SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Guide för karriär inom etablissemanget


Av Mats Sederholm

Känner du att vår ideologiskt smalspåriga skara av partier, våra seriösa media med flera ändå är framtiden för dig? Kanske det är dags att lämna den här flumsektorn, dags att kamma håret alternativt sätta upp det i en knut, hänga på ett pärlhalsband, en mysig slips, fräscha till dig ordentligt och klättra på karriärstegen. 

Är du ändå orolig för att ett spräckligt förflutet som systemkritiker, sanningssökare och en hopplös attityd som hjärtligt upprörd kan sätta krokben för dig? Då har du kommit till rätt ställe. Jag ska hjälpa dig förbi de farligaste fällorna. You can do it!

Så vad tänkte du dig?

Du vill synas, du vill vara med och påverka, du vill ha en ordentlig lön och ett gott anseende, de är du värd eller hur?

Drömmer du om tv-soffan i SvT:s Gomorron Sverige på fredagsmorgnar där du tillsammans med chefredaktörer, skribenter, f.d. kändispolitiker kan vara lagom rätt, lagom radikal och sålunda bli en mycket intressant person? Där finns plats för alla. En grön, en röd, en blå åsså Bellman.

Det första du måste vara klar över är att det kommer att bli ett hektiskt liv

Se exempelvis till att dina barn inte utgör något hinder, koppla ut dem från din verklighet, kolla upp nattis- och helgis-möjligheter på närmsta barnomsorgsstation. Om du är kvinna så ska du veta att, det är det värt. Genom att låta professionella barnomhändertagare lösa barnproblemet så har du också "walked the talk". Du ÄR jämställdhet och feminist. Och är du man så spelar det ingen roll, ingen förväntar sig att du ska ha någon speciell anknytning till dina barn i alla fall. På sin höjd måste du ställa upp på några plikttrogna lämningar och hämtningar på dagis. Du kan ju ändå jobba hemifrån sen eller hur? Barnen har ju kompisar!

Att lämna verkligheten är rent allmänt ett bra tillvägagångssätt. Eller rättare sagt, du ska välja rätt verklighet, du ska bli en publik person och inte en privat. Den privata personen lever nämligen kvar i den där meningslösa verkligheten medan den publika lever i rätt verklighet. Räkna med många sammanbrott i den privata världen såsom skilsmässor eller en allmänt fjär relation till dina barn, men se också fram emot chanser till spännande och framgångsrika vänster- eller högerprassel sena kvällar på redaktionen eller departementet eller kontoret, kanske föregånget av ett nära samtal under restaurangbesöket med chefredaktören, producenten, någon minister eller myndighetschef efter den hektiska dagen. För minns att det är arbetet som gäller, arbetslinjen är lag. De där föreställningarna om kortare arbetsvecka, mer tid för barnen, din familj, dina vänner och att rent allmänt bara få vara närvarande i livet, fungerar inte ens på valaffischerna nu för tiden. Det är inte en bättre värld som gäller längre, det är ett bättre ekorrhjul. Du är den som springer lättast i hjulet för du ÄR arbetslinjen, du är MEDVETEN, du är FRAMGÅNGSRIK, du är INDIVIDUALIST, du blir INTERVJUAD, man lyssnar till DIG och vill man komma nån vart i livet, då är man som DU!

Politiker, kulturskribent eller högt uppsatt inom näringslivet, det spelar ingen roll vad du siktar på, för reglerna, normerna du bör följa är likadana överallt, de ger dig garanterat vind i ryggen.

De där ifrågasättande funderingarna om gifter i maten, om huruvida vaccin är bra eller inte, om vi inte borde leva ett liv närmare naturen och lite mer på naturens villkor är sådana där verklighetsfrågor. Glöm dem. I realpolitiken så sysslar man med verklighet, men inte den verkligheten, den är ju verklig på riktigt.

De rätta verkliga frågorna tillhör den publika verkligheten, den mediala och politiska, inte den verkliga verkligheten. Det här kommer ingen att berätta för dig om så tänk noga igenom detta. Du får bara den här chansen. Verkar det svårt? Det är för att du fortfarande är för verklig, men lugn, det går att fixa.

Om du exempelvis tycker att det är upprörande att brittiska eller amerikanska säkerhetsagenter bryter sig in på företag och stjäl krypteringsnycklar för SIM-kort så är det förstås verkligt, men mer verkligt är det att Ryssland har en ny tanks och att Ryssland är de internationella brottslingarna. Det är verkligt!

Att tusentals människor omkommer i medelhavet på flykt är visserligen verkligt, men det är mer verkligt att Åsa Romson av misstag jämför det med Auschwitz. Låt debatten handla om felsägningen istället för det faktum att tusentals människor drunknar. Hänger du med? Det är den publika världen som gäller, det är den verkligheten som är verklig.

Vänta vad tänkte du nu? Att det var EU och väst som bombade sönder Libyen och skapade stora delar av detta problem från början, nä, nä, nä.  Nu är du, hahaha - känner igen det där - tillbaka till den där godtrogna sanningsföreställningen. Den kan möjligtvis fungera som vänsterargument mot USA och på så sätt kvalificera sig i etablissemangets vänsterflygel och skapa ytterligare en av alla oräkneliga politiska skendebatter i den publika verkligheten. Men förstå mig rätt, vad du alltså inte får göra är att förutsättningslöst lyfta upp verkliga orsaker. Det är den verkligheten du ska undvika, förstår du? Den är liksom helt osexig, den skapar inget bråk utan riskerar att just bara behandla sakfrågan. Och det vill vi inte, eller hur?

Hmm, jora jag hör mig själv, det här blir inte lätt.

Vill du kanske göra något vettigt av dina tankar på att förändra samhället och bli politiker istället för någon sjabbig aktivist? Aktivister har den otrevliga vanan att protestera mot den direkta verkligheten, mot att människor konkret far illa när stater skär ner på sociala utgifter, mot hur vår jord förgiftas, mot hur politiker och banker sitter i samma båt och till och med att det är fel på hela systemet. Jo man kan ju tycka att sådant är verkligt, men åter igen, det är inte den verkigheten du ska befatta dig med. Den verkligheten är för verklig och måste därför renas innan den presenteras i den publika verkligheten. Det är här din roll som politiker kommer in.

Tänk så här, när du är ute och motionerar i skogen så skulle man kunna tro att det är terrängen som är verkligheten, men nej, det är kartan som är verklig, INTE terrängen.

Som parlamentarisk politiker ingår du i den parlamentariska representationen, du befinner dig i kartan, inte i den där terrängen. Glöm terrängen, den kan du ändå inte göra någonting åt, den är för verklig. Jo, alltså, du ska prata om terrängen och lyfta terrängens problem, men konsten är att återföra terrängens problem till lösningar som bara finns på kartan. Kartan tillhör nämligen dig och dina politiska kollegor. Det är ni som ritar den och kan på så sätt återföra alla verkliga problem till den rätta verkligheten, till den som du som politiker diskuterar, den som du hör om i media, till ER verklighet och den värld som du lyckligtvis kan göra karriär i. Tack vare detta så slipper du exempelvis ta itu med problem som att människor mår sämre i sitt jagande i ekorrhjulet.

Varför det undrar du?

Ja hur skulle det se ut ifall du ifrågasätter ekorrhjulet när det är ekorrhjulet, att jobba, producera och konsumera som är motorn i den publika värld som gör dig känd, uppmärksammad och belönad. Hur skulle det gå ifall flertalet människor inte byggde upp det torn som du kan klättra i. Att stänga av ekorrhjulet och vår ständiga tillväxt, vore som om att gå längst ner i fartyget och stänga av motorerna, hur ska du då komma någon vart. Tänk lite här innan du gör detta till en fråga. Självklart finns inte detta med på kartan, lär känna din nya underbara verklighet istället.

Ja, alltså, vems sida är du på egentligen, verkliga människors eller representativa människors?

Om du vill återge vad som händer i terrängen, oj nu ramla jag dit själv, jag menar på kartan, så ska du så klart bli journalist. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter är många karriärristers mål.

– Det går inte, säger du. Du har varit alldeles för aktiv i verkligheten kanske du tänker, sånt sätter sina spår. Exempelvis har du varit van att protestera mot verkliga missförhållanden, nu är du med i etablissemanget, de som skapar dem. Problematiskt? You can do it. Gör så här:

På DN blir du dubbad till skribent först när du gått igenom den första initieringen, den kan exempelvis bestå i att skriva en nedsättande artikel om konspirationsteorier, glöm då inte att nämna att det finns sådana som faktiskt stämmer, det verkar nyanserat, men borra inte för djupt i den saken. Till exempel: Nämn ALDRIG något om några tusen  arkitekter och ingenjörers förutsättningslösa och konspirationsteoribefriade ifrågasättande av tre hus som faller ihop pga av två flygplan (9/11). Att nämna ifrågasättande forskare och analytiker är förseglat med ett heligt MainstreamMedia-sigill. Media har undvikit det i nära femton år, tänk inte ens tanken att gå dit. Jag menar, vill du bli bemött på redaktionen med:

"Vadååå, det där är ju en konspirationsteori troru på sånt då eller hahahahahaha!".

Har du kommit så långt är din karriär i stort sett över, du har bara en väg ut:

"Nej så klart inte, bara tänkte att fakta är fakta, men för fan hahaha, jävla foliehattar, hahahaha vi kan ju dom eller, hahaha, sån är ju inte jag, trodde du det verkligen eller, hahahaha, jävla dårar hahahaha, JAG SKÄMTADE, fatta läget hahaha!"

Skriv istället det för 999:e gången upprepade referatet (bara den 20:e maj fanns det 8-9 negativa artiklar om Ryssland i DN) på två månader om Ryssland, Putin, regnbågar, diktaturer och det stora hotet i öst och du har åtminstone en teoretisk reträttväg. Om du kan göra det i kombination med ett spännande reportage om amerikanska hangarfartyg så är du förmodligen tillbaka på karriärstegen igen. Du kanske tänker att, men det är ju fruktansvärt! Är det? Varför det? Aha, du tänker på oskyldiga människor som kan råka illa ut av sådana här dödsmaskiner! Ta upp farorna, men inte de från terrängen utan de på din fräscha, blanka och rena karta. Skriv till exempel så här: "Däcket på ett hangarfartyg är en av de farligaste arbetsplatserna i världen." (citat från artikeln). Voila!

Och tänk, går det vägen och du är man så får du kanske sitta vid samma julbord som mystjejerna Hanne Kjöller eller Susanna Birgersson eller dansa kind mot kind med vetenskapskrönikören Karin Bojs. Kanske viskar hon drömmande om att vetenskapen kan vara nära att bevisa kärleken nu.

Är du kvinna så kan du se fram emot en bekantskap med den stilige chefredaktören Peter Wolodarski. Och varför inte, ifall du får ett återfall och längtar tillbaka till ditt förflutna beundrande av riktiga avslöjanden så kan säkert Peter ordna en position på "DN Granskar"  "Kanalen för Whistleblowers"

Där kan du granska anonyma tips och sortera in dem i två högar, verkligt verkliga tips eller verkliga tips. Eftersom de verkligt verkliga tipsen inte passar in i DN eller etablissemangets karta över verkligheten så återstår de verkliga tipsen. Till exempel: En anonym persons foto på en känd politiker som går mot röd gubbe eller en myndighetschef som myglat med reseräkningar eller andra fantastiska avslöjanden. Peter och Bonnier vill ju också hjälpa till, de är väl också whistleblowers!

Går det bra för dig så kanske du får chansen på korrekturavdelningen, ja alltså inte korrektur av text, utan av innehåll. Du blir en slags spökskrivare åt ledarskribenterna. Du har lärt dig kartan så bra nu att du kan den bättre än Peter med flera. Du kan till exempel få uppdraget att berätta om politiska val som det i Grekland tidigare i år. I Grekland så har det kokat av sociala problem, människor har drabbats av statliga nedskärningar och så vidare. De röstade och valde bort sittande regering utifrån en rejäl ilska mot EU, politiker och banker. Men eftersom den verkliga verkligheten inte kan återges så är det ditt uppdrag att placera den rätt på kartan. Du placerar valet och människors missnöje på en säker plats, den grekiska populistplatsen.  Eftersom EU är seriöst så blir det förstås befolkningen och de uppstickande partierna som är oseriösa.

När nu de engelska väljarna i det senaste valet gav premiärminister David Camerons sitt stora stöd eftersom han har lovat en folkomröstning om medlemskapet i EU, så vet du hur du ska göra. EU och etablissemanget har rätt och människor har fel. Dags att skriva ihop en tolkning av engelsmännens missnöje och placera det hela på … ja just det, den brittiska populistplatsen

– Peter, jag har ett litet problem. Nu har vi sagt att såväl skottar, engelsmän och greker är populistiska men vad gör vi om trenden fortsätter? Då kommer fler länder att vara populistiska än seriösa. Ska vi fortsätta på samma linje och använda termen "populisteuropa" då eller?  Fast det blir ju också konstigt, kanske vi ska vända på det hela och använda termen seriörister och bara berätta om de som röstar rätt. Då slipper vi ju ta upp de där felaktiga väljarna och den verkliga verkligheten på kartan.
– Strålande, helt rätt tänkt.  Ja utom de där som protesterar mot populismen, ta in dem på kartan.
– Nja, dom har inte synts till ännu.
– Hmm, vad trist, men ifall du hittar en tre, fyra stycken på stan som ändå protesterar så blås upp det.
– Vi har försökt, problemet med stan är att det är en så stor population.
– Ja och..
– Population och Populism...
– Ja så klart, där finns bara populister, riktiga människor med egna åsikter i den verkliga verkligheten, hade nästan glömt bort dem, att jag inte tänkte på det. Tänk att vi alltid ska stöta på det där problemet med verkligheten, hmm ... om det inte vore för den där jäkla verkliga verkligheten så skulle världen bli perfekt...
– Ursäkta att jag avbryter Peter, nu vet jag hur vi ska göra, vi ska kalla populisterna för ryssar!
– Va...?
– Låt populisterna bli ryssar.
– Men de protesterar ju mot vad som händer i Europa!
– Det spelar ingen roll, utvidga Ryssland ännu mer på vår karta och skicka alla felaktiga protester dit.
- Du menar, vi slår två flugor i en smäll? Vi kopplar populisterna till det onda Ryssland och sen behöver vi som vanligt inte göra något mer, kartan är vår, vi ritar alla tankevägarna och om det bara finns en tankebana så .. blir den sann.

Guiden är över nu, du är fullärd!

(Men innan jag avslutar den här krönikan så vill jag ändå tipsa om två rejäla undantag i mediebruset nyligen. Stina Oscarssons krönika "Stina Oscarson: Banken kan inte hantera en kund som inte vill ”låta pengarna jobba”" där hon illustrerar verkligheten och den verkliga verkligheten så väl.

Nästa tips är Anita Goldmans svar på Humanisternas senaste kampanj. "Hur kan man påstå att ett barn som möter religion i hemmet ”kränks”?  En ovanligt vackert och insiktsfullt svar.)

 


Tags:
Categories: Krönikor av Mats | Politik

0 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper