SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Cykler och mirakel, stora och små tider

 


Av Mats Sederholm

Minns ni diskussionerna om den globala uppvärmningen och pratet om de naturliga variationerna? Allt är cykler som återkommer och det skulle därför kunna vara helt naturligt att vissa klimatfenomen återkommer.

Men om man inte har mätdata från långt tillbaka i tiden så kan man inte veta hur stora cyklerna är, hur länge de sträcker ut sig i tiden, ja, och ifall de existerar överhuvudtaget.

Men det här är inte en krönika om klimatförändringar utan en saga om cykler, om det lilla och stora. Om kugghjul som snurrar långsammare än andra eller varför inte om livet i ”sekundvärlden”.

I ”sekundvärlden” så var sekunder långa som år. Sekunderna tickade ständigt vidare, man hade funnit att de bestod av tiondelar, hundradelar, tusendelar o.s.v. ja allt detta var fastslaget, mätbart och klarlagt i ”sekundvärlden”. Men i den världen fanns det idioter som trodde att det kunde finnas andra och större cykler större än sekunderna. ”Var finns bevisen?”, frågade de sekundlärde. ”Vi har redan räknat ihop till 58 sekunder och inte under en enda av dem har något annat uppenbarats för oss.”

Och de stackare som inte hade tillgång till alla kunskaper om tiondelar, om hur man delar upp dem i hundradelar o.s.v. blev förstås svarslösa eftersom något annat än sekunder aldrig förekommit. De försökte peka på nån gammal saga eller myt som berättade om tiden då sekunderna kom till. ”Men varifrån skulle de komma”, frågade de lärde. ”Sekunder har förmodligen alltid funnits och om de inte alltid funnits så började allt med enbart och just sekunder.”

Hmm, dåren vs realisten. Men det är också det kända mot det okända eller i ett metafysiskt perspektiv Yin vs Yang, det upplysta vs det mörka.

I sekundvärlden tickade allt på som vanligt, trodde man, för plötsligt rasslade det till. Räkneverket som räknat så länge alla kunde minnas, ja man hade som sagt mätningar som visade på minst 58 gånger, stannade plötsligt upp. För ett ögonblick klev sekundvärlden in i ett ofattbart mörker eller ett Void, för att åter vara metafysisk. Siffrorna på räkneverket som tickat fram i ”evigheter” nollställdes. Människor drabbades av panik, de lärde stod utan förklaringar. Efter ett tag så tickade sekundvisaren åter vidare och räkneverket visade ”Ett”.

Efter att den värsta chocken lagt sig så samlades de lärde. De anade att denna pånyttfödelse av sekunder skulle kunna ha skett tidigare i historien. De gamla myterna fick åter liv. De ”nya” sekunderna betraktades som en ny era i sekundvärlden. De gav liv åt denna nya era genom att kalla den för Minuten. Många, många sekunder senare hände samma sak. Världen förundrades men var denna gång bättre förberedd. Den nya eran ”Den andra minuten” inleddes. Eoner av sekunder och minuter senare och i minutvärlden, som den nya världen nu kallade sig, sa någon: ”Tänk om det finns eror och cykler större än minuter.” De lärde, som nu hade generationer av studier om relationen mellan minuter och sekunder bakom sig svarade säkert: ”Var får du sånt trams ifrån? Var är beviset?”, varpå den olärde svarade: ”Nja jag har nog inget, i alla fall inget bevis som passar in på era läror”.
 
 

Hmm och ni vet vad som hände när minutvisaren kom fram till tolv. Ett kaos av aldrig tidigare skådat slag infann sig. För mitt under firandet av nästa minut så nollställdes minutverket. Undergången var nära, den slutliga tiden var kommen, de troende såg Guds ingripande och bestraffningen av mänskligheten för deras synder. De lärdes utbildningsinstitut fick revidera tidevarv av kunskaper. De eviga minuterna och sekunderna visade sig vara variabler och inte konstanter i de existentiella formlerna.

I sekundvärlden, långt innan minuter och timmar var upptäckta, undrade de lärde om det kanske fanns andra sekundvärldar ute i kosmos. De samlades på en kulle en klar natt, de spekulerade på sitt eget finurliga och lite torra sätt. ”Ja”, sa en av de äldre, ”vem vet, det kanske finns världar där man utvecklats och nu räknar in flera tusen sekunder”. Några av de yngre lärde fnittrade nervöst åt denna ovanliga och vidlyftiga betraktelse. Den äldre fortsatte: ”Hur avancerade ska de inte vara som haft så många sekunder att studera”.  Medan de stod där och log viskade en dåre: ”…eller så räknar de på något annat sätt, kanske det finns ett slut på sekunderna”. De lärde skrattade gott åt denna tok och bad honom snällt att lämna dem, det passade sig inte riktigt med outbildat folk i denna finstämda stund.

 

I templet bredvid stod präster och utförde en av sina många ritualer. De firade den återkommande sekundstunden som påminnelse om hur Gud skapat alla sekunder och tiden som han lät människorna leva i. Under andakt tändes ljus och man bad gemensamt till Gud som skapat alla dessa sekunder. ”Gud som är så mäktig och vi som är så små. Tack för att du skapade sekunderna åt oss, vi ska aldrig tvivla över din storhet, låt oss få uppleva flera av dina sekunder, din nåd är våra liv.”

I dunklet bland pelarna viskade någon: ”Om Gud skapat sekunderna så kanske han också skapat tiondelarna, hundradelarna, tusendelarna ja allt. Förstår ni inte, Gud är tiden själv för han är gränslös. Han är lika stor som alla sekunder och alla andra stora tider, men lika liten och obefintlig som tusendelen. Han är stor nog att inrymma den största tiden av alla, men liten nog att för att låta er uppleva honom genom sekunderna, ja genom att ni kan uppleva sekunderna så har ni också gett liv åt honom, utan er så vore han ingenting, ni är Guds känslor, ja ni är på så sätt Gud själva.”

”Ut ur vårt tempel hädare”, skrek någon av prästerna.

De återgick till sin andakt stående i sina dräkter med sin utsmyckning medan de vaggade sakta och läste vidare ur sina skrifter höljda i rökelse.

De stora cyklerna ja, men samtidigt så lika de små. Somliga söker bland de stora cyklerna, de ointagliga, medan andra griper tag om de små. De visa förundras och upphöjer både de stora och små. De stora för att de skänker magi och för att de ständigt ger oss nya vägar och möjligheter, de små för att vi inte ska förlora vår ödmjukhet.

Kanske är utveckling förmågan att hålla kvar vid det lilla samtidigt som vi sträcker oss mot det stora. En existentiell vighet som får oss att se alltet. Att hålla kvar vid det kända och ha tillit till det okända.

 
Pia, till dig, mitt eviga mirakel!

För realisterna finns inga mirakel.

Men de tillhör dem som oroligt griper tag om det gamla, de blir aldrig några skapare, de blir bara sådana som skickligt upprepar vad andra redan vet och sagt.

När mirakler sker, så kastar sig de lärde över dem och förklarar dem, de stänger så snabbt de kan dörren till miraklen, men glömmer att miraklen alltid föregår dem.

De som ser de stora kugghjulen, som anar de stora tiderna, de som trivs under stjärnorna, vet att mirakel är det enda som är säkert och att hjärtat har sin egen lärdom.

Mats    
Tags:
Categories: Esoterik/Filosofi | Krönikor av Mats

1 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

March 19. 2009 06:18

Fredrik

Fint skrivet Mats.
Många cykler skall tydligen infalla samtidigt... enligt Mayakalendern.
Cykliska tider sitter inte på handleden.
Och det är tid för människan att vara medskapare nu!
Den linjära tidskalendern lär kollapsa likt det ekonomiska cowboysystemet. Jag jobbar emellanåt på en fabrik, där stämpelklockan härskar, och fabriksfolket är så fångade av sitt system, sitt klockmönster. Kort sagt: det är en omöjlig arbetsplats.

Fredrik

Fredrik

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper