SHOW ONLY CHRONICLES WRITTEN IN ENGLISH

Jag bryr mig



Av Linda Bjuvgård

I fikarummet idag diskuterade vi Facebook och detta att lägga ut bilder på sina och andras barn där (eller andra platser på nätet). Det slår mig gång på gång hur ensam jag är om mina tankar att det i grunden är något ohälsosamt över detta nya fenomen att blotta sig själv, sin familj och sitt liv på det viset som nu sker. Jag går igång varje gång frågan lyfts – nej fel – frågan lyfts aldrig om inte jag lyfter den. Varför? Jo, därför att tanken på att det skulle finnas något fel inte ens existerar i människors medvetande. Det är som om jag skulle ifrågasätta om vi verkligen behöver mat. Det är ju så dumt så det inte är sant. Och precis så ser de ut att tänka också, i alla fall till en början.

Vi hade en gammal pensionerad lärare på besök och han var väl mest så där glad och nyfrälst över att ha hängt med lite i ”allt det nya” som många äldre kan vara. Det började med att han frågade oss om han kunde lägga upp de nytagna fotona på sina barnbarn på Facebook. Se där, kanske du tänker nu, men nej, han undrade inte om det var lämpligt, han undrade om det var tekniskt möjligt. Så uppdaterad på ”allt det nya” var han trots allt inte att han ännu hade fått känn på USB-sladdar. Hur som helst så hojtade jag till att ”jo visst kan du det, men du ska inte det”, vilket förstås hettade upp stämningen en aning (eller två). Förvånade och frågande ögon tittade på mig när jag fortsatte: ”hur vet du att dina barnbarn vill det?”. Svaret var givetvis självklart och så där gullifierat som det ofta blir när vuxna ska redovisa barns värld: ”jo men jag har faktiskt frågat dem och då sa dem att visst ska du göra det morfar!” Barnbarnen är fyra respektive sex år gamla och alla mogna jordbor vet såklart att man in de åldrarna är i perfekt form för att överblicka långsiktiga konsekvenser och ta genomtänkta beslut i sådana här frågor (ironi, ifall någon missade det).

Varför är det så hemskt att blotta sig och sina kära på internet då? Tvärtom vad många tror så handlar det inte i första hand om pedofiler som får tag på bilder på ens barn och klipper och klistrar, eller arbetsgivare som googlar fram ens åsikter och avböjer innan man ens fått en chans att säga halv fem. Det handlar inte ens i första hand om risken att bli utsatt för inbrott när man skrikit ut på Facebook att man är i Thailand hela vecka 40. Det handlar om något mycket djupare än så och detta något är kanske svårt att förstå med intellektet varför det är ett nästan hopplöst jobb att förmedla det. Det handlar om att värna sin inre kärna, det som är unikt och vackert. Att behålla kraft hos sig istället för att läcka som ett sorl. Genom att skydda sin och de sinas information så står man starkare i vinden. Man blir något istället för att vara ”allt” vilket förstås är synonymt med ”ingenting”.

Till mänsklighetens försvar vill jag tillägga att det i alla fall fanns en person i fikarummet som åtminstone verkade ana att det är något som inte står rätt till i vår nya moderna värld. För ett tag sedan blev denna annars så lugna och smått melankoliskt färgade lärarinna lite uppjagad under ett samtal om renoveringen av Slussen i Stockholm. Den gången, när alla hade lämnat fikarummet, tittade hon på mig och sa helt plötsligt; ”gud vad skönt det kändes att känna sig lite engagerad för en gångs skull”. Det var ärligt, det kom från hjärtat och hon såg uppriktigt förvånad ut över sin egen reaktion. Därefter släppte hon ut en lång ljudlig suck och sa: ”det är konstigt, men det är så sällan man bryr sig om nåt nu för tiden”. Denna kvinna är snart pensionär. Hon talade för så många av oss när hon sa detta. Det var också hon som var den enda som med sitt kroppsspråk höll med mig och på något plan verkade förstå vad jag pratade om idag.

Men alla dessa diskussioner med ”vanligt folk” är så enormt nyttiga och jag är tacksam för dem. De håller mig uppdaterad på stämningarna, åsikter och allmän social hygien. Jag behöver veta ”vad man tycker idag”, och vilka ”sanningar” som är självklara här och nu. Det går inte att bemöta detta annars och det går definitivt inte att försöka förändra det.

Och idag fick jag alltså ännu en gång bekräftat för mig att det inte längre anses konstigt eller fel att blotta sin och sina käras själar på nätet. Pendeln har svängt och nu har det som för inte alls så länge sedan ansågs lite suspekt blivit, inte bara helt okej, utan något självklart som alla gör. Och inte bara gör, utan bör göra. Lite grann i taget försvagas vår integritet. Ett steg i taget dräneras våra hjärtan på kraft. Och varje litet steg känns så litet och ofarligt i nuet.

Men vet du vad, jag bryr mig fortfarande om nåt och jag blir fortfarande förbannad, och om du också blir det, om det så bara finns en enda fråga som får igång dig, så finns det fortfarande hopp om oss människor.

Tags:
Categories: Allmänt | Barnafrågor | Krönikor av Linda

3 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

November 15. 2012 12:08

Carina

Hej  Linda
Ja, alla är på facebook för att de tror att det är där alla andra tror att de är;)
Det goda med facebook är att det är enbplattform där människor från hela världen kan mötas och byta information och kunskap med varandra. Det dåliga är att många människor använder facebook som en slags dagbok och fotoalbum öppen för gemene man och kanske tror att de genom det ska få något slags bekräftelse eller tillhörighet , ingå i ett sammanhang. Det positiva med det är att det är ett tecken på att människor faktiskt verkar sakna den gemenskap och kontakt med andra människor som dagens samhälle ger så lite utrymme för. Att det finns andra, viktigare värden än pengar och karriär.......tänker jag
.Carina

Carina

November 15. 2012 17:57

linda

Hej Carina Smile

Klart det finns ett o annat bra med FB också.

"Det positiva med det är att det är ett tecken på att människor faktiskt verkar sakna den gemenskap och kontakt med andra människor som dagens samhälle ger så lite utrymme för."

Fast vänta lite nu... Hur kan det vara bra?! Det är ju just ett symtom på att vi saknar nåt viktigt. Du säger det ju själv! Jag ser det som att ställen som FB är lite farliga eftersom de "fyller igen" tomhetshålet folk känner av. Det är bara det att "fyllningen" inte är "the real deal", det folk verkligen behöver. Men folk TROR att deras behov har blivit uppfyllt och därför slutar de att söka efter den riktiga "fyllningen".

Linda

linda

November 15. 2012 20:26

Carina

Helt rätt Linda. Naturligtvis är det inte bra. Min tanke var mer att tack och lov att vi fortfarande saknar detta viktiga för när vi märker att vi inte kan finna det på facebook eller i cybervärlden finns det hopp om att vi börjar leta efter det och rentav kräva det irl  Smile

Carina

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper