SEE ARTICLES IN ENGLISH ON THE NEW BLOG - BEYOND

Birger Schlaug recenserar Kollision


Av Mats Sederholm

Birger Schlaug är före detta språkrör i Mp och sedan många år en frissinnad visionär, författare, debattör och fortfarande grön. Fast framförallt sympatiserar han med den gröna ideologin vilket inte är samma sak som att enbart kämpa för miljöfrågor likt andra partier utan innebär att man eftersträvar ett samhälle där det finns ett "organiskt" kretslopp som även inbegriper människors mående, en annan tillväxtmodell och så mycket, mycket mer.

Schlaug brukar "gå sin väg" och tända till i SvT:s nyhetspanel när de andra yrkespolitikerna och redaktörerna lämnat verkligheten och fastnat i en artificiell och publik verklighetsmodell som inte längre tjänar människor och samhället. Häromdagen beklagade han sig, efter en diskussion med feminister och konstaterade över att han inte längre är feminist eftersom man då måste bejaka arbetslinjen.

Jag måste erkänna att jag är riktigt svag för sådana klargöranden. Och definitivt inte för att jag skulle vara emot feminism, tvärtom, jag säger som jag alltid sagt: Hur kan man inte vara feminist, om man samtidigt anser sig var emot härskarstrategier och makt. Men det finns uppenbarligen de som gått bort sig och tror att huvudarenan för jämställdhet (arbetsmarknaden) är viktigare än jämställdheten i sig. Så, mest glad blev jag för att han väljer rätt tyngdpunkt, nämligen människans mående och samhällets förmåga till förändring i sin helhet bort från en allt snabbare förruttning och bortom alla förbrukningsdatum. Jag är övertygad om att Schlaug fortfarande är feminist men också han på ett mer grundläggande sätt.


Vi blev glada när han på förfrågan ville recensera Kollision men också oerhört nyfikna på hur han skulle ta sig an detta. Det visade sig att såväl hans bifall som hans tvivel blev det som skapade denna krönika. Vågar vi tro på en ljusnande framtid eller?

Schlaug inleder:

Det behövs en fredlig kulturrevolution. Men det är inte genom partiprogram eller politisk retorik som detta kan ske. Sådant kan hjälpa till, puffa fram tankar och bilder och visioner. Men egentligen handlar det om att kulturrevolutionen måste ske inom oss själva. Om det är vi överens. Författarna till boken Kollision och jag.

Men sedan så uppkommer tvivlet. I grunden ett tvivel över att världen skulle kunna vara på väg in i en, som han och inte boken uttrycker: Vattumannens tidsålder där han menar att bara för att det uppstår uppror i världen så betyder det inte att det är positivt.

Som om alternativmedicin vore den goda bara för att man är alternativ till den ibland cyniska läkemedelsindustrin...

Likaså får han otäcka associationer när vi använder begrepp som "den nya människan" eller när vi, som han tolkar det, anser att den enda sanningen ska stiga fram i dessa tider av uppror och kollision mellan en gammal värld och protesterna mot densamma. Schlaug menar :

Det finns inga sanningar, det finns bara kunskap. Och kunskapen förändras. Det som är kunskap idag var falsk kunskap igår. Det som är kunskap idag blir falsk kunskap i morgon

Det är svårt att bemöta vad någon uppfattar mellan raderna i en bok eftersom detta försiggår inuti recensenten. Men säkert är det kutym att låta recensenter få "känna på sig" vad böcker egentligen handlar om, om inte annat så ger det plats åt recensenten att få skriva om sitt.

Schlaugs argumentation består av flera kloka erfarenheter som jag håller med om. Men de har tyvärr inte så mycket att göra med boken och blir då en argumentation som försiggår mellan två sidor av honom själv. Jag vet det, för jag har varit med och skrivit boken och jag vet också vilken avsikt boken har och vilka den vill nå.

För varje dag som går så upptäcker allt fler redaktörer och skribenter hur hela vår "demokrati" står och svajar. Människor gör helt andra politiska val inte bara i Europa utan även i USA och i resten av världen. En våg av likgiltighet inför den gamla kombinationen av de två ryggdunkande maktinstanserna ekonomism och den politiska demokratin sveper runt jorden. Dessutom så bidrar känslan av att allt är på väg att segla bort ifrån var och ens verklighet och vardag, till en avtändning för politiskt intresse och engagemang. Den här utvecklingen med ett allt större ifrågasättande av etablissemanget tog fart för många år sedan. Vi uppfattade den för 3 år sedan och tolkade den som intressant och gav boken liv. Utvecklingen har under skrivandet tagit fart och förstärkt bokens värde och timing. Kollisionen mellan folket och makten är idag ett ämne som går runt i massmedias ledar- och kultursidor till vardags. För tre år sedan fanns den inte. Kollisionen är ny, den är dramatisk och fundamental.

Men självklart har Schlaug rätt i att all förändring nödvändigtvis inte är bra.  Men det vi menar är att vägen till en ny värld ALLTID går via en förändring. Det gamla måste först tjäna ut sin roll och förlora värde hos människor. Ett förfall är logiskt helt nödvändigt innan något nytt kan skapas och den sanningen eller kunskapen lär nog stå sig ett tag till misstänker jag hur rörlig eller provokativ man än vill vara.

Kan vi garantera att de monumentala förändringar som världen just nu går igenom kan leda till en ny människa och en ny värld? Självklart inte. Vi har inte suttit och rökt på när vi skrev boken. Däremot så är vi benägna att belysa att vi just nu befinner oss i ett "fönster av förändring" och att det då är viktigt att se tiden an och lyfta på de möjligheter som finns och på de konkreta budskap  och insikter som de facto miljoner människor framför i dessa dagar. Och det är också sant att vi just nu inte erfar vilken protestvåg som helst. Den slår ut 60-talets protestvågor och framförallt så är den utbredd på ett sätt som jag inte känner till skulle ha skett tidigare. Den är öppna protester men lika mycket en underström av trötthet.

Men man kan förstås välja att se hur glaset är halvtomt istället för halvfyllt och peka på invandrarhat, Donald Trump, flyktingströmmar och allt möjligt negativt och alla möjliga idioter. Våra media och politiker gör det så bra åt oss på ledarsida efter ledarsida oavsett om rädslan är röd, blå eller grön. Av någon anledning så tycks många människor kunna se en mirakulös av förändring av världen, men bara om vi kan säga att den är sämre. Smaka på den en stund!

Schlaug skriver kritiskt om vår optimism:

Jag är tillräckligt luttrad, och har samlat tillräckligt med årsringar, för att känna igen det. Men jämna mellanrum berättas att nu stiger den nya människan fram.

Jag har åtta årsringar mindre än Schlaug och ser även jag mönster, repetitioner och kretslopp när det gäller sociala beteenden eller trender och arma människors troende och längtan efter Shangri La.  Frågan är bara vad jag ska göra av detta seende. Ska jag gå med ryggen vänd mot framtiden, blicka mot historien och alla repetitioner  och tryggt berätta för de yngre om gamla tider som troligtvis går igen eller ska jag gå rättvänd framåt och fånga möjligheterna som ligger framför mig? Törs jag hoppas?

Kanske tolkningen av Kollision ligger inbäddad i dessa personliga val.


Få, panikslagna chefredaktörer och politiska analytiker  undantgana, uppfattar ens de skillnader i folkopinoner som nu sveper som en våg över västvärlden. De är väl dokumenterade i undersökning efter undersökning. Flera redovisade i boken och bortom trosbegrepp. Men även för de som tagit del av fakta så uppstår likväl tvivlet såsom hos Schlaug. Vi har också märkt av samma uppgivenhet hos människor runt omkring oss. Boken berättar också om varför de flesta känner så.

Bygger boken på någons slags New-Age-tro och är avsedd att läsas av esoteriker som Schlaug tror?

Nej den är avsedd att läsas av aktivister oavsett samhällsklass, kön, etniskt ursprung eller andra skillnader som för den rädde innebär konflikter, terorattacker och upplopp men som för den som ser möjligheterna uppfattas som mångfald. Aktivister är alla de som i sin verklighet skapar en skillnad, de som i någon mening AGERAR. De är varken utvalda esoteriker eller utvalda gröna som kommer att vara nyckeln till en ändring, det är alla.

Bär vi då på den enda sanningen och ser den skinande nya nakna människan med en krans i håret stå för dörren?

Vi vet lika lite om framtiden som någon annan eller kan säga något säkert om en ny människa med nya insikter. Men vi har en uppfattning om vilket håll vi borde gå, vi pekar på tecknen i tiden och berättar om att vi just nu står inför ett ovanligt grundläggande vägval. Vi  kostar till och med på oss att sketcha på en potentiell framtid, på en annan värld och på en annan människa. Det blir då lätt för mycket bubbel i glaset för en del  och frambringar till och med ilska hos andra. Och då spelar det ingen roll att vi, som vi gör i boken, frekvent påminner om att detta är en teoretisk modell, en simulering och inget annat.

Det tragikomiska är att det oftast är samma människor som skyr bubblorna i glaset som samtidigt klagar över medias frosserier i olyckor och hemskheter. Är det kanske en folkölsvision som önskas, någonting man gemensamt kan klaga över svettig och jordad kring vedkubben. Problemet är att de visionerna aldrig leder ut ur lådan, de leder tillbaka till vardagspolitiken och det fullständigt lönlösa och visionsfria politiska maskineriet. Socialt men meningslöst.

Schlaug tillhör de få som som ser hela maskineriet och det har säkert bidragit till att han lämnat politiken som aktiv. Han behöver inte stå och gråta på presskonferenser med svikna gröna löften som sina språkrörskollegor efter att i det politiska maskineriets rengöringsbad blivit skinnade på allt som sticker ut och med brustna hjärtan.

Ekonomisk demokrati, demokrati på arbetsplatser... någon som hört något om sådant från någon ledande politiker de senaste årtiondena? Boken kretsar kring det ämnet.
Det är min pinsamma övertygelse, vilken jag tycks dela med författarna, att dagen samhällsmodell bygger på tro och en icke föraktlig del vidskepelse.

Han avslutar sin recension i kommentarsfältet efter en dags diskussioner med:

Jag tycker nog att min recension är positiv, vilket väl framgår - frågor som tar upp i boken tas ofta upp i den här bloggen också på liknande kritiska sätt - men det vore ju konstigt om jag inte också tar upp det jag uppfattar som tveksamt ur mitt perspektiv. Läs den!


Hela recensionen finner ni här  inklusive en replik från oss bland kommentarerna.
Här finns nokens hemsida.


Tags:
Categories: Framtid/Visioner | Krönikor av Mats | Nyheter & Produktioner

2 Comments
Sätt att kommentara: E-mail | Permalink | Comment RSSRSS comment feed

Comments

March 19. 2016 13:38

Perra J

Mycket intressant.
Jag ser en allt starkare tendens som växer fram, som handlar om insikten att all väsentlig förändring måste komma inifrån oss själva. Detta är inget mindre än en andlig insikt, och Schlaug nuddar också vid detta. Människan är inte "en produkt av sin omgivning", utan det är tvärtom.
Jag är helt opolitisk i mitt eget synsätt, och kan då se hur ett politiskt synsätt "rutar in" tänkandet. Vi hjärntvättas att tro att det bara finns två alternativ, och blir blinda inför att det kan finnas HELT ANDRA vägar.
Måste man t ex vara feminist för att vara emot härskarstrategier och makt? Jag är själv emot detta utan att vara feminist. Jag är snarare non-dualist. Det är ett uppvaknande som pågår, inte något "skådespel" därute, som vi kan stå passiva inför.

Perra J

March 20. 2016 20:25

mats

Tack Perra

Nog händer det saker alltid.

"Detta är inget mindre än en andlig insikt, och Schlaug nuddar också vid detta. "

Det gör han även om han verkar vara lite allergisk mot det andliga samtidigt.

"Det är ett uppvaknande som pågår, inte något "skådespel" därute, som vi kan stå passiva inför."
Uppvaknandet märks genom att det inte drar till sig ensidiga "rörelser" utan för att det sker en uppluckring av gällande normer överallt.

mats

Add comment


(Will show your Gravatar icon)

  Country flag

biuquote
  • Comment
  • Preview
Loading



Bloggtoppen.se Vardagsbetraktelser bloggar Allmänt Blogglista.se Creeper