Av Mats Sederholm

Att se men inte reflektera. Ett fenomen som gör att människor kan programmeras och programmerade är vi, även om det inte är av ett slaviskt religiöst, nationellt eller politiskt slag. Och även om de flesta påstår motsatsen, men det är en del av ”sjukdomsbilden” i vår ”öppna” värld, att påstå det.

Som okonventionell i mina åsikter om världen, både i det lilla och stora, så märker jag (och många med mig) programmeringen. Man tar ett steg åt sidan och bort från bruset och får plötsligt perspektiv och då ser man. Sedan, likt papegojorna i ”Kalle Anka på djungelsafari” på julafton, så kliver man in i grönskan igen och smälter in. Men som sagt, endast som ”unplugged” är programmeringen möjlig att upptäcka.

Senaste exemplet på programmering är medias vinkling när de presenterade nyheten om att Nordkorea nu skaffat sig robotar som kan nå USA. Västvärlden har ju varnat Nordkorea, varför gör de sådär då? De där är ju galna! Hmmm.

För oss vetgiriga och sanningssökande, som möjligtvis inte står med en kätting runt foten kopplad till den västerländska självbilden av att allt är gott som kommer från oss och att vi därför har rätt att sätta världens ordning, så lyser programmeringen i neon. Den gör det också i vår självgoda syn på Iran som onda och underutvecklade, eller i vår Islamofobi. Det här är inte det mindre annorlunda än hur en fotbollsfantast återger sitt lags insatser i en fotbollsmatch. Hans lag är alltid bättre och det är orättvist när det går emot.

Skillnaden är att fotbollsfantaster inte dras in i en programmering som leder till att miljoner människor kan förlora sina liv. Vietnam och kommunistspöket, Irak och Saddam/massförstörelsespöket är talande exempel på hur masorna programmerats med spökbilder som gagnar en större agenda de aldrig förstår. Att alla stora krig de senaste hundra 2-300 åren startats av västvärlden är liksom besvärande fakta för de programmerade.

Programmeringen sker i stort sett överallt. I skolor, genom politiken, i media och inte minst av våra medmänniskor som upprepar vad de fostrats med. Det leder människor bort från samhörighet, mänsklighet, inflytande, värdighet och en värld byggd på mod, engagemang och kärlek.

En av programmeringens förutsättningar är kårandan. D.v.s. ens behov av att få tillhöra nån klan, nån åsiktsgruppering såsom politisk, religiös eller varför inte ateistisk. När jag surfar runt lite bland bloggarna så blir kårandan snabbt uppenbar. Trogna besökare bygger befästningar kring sin bloggare. Kritiska fakta och motiverade ifrågasättanden tystas ner eller bemöts inte alls. Det gäller vänsterbloggar, andliga bloggar, konservativa bloggar, ja, och även sådana som utger sig som sanningssökande. Det finns en gräns där samhörighet och solidaritet övergår till idolskap och blindhet. Folk söker sina idoler i brist på egen förmåga till uttrycksförmåga.

Tro/kompis-tillhörigheten är starkare än fakta när människor gör sina bedömningar. Det blir man varse om när man försöker informera människor och har adekvata fakta på foten, men ändå bemöts med tvivel och framförallt med en ovilja att själv ta reda på vad som är sant eller osant.

Killinggängets sketch Nazisterna målar upp exemplet på ett lysande sätt då Schyffert på ett sakligt sätt försöker diskutera med den gamla damen om vilket parti hon ska rösta på.

Men det gör ont att lämna sin klan. För det handlar inte enbart om att lämna en åsikt, det handlar lika mycket om att ändra på sig själv. Ens åsikter och syn på omvärlden är direkt kopplad till sin självbild och den man vill vara. Att bryta med klanen och ta ett steg ut från komfortzonen man står på, innebär en risk. Man riskerar att mista gamla vänner, eller bli allmänt betraktad som inkosekvent. Det är ett mörker man kliver rakt in i.

Ja ni som nu protesterar och säger att man enkelt kan byta åsikter har förstås rätt, men då är det hobbyåsikter menar jag, de är vanligtvis inte förankrade i er, ni handlar inte efter er övertygelse utan besitter endast ett rörligt intellekt. Intellektuella tyckanden skapar ingen skillnad i världen förrän de förvaltas till handling i vår vardag. Detsamma gäller kunskaper, de är inte makt förrän de förvaltas. Aktivismen gör skillnaden.

Det är som sagt när man ska lämna komfortzonen och låta ens nya insikter och åsikter förvaltas i ens vardag som det avgörs. Då kommer det i konflikt med den allmänna programmeringen, det är då du framstår som en kuf, som någon med excentriska åsikter, som har tokiga idéer och framförallt så är inte din kursändring tillämpbar i systemet. Mot dig har du samhällets krav på effektivitet, lönsamhet och inte minst, på att du ska vara som andra.

Jobba nio till fem, kolla på ”På spåret” på fredag över en middag och vin, köra iväg ungarna till tävlingar på helgmorgnar, träffa släktingar på middagar och sedan vara alert och intresserad av jobbet igen på måndag morgon. ”Måndag hela veckan”-livet fortsätter på samma sätt och du ska helst nöja dig med att pusta ut med någon kravlös och oförarglig hobby såsom idrott, spela dataspel, snickra på huset o.s.v. Men framförallt, jobbet är viktigast.


Ibland brukar jag fråga folk. ”På ålderns höst, när du börjar sammanfatta livet, tror du att du kommer att känna dig nöjd över att du lagt ner så mycket energi på de företagen du tillbringat den mesta tiden hos. Företag vars syfte är att producera avkastning åt några finansiärer som du aldrig sett röken av?” Ja ni vet sådana där frågor som man inte riktigt bör ställa, för det orsakar lätt en viss känsla av tomhet och meningslöshet hos den tillfrågade. Programmeringen av vår lyckade vardag är kompakt.

Minns någon när den folkälskade Stina Dabrowski intervjuade svensken som hoppat av affärslivet och blev munk i Thailand? Hon kämpade om och om igen med att få fram hans ånger och erkännande av hur mycket han ändå måste längta efter allt det som vår västerländska värld kan erbjuda i form av bekvämlighet m.m. Men han log och var lugn som en filbunke. Nej Stina, där fick du ingen bekräftelse på denna världs förgänglighet som blivit ditt rättesnöre för ett värdigt liv.

Att vara ovanlig kan förvisso dra till sig andras uppskattning: ”Jaha, du är buddist alltså”, ”Jaha, du målar akvareller på din fritid”, ”Jaha, så du föredrar att leva själv”, ”Jaha, dina barn går på en montessori skola”, ”Jaha, du har varit i Afrika och jobbat med biståndsarbete”, eller bara ”Nehe, du ser inte på Idol”. Men oftast är detta ett skenbart intresse från den andre. Du väcker upp ett sting av längtan bort från den andres fyrkantiga liv, men som när allt kommer omkring, samtidigt skapar misstankar.

Den mänskliga kreativa och empatiska naturen är inkapslad i en torftig liten mänsklig maskin. Säkert tillsluten av grupptryck, den är lättdriven, kräver enkel underhållning, föda, ett förhållande med en annan som kräver samma sak, och tillräckligt med mat och prylar.  Den är designad av de som styr världen, de som långt bort från människors vardag ser till att världens grundsystem är grundade på rädsla och ett ständigt hot om att personligen gå under.


Människan styrs främst av överlevnadsinstinkter. De som kontrollerar de stora skeendena i världen är medvetna om detta. Överlevnadsinstinkter är naturligt, men det är inte naturligt att det är dessa som styr vår värld. Genom att hålla människor splittrade och genom att sätta scenen med normer som innebär att vi tvingas vara oroliga över vår överlevnad, vare sig den är materiell, eller social eller båda, så drivs människors beteenden av just överlevnadsinstinkter. Det är ett medvetet skapat gladiatorspel där vi rusar runt men utan att ens förstå att det finns folk på läktaren, att det finns de som slår vad om vem som vinner, eller att hela arenan är en skapad spelplan. Och nej, du drillade, människan är inte ond av naturen, men de som fått dig att tro det är det!

När människor drabbas av strömavbrott och tvingas umgås med varandra några kvällar istället för att låta sig programmeras av tv så har de nästan alltid positiva erfarenheter. Många människor upplever det också som positivt när de besöker främmande länder där man mer lever som dagen kommer, eller där bussen kan släppa av nån utan att det måste ske på en busshållplats. Människor vet men de är programmerade till att fungera annorlunda.

Människans potential är obegränsad. Människor vet inte om det men har alltid en inre kontakt med vad som egentligen är gott. Det är en strid mellan tanke och hjärta. En strid mellan vad vi programmerats med och vad som är vår sanna natur. Utgången ur tankefängelset börjar inte med tanken, den börjar med hjärtat. Med en envis tro på vad hjärtat säger finner vi dörren ut, när vi väl öppnat dörren så kommer tankarna och strukturerna som berättar för oss vad vi gjort och var vi varit.

Nej, den i vår värld så upphöjda tanken kommer INTE först. Först kommer inspiration och vilja, sen kommer en längtan, SEN formulerar man sin längtan i tankar och struktur. Och ifall den inte är alltför djärv så manifesterar man allt i handling. De fyra skapelsestegen. 1 Eld(vilja) 2 Vatten(känsla, inspiration) 3 Luft(kommunikation struktur) 4 Jord(handling).

Hur får vi kraften att mota den hinna av normalitet som tvingar oss att upprepa dårskaper? Hur klarar vi av att låta känslan av att ”det här är fan i mig inte rätt” tränga igenom och komma till uttryck i handling?

Hur får vi våra barn att inte ge tillbaka, när der blivit mobbade eller orättvist behandlade?
Hur mycket vågar vi säga när vi upptäcker att någon på jobbet blivit förbisedd vid ett viktigt beslut?


Hur många vågar göra som trubaduren Evert Ljusberg gjorde när jag och en vän stod i kö till en Pub en kall och sen vinterkväll och frös? Vi märkte att dörrvakten släppte förbi flera som stod bakom oss. För en stund kom trubaduren fram och språkade med dörrvakten och såg ut mot kön. När dörrvakten skulle släppa in ytterligare någon bakom oss så sa han: ”Nja vänta lite nu, de där grabbarna var före eller hur?". Dörrvakten blev ställd mot väggen och kunde inget annat göra än att släppa in oss inför alla vittnen. Så ska skiten tas!   

Programmeringen som gör det legalt med orättvisor måste brytas med handling och mod. Ibland genom att blotta andras handlingar. Det framkallar obehag för en del, men det går inte att vara medskapare till en annan värld om man inte ids riva den gamla. 

Programmeringen skapar illusioner. Fel blir rätt, krig blir fred, underhållning blir fakta, substitut blir original o.s.v.



I illustrationen ovan är rutorna märkta A och B exakt lika mörka eller ljusa eller hur man vill uttrycka det(och ifall du inte tror på det, skriv ut bilden på ett papper, klipp ut de två rutorna och lägg dem bredvid varandra). Den "vita" rutan märkt B ligger i skuggan från den gröna cylindern. I den skuggvärlden är den ljus. Samma ruta är mörk i den upplysta världen illustrerad av den "svarta" rutan märkt A. De som styr den här världen förflyttar sakta, sakta människor in i skuggvärlden. Därför kan Orwells fred bli till krig såsom jag beskrivit det i krönikan "9/11 bluffen och en konspirationists försvarstal". Förflyttningen och omprogammeringen av människor sker med små, små förändringar. Så små att det aldrig räknas eller känns meningsfulla att ta upp i de större diskussionerna. Förflyttningen sker så pass långsamt att människor inte upplever rörelsen. Övervakningen idag hade framstått som en mörk ruta för 30 år sedan, idag, när vi har masats in i en annan värld så framstår den som ljus. "Det är ändå tryggt att veta att nån ser en när man är på väg hem en mörk kväll". Ja alla kommentarer av typen: "Vi måste hänga med i utvecklingen", beskriver hur människor i små steg trippar in i skuggvärlden bakom den gröna cylindern.

Programmeringen stoppas genom att uppmärksamma kompassriktningen och att själv kliva in i rörelsen och statuera exempel så att omvärlden blir uppmärksammad på hur de själv deltar i den utveckling de vanligtvis anser "bara sker". Den som vi INTE ska hänga med i.

Mats    
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats