SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Slurp, sa energivampyren

Av Linda Bjuvgård

Jag har alltid varit en god lyssnare och det säger jag inte i syfte att skryta. Jag har både en och annan dålig egenskap också, inget tal om annat. Men att lyssna på folk det kan jag och jag vet att det brukar uppskattas. Är det något som människor älskar så är det att bli sedda och lyssnade på. Så ja, jag är van att både agera hobbyterapeut och ibland vara som en mänsklig sopkorg för allsköns känslor och erfarenheter. Och det är för det mesta ganska okej. Jag har lärt mig mycket genom åren och jag hyser stor förståelse för människor. Det kan vara riktigt givande att få ta del av andra människors historier, känslor och åsikter.

Men sedan finns det de där gångerna när jag inte bara inte gillar det, utan snarare spyr på det om jag ska vara ärlig. Ofta handlar det då om sällsynt självupptagna personer som dragits sig till mitt sällskap likt flugor dras till ljuset. De tycks ana att de, genom att blaffa ut så mycket de bara kan under så lång tid som möjligt, kan lyckas suga mängder av energi ur mig. De kan detta, de har gjort det förut och de kan min typ. Jag brukar kalla dem för energivampyrer, för precis som vampyrer suger blodet och blod ur folk så suger energivampyrerna ut själva livskraften.

Men, kanske ni tänker nu, Linda brukar väl aldrig skriva så här personliga krönikor? Nej, det brukar jag inte och inte heller denna krönika är menad att handla om mig. Jag har bara tagit avstamp i min egen erfarenhet i syfte att närma mig ett större och mer omfattande fenomen. Om det nu finns, vill säga. Men jag tycker mig se att antalet självupptagna människor ökar dramatiskt. Jag stöter på energivampyrer överallt var och varannan dag i min egen vardag.

Hur känner man då igen en energivampyr?

På ytan verkar dessa självupptagna människor vara väldigt sociala och öppna människor. Schyssta typer helt enkelt. Man luras att tro att samtalet som väntar kan bli riktigt givande men det enda som sker är att den energivampyren öppnar munnen och sedan aldrig stänger den, annat än för en och annan tom och mycket snabb pseudorespons på det du, andfått och krampaktigt, lyckats få ur dig. ”Mm.. Men i alla fall…”, säger de och ser nästan lite förvirrade och skuldmedvetna ut.

De pratar mycket men det de säger har väldigt lite substans. Hela dem känns som innehållslösa skal faktiskt.  De är inte det minsta intresserade av vad du har att säga. Det enda de vill är att själva bli bekräftade.

De ställer dock gärna frågor till dig så för ett litet tag kan du luras att tro att de faktiskt visst är intresserade av dig och ditt liv. Men frågorna de ställer till dig är deras sätt att själva få prata om vad det nu är som de för stunden önskar få dela med sig av. Det märker du när du glatt öppnar munnen för att säga något men efter en hundradels sekund blir totalt överpratad. Jodå, energivampyrerna har alltid funnits, men har de alltså, så som jag påstår, blivit fler å det senaste? Jag tror det. Och det är en helt logisk utveckling, för i takt med att stressen ökar, människor separeras från varandra, den psykiska ohälsan brer ut sig och de äkta, nära mellanmänskliga mötena byts ut till sms och Facebookinlägg, så ökar också energibristen. Många är så slut att de inte ens kan sova längre. Senast idag läste jag att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tredje!

Jo, så människor söker desperat efter sätt att ta igen den energi de förlorar och ett sätt är då förstås att gå helt upp i sig själva. Likt fågelungar som, utan att mena något illa, gapar de frenetiskt och kräver att bli fyllda med mat (energi).



Och ju tajtare snaran dras åt desto fler energivampyrer kommer vi se födas. Problemet för dessa horder av framtida vampyrer är bara att de inte kan tömma varandra på energi. Det har de säkerställt på alla sätt och vis med sköldar både fram och bak. Och om det till slut bara finns vampyrer överallt – vilka ska de då tanka på livskraft?




”I see you”, säger den utomjordiska kvinnan till människomannen Jake i filmen Avatar. Hon ser honom djupt i ögonen och vi som tittar på filmen förstår genast vad det är som sker. Jake blir sedd på riktigt, på djupet, så där som vi alla längtar efter längst där inne i våra hjärtan. Det är så vackert i all sin enkelhet och skörhet.

Vi borde bli bättre på att se varandra. Vi borde bekräfta varandra på löpande band istället för att reflexmässigt hålla inne på allt det goda på grund av vår rädsla för att själva bli utan.

Och vi måste hitta andra sätt att förse om själva med energi. Men det kräver ett helt annat sätt att leva på. En annan värld. En värld som inte utgår från ett fabricerat bristtillstånd.

Och jag har lärt mig en sak genom åren och det är att de allra flesta slutar att prata någon gång. I det där tysta tomrummet har man chansen att bryta in, men inte för att prata om sig själv. Nej, det är då man måste mobilisera all ödmjukhet man har och med äkta intresse uppmana vampyren att berätta ännu mer om sig själv och sitt liv.

Det är en fråga om att med all sin kraft övertyga att det finns så det räcker. Det finns så det blir över. Till alla. Om vi bara slutar vara rädda.

Det är kärlek det.
(Och det finns faktiskt dagar när jag fixar det.)
Tags:
Categories: Allmänt | Krönikor av Linda

4 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

March 4. 2010 16:32

Thomas

Fint och objektivt skrivet Linda.
Vi får försöka avbryta dessa "vampyrer", Kanske genom att erbjuda dom lite vitlök. Smile

Fortsätt ert goda arbete...... Linda och Mats


/Thomas

Thomas

March 6. 2010 07:27

linda

Tack, Thomas!

Ja, ibland måste man avbyta dem för annars blir man uppäten. Men om man känner att man har lite extra energi på lager tycker jag att man kan vara storsint och bjussa på ett extra lyssnande öra istället. Kärlek, som sagt. Smile

Linda

linda

March 7. 2010 02:50

Elin

Hej hej, mycket finnt skrivet och insiktsfullt.
Jag skäms dock lite över mig själv nu, den senaste tiden
har jag blivit mer och mer insluten och självsentrerad.
Jag tror jag är en sådan där 'energivampyr'

//Elin

Elin

April 7. 2010 09:27

Dag Nilsson

Hej Linda!

Jag har funderat mycket på energivampyrer eftersom jag har vuxit upp under en sådan. Jag tror inte att det handlar om energistöld, men om återhållen vrede. Man vill helt enkelt fly ifrån eller anfalla personen man har framför sig, men ett barn måste behärska sig. Som vuxen hamnar man lätt i samma mönster och det är själva behärskningen som stjäl energi. Man håller emot sig själv. Och det kräver oerhört mycket kraft. Idag känner jag vreden inom mig och går ifrån eller river i om inte det går. Nu försöker jag alltid välja Mig Själv. Och vi - Mig Själv och Jag får behålla energin.

Dag Nilsson

Dag Nilsson

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper