Av Linda Bjuvgård

Vi vet vad vi inte vill ha, va? Av någon anledning är det så mycket enklare att fastslå. Jag ska ta några av mina egna exempel:

Jag vill inte…
 …leva i en värld där kvinnans kraft och essens är så förtryckt att kvinnor förtrycker sig själva och varandra av gammal vana…
…att främmande människor ska ta hand om våra barn mer tid än vi själva gör. 
…att våra föräldrar – den dagen de blir gamla - ska bo på institutioner där de aldrig mer får komma ut i friska luften. Där underbetald och ibland ganska understimulerad personal, som de inte känner, ska torka dem i rumpan.
…leva i en värld där svälten bland världens barn faktiskt har ÖKAT de senaste decennierna, trots alla 50-lappar vi sms:ar in under pågående TV-galor.
…leva i en värld där soldater nu använder mammor som levande sköldar i krig? Mammor som dör mitt framför ögonen på sina barn, barn som dessutom tvingas leva utan både mamma och pappa resten av deras miserabla barndomar.
…ha en värld där kvinnors bröst är så sexualiserade och ägda av männen att det är helt okej att flasha dem i filmer och på stora affischer på stan, medan kvinnor som ammar sina små sitter och gömmer sig på toaletten för att inte stöta sig med amningsfobiker.
…att pojkar ska skolas in i en hårdhet de inte äger, en tuff yta som skyler ett sårbart hjärta.

Och så vidare. Ni kan redan en massa andra saker som är fel med denna värld. Saker långt grymmare än de jag nyss räknat upp. Saker så hemska att jag knappt klarar av att tänka på dem.

Går det att göra på något annat sätt? Är en annan värld möjlig eller måste vi ha det så här? Vem bestämmer hur det ska vara?

Jag lyssnade på John Lennons julsång här om dagen. Ni vet den där som går ”so this is Christmas…”. Har ni hört vad kören sjunger vid sidan om?

”War is over. If we want to. Now...”

Smaka på de orden. Jag hade aldrig noterat dem förut. Så enkla men så oändligt sanna. Jag försökte med så många fler ord säga samma sak i min krönika ”Fred – Äh, vem bryr sig!”. Men eget ansvar och insikten att det inte behöver vara så oerhört komplicerat tar emot. Och mer än så. Det gör människor arga. Vi bär alla på så mycket smärta eftersom vi alla – mer eller mindre men aldrig helt utan - bombarderats av denna världs sjuka normsystem och perversiteter allt sedan vi tog våra första andetag.  Vi tror att livet ska innebära en viss dos smärta. Att det är menat så och inget att göra något åt. När så någon kommer och påstår att kanske, kanske det inte måste vara så, att det kanske, kanske inte är sant – då gör det ännu mer ont.

”The pain you carry is the love you withhold” (“Smärtan du bär på är den kärlek som du håller tillbaka”).
Alex Collier

Vårt stora grundproblem, har jag märkt, är att vi inte ens har förmågan att se en annan värld framför oss. Det tycks som om vår fantasi inte räcker till och som om vi har en inneboende spärr som slår igen och stänger alla dörrar till utopia så snart vi börjar komma någon vart i våra tankar. Ett mentalt och känslomässigt fängelse inte helt olikt det som omgärdar en misshandlad kvinna som är så nedtryckt att hon tycker att hon inte är värd nåt annat.

Så den normdränkta, robotifierade och ack så nedtryckta människan muttrar:
”Jaha, du tänkte sååå… Men det känns ju inte möjligt… Ha ha, hur skulle det någonsin kunna bli så?! Du ser ju hur det ser ut i världen…”

Men om vi inte ens klarar av att drömma om den värld vi vill leva i, hur ska vi då kunna skapa den?

Det kan vi inte heller och därför är det så viktigt att vi sätter igång och drömmer!  Vi inte bara borde drömma, vi måste, annars händer ingenting. Det är sant att tanken är skapande. Först kommer den inspirerande gnistan som vi oftast inte ens lägger märke till, sedan kommer tanken.  Först därefter kan vi så småningom handla (för en esoterisk förklaring av detta läs gärna Mats artikelserie).

Så vi måste börja tänka på och visualisera oss den värld vi vill ha. Och vi måste våga ta ut svängarna också. Inte nöja oss med halvmessyrer. Lek med tankarna! Ställ krav på livet! Det är okej att drömma stort. Vad som helst som funkar inom naturlagarnas begränsningar är möjligt (kanske mer än så…). Vi behöver knappt ta med någonting från den gamla världen in i den nya.

En indelning av planeten i länder är ingen naturlag (och en värld utan länder betyder inte per automatik en likformad värld utan mångfald - det är elitens version, inte min.)
Pengar är ingen naturlag.
Hierarkier är ingen naturlag.
Ledarskap är ingen naturlag.
Ej heller känslomässig smärta. Tro det eller ej.

Varje gång våra tankar krockar med ett ”fast blablabla bara måste vi ha i alla fall” bör vi stanna upp och tänka till. Är det verkligen så? Kanske men också kanske inte. I vart fall ska inget tas för självklart.
 
För vet du vad.  En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om den värld jag önskar (och ännu mer om den framöver).

Jag tänker mig att vi återgår till att leva i stammar. Kanske inte ute i bushen direkt och inte utan skojig teknik, men i vart fall nära naturen. Jag tror att vi är skapta för just detta. Vi behöver varandra. Vi behöver nötas och blötas mot varandra och vi behöver varandras stöd. Småbarnsföräldrar ska inte bo isolerade och utlämnade till att på vansinnets rand ta hand om skrikande bebisar klockan 3 på natten. Det ska finnas andra människor omkring dem som kan ta över när det behövs. Andra människor som blir nära och trygga vuxna för barnen de också. Människor som finns där och avlastar för att de vill det, inte för att de får betalt för det.

Och självklart finns det gamla människor i stammen också. De är en stor tillgång med sitt tidsperspektiv, sina minnen av det förflutna och sina kunskaper. Och när de inte orkar mer så finns hela stammen där för att ta hand om dem.

I min drömvärld är människor snälla och respektfulla mot varandra. Vi låter kärleken flöda utan motstånd för alla vet att de är värda kärlek och att de får allt de behöver. Brist existerar inte, inte i någon mening.  Vi omger oss inte med mängder av materiella ting, bara det vi verkligen behöver och njuter av.

Och självklart har kvinnans kraft och väsen sin självklara plats, till gagn för båda könen.

Hur ser era utopia ut?

En annan värld ÄR möjlig. Och vi KAN skapa den.
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda