ju krockrisken uppenbar.  Jag kan tycka vad jag vill om en motionsform då folk simmar i cirklar och småpratar med varandra, men måste såklart anpassa mig.

En kväll så var det dock bara jag och en person till i bassängen.  Vi hade 25 X 15 meter att rymmas på. Den lokala simklubben ryms normalt på en bana som är två meter bred och de 4-5 som tränar kör järnet utan att nånsin krocka. Det borde alltså inte vara några som helst problem. Jag stannade upp och sa till den äldre mannen. ”Ursäkta, men är det okej för dig i fall jag simmar fram och tillbaka längs ena kanten och du har resten av bassängen att simma i som du önskar?”.  Mannen såg på mig, närmast chockad över att jag överhuvudtaget tilltalade honom. Vad har jag med hans värld att göra liksom?  Han svarade ”men det går ju inte, man simmar inte så här”.

På något sätt så visste jag svaret redan innan. Jag kan typen, tänket, attityden och ja… flera av er vet vad jag menar. Precis som när man står på McDonalds och i detalj berättar vad man vill ha och ändå ska bli påtvingad den där menyn man aldrig önskade.

Man tvingas in i någon slags konceptuell verklighet man aldrig bett om.

Det finns ett gap mellan en själv och omvärlden. Ett gap mellan min privata verklighet och önskan och vad omvärlden erbjuder/tvingar in en i. I-landsproblem? Jo, helt klart men om man skalerar upp mina exempel så försvinner I-landsproblemprägeln rätt snabbt.  

Vill du gå ut i krig?
Nej, svarar hela den privata mänskligheten och ändå pågår det krig i den officiella mänskligheten.

Skulle du önska att alla människor bemötte dig ärligt?
Ja, svarar hela den privata mänskligheten och ändå är den officiella mänskligheten helt genomsyrad av lögner.

Älskar du berättelsen om Karl-Bertil Jonsson och hans hjärtliga vilja att skippa rättvisa i samhället? "Att ta från de rika och ge till de fattiga?”
Ja, svarar de flesta och ändå så blir de rika allt rikare i den officiella mänskligheten.

I den privata världen härskar du, där finns dina personliga tankar, där finns dina hemliga önskningar, där kan du rapa och fisa, där kan du önska att din granne dog, där kan du fantisera om att du härskar över världen, att du vinner varenda diskussion, att alla anammar just din syn på verkligheten. Där kan du fritt ventilera dina sura misstankar om dina vänner och deras irriterande sidor. Men där finns också sorgen, där finns din längtan efter någon som ser dig, där finns dina fantasier om honom/henne du håller av, om era kärleksmöten. Där finns din rädsla och ångest och dina funderingar över meningen med livet.

Vi lever i två olika världar, den privata och den officiella.

Den officiella världen är en båg, den privata är den verkliga och storleken på gapet är måttet på hur misslyckade vi är som civilisation.

Livet är en kamp där du försöker införliva din värld med den officiella. Du står med det ena benet i din privata verklighet och med det andra i den officiella. Hur djupt ner i spagat orkar du gå? De som inte är tillräckligt viga brister.

Det finns två sätt att lösa detta på. Antingen så drar du bort ditt ben från den officiella världen och minskar på spänningen. Men då får du inte åtnjuta omgivningens gemenskap, då mister du ditt anseende, din rang, du blir en kuf och blir utstött. I andra länder hamnar du i fängelse och blir torterad.

Det andra sättet att minska på spänningen är att dra bort benet från din privata värld. Du måste då lämna dig själv, dina personliga och hjärtliga önskemål. Du måste anpassa din personlighet, ditt jag till den officiella. Du försöker då att leva som en reklambroschyr och med lika tomma ögon som Barack Obama.

Jag påstår att gapet mellan människors personliga verklighet och den officiella ökar. Jag påstår också att gapet ökar därför att det finns människor i vår värld som med tillräcklig makt kan kontrollera det här gapet.

Den officiella världen vilar på några få normer. Makten är huvudnormen. Ett fåtals rätt att få styra över flertalet. Ur den här grundnormen följer ett antal andra.  De är hierarkiska eftersom grundnormen, makten, är hierarkins kärna.  Det handlar om att konkurrera sig fram till lycka, att ordna, upphöja eller nedvärdera andra. Att acceptera andras utsagor utan att pröva dem själv om de kommer uppifrån i systemet. Att nedlåta och fördöma påståenden som kommer nerifrån i systemet. Ja, för att nämna några av frukterna på maktens träd. Och framförallt så är en av maktens viktigaste uppgifter att få dig och dina medmänniskor att tro att makten är en naturlag, ja t.o.m. att den är en del av mänskligheten. Människor som tror att de är onda av naturen gör förstås ingenting åt det.

Fåtalet, makten som satt spelreglerna och äger spelplanen äger dig.  DU tvingas leva deras liv när du försöker göra karriär och trampar på andra. DU tvingas spela deras spel när du deltar i de meningslösa kamperna om de bästa ideologiska eller religiösa åskådningarna. DU är en träl och inte förrän du orkar se mekanismerna som gör dig till en sådan mäktar du göra någonting åt dem.

En knapp timme efter simturen satt jag i bastun. Förändring ÄR möjlig intalade jag mig. Men hur? Hade det hjälpt om jag ödmjukt fört fram det resonabla och logiska i att det fanns frihet nog åt både den äldre mannen och mig själv? Och några till för den delen. Hade det hjälpt om jag jämfört med de i träningsbanan?

Nej, nej och åter nej. Hela mig och allt vad som kom ur min mun eller hjärta var ointressant för honom. Hade det hjälpt ifall jag fått med mig badmästaren och ifall hon tagit ett vänligt samtal med mannen. Ja, förmodligen.  Men inte för att han hade tyckt att det var rimligt utan snarare för att han hade accepterat henne som makten, eller kopplet som han vant sig vid att ha runt halsen.

Den alltmer robotifierade människan är grunden till att den Nya världsordningen kan breda ut sig, den är anledningen till att vi accepterar att bli övervakade, den utgör basen för gudsfobikernas vilja att utplåna troende på basis av ytterligare ett koncept som inte går att förena med den mänskliga naturen. Den alltmer förminskade människan leds ännu djupare ner i dekadens och förnedring och ger då plats för messiasgestalter som Barack Obama.

Jag fick mig en ordentlig simtur i all fall. Crawlandes fram och tillbaka så det skvätte om det.

Stå på dig, stör ordningen, de som rör sig i cirklar behöver dig trots allt.

En förändring är möjlig.

Mats 
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats