SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Dagis och den där jobbiga känslan i magen

Av Linda Bjuvgård

Ropen skallade: "dagis åt alla!" Barnen behövde dagisplatser eftersom deras mammor, kvinnorna, skulle frigöras. Och någonstans därefter – under 70-talet och framåt – slutade vi som samhällskollektiv att lyssna på den där känslan i maggropen, ni vet den som ger oss våra känslomässiga riktlinjer.

Idag går drevet igen. Politikerna, som tycks tycka och tänka allt konformare oavsett partitillhörighet, önskar utöka förskolans verksamhet. Den ska omfamna ännu fler barn, ännu mer, och helst vara helt gratis så att alla inte bara får, utan måste vara med. Detta är politiskt korrekt och enligt dagens normsystem också en stor seger för feministerna.

Men om vi backar lite först och frågar oss hur det gick för de där barnen som fick de åtråvärda platserna på dagis. De som framförallt föddes på 80-talet och som det demonstrerades för på gator och torg. Jo, de har vuxit upp och själva blivit föräldrar. Och i ett samhälle där allt fler tappar sitt känslomässiga fotfäste, där allt fler mår psykiskt dåligt – där passar de in. Ty den första dagisgenerationen har blivit anknytningsskadade och har därför själva inga som helst problem att lämna sina barn ifrån sig. Deras barn hinner knappt komma ut ur livmodern innan de ska lämnas bort till barnvakt så att mamma och pappa får sin viktiga egentid. Idag skattas egentid skyhögt. Ordet i sig, och än mindre dess innebörd, existerade inte ens för bara någon generation sedan. Fråga de som är födda före 60-talet om du tvivlar på mina ord.

Den första kullen dagisbarn gick på dagis där barngrupperna ändå var någorlunda humana i sina storlekar, och där personaltätheten var hög jämfört med idag. De förskolor där de nu lämnar sina egna barn ser inte ut som de dagis de själva minns. De drar omkring sina barn i kolsvarta barnvagnar, som i mina ögon mest liknar likvagnar. Att färger påverkar vårt känslomässiga mående verkar inte vara något som dessa föräldrar funderat mycket över. Och i en värld så till bredden fylld av syn- hörsel- och andra slags intryck låter samma föräldrar sina barn åka framåtvända i barnvagnen och likaså i sina bärselar. Barnen översköljs av intryck och har ingen chans att varken välja bort dem eller att söka mammas eller pappas blick. Barnen ges heller ingen chans att dela på upplevelserna med sina föräldrar och mötas hjärta mot hjärta. Men hur skulle det annars vara, i en värld där vi alla knarkar sinnesintryck hela dagarna via våra datorer, TV-apparater, iPods och mobiler?

Dagens vilsna föräldrageneration lever en stor del av sina liv på nätet, där de ängsligt frågar andra föräldrar om allt från hur mycket temperatur som ska räknas som feber till hur de ska hantera sina barns snattande. När deras barn är sjuka kan de fylla en forumtråd med nya inlägg var tionde minut: "Nu vaknade han precis. Han känns lite svalare nu. Drack 10 ml bröstmjölksersättning som han verkar få behålla." Tio minuter senare kommer nästa inlägg: "Nä, nu börjar han bli så där grinig igen. Vad tycker ni att jag ska göra?"

Människor idag lever separerade från varandra. Den äldre generationen har inte tid och den ännu äldre generationen bor isolerade på sina institutioner. Det finns ingen "återväxt" som man brukar säga i sportvärlden. Gammal beprövad erfarenhet dammar bort i någon undanskymd vrå. Kunskap om hur man gör glöms bort när den aldrig får en chans att överföras från en generation till nästa. Istället har vi låtit så kallade "experter" styra. Ibland så till den grad att vi slutat att tänka – och känna efter – själva.

Många mammor av idag ägnar massvis av tid till att söka information som stödjer deras förhoppning om att bröstmjölksersättning (baserad på komjölk) är lika bra som (och helst bättre) än modersmjölk. Att amma är ju sååå uppbindande och dåligt för jämställdheten. Dessutom är det pinsamt att behöva dra fram tuttarna när man springer runt på det senaste gigantiska shoppingcentrumet och ungen skriker. Att amning är det sätt som vi som art har överlevt genom i eoner verkar bortglömt. Istället låter vi kossor amma i hela sina liv för att våra barn ska få sin ersättning och välling.

Dessa ständiga infektioner som drabbar dagisbarn är kanske inte bara en fråga om bakterier, virus och många barn som trängs på små ytor. Det kanske är barnens enda vapen att ta till för att få komma hem till hemmets lugna och välbekanta vrå. Ett desperat sätt att nå sina föräldrar, att få krypa upp i deras famnar, att få bli sedda. En flummig tanke, eller en intuitiv sanning?

Idag är dagis, eller förskola som det heter nu för tiden, i praktiken nästan obligatoriskt. Genomgående för i stort sett alla partiers politik är ett hyllande av förskolan som institution. Många tycker att förskolan bör vara en rättighet, att den pedagogik som förskolorna, enligt pappret, bedriver är mer eller mindre nödvändig för att ett barn ska klara sig i livet, att förskolan ska hålla öppet dygnet och året runt så att mamma och pappa kan jobba jämt, att förskolan utjämnar alla olika förutsättningar som barn kan leva under och – underförstått, mellan raderna – att förskolan är en bättre förälder än föräldrarna själva.

Politiker älskar pedagogik. De är övertygade om att bara barnen får sin pedagogik så blir allt bra. Kärlek, värme, empati och äkta möten mellan människor är det ingen som talar om. Och vetenskapens insikter om anknytningens stora betydelse för barns (och vuxnas) hälsa tycks ha gått våra politiker förbi.

Jag undrar hur många av våra politiker som har tillbringat ens en hel dag på ett dagis. Som har sett när 18 småbarn – enligt djungelns lag – ser efter och uppfostrar varandra i en miljö så bullrig att hörselkåpor borde vara obligatoriska. Hur många politiker har tagit del av den litteratur som finns på svenska om dagis och hur det är att tillbringa sina dagar där? Hur många känner till anknytningsteorin och vad den säger om de minsta barnens psykiska behov? När jag läser på de politiska partiernas hemsidor vad de önskar för barnomsorg i framtiden så ser jag inget barnperspektiv. Jag ser bara ett underligt feministiskt perspektiv och mest av allt; ett arbetsmarknadsperspektiv. Hur länge ska politikerna och samhället i stort vägra räkna med barnens behov?

Vi lever i ett ekonomiskt system som får oss, likt kamphundar, att gå på varandra. I den lilla dagisdebatt som existerar dyker det mest upp argument som "Alla kan ju välja att gå ner i standard, sälja bilen och avstå från den dyra semesterresan till Thailand. Då får man råd att stanna hemma med sina barn om man nu vill det."

Och så var den debatten dödad. Visst är det sant att de flesta i Sverige kan välja att sänka sin levnadsstandard och på så vis kanske få råd att finna en annan omsorgslösning för sina barn, men varför får man inte också tala om samhället i stort. Varför kan vi inte inrikta våra krafter på att få till en förändring som gynnar alla, framförallt barnen? Varför finns det bara ett alternativ? "Förskola för alla eller sluta gnäll och sälj huset!" Debatten är ensidig eller icke existerande. Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar "fotfolket" att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna.

I dessa utvärderingarnas tidevarv kanske det är dags att Pappa Staten utvärderar sin egen roll som förälder. I synnerhet som hans tendens är att utöka sin verksamhet och införa tvång. Våra politiker älskar ju att utvärdera och utreda precis allt, men när det gäller frågan om våra allra minsta ser dem åt ett annat håll. För var är den tillsatta utredning som granskar konsekvenserna av att våra barn till stor del växer upp på den institution som kallas förskola?

Det finns alltid konsekvenser, det är en naturlag. Vi som samhälle har valt att anamma en splittringens politik. Vi tror att kvinnas jämställdhet måste betalas med våra barns och nästa generations vuxnas hälsa. Men tänk om det inte måste vara så? Tänk om det går att lösa jämställdhetsekvationen och säkra våra barns psykiska och fysiska hälsa? Och tänk om motivationen till att finna en lösning står att finna i den där känslan i maggropen?

Denna krönika finns också publicerad på sourze.

Tags:
Categories: Barnafrågor | Krönikor av Linda

11 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

August 16. 2010 23:16

Lisa

Det väcker mycket i mig när jag läser denna artikel. Jag håller med... Känner att jag som mamma och arbetande och som människa har ju brottats med dessa frågor en hel del. Jag lever i det, fast det är svårt att se det utifrån, från politiska perspektiv, men löser mest livet "as I go along". Känner inte att jag kan objektiv i denna fråga för att den är så... nära. Kanske känner jag att den inte ska behöva ens vara det.

Innan jag fick barn och en relation var jag ganska mycket "stadsfeminist", om det nu finns ett sådant begrepp. Känner absolut inte att jag inte längre har några ideal, men de har kraftigt ändrat sig. Kan verkligen relatera till att det är bäst att följa magkänslan när det gäller sina barn, framför allt i den relationen, men egentligen allt här i livet. Visst är jag från en osäker generation i det avseendet att bli förälder, men det är inte mycket att luta sig mot idag heller. Känner inte igen att man skulle uppmuntra att ge mjölkersättning. Tvärt om var rådet att endast amma när jag fick mitt första barn 2000. Men alla råd gjorde mig mer osäker än jag redan var. Efter en väldigt jobbig början, ammade jag båda mina barn länge, och det var en väldigt mysig tid. Sedan var det där med sömnen. 5-minutersmetoden gav jag upp redan efter 3 minuter. Magkänslan fick råda. Har väl aldrig riktigt lyckats lägga locket framgångsrikt på min magkänsla, och ännu mindre med mina barn. Jag är väl den första dagisgenerationen, född på 70-talet, men en något annorlunda barndom än mina jämnåriga gör att jag inte gick på dagis alls mycket. De flesta jag känner har haft sina barn på dagis så lite som möjligt, även nu.

Jag och min sambo gjorde dock det som du skriver om. Vi sålde vårt hus i storstaden och flyttade till landet. Det blev antingen eller för oss. Det borde inte behöva vara så alls, men vi har ett samhälle, en värld där faktiskt allt värderas i ekonomiska termer. Tänk dig den politiker som säger, "detta är inte ekonomiskt gångbart, men vi väljer det alternativet ändå". Den millimeterrättivse svensken replikerar direkt, "jaha, hur ska dessa naiva drömmare finansiera det då? jag tänker inte ge mina skattepengar/röst till DET alternativet". Inga politiker vågar vara naiva idag. Om det var bra visioner skulle jag rösta och agera direkt. Resten löser sig om folk får vara med och vara kreativa. Vi har glömt att det finns samhällen som aldrig sett en peng.
Ger det ekonomi är det lika med bra, även om det är dåligt. Det finns inget annat verkar det som, i dagens politiska debatt, som jag somnat ifrån för länge sedan, i alla fall den etablerade politiken, dess retorik och dess konsekvenser. Så länge staten tjänar pengar på att ditt barn är på dagis, så syr vi påsen så att stadskassan fylls. Göran Persson införde ju max-taxa när han hade läst hur rapporten om hur mycket mer pengar staten fick om båda föräldrar arbetade heltid, istället för en heltid och en halv eller 75-procentare, som varit många kvinnors val. Vips var barnen på dagis i genomsnitt längre än 8 timmar.
Här på landet är inte barnen på dagis så länge. Arbetslösheten är ganska stor här, och många kvinnliga deltidare finns det, och mer blir det när kommunen drar ner. Här är karriär inte det viktigaste i livet heller, som det var i storstan. Man lappar ihop så gott det går, och det går ganska bra. Jag tror många av mina stadsvänner anser att jag svikit mina tidigare ideal, men jag tycker inte det. I en relation är det ge och ta, jag valde att få barn för att jag ville ha det, och då vill jag ju vara med dom så mycket som det går, och jag var lyckligt lottad som fick 2 fina barn. Eller vi, vi var 2 som ville det.

Jag känner att det är svårt att prata om, än på ett nästan privat plan. Jag gör som jag känner är rätt i denna fråga, och politik och ekonomiska styrningar kringgår jag så gott det går.

Jag vet inte hur det är idag, men det har länge varit oerhört provocerande att säga att man är hemmafru, eller att man väljer att, som kvinna, vara hemma med sina barn när de är små. Vet flera som valt det, och de har fått mycket kritik från feministiskt håll. De få män som valt att dra det tyngsta lasset hemma, de vågar knappt säga något alls. Som om ekonomi och karriär och bra pension är det viktigaste här i livet. För min del gör jag gärna både och, och mer! Jag vill vara nära mina barn, jag vill vara kreativ, arbeta, fast inte med kniven på stupen, och jag vill ha en hygglig ekonomi. Det går rätt bra, en hel del prioriteringar får man göra, men det är rätt skönt att välja bort en hel del oxå, om jag ska vara ärlig.. Magkänslan får man ALDRIG ge avkall på. Enligt min erfarenhet är det det mest förödande man kan göra.

Lisa

August 17. 2010 10:25

carina flink

Jag var ung på 70-talet och fick mitt första barn 76. På den tiden skallade inte bara ropen utan tidningarna fylldes med svartvita helsidesbilder med ansikten på gråtande barn som tittade på dig med anklagande ögon och ovanför en rubrik typ: Varför finns det ingen dagisplats till mig?
Redan då hade de flesta lämnat "magkänslan" och börjat lyssna på "de som vet bäst", experterna. Vilka de nu var?  
Och ändå, på 70-talet, i Göteborg, fanns ändå kampandan kvar. Folk demonstrerade, ockuperade hus, krävde rättvisa etc etc. Kanske var det just fler dagisplatser man krävde. Dagis åt alla!!! Så var det nog. Och staten var inte sen att ställa upp som "vår räddare". Och vi kände att vi minsann hade tvingat de att lyssna på våra krav. Vi hade segrat. Nu kunde även de som var hemma hela dagarna få dagisplats. Eftersom det var bra för barnen att vara på dagis....eller hos dagmamma.

Det handlade naturligtvis inte om barnen utan om kvinnans frigörelse, om jämställdhet och även om den ensamståendes rätt att slippa leva på socialbidrag. Nog så viktiga saker att kämpa för. Men det var ju inte så att dagis kom till för att barnen led nöd i sina hem eller för att någon helt plötsligt upptäckte hur bra det var för barn att vara på instutition tillsammans med andra vuxna än sina föräldrar eller för att barn mår bättre på dagis där de kan vara tillsammans med andra barn. Allt det där var ju bara efterkonstruktioner även om det naturligtvis redan då fanns barn som faktiskt led nöd i sina hem.
Idag går det inte att ifrågasätta om dagis är så bra för barnen utan att bli anklagad för att man vill ha tillbaka kvinnan "vid spisen".  Diskussionen stannar vid en pajkastning mellan de som vill vara hemma med sina barn, mammor som pappor, och de som anser att detta är en tillbakagång för kvinnan.

Jag tror nog att barn, på sätt och vis, visst kan må bra på dagis. Jag tror också att barn kan må dåligt i sina hem. Det vet vi. Jag skulle också önska att vi kunde föra en diskussion kring detta som var oavhängig kvinnans frigörelse och jämställdhetsfrågan. En diskussion kring; hur vill vi att vårt samhälle ska se ut?

(Efter att jag läst Carl Hamiltons bok; Det infantila samhället, blir jag riktigt mörkrädd eftersom jag känner igen mycket i den. Våra barn uppfostras mer av TV, Internet, reklam, media och dagis än vad de gör av oss föräldrar. Vad värre är, vi själva, vi föräldrar, låter oss också styras av media. Vi går med i facebook och "addar" våra barn. Vi fastnar i spel och går med i olika grupper. Vi låter oss ledas in i en artificiell värld som upptar ganska stor del av vår "fritid" eftersom här kan vi "umgås" med våra vänner. Vi går på det vi också. Jag vet, jag har varit där så jag förstår hur lätt det är att fastna)

Och, det är svårt att diskutera när man utgår från olika utgångspunkter.  Därför tror jag också att vi måste fråga oss hur vi vill att vårt samhälle ska se ut. Vi måste, som du nämnde i en annan artikel, Linda, våga ha visioner.

Jag tycker du är modig, Lisa, som försöker hitta din egen väg och vågar följa din magkänsla istället för att lydigt följa gängse normer. Och det finns fler som gör som du. Folk börjar mer och mer gå sina egna vägar och vägra blint följa strömmen. Det är härligt att se. Jag gjorde inte det i min ungdom och i mitt föräldraskap och det ångrar jag idag.

carina flink

August 17. 2010 15:31

linda

Hej! Tack för er respons!

Först vill jag bara klargöra ett eventuellt missförstånd från din sida, Lisa. Angående amning så menade jag inte att den sk expertisen skulle pusha för bröstmjölksersättning, tvärtom de är ju jättePÅ vad gäller amning. Jag vet att det gått för långt åt andra hållet där istället. Det är aldrig bra med tvång i såna här sammanhang (knappt i något
sammanhang).

Det var i vart fall inte experterna jag pratade om i artikeln, Lisa, utan "dagens mammor" som jag lite respektlöst klumpade ihop som om de alla vore lika (provokation har dock sina poänger). Jag är kritisk till ett större fenomen som jag tycker mig urskilja. Vill man inte amma så ska man inte göra det heller, men jag blir upprörd när kvinnor t ex säger att ersättning är bättre än modersmjölk. Det är ju bara helt enkelt upp åt väggarna fel!

Själv blev jag bara ammad i två månader och jag tycker att jag har blivit en ganska intelligent och bra person för det. Ha! Vad jag vill säga med det är att vi, inkl jag själv, måste vara försiktiga med att skuldbelägga andra för deras val.

Nåja, nu ville jag inte dra in mig själv i en amningsdebatt, gah, så nu ska jag hålla tyst.

Precis som du, Carina, så efterlyser jag en diskussion som inte blandar ihop kvinnans frigörelse med våra barns behov. Varför måste de två frågorna ens ha med varandra att göra?! Självklart ska vi kvinnor ha lika värde och samma rättigheter som män, och självklart ska våra barn ha det bra på alla sätt och vis! Och visst sjutton kan vi väl lösa
detta utan att de tu krockar?! SmileVi måste tänka nytt, tänka annorlunda, kanske vända upp o ner på hela samhällssystemet för att få till det, vad vet jag, men få till det måste vi.

Du vet att jag håller med dig, Carina, om allt du skrev om det infantila samhället och skärmar som de nya föräldrarna. Bra skrivet! Måste läsa Hamilltons bok nån gång. Just nu läser jag "Att våga följa sitt hjärta i jantelagens Sverige", och den verkar lovande på alla sätt och vis.

Megaintressant att ta del av dina erfarenheter på 70-talet. Jag känner igen det där med de gråtande barnen som inte får några dagisplatser från Anna Wahlgrens skriverier. Snacka om 1984-aktig propaganda!

Även om vissa barn och barn i vissa situationer och under vissa omständigheter säkert kan ha det bra på ett dagis så vill jag inte se några dagis i min framtida drömvärld. Jag vill att barnen ska tas omhand av människor som älskar och bryr sig om dem. Jag vill inte separera människor från varandra. Jag vill att barnen ska få lära sig livet i verkligheten och inte på institutioner. En skola av något slag är säkert bra, men den kanske inte måste vara i en separat byggnad där barnen, utelämnade åt sig själva och EN vuxen, ska massutbildasi grupp.

Jag har massor av tankar om detta, men inga färdiga lösningar. Jag vill att människor stannar upp och pratar om det här, istället för att adda ännu en "vän" på Fejjan.

Linda

linda

August 17. 2010 16:01

Lisa

Det här partiet vill jag gärna lyfta fram i Lindas artikel:

"Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar "fotfolket" att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna."

Ska ta och läsa Carl Hamiltons bok, blev nyfiken efter Carinas inlägg. Jag ligger ju i riskzonen för att vara en informations/intenet-beroende. Fast å andra sidan har jag så många intressen att man skulle kunna anklaga mig för rätt mycket. ;) Jag har precis börjat odla... och det är något som räddar mig från den artificiella värld som lätt tar tag i oss. Jag är dock så oerhört tacksam för sajter som denna! Och många andra som träder fram i denna tid.

Modig är jag dock inte! Hade jag inte känt mig tvungen hade jag nog harvat kvar. När man lyckats falla mellan stolarna på alla sociala skyddsnät får man spotta i fingrarna och kavla upp ärmarna och göra det själv. Men, då man, eller jag, kommer till den punkten att "nu står jag inte ut längre" då brukar det inte finnas mycket som kan stoppa mig. Som tur är, är jag ganska bra på att lyckas vända ett nederlag till något positivt, där inspirationen tar överhanden.

Att ha visioner och framför allt, att ha förmågan att leva i nuet, och verkligen känna efter med alla sinnen, även det sjätte, sjunde, åttonde, nionde, det är viktigt tycker jag.

Ut ska jag, till det riktiga livet en stund. Laughing

Lisa

August 17. 2010 19:23

Lisa

Ingen fara Linda! (Ang. amning) Jag känner bara inte igen att kvinnor idag skulle välja bort amning i någon större utsträckning, väldigt få om ens någon bland mina bekanta. Kanske är det anorlunda på andra ställen. Har hört att man väljer bort amning ganska kategoriskt i Frankrike, där det verkar som om i stort sett varenda födsel utförs med kejsarsnitt. Men, om det verkligen fårhåller sig så det vet jag inte. Ibland känns det som om den verklighet som beskrivs i medierna ofta inte stämmer med verkligheten. Det gäller t.ex feminismen och kulturen... och lite annat, som utanför innerstadsportarna knappt existerar. Mångas verklighet dokumenteras inte alls, berättas inte om någonstans, ändå lever den verkligheten vidare, år efter år, rätt oberoende av "tankesmedjorna" som det väl heter numera ;) På gott och ont...
Men, det är ett helt annat kapitel.
Tycker det vi gör här känns bra, och vi behöver ju inte vara överens. Bara alla får säga det som finns på hjärtat. Men, det känns som om vi är det ändå. Överens. I det stora hela.

Lisa

August 17. 2010 19:57

carina flink

När jag letade efter boken du läser, Linda, kom jag in på författaren Jonas Himmelstrands sida.
( http://www.thc.se/barn_familj.html ) Kan inte låta bli att kopiera in en artikel han skrivit om en annan bok i ämnet barn och föräldraskap. Mycket av det du och Lisa talar om tas upp i artikel.
För övrigt har jag skickat efter Jonas Himmelstrands bok och ska även försöka få tag i boken som artikeln handlar om.
Här kommer artikeln:


"Föräldrar eller kompisar – vad är viktigast?

Klimatet på våra skolor sägs ha blivit hårdare på senare år. Har våra barn och ungdomar för lite kontakt med föräldrar, lärare och andra vuxna? En del skolfolk menar att dagens föräldrar känner sig för osäkra i sin föräldraroll.

Den kanadensiske psykologen Gordon Neufeld och läkaren Gabor Maté tar upp detta tema i sin bok Hold On to Your Kids – why parents need to matter more than peers. Neufeld är en internationellt känd psykolog med stor klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och föräldrar. Han hämtar sin kunskap såväl ur psykologin som ur antropologin och neurobiologin.

Neufeld menar att i flera delar av världen så har kompisarna idag på ett olyckligt sätt övertagit föräldrarnas roll i att ge emotionellt stöd. För lite kontakt med föräldrar och andra ansvarsfulla vuxna i kombination med en förförisk ungdomskultur har gjort kompisarna till ungdomarnas "familj", snarare än föräldrahemmet.

Fenomenet är välkänt även i Sverige. Dagens unga har ständig kontakt med varandra, bästisen är jätteviktig, de uppskattar föräldrafria fester och hittar egna världar på Internet som de vuxna inte förstår. Men är detta ett problem? Är det inte bra att våra ungdomar får leva i vad som synes vara ett rikt socialt sammanhang?

Ungdomar lever i en värld där förtroenden ges och sviks, där konformism i beteenden och klädstil är normen och där äkta individualitet är ett hot, menar Neufeld. Så länge föräldrarna står för det viktigaste emotionella stödet är detta inget större problem. Genom en god nära kontakt med ansvarsfulla vuxna kan ungdomarna lätt läka besvikelser från kompisvärlden.

Däremot blir det ett problem när det viktigaste emotionella stödet kommer från kompisarna. Då avvisas nämligen föräldrarna och andra vuxna genom hjärnans funktionssätt, visar Neufeld. Då blir ungdomarna emotionellt beroende av varandra under en känslig ålder utan att alls ha mognaden för detta. Denna emotionellt otrygga situation försvårar ungdomstiden och kan ge oro, beteendeproblem, aggressivitet, försämrad inlärning och många andra av de problem vi ser idag.

Med lite jobb går det dock ofta att återfå kontakten, visar Neufeld, även med helt "kompisanknutna" ungdomar. Föräldrar som återvinner kontakten underlättar i sin tur för alla andra vuxna som de unga möter. I allt vi gör med barn och ungdomar måste vi förstå att relationen är viktigare än beteendet. Vi har inte råd att agera på sätt som försvagar relationen, menar Neufeld. "Vuxenanknutna" ungdomar utvecklas klart bättre både socialt och kunskapsmässigt, visar Neufeld.

Slutsatsen utifrån denna intressanta bok är att lärare, mogna vuxna och framförallt föräldrar är långt viktigare för dagens unga än vad vi som regel fås att tro, samtidigt som kompisarnas betydelse för de ungas utveckling verkar överskattad.

Lycka till! Jonas Himmelstrand"


carina flink

August 17. 2010 21:36

linda

Hallå

Lisa: Min uppfattning om det allmänna amningsläget (he he, det lät det) har jag fått dels från media, men mest från olika forum på nätet, bekanta, BVC och Kyrkans barntimmar. Och inte minst från statistiken (som jag tyvärr inte minns just nu) som visar att många (nästan alla) PÅBÖRJAR amningen av sina nyfödingar, men att mååånga slutar väldigt tidigt. Och efter sex månader är det godnatt för väldigt många. Men jag blir bara glad om du har rätt!

"Tycker det vi gör här känns bra, och vi behöver ju inte vara överens. Bara alla får säga det som finns på hjärtat. Men, det känns som om vi är det ändå. Överens. I det stora hela."

Jag är med dig till 120%! Jag gillar er. Smile

Carina: Ja, jag har ögonen på den där Jonas Himmelstrand och en förening som han är med i: HARO. Det finns ju en och annan som tycker som vi, och det är väl underbart. Allt detta om hur högt kompisarna värderas idag är ju också något jag har noterat och stört mig på sedan ett antal år tillbaka. Ibland när jag är riktigt upprörd så har jag lust att skrika:

NEJ, ETTÅRINGAR HAR INTE BEHOV AV 13 VÄNNER SOM DE SKA UMGÅS MED 8 TIMMAR OM DAGEN.

...för att ta ett litet exempel av många. Smile Det är som att föräldrar lite i taget har börjat abdikera från sin föräldraroll.

Livsfarligt!

Linda

linda

August 17. 2010 22:45

Lisa

Carina:
"Då blir ungdomarna emotionellt beroende av varandra under en känslig ålder utan att alls ha mognaden för detta. Denna emotionellt otrygga situation försvårar ungdomstiden och kan ge oro, beteendeproblem, aggressivitet, försämrad inlärning och många andra av de problem vi ser idag."
Där kan jag faktiskt säga, av egen erfarenhet tyvärr, att det inte är bra. En analys jag gjorde av min egen ungdom, eller en del av den i alla fall, utan att gå in närmre på det.
Linda, vi får hoppas att jag har rätt och du fel! Men, när jag tänker efter så är det nog så att många slutar amma ganska tidigt. Det är inte alls bra om det är som du beskriver, men jag lever lite nu i en skyddad verkstad, och det har ju sina för och nackdelar. Smile Nu var det ju några år sedan jag ammade oxå, så jag tänker inte så mycket på det. Jag kan bli rätt orolig över hur hårt "amningsklimatet" är, ;), när man får höra att folk blir störda när man ammar offentligt. Hade en ganska ilsken debatt med en av våra anställda om den saken! Han och jag var inte överens! Jag kan bli rätt arg ibland jag med! ;)
Tror absolut på det ni skriver båda 2. Sen får man inte glömma att vi föräldrar lär oss massor av våra barn! De är så kloka! Det känns tryggtSmile Sverige är hopplöst ålderssegregerat. Märker att mina barn tycker om att vara med vuxna, gamla, äldre och yngre, och det känns bra. Det blir ju roligare för mig oxå.

Jag gillar Jesper Juuls böcker väldigt mycket. De ligger mig väldigt nära när det gäller relationen mellan barn och vuxna.
Dags för sagostunden. Den viktigaste stunden på dygnet! Just nu läser vi MOMO, kampen om tiden, en angelägen bok som berör det vi talar om i allra högsta grad! Det är magiskt med böcker som både vuxna och barn älskar.
Vi hörs! Smile

Lisa

August 20. 2010 09:10

carina flink

”Vi måste tänka nytt, tänka annorlunda, kanske vända upp o ner på hela samhällssystemet för att få till det, vad vet jag, men få till det måste vi.”

Du pekar på något mycket viktigt som samtidigt är något knepigt att få till. Även  alla dessa människor som tänker nytt gör det urifrån olika synvinklar, olika sätt att se på världen och tillvaron och det kanske  är därför det är så svårt att mötas och därmed hitta fram till någon slag grundkonsensus.

Men som du säger; vi måste få till det.

Jag tror nu inte på några färdiga konstrukrioner och riktlinjer in i minsta detalj som alla ska kunna acceptera. Men någon slags system som ger utrymme för alla möjliga olika livsstilar, som gör världen rimligare att leva i, som förpassar pengar till den underordnade position de de hör hemma, som underlättar både social gemenskap och individuell utveckling och som inbjuder till att vi människor bryr oss om varandra, delar med oss, är varsamma om vår miljö och avskaffar svält, krig och fattigdom. Rättvis kanske världen aldrig kan bli men åtminstone något sånär rimlig.

Om vi kunde börja med att mötas kring det vi har gemensamt, vad vi faktiskt kan enas kring, vi människor och utgå därifrån..

När jag läser kommentarer upptäcker jag ofta att trots att de flesta faktiskt tycks vara ganska överens om mycket så hänger man ofta upp sig på just den lilla detaljen där man inte är överens och sen handlar hela ”debatten”  om det. Ofta går det så långt som till ren pajkastning. En massa energi och krut slösas på någon liten ynka detalj. Synd.

Det är bra att vi tycker olika för det ger fler infallsvinklar, vilket kan vara nog så utvecklande och nyttigt men då krävs en ömsesidig öppenhet och mottaglighet inför det som sägs. Annars gapar man bara över varandras huvuden.

Det här är bra för alla dem som tycker det nuvarande samhällssystemet är bra för så länge alla vi andra, som inte tycker det, är upptagna med att käfta med varandra så utgör vi inget hot mot det allenarådandeFrown


Smile

carina flink

August 20. 2010 13:06

Pernilla Hagberg

Du har återigen prickat vad jag känner och tänker. Detta är precis vad allt handlar om, att man som mamma lämnar sina barn till en annan mamma, som själv har lämnat sina barn till en mamma osv. Filmen Mammut handlar om just det, se den, den är verkligen jättebra.

Jag är aktiv kommunpolitiker sen ett år tillbaks men är även aktiv i sanningsrörelsen och är ej särskilt politiskt korrekt. (Får väl se hur länge jag får vara kvar.) Jag var med på debatt om skolan och förskolan på riksplanet och kommunen, och det var inte särskilt uppmuntrande. Specielt när lärarna vill ha in mer kreativa ämnen men politikerna tycker att det är onödigt och att det inte behövs för alla elever osv.

Tänkte då på eran artikelserie i våras om de fyra elementen och hur viktigt det är med alla delar.

Återigen tack för att ni visar på hur fel det är, men framförallt hur härligt det kan bli om vi försöker förena oss i gemensamma tankar.

Pernilla Hagberg

August 20. 2010 19:26

linda

Lisa: SKa ta och införskaffa den där Momo - kampen om tiden nån gång. Nu är det andra gången jag blir tipsad om den på kort tid. Smile

Carina: Jag tror inte att kommentarsfälten säger så mycket om rörelsen i sig faktiskt. Många av dem som tjafsar där är inte aktiva utan bara "tyckare" på nätet. Och även om vi som är aktiva i någon bemärkelse också tjafsar och är oense ibland så är det - som jag ser det - inte hela världen. Mycket framkommer ju inte heller här på nätet, som t ex att många inom "sanningsrörelsen" och där omkring umgås och nätverkar IRL.

Hej Pernilla!
Upplyftande med en politiker som vågar stå upp för allt detta! Tack för din upmuntran, den värmer.

Så Mammut handlar om sånt! Måste snarast se den! Smile Visst är det Moodyssons (stavas?) film? Han gjorde väl Tillsammans också? Den tyckte jag mycket om.

Linda

linda

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper