SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

All Inclusive


Av Mats Sederholm

Idag tänkte jag bjuda på lite bloggigt, men som vanligt aldrig utan en poäng. Familjen har tillbringat en vecka i Grekland. Efter en superintensiv vår så kostade vi på oss att släppa på allt ansvar och drog iväg.

Bilfärd till Arlanda, flyg och till sist busstransfer innan vi klev in på den gigantiska anläggningen. Ett stort och populärt hotellkomplex med två egna stränder och med fokus på barnfamiljer.

Efter en natt i det Air Condition-försedda rummet tog vi oss ner till frukostbuffen. Vi, en till synes helt vanlig familj, ansluter sig till flocken av andra skandinaviska pappor och mammor mellan i stort sett 30-40 och deras, i snitt, 2 barn mellan 2-10.

Frukostbuffén innehåller ALLT. Yoghurt, massor av brödsorter, olika typer av bordssmör, flingor, musli, salami, skinksorter, ostsorter, marmeladsorter … och ifall det skulle kännas klent, goa stekta korvar, äggröra, fattiga riddare och kycklinglår. Juicer, te och kaffe förstås.

Jora, jag älskar mat och njuter som en tok.

En timme senare har vi funnit solstolar och parasoll bredvid huvudpoolen på övre poolplanet. Nioåringen i familjen kastar sig i och lämnar knappt poolen på hela dan.

Det är 37 grader, blå himmel och solen står nästan i zenit. All svensk väderosäkerhet när man letar efter för mycket moln, är borta, puts väck! ”Så här ska det va”,  tänker jag när jag kikar ut över solsäng- och parasollandskapet.

Klockan två är det dags för restaurangen igen. Bara att plocka på sig. Pommes, pizza, grekisk sallad, Aubergine sallad, tonfiskröror, grillat lamm och … glass. Blonda och glada barn står i kö för att kunna fylla på sina egna strutar med glasskulor och olika strössel. Ta en gång, kom tillbaka och ta igen, fyll på mer, passa på att plocka med lite jordnötssmör på en tallrik. I glasskön trängs vi vuxna med barn som får ta glass alldeles själva. Med kladdiga händer smaskar de i sig strössel som ligger utspillt på bordet. Det tar en evighet och dessutom står glassen i barnvänlig höjd så alla vi vuxna måste böja oss i skam varje gång vårt barnsliga sötsug gör sig gällande.

Redan nu händer något i mitt huvud. Det måste vara något problem jag har. Nån slags tvångsgrej som tvingar fram det. Bilder från Afrika, från svältkatastrofer. Barn med stora mörka ögon, med armar som tändstickor, uppsvullna magar och flugor som ansätter dem. Mammor med uttorkat läderskinn.

Vi lämnar restaurangen och beger oss ner längst den barnvagnsförberedda backen mot havet.


Azurblått vatten och vita gäss slår in mot stranden. Färdiga parasoll med solsängar i långa rader. En liten taverna intill stranden där det mesta finns, står redo. Mer dryck, mer mat och mer glass ifall lustarna faller på.

Havet är underbart. Temperaturen ligger på 27 grader och det är kristallklart i vattnet. Jag njuter, verkligen njuter när jag simmar nära botten och leker mig fram som en fisk.

Så börjar det igen, en ny attack. Den kommer när jag återvänder från vattnet och är på väg mot parasollet.  När jag ser ut över badgästerna ser jag samma gäster som vid poolen, samma svenskar, danskar och norrmän. Alltså, jag känner inte igen personerna i sig, men arketyperna.

Tysta, bokläsande par sida vid sida. Ordnade mammor och pappor med sina barn som inte avviker alltför mycket från resekatalogens vackra mammor och pappor och blonda ungar. Det känns kvalmigt och jag känner mig som ett UFO när jag går mellan stolarna fram till Linda och barnen. Vad är det med mig? Vad är fel?

All inclusive!

Nej, det kommer inte att fungera! Jag står inte ut med att återvända till samma restaurang och äta middag igen. Jag står inte ut med vibbarna. Jag är inte som de andra gästerna, vi kommer från olika planeter.

Vi slår oss ned på en restaurang utanför hotellområdet på kvällen.  Medan jag försöker vandra vår lilla bebis till sömns så kommer ägaren/hovmästaren fram och börjar prata med mig. Han berättar med gnistrande och varma ögon om sitt barnbarn som fyllde 1 år samma dag och som de höll kalas för på hans restaurang.  

Något annat händer med mig. En ny attack? Nej tvärtom, någonting öppnar upp sig och jag slappnar av på ett ovanligt sätt. Jag känner mig fri och ledig där mitt i stunden medan vi språkas vid och fastän jag arbetar på att få vår lille att somna mot axeln. Klockan är på övertid, det är varmt men jag känner mig helt oirriterad och enkel. Jag tycker om att ha mitt barn i famnen, att prata hjärtligt och enkelt om ens nära och kära med den vänlige greken. Han skyddar ingenting, han håller inte tillbaka nånting, han bevakar inte mig för att ha kontroll på läget liksom och svenskt väntar en halvtimme, om ens nånsin, innan han vågar släppa på masken. Det är vidöppet och helt lugnt tillsammans med den charmige och uppsluppna mannen i samma ålder som mig.

En halvtimme senare dansar han och hans kollegor zorba framför gästerna. Han ler med hela ansiktet och jag gillar honom. Jag inser efter en stund att han är något som jag längtar till. Enkelheten, den känsloavslappande miljön och spontaniteten.

Det får bli nästa liv, tänker jag. För det kräver att man inte är så jäkla upptagen med vad som sker i världen för att kunna vara som honom inser jag till sist. Och den här gången är jag det.

Nästa dag. Samma sak igen. ”Samma  gäster” vid frukosten. Samma svenska män,  ”35 år och flint” blir en stund senare solkrämssprayade på hjässan vid poolen av sina fruar och håller myndigt efter sina barn. De går iväg till minimarket, eller till glasskiosken och klipper ett hål till på glasskortet och återvänder med var sin glass.  De inhyrda fritidsledarna arrangerar tävlingar för barnen i poolen. Nån timme senare är det de vuxnas tur. Vattengympa!

”Lollipop” med Mika ekar ut över anläggningen och plötsligt rör det på sig. Som sälar kravlar sig gäster fram från alla håll och plumsar ner i poolen.  Plötsligt är de uppställda på den blonda svenskans gympinginstruktioner från bassängkanten. De följer varje liten vink.

Ledaren visade just upp en bild med texten ”konspirationer” och
alla lutade tveksamt på huvudet.



Ledaren visade just upp en bild med texten ”utveckling”
varpå alla började simma i cirklar.



Ledaren visade just upp en bild med texten:
”Vad gör du när världens problem hopar sig?”
varpå alla tydligt visade ”Jag tror jag kan flyga”.




Kändisbesök av Obama som passera förbi





Vår nioåring som lekte i vattnet när gympan drog igång är plötsligt med i övningarna.  Jag fascineras av hela tillställningen och inte minst av vår grabb. Efteråt frågar jag förvånat varför han deltog. ”Jag var ju tvungen”, säger han desperat. Som nioåring dras man med eftersom ens självkänsla och integritet är alldeles för svag, men frågan är hur stark de vuxnas självkänsla och integritet är. Hur många skulle egentligen vågat klivit upp när gympaledaren myndigt utropade att gympan var "obligatorisk"...

Gympan är precis klar och alla mammorna har återvänt till sina solstolar, ja det var bara kvinnor, då alla barn plötsligt springer fram. ”Vad händer nu då”, undrar jag och sätter mig upp.

Jo, nu var det kramstund!


Anläggningens låtsasfigur, en stor giraff-figur kommer ut och alla barn rusar plötsligt till för att kramas med henne. En stund senare lägger sig lugnet igen.

Jag och Linda ser på varandra. Vi har fått anfall båda två nu. Allt känns som om vi vore på en teater och vi är de enda i publiken.

Den där hinnan av overklighet, kontroll, känslofrånvaro som ligger över anläggningen är nu över oss båda två. Det kändes som barnens glassar och kramarna från giraffen flöt ihop.  Som en slags underhållning, som ett substitut, som en programmerad rörelse. ”Idag får du 2 glassar och en kram från giraffen”.  Det var nåt med gympingen som inte lirade rätt också. Plötsligt denna fysiska och uppsluppna aktivitet från ingenstans och sedan helt stilla igen.

En stund senare leker jag hajen med 9-åringen i poolen. Jag anfaller honom underifrån på sin madrass och om möjligt välter omkull honom. Jag försvinner bort i leken och tumlar runt med honom i en 15-20 minuter och låter fantasin explodera i olika lekscenarios  innan jag måste avbryta och ge Linda en fri stund. Jag går upp ur bassängen och möts av pappornas blickar. En del flinar mot mig, andra är helt förstummande, en del ser på mig med misstänksamhet. Jag ser dem tillbaka i ögonen och den här gången utan att visa minsta lilla lust till lek. Jag håller kvar blicken och tänker ”va fan är det med er?”.

Dags för ny lunch. Jag spejar ut över gästerna. Inte ett leende nånstans. De flesta paren stirrar rakt fram utan att prata med varandra.  Inga skratt, ingen uppsluppenhet. Bara vuxenhet och känslofrånvaro. Och glassen till barnen...

Vi hoppar över den redan betalda middagen den här dagen också trots att den ingår i ”All Inclusive”-paketet och försöker freda oss på hotellanläggningens finrestaurang.  

Det är stilla, folktomt och skönt med utsikt över havet. Cikador från ett träd intill sjunger. Jag börjar hitta tillbaka till mitt Grekland. Olivlundar i månljus, magiska gränder, en stjärnklar himmel och doften från kolgrillar.  Det känns åter lätt och enkelt. Mitt sinne öppnar sig och vidunderliga känslor av deja vun och tankar på tidigare inkarnationer återvänder.

På väg hem till hotellrummet passerar vi förbi anläggningens minigolfbana där två små pojkar i 5-årsåldern står och slår frenetiskt på en palm med varsin minigolfklubba. Vi säger nåt i protest men får knappt någon respons. Pojkarna måste ha intagit samma drycker som deras frånvarande föräldrar som oseendes står en bit bort, tänker vi. 

Två  timmar senare tänder vi stearinljusen på balkongen. Jag har precis förberett min Martini Bianco med två isbitar och citron. Vintergatan breder ut sig rakt framför oss och det vilar nästan ett slags Disneyartat skimmer över allting. 

Då bryts förtrollningen.

Från en balkong inte så långt ifrån hörs barn som pratar, bråkar och föräldrar som pratar högt tillbaka. Klockan är halv elva och jag brister ut: ”Men va fan är det nu då?”

De spelade bordsspel. Ettriga små barn som styr över de vuxna och stressar en stackars råtta på marken nedanför genom att lysa på den med deras laserleksak. 

Jag och Linda hade lust att skrika: ”Låt barnen sova för helvete. Ni kan väl umgås på riktigt nån gång, typ kramas utan gigantiska låtsasgiraffer,  leka med varandra i poolen och sedan ge era relationer en välförtjänt romantisk stund, era stackars drönare”.  Ja, vem har sagt att jag är fullt andligt utvecklad!

Till sist så gav de sig och stjärnhimlen återvände till oss. Drömmarna, visionerna, fantasierna och evigheten omslöt oss en stund inpå natten

Ny dag och en eftermiddag vid havet igen. Linda tar sin snorkel och cyklop och leker i vattnet. Jag sveper med blicken ut mot havet och ser inte en enda annan kvinna som ens bar ett cyklop, ännu mindre leker och dyker, eller kastar sig rakt in i höga vågorna och låter sig tumla runt. 


Sista dagen och jag står i havet för sista gången och kikar ut mot horisonten  med mitt snorkel och cyklop i ena handen. Jag nonchalerar de skandinaviska gästerna som stilla flyter runt omkring på sina gummimadrasser och stirrar uttryckslöst.  Nu är det samma Mats som när han var 10-12 år på föräldrarnas lantställe i skärgården.  Havet, solen, enkelheten och leken. Allt gratis. Varje gång jag ser om filmen ”Det stora blå” blir jag gripen av den unge Jacques Mayol, senare den första fridykaren som dök under 100, när han som 10-åring står med sitt cyklop på klipporna någonstans och kisar ut mot det glittrande medelhavet, innan han plumsar i och för en stund dyker i och in i världen under vattnet.

Jag tar i det salta vattnet, jag dyker ner och lägger en hand på den vågiga sandbotten som för att tacka Moder Jord för allt.  ”På återseende”  mitt Grekland som jag knappt hann träffa den här gången. Nästa gång kanske vi bara blir två som åker. Vi tar var sin handduk och går ner till en tom strand . Vi leker i vågorna och vem vet, kanske jag dansar zorba med de äldste i bergen under stjärnorna om natten.

Mats

(Kreativ redigering/input av Linda Bjuvgård)         
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Mats

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

August 23. 2009 22:09

Karin

Intressant. Grekland verkar ändå supernajs. Min enda reaktion på dina typ samlade kräkkänslor blir ändå bara att det yttre speglar det inre. Och om nu din beskrivning av veckan i Grekland var som den var. Så  var det även en beskrivning av hur du delvis är själv. Och stopp och belägg nu Laughing Det är skrivet med viss del humor, stor del kärlek. Men som helhet är jag bara helt övertygad om att det är så.

Det som är allra mest intressant, det är dock dina känslor som uppkom så ofta. Tror att du själv är mest insatt i varför det finns sådana känslor i ditt inre. Och exakt vilka de är.

Du kan nu välja att argumentera kring detta eller se vad du ser. Vilket tror du blir mest fruktsamt? Uhu...risken är att du vill argumentera, men var kommer du befinna dig då. Jag hoppas i ditt hjärta och inte i ditt huvud. För om det blir det sistnämnda, känns det ganska ointressant.

En anledning till att jag skriver detta svar, är att jag har varit och är där. Att jag med klara ögon ser denna spegling, hela tiden, varje dag, här och nu.

Karin

August 23. 2009 23:21

mats

Hej Karin

"Så var det även en beskrivning av hur du delvis är själv. "

Ja självklart är det det.

"Tror att du själv är mest insatt i varför det finns sådana känslor i ditt inre. Och exakt vilka de är. "

Ja det är jag OCH Linda eftersom vi delar på dem. Och de är en reaktion på att saker och ting inte står rätt till i vår värld. En reaktion på ett konstjort och onaturligt leverne, format av vårt samhälle.
Någonting som jag reflekterat över hela mitt liv, men som jag de senaste 10-20 åren kan sätta struktur på.

"En anledning till att jag skriver detta svar, är att jag har varit och är där. "

Ja och inte bara du, jag eller Linda. De flesta människor är där. De flesta känner när saker inte står rätt till. Men de flesta är präglade till att följa andra och rädda för att vara "konstiga" eller att våga känna efter.

Ha det
Mats

mats

August 24. 2009 09:47

Karin

Kanske uttryckte jag mig luddigt. Det var inte er reaktion på er omvärld som jag tänkte på. Den kan jag tydligt se på hela denna webbplats. Det var något annat.

Carina, jag känner att du är klok, klokare än vad du själv kanske inser
Krister, tack för många kloka texter
Linda, håller med.. människor som tror att de är "färdiga"... kan ge en läskig känsla.. men precis som jag skrev i svaret ovan. Allting som vi själva berörs av, mer eller mindre, speglar också vårt eget inre - mer eller mindre. Det är ändå i oss själva vi behöver börja när vi vill se verklig förändring.  


Karin

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper