SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Ja till jämställdhet, nej till konformitet!



Av Linda Bjuvgård 

Frihet, ack ljuva frihet. Om jämställdhet hade existerat så hade min pappa bjudit in mig i snickarboden när jag var liten. Jag tyckte det såg kul ut och nu som vuxen kan jag notera att jag nog har en viss talang för byggnadsarbeten. Jag älskade att skapa arkitektoniska ritningar över hus och lägenheter, men hade inte tillräckligt med självförtroende att söka till arkitektutbildningen den dagen jag skulle söka till universitetet. Det kanske jag hade haft om min pappa hade uppmuntrat mitt intresse för konstruktion och byggnation genom att just bjuda in mig till snickarbänken. Min pappa hade det inte i sig att se att hans dotter skulle kunna vara intresserad av att snickra. Och hela världen stöttar honom i hans blindhet.

Och jag är inte heller bitter, det är inte det som denna krönika bottnar i. Den handlar om friheten att få bli de vi är ämnade att vara. 

Men jämställdhetsdebatten handlar sällan om frihet eller rätt att få vara den man är. Nej, debatten tenderar att köra fast och fokusera på ytliga, yttre fenomen. Det blir en fråga om lika/olika och diskussionen går runt i en cirkel för att snart vara tillbaka på ruta ett igen.

Jag anser att vi lurar oss själva och fastnar i ett slags evigt Moment 22 när vi väljer att debattera på den nivån. Och det finns krafter som vill ha det så också. Krafter som älskar att vi tjafsar om oväsentligheter och lägger vår energi på onda spiraler. Framförallt människorna bakom Den nya världsordningen.

Pseudodebatten fokuserar på meningslösa frågor som att pojkar ska vara fria att bära rosa kläder och tjejer ska få gapa högre i klassrummet. Det blir en aggressiv utsaga från ilskna feminister som vägrar ta in att det faktiskt kanske finns fysiska skillnader mellan könen. Och då inte bara avseende könsorgan och muskelmassa, utan också i våra hjärnor. So what! säger jag. Jag har inga problem med att acceptera ett sådant faktum. Jag kan till och med uppskatta skillnaderna. För på samma sätt som män brukar ropa att de inte förstår sig på oss kvinnor, att vi beter oss som om vi kom från en annan planet, så kan jag också stå och gapa av förvåning över manligt beteende. Ibland i positiv mening, ibland i negativ. För det finns egenskaper som jag avundas män för, likväl som det finns egenskaper hos oss kvinnor som jag inte skulle byta bort för allt i världen. Jag är stolt över att vara kvinna och jag tycker att män ska vara stolta över att vara män. (Eller så får de väl byta kön.)

Nej, jämställdhet för mig är en fråga om frihet för alla, oavsett kön, att få vara och utvecklas så som vi behöver (utan att kompromissa alltför mycket med andra människors frihet till detsamma). Lika möjligheter såväl som lika skyldigheter.

Jag följde nyligen en debatt på ett Internetforum. En person frågade: ”Men varför kan man så sällan se en pojke i glittriga rosa sommarsandaler?”. Men vill vi det då? undrar jag. Och om vi frågar 100 män och killar samma fråga så är jag ganska säker på att de allra flesta kommer att skaka på huvudet och tycka att frågan är löjlig. De allra flesta män och pojkar VILL INTE gå runt i sådana skor, och vad är det för fel med det? Vad i hela friden skulle vi uppnå genom att tvinga dem?

Jämställdhet för mig är en fråga om att de få killar som vill gå runt i glittriga rosa sommarsandaler ska ha rätt att göra det utan några repressalier. Men det stora flertalet som inte vill detsamma ska också ha rätt att få slippa! Jämställdhet är INTE en fråga om att alla killar måste börja bära glittriga rosa sandaler.

Snälla nån, leve skillnaderna! Jag älskar skillnaderna mellan könen så länge de inte begränsar eller skadar oss. Och det är upp till oss själva att bestämma om de får göra det.
 
Jag vill inte leva i en värld där alla är likadana. Om vi tar bort alla skillnader oss människor emellan så dödar vi också allt vad attraktion heter. Om vi trollar bort den sexuella spänningen så tar vi bort en stor drivkraft och många hjul kommer att stanna.

Det handlar om ytliga olikheter och det är inte så förbannat svårt:

Bli inte hispiga när era söner dreglar över de blå killsidorna i leksakskatalogen. Känn er inte helt misslyckade som förebilder för att era döttrar himlar med ögonen över leksaksaffärens rosa Barbie-hyllor. Fundera ut vad som verkligen är viktigt. Minns hur det var när ni själva var små. Inte var det väl Barbie som fick dig att bli undersköterska med pisslön?

Låt era småpojkar leka krig men dela samtidigt med er av den erfarenhet och kunskap som ni som vuxna har av/om riktiga krig (med måtta). Säg: ”riktiga krig är inte kul, såna vill jag inte ha, men det är okej att leka krig, det är inte samma sak”. Och använd ert sunda förnuft. Ni kommer inte att stoppa några riktiga krig genom att förvägra era söner Star Wars-leksaker eller låtsatspistoler. Get real! Om ni så brinner för fred på Jorden, gör något men se till att det har substans.

Låt era småflickor frossa i rosa och glitter och leka med Barbies med perfekta kroppar. Det är ju roligt! Men berätta samtidigt att riktiga kvinnokroppar inte ser ut så där och visa att du (om du är kvinna) är stolt över din allt annat än perfekta kropp. Och om du är man, att du föredrar hur verkliga kvinnor ser ut. Om du är kvinna och vill få till en verklig förändring så måste du offra din Lady Shave och push up-bh, inte stå och gorma över Barbie.

Tänkande och reflekterande kvinnor brukar förstå att det inte funkar så bra, att som mamma frenetiskt raka bort vartenda litet kroppshår och ständigt prata om sin bantning, OCH samtidigt säga till sin dotter att hon duger precis som hon är, att hon inte behöver göra någonting med sin kropp för att vara attraktiv för män.

Tänkande och reflekterande män förstår också att de inte kan säga till sina söner att män visst får visa känslor och gråta om de själva samtidigt aldrig någonsin gör detsamma.

Det handlar om frihet att få vara den man är och det är inte så förbannat svårt: En man måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel sjuksköterska utan att mötas av en ”vad är det för fel på honom då som inte blev läkare/ är han dum i huvudet/är han bög”-attityd.

En kvinna måste kunna välja att utbilda sig till och arbeta som till exempel polis utan att mötas av en ”vad är det för fel på henne, har hon problem med sin kvinnlighet/är hon lesbisk/har hon en taskig relation till sin pappa”-attityd.

Jo, för kom igen, fördomar har vi alla! Det handlar om att skänka möjligheter, chanser och frihet och det är inte så förbannat svårt:

Bjud in era döttrar i snickarboden. Era söner kan ni välkomna till skötbordet nästa gång det är dags att byta blöja på lillasyskonet. Och gör det i självklarhet och utan tvekan.

Men tillåt olikheterna, vägra konformitet. Begränsa inte.

Ekvationen går ihop.

Om vi vill.
Tags:
Categories: Krönikor av Linda | Kvinnligt/manligt

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper