SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Människan och programmeringen


Av Mats Sederholm

Att se men inte reflektera. Ett fenomen som gör att människor kan programmeras och programmerade är vi, även om det inte är av ett slaviskt religiöst, nationellt eller politiskt slag. Och även om de flesta påstår motsatsen, men det är en del av ”sjukdomsbilden” i vår ”öppna” värld, att påstå det.

Som okonventionell i mina åsikter om världen, både i det lilla och stora, så märker jag (och många med mig) programmeringen. Man tar ett steg åt sidan och bort från bruset och får plötsligt perspektiv och då ser man. Sedan, likt papegojorna i ”Kalle Anka på djungelsafari” på julafton, så kliver man in i grönskan igen och smälter in. Men som sagt, endast som ”unplugged” är programmeringen möjlig att upptäcka.

Senaste exemplet på programmering är medias vinkling när de presenterade nyheten om att Nordkorea nu skaffat sig robotar som kan nå USA. Västvärlden har ju varnat Nordkorea, varför gör de sådär då? De där är ju galna! Hmmm.

För oss vetgiriga och sanningssökande, som möjligtvis inte står med en kätting runt foten kopplad till den västerländska självbilden av att allt är gott som kommer från oss och att vi därför har rätt att sätta världens ordning, så lyser programmeringen i neon. Den gör det också i vår självgoda syn på Iran som onda och underutvecklade, eller i vår Islamofobi. Det här är inte det mindre annorlunda än hur en fotbollsfantast återger sitt lags insatser i en fotbollsmatch. Hans lag är alltid bättre och det är orättvist när det går emot.

Skillnaden är att fotbollsfantaster inte dras in i en programmering som leder till att miljoner människor kan förlora sina liv. Vietnam och kommunistspöket, Irak och Saddam/massförstörelsespöket är talande exempel på hur masorna programmerats med spökbilder som gagnar en större agenda de aldrig förstår. Att alla stora krig de senaste hundra 2-300 åren startats av västvärlden är liksom besvärande fakta för de programmerade.

Programmeringen sker i stort sett överallt. I skolor, genom politiken, i media och inte minst av våra medmänniskor som upprepar vad de fostrats med. Det leder människor bort från samhörighet, mänsklighet, inflytande, värdighet och en värld byggd på mod, engagemang och kärlek.

En av programmeringens förutsättningar är kårandan. D.v.s. ens behov av att få tillhöra nån klan, nån åsiktsgruppering såsom politisk, religiös eller varför inte ateistisk. När jag surfar runt lite bland bloggarna så blir kårandan snabbt uppenbar. Trogna besökare bygger befästningar kring sin bloggare. Kritiska fakta och motiverade ifrågasättanden tystas ner eller bemöts inte alls. Det gäller vänsterbloggar, andliga bloggar, konservativa bloggar, ja, och även sådana som utger sig som sanningssökande. Det finns en gräns där samhörighet och solidaritet övergår till idolskap och blindhet. Folk söker sina idoler i brist på egen förmåga till uttrycksförmåga.

Tro/kompis-tillhörigheten är starkare än fakta när människor gör sina bedömningar. Det blir man varse om när man försöker informera människor och har adekvata fakta på foten, men ändå bemöts med tvivel och framförallt med en ovilja att själv ta reda på vad som är sant eller osant.

Killinggängets sketch Nazisterna målar upp exemplet på ett lysande sätt då Schyffert på ett sakligt sätt försöker diskutera med den gamla damen om vilket parti hon ska rösta på.

Men det gör ont att lämna sin klan. För det handlar inte enbart om att lämna en åsikt, det handlar lika mycket om att ändra på sig själv. Ens åsikter och syn på omvärlden är direkt kopplad till sin självbild och den man vill vara. Att bryta med klanen och ta ett steg ut från komfortzonen man står på, innebär en risk. Man riskerar att mista gamla vänner, eller bli allmänt betraktad som inkosekvent. Det är ett mörker man kliver rakt in i.

Ja ni som nu protesterar och säger att man enkelt kan byta åsikter har förstås rätt, men då är det hobbyåsikter menar jag, de är vanligtvis inte förankrade i er, ni handlar inte efter er övertygelse utan besitter endast ett rörligt intellekt. Intellektuella tyckanden skapar ingen skillnad i världen förrän de förvaltas till handling i vår vardag. Detsamma gäller kunskaper, de är inte makt förrän de förvaltas. Aktivismen gör skillnaden.

Det är som sagt när man ska lämna komfortzonen och låta ens nya insikter och åsikter förvaltas i ens vardag som det avgörs. Då kommer det i konflikt med den allmänna programmeringen, det är då du framstår som en kuf, som någon med excentriska åsikter, som har tokiga idéer och framförallt så är inte din kursändring tillämpbar i systemet. Mot dig har du samhällets krav på effektivitet, lönsamhet och inte minst, på att du ska vara som andra.

Jobba nio till fem, kolla på ”På spåret” på fredag över en middag och vin, köra iväg ungarna till tävlingar på helgmorgnar, träffa släktingar på middagar och sedan vara alert och intresserad av jobbet igen på måndag morgon. ”Måndag hela veckan”-livet fortsätter på samma sätt och du ska helst nöja dig med att pusta ut med någon kravlös och oförarglig hobby såsom idrott, spela dataspel, snickra på huset o.s.v. Men framförallt, jobbet är viktigast.


Filmen "Måndag hela veckan" där en man vaknar upp samma dag hela tiden

Ibland brukar jag fråga folk. ”På ålderns höst, när du börjar sammanfatta livet, tror du att du kommer att känna dig nöjd över att du lagt ner så mycket energi på de företagen du tillbringat den mesta tiden hos. Företag vars syfte är att producera avkastning åt några finansiärer som du aldrig sett röken av?” Ja ni vet sådana där frågor som man inte riktigt bör ställa, för det orsakar lätt en viss känsla av tomhet och meningslöshet hos den tillfrågade. Programmeringen av vår lyckade vardag är kompakt.

Minns någon när den folkälskade Stina Dabrowski intervjuade svensken som hoppat av affärslivet och blev munk i Thailand? Hon kämpade om och om igen med att få fram hans ånger och erkännande av hur mycket han ändå måste längta efter allt det som vår västerländska värld kan erbjuda i form av bekvämlighet m.m. Men han log och var lugn som en filbunke. Nej Stina, där fick du ingen bekräftelse på denna världs förgänglighet som blivit ditt rättesnöre för ett värdigt liv.

Att vara ovanlig kan förvisso dra till sig andras uppskattning: ”Jaha, du är buddist alltså”, ”Jaha, du målar akvareller på din fritid”, ”Jaha, så du föredrar att leva själv”, ”Jaha, dina barn går på en montessori skola”, ”Jaha, du har varit i Afrika och jobbat med biståndsarbete”, eller bara ”Nehe, du ser inte på Idol”. Men oftast är detta ett skenbart intresse från den andre. Du väcker upp ett sting av längtan bort från den andres fyrkantiga liv, men som när allt kommer omkring, samtidigt skapar misstankar.

Den mänskliga kreativa och empatiska naturen är inkapslad i en torftig liten mänsklig maskin. Säkert tillsluten av grupptryck, den är lättdriven, kräver enkel underhållning, föda, ett förhållande med en annan som kräver samma sak, och tillräckligt med mat och prylar.  Den är designad av de som styr världen, de som långt bort från människors vardag ser till att världens grundsystem är grundade på rädsla och ett ständigt hot om att personligen gå under.


Människan styrs främst av överlevnadsinstinkter. De som kontrollerar de stora skeendena i världen är medvetna om detta. Överlevnadsinstinkter är naturligt, men det är inte naturligt att det är dessa som styr vår värld. Genom att hålla människor splittrade och genom att sätta scenen med normer som innebär att vi tvingas vara oroliga över vår överlevnad, vare sig den är materiell, eller social eller båda, så drivs människors beteenden av just överlevnadsinstinkter. Det är ett medvetet skapat gladiatorspel där vi rusar runt men utan att ens förstå att det finns folk på läktaren, att det finns de som slår vad om vem som vinner, eller att hela arenan är en skapad spelplan. Och nej, du drillade, människan är inte ond av naturen, men de som fått dig att tro det är det!

När människor drabbas av strömavbrott och tvingas umgås med varandra några kvällar istället för att låta sig programmeras av tv så har de nästan alltid positiva erfarenheter. Många människor upplever det också som positivt när de besöker främmande länder där man mer lever som dagen kommer, eller där bussen kan släppa av nån utan att det måste ske på en busshållplats. Människor vet men de är programmerade till att fungera annorlunda.

Människans potential är obegränsad. Människor vet inte om det men har alltid en inre kontakt med vad som egentligen är gott. Det är en strid mellan tanke och hjärta. En strid mellan vad vi programmerats med och vad som är vår sanna natur. Utgången ur tankefängelset börjar inte med tanken, den börjar med hjärtat. Med en envis tro på vad hjärtat säger finner vi dörren ut, när vi väl öppnat dörren så kommer tankarna och strukturerna som berättar för oss vad vi gjort och var vi varit.

Nej, den i vår värld så upphöjda tanken kommer INTE först. Först kommer inspiration och vilja, sen kommer en längtan, SEN formulerar man sin längtan i tankar och struktur. Och ifall den inte är alltför djärv så manifesterar man allt i handling. De fyra skapelsestegen. 1 Eld(vilja) 2 Vatten(känsla, inspiration) 3 Luft(kommunikation struktur) 4 Jord(handling).

Hur får vi kraften att mota den hinna av normalitet som tvingar oss att upprepa dårskaper? Hur klarar vi av att låta känslan av att ”det här är fan i mig inte rätt” tränga igenom och komma till uttryck i handling?

Hur får vi våra barn att inte ge tillbaka, när der blivit mobbade eller orättvist behandlade?
Hur mycket vågar vi säga när vi upptäcker att någon på jobbet blivit förbisedd vid ett viktigt beslut?


Evert Ljusberg

Hur många vågar göra som trubaduren Evert Ljusberg gjorde när jag och en vän stod i kö till en Pub en kall och sen vinterkväll och frös? Vi märkte att dörrvakten släppte förbi flera som stod bakom oss. För en stund kom trubaduren fram och språkade med dörrvakten och såg ut mot kön. När dörrvakten skulle släppa in ytterligare någon bakom oss så sa han: ”Nja vänta lite nu, de där grabbarna var före eller hur?". Dörrvakten blev ställd mot väggen och kunde inget annat göra än att släppa in oss inför alla vittnen. Så ska skiten tas!   

Programmeringen som gör det legalt med orättvisor måste brytas med handling och mod. Ibland genom att blotta andras handlingar. Det framkallar obehag för en del, men det går inte att vara medskapare till en annan värld om man inte ids riva den gamla. 

Programmeringen skapar illusioner. Fel blir rätt, krig blir fred, underhållning blir fakta, substitut blir original o.s.v.



I illustrationen ovan är rutorna märkta A och B exakt lika mörka eller ljusa eller hur man vill uttrycka det(och ifall du inte tror på det, skriv ut bilden på ett papper, klipp ut de två rutorna och lägg dem bredvid varandra). Den "vita" rutan märkt B ligger i skuggan från den gröna cylindern. I den skuggvärlden är den ljus. Samma ruta är mörk i den upplysta världen illustrerad av den "svarta" rutan märkt A. De som styr den här världen förflyttar sakta, sakta människor in i skuggvärlden. Därför kan Orwells fred bli till krig såsom jag beskrivit det i krönikan "9/11 bluffen och en konspirationists försvarstal". Förflyttningen och omprogammeringen av människor sker med små, små förändringar. Så små att det aldrig räknas eller känns meningsfulla att ta upp i de större diskussionerna. Förflyttningen sker så pass långsamt att människor inte upplever rörelsen. Övervakningen idag hade framstått som en mörk ruta för 30 år sedan, idag, när vi har masats in i en annan värld så framstår den som ljus. "Det är ändå tryggt att veta att nån ser en när man är på väg hem en mörk kväll". Ja alla kommentarer av typen: "Vi måste hänga med i utvecklingen", beskriver hur människor i små steg trippar in i skuggvärlden bakom den gröna cylindern.

Programmeringen stoppas genom att uppmärksamma kompassriktningen och att själv kliva in i rörelsen och statuera exempel så att omvärlden blir uppmärksammad på hur de själv deltar i den utveckling de vanligtvis anser "bara sker". Den som vi INTE ska hänga med i.

Mats    
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

6 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

March 29. 2009 09:09

Fredrik

Om det fenomen du skriver har jag lång erfarenhet. Att ställa sig utanför, att verka utanför, fast ändå i sin egen mitt. Det blir så tydligt då att människor, hela kollektiv, är utanför sig själva.
Hela vår värld blir så tydligt dissocierad från sig själv.
Som om det är själva meningen med programmeringen.
Ta den här reklamkampanjen med Gardasil. Hur de vänder sig mot kvinnor och framför allt döttrar. Skapa en rädsla, en ängslan och erbjud en lösning.

För de som är inom sig, de ser, de hör och talar med ett annat fokus. De kommer också att hota etablissemanget, den politisk-mediala makten.

Och vad som sker nu, i finanskrisens stillhet, vill jag knappt tänka på. Men det kommer att bli tydligt när propagandamaskinen kör igång. Rädslan är skapad hos den stora massan. Snart kommer lösningen.

Tack för mycket bra artikel!

Fredrik

Fredrik

March 29. 2009 09:17

Carina

Hej Mats

Det här är svårt. Även på den "lilla" scenen. Inte enbart för att man kanske inte vågar för att sen bli betraktad som en kuf eller riskerar bli utesluten och isolerad utan också för att ens egen osäkerhet och villrådigheter står i vägen. Typ, ”äsch, det här begriper väl de bättre än mig, Jag har nog fel, är överkänslig, begriper inte bättre, måste nog tänka igenom det här innan jag agerar. Det är nog bara som jag fått för mig” . , Eller ” det är ändå ingen som kommer att fatta vad jag menar eller ens har lust att bry sig”.
Det där borde man bara skita i eftersom det är mänskligt att inte alltid ha ”rätt” och genom att sticka ut hakan så kan man åtminstone lära av sitt misstag och av de reaktioner man förhoppningsvis får. Får man inga reaktioner alls så kanske man ändå sått ett frö hos någon eller också har man inte det. Och det kanske till och med faller så väl ut att en och annan hänger på..stiger ut från skuggan, åtminstone för en stund.

Ofta vill man också att den handling man utför ska leda till ett önskat resultat. Motstånd frammanar ofta försvar som i sin tur istället stärker just den tendens man ville förhindra eller sätta stopp för ( eller åtminstone skapa reflektion och eftertanke kring företeelsen.).

Allför många gånger har jag spontant reagerat och agerat på företeelser med den påföljden att jag visserligen kunnat applådera mig själv för att jag vågade stå upp för min sak men företeelsen som sådan har enbart förstärkts.  Det var ju inte mitt syfte. Syftet var ju att få en ändring till stånd.

Idag är jag försiktigare och har insett att förändring tar tid. Att nya tankar och ideer måste få mogna och att inte alla har förmåga, lust eller ork att ens reflektera över varför saker och ting är som de är och/eller att det faktiskt finns möjlighet till förändring.  Att vi kan göra något åt det själva, om än så lite. Att vi kan börja med att känna efter och åtminstone våga sätta ord på det vi tänker, vågar ha en vision hur långsökt den än kan tyckas vara. Att det är bättre med ett litet steg i taget mot en förändring till det bättre än inget steg alls och att vi kan börja i just de vardagliga situationer där vi befinner oss just här och nu. Att vi kan börja med att åtminstone våga tänka själva.

Ibland kommer jag på mig med att det är jag själv som sätter käppar i hjulet genom att inte möta upp, höra och/eller svara på andras tankar om förändring, andras visioner om något bättre. Bara för att jag just då trätt in i konformiteten , inte hållt kvar uppmärksamheten utan ”trippat in i skuggvärlden bakom den gröna cylindern”. .

Nej, det är så sant det du säger om att vi måste försöka behålla uppmärksamheten på det hela, det väsentliga genom att ta ett steg åt sidan bort från bruset. . Den här sidan hjäper mig att göra det, åtminstone något oftare.


Carina


Carina

March 29. 2009 16:40

mats

Hej Fredrik

Tack för uppskattningen och ja, vad väntar för problem och lösningar härnäst?

Spännande och kusligt på samma gång.

Mats



mats

March 29. 2009 16:42

mats

Hej Carina

Läser din väg av erfarenheter och lärdomar och känner igen mig.

Hela frågan om att förändra är en konst om att finna balans i sitt sätt att kommunicera.

Mats

mats

April 12. 2009 00:04

Tobias Hedlund

Hej Mats!

Tack för en fin krönika!
Har några tankar om ett av de, som jag ser det, största medlet för programmering av människor idag och det är spridningen av yoga och meditation inom ramen för New Age. Inom New Age så säger man att ju fler som mediterar eller mottager "the Oneness blessing", desto närmare kommer vi en "världsfred". Människan uppmanas att upptäcka sin inre gudomlighet. Krafter som motverkar detta medvetandegörande av människans inre gudom måste motarbetas, avlägsnas. Vidare verkar New Age för en global enhet och dess tankegångar finns inom frimureriet, antroposofin, såväl som inom alla stora världreligioner i.o.m att mystiken eller mysticismen förenar alla religioner.
Hur ser du på denna globala rörelse av enhet som jag menar är den främsta kraften som programmerar människor och får dem att dansa efter "Planens" pipa?
(om du vill kan du kolla upp organisationen www.lucistrust.org så får du ett tydligt exempel på det världsvida enhetssträvandet...)

mvh Tobias

Tobias Hedlund

April 15. 2009 02:04

mats

Hej Tobias

"Hur ser du på denna globala rörelse av enhet som jag menar är den främsta kraften som programmerar människor och får dem att dansa efter "Planens" pipa? "

OneNess rörelsen som jag med ett öppet hjärta ville pröva en gång, bara bekräftade något jag redan anade. Den bygger på den gamla makten och att ett fåtal utvalda, i det här fallet "Bhagawan Kalki", ska leda människor fram mot frälsningen.

Mitt enda ord är, tragiskt!

Massor av intressanta och trevliga människor med goda uppsåt men som ytterst ändå vill ha en mästare att luta sig emot.

I mitt fall innebar det ett uppbrytande från vänskap. Jag har varit tvungen att bryta med vänner både tidigare och efteråt när jag inser hur de fantastiska budskapen bygger på falska grunder.

Om vi för ett ögonblick glömmer OneNess rörelsen och deras kosmiska ljus, avatarer och annat skit så är jag inte emot ett globalt enande. Tvärtom, det är en nödvändighet att människor finner samförstånd globalt.

Poängen är HUR. Om enande betyder likformighet och är byggd på auktoriteter är det direkt destruktivt.

Mats


mats

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper